Röster, Reportage om Nagorno-Karabach
Blockaden i bild: “Det är kallt och vi är hungriga”
Det har gått en månad sedan Azerbajdzjan inledde blockaden av Nagorno-Karabach. I detta unika fotoreportage berättar Marut Vanyan om en verklighet som blir allt svårare.
Av Blankspot 20 januari, 2023
Text och bild av Marut Vanyan. Marut är frilansjournalist baserad i Stepanakert i Nagorno-Karabach.
Nagorno-Karabach har nu varit belägrat i mer än en månad. För människorna här har livet skiftat snabbt från en verklighet till en annan. Den bakomliggande konflikten har pågått i över 30 år utan att lösas. Under den tiden har två blodiga krig utkämpats, dels på 1990-talet och dels det 44 dagar långa kriget 2020 vilket tog tusentals liv och vars konsekvenser fortfarande är kännbara.
Med detta fotoreportage vill jag visa innebörden av ord som isolering och blockad i bild.
Under blockadens första dagar ströps tillgången till bensin efter att en ”olycka” inträffat längs med ledningen på en plats som kontrolleras av Azerbajdzjan. Befolkningen började köa vid bensinstationerna för att kunna fylla flaskor med bensin och köpa gas, så att kvinnorna kunde laga mat. Tillförseln av bensin började så småningom fungera igen – men än i dag kan man inte föra in diesel vilket gör att stora delar av transportsektorn står still.
Marknaden i Stepanakert. En vecka efter att blockaden införts gapade marknaden tom. Vanligtvis förser den stadens 60 000 invånare med frukt och grönsaker men nu var alla affärer stängda. Det enda som finns att köpa nu är te och ibland en dyrbar grönsak.
– Vi vuxna klarar oss utan frukt och grönt, men barnen behöver sina vitaminer, säger en av invånarna.
För varje ny dag saknas det nya varor. Vi sparade länge på apelsinerna så länge vi kunde. Det blev närmast som en ritual när man delade de sista klyftorna med grannarna. Sedan tog potatisen slut. Rovorna. Nu kan inte längre mormödrarna ens ge sina barnbarn rödbetssoppan borscht.
Den 24 december begav sig en grupp av aktivister från Nagorno Karabach av för att träffa de ryska fredsbevarande styrkorna och försöka förstå varför vägen, livlinan, var blockerad.
De gick i samlad grupp i åtta kilometer från Stepanakert, till den första checkpointen med ryska soldater utanför Shushi och hade ett möte med dem.
– Vi har kommit hit, män, kvinnor och barn för att öppna vägen!
Men de ryska fredsbevarande styrkorna som stod framför pansarskyttefordon, taggtråd, och stridsvagnshinder argumenterade för att det var de som stod för säkerhet och trygghet. På andra sidan sa de och pekade, stod beväpnade Azerbajdzjanska soldater och på grund av civilbefolkningens säkerhet kunde de därför inte öppna vägen.
En av marschens organisatörer, Tigran Petrosyan berättade att de välkomnades av vice-sekreteraren Volkov på plats. Med honom lyfte de att villkoren av avtalet den 9 november brutits av både ryssar och Azerbajdzjaner. Han svarade på samma sätt, att de inte kunde flytta på soldaterna från Azerbajdzjan, eftersom de inte har rätt att bruka våld. Det enda råd han kunde ge var att vi skulle ha ”tålamod”.
Tigran Petrosyan hade svarat honom att när de kom hit så hade 99 procent av invånarna förtroende för de ryska styrkorna.
Men nu tvivlar de flesta på intentionerna.
– Vi vill inte bli använda som en marker i ett spel, om det här fortsätter kommer vi att få se en massflykt av befolkningen eller så skickar vi ut kvinnor och barn och slåss sedan till slutet.
Vice-sekreteraren Volkov hade då sagt att det inte skulle bli så. Att de skulle behålla sitt lugn. Att de skulle ge det två dagar till så skulle allt bli bra igen. Den 26 december var det ett nytt högnivåmöte inplanerat och då skulle vägen vara öppen trodde han. Ingen Azerbajdzjansk checkpoint skulle då vara på plats.
Tigran Petrosyan svarade i sin tur att de inte var redo för att börja resa på vägen – även om det bara var civila azerbajdzjaner som stod längs vägen. Volkov garanterade då att något sådant inte skulle ske.
En av de som marscherade till checkpointen och deltog i protesten var mamman till en dödad soldat. Hon sa att hennes andra son inte kunde gifta sig eftersom framtiden var så oviss för Karabach.
Tigran Petrosyan upplyste sedan ryssarna om att om vägen inte öppnas skulle de fundera över att gå till flygplatsen i Stepanakert där den ryska basen ligger och blockera entrén.
Redan nästa dag arrangerades en tusenhövdad demonstration på torget Revival i Stepanakert. I FN:s säkerhetsråd diskuterades situationen i Lachin-korridoren och hoppet väcktes om att vägen skulle öppna – vilket inte hände.
Den 27 december gick så marschen mot flygplatsen där den ryska militären hade sin bas. Demonstranterna höll upp plakat med texten ”Putin – håll dina löften, vi litade på dig” och ”Bryt inte mot 9-novemberavtalet”.
Dagen efter, den 28 december så spred sig nyheten om att Volkov var i Karabach parlamentet och att förhandlingar ägde rum med lokala myndigheter. Folk började då spontant att samlas framför parlamentet för att få reda på mer om vad som hände men fick återvända utan svar. Inte ens de lokala tv-nyheterna hade något att berätta om mötet.
Parallellt med dessa händelser förvärrades situationen för både tillgången till mat och mediciner. Mammor bar sina barn till Röda Korsets högkvarter i protest. Förutom de ryska fredsbevarande styrkornas soldater är det bara internationella Röda korset som får passera genom blockaden.
Sjukhusen är fulla med sjuka barn och det finns en brist på näringsrik mat. Sedan januari har de ryska trupperna fördelat en del grönsaker till familjerna med störst behov. Men de med allra störst behov har svårt att få del av hjälpen. Röda korset tar in mediciner men även här så är det långt ifrån tillräckligt.
Armenier firar på nyårsafton den 31 december. Det här året blev det ett annorlunda firande för många familjer. Släktingar var fast på andra sidan den blockerade vägen och splittrade familjer fick gratulera varandra online istället för tillsammans. Borden var inte fyllda av läckerheter, det saknades frukt och grönsaker men den största skillnaden mot tidigare nyår var människornas humör. Få kände glädje.
Under dagen arrangerade kyrkan en ljusprocession till minnesmonumentet över de som dött i krig. Väl framme var det en gemensam bönestund. Trots den svåra situationen så försöker kyrkan och de lokala myndigheterna att skapa hopp i det lilla.
– Vi är alla hårt pressade från alla håll. Men vi är inte krossade. Vi är chockade men agerar inte i panik. Vi är förföljda men inte övergivna. Nedslagna men inte besegrade, sa prästen Nerses Garegin som ledde processionen.
Den sjätte och sjunde januari firades julen. Normalt tänds en massa ljus, men det här året var det brist på ljus. På julaftonskvällen gick en procession genom Stepanakerts gator. Folk samlades och försökte glädjas.
Så här såg det ut i Stepanakert, huvudstaden i Nagorno-Karabach, när vi gick in i 2023. Att det var lov gjorde staden än mer ödsligt tom. Bilar blir, efter en månad med begränsad tillgång till bränsle allt mer sällsynta. Även godis och sötsaker börjar nu ta slut på hyllorna som gapar tomma. Det enda som finns kvar i flera affärer är alkohol.
De lokala myndigheterna säger att det finns tillräckligt med mat för ett par månader och att de kommer att börja fördela ut mat från beredskapsförråd till affärerna. Men av det har vi inte sett något ännu. Häromkvällen åt jag en chokladkaka till middag. Cigaretter är helt slut och det går inte att som privatperson att få tag i huvudvärkstabletter. De sista pillren såldes en och en och inte i kartor.
Varje dag kommer den in folk från närliggande byar för att sälja varor och grödor i Stepanakert. Samtidigt har arbetslösheten skjutit i höjden i takt med att blockaden dragit ut på tiden. Nu är den på 17 procent och människors pengar börjar ta slut. Vi försöker alla hjälpa varandra. Vi är vana vid det. Det är nu samma sak med elektriciteten som det var med gasen. Den kommer och går.
Ibland får vi höra att ledningar gått av som ska repareras men att elektrikerna inte ges tillstånd att ta sig till platserna där ledningarna gått av. På samma lite underliga sätt har även fiberkablarna för internet gått av på samma plats där de så kallade ”miljö aktivisterna” blockerat vägen.
Efter ett par dagar blev dock dessa reparerade. För tillfället går generatorerna i fyratimmarsstötar.
De som försöker lämna staden möts precis utanför Stepanakert av den lokala polisen. De släpper inte igenom någon.
Ilham Aliyev, presidenten i Azerbajdzjan sa i en intervju häromdagen att alla armenier har en enkelbiljett ut ur området. Men inte en enda person har lämnat.
Tvärtom är det flera som försöker ta sig in till oss. Bland dem 19 barn som fastnade på andra sidan vägspärrarna och till slut kunde påbörja hemfärden med hjälp av den ryska styrkan. De blev dock snabbt stoppade av Azerbajdzjan och ett tiotal personer med kameror började filma barnen för statstelevisionen, varav ett svimmade. Det är så här våra liv ser ut nu.
Vi är fast i vad som känns som en av jordens mest isolerade platser. Vi läser om hur blockaden fördöms av EU, USA, Frankrike, Amnesty, HRW, och ja även Finland.
Men vad gör det?
Igår stängde de av gasen igen. Det är kallt och vi är hungriga.
**
Blankspot publicerar förutom våra egna reportage och artiklar ofta röster från de drabbade själva. Detta är en sådan text. Bild och text av frilansjournalisten Marut som bor och verkar i Stepanakert. Genom att stötta vår journalistik skapar du möjlighet för fler röster att höras. Just nu har vi en insamling för 2023.
Texten finns också på Angela här.
