Sju regeringar har under våren antingen infört eller är på väg att införa den kontroversiella agentlagen. Rasmus Canbäck analyserar vilken roll den spelar i det ryska informationskriget.
Av Rasmus Canbäck 28 maj, 2024
”Nej till den ryska lagen”, ropar demonstranterna framför det georgiska parlamentet. En talare har just retoriskt frågat de tiotusentals åhörarna varför de är där. Musiken dundrar i gång för att höja ljudnivån ytterligare och det är lika många EU-flaggor som georgiska.
Trots amerikanska sanktioner mot regeringsföreträdare, trots EU-diplomaternas hot om frysta EU-förhandlingar och trots den ihärdiga folkliga kritiken mot lagen så kommer den att träda i kraft. Det är till synes obegripligt för många varför ett land som Georgien, där 85 procent av befolkningen anser att ett EU-närmande är landets viktigaste geopolitiska fråga, inför ”agentlagen”. Det är vad demonstranterna kallar för den ”ryska lagen”.
Omvärldens ögon har framför allt riktats mot Georgien, där det folkliga motståndet mot agentlagen är enormt. Däremot står inte Georgien ensamt i att införa lagen just nu. Kirgizistan gjorde det så sent som i april, likaså har Republika Srpska i Bosnien & Hercegovina under våren haft en liknande parlamentarisk process som Georgien. Den stoppades dock samma kväll som Georgien röstade igenom lagen.
I maj lät det socialistiska stödpartiet till Serbiens regering meddela att de arbetar på en parlamentarisk motion om lagen. I Turkiet har statliga medier rapporterat att regeringen planerar att introducera lagen. Även i Ungern har en agentlag, till viss del i lindrigare form än de andra, antagits vid årsskiftet. Den är lindrigare i och med EU-domstolen slog ner på ungerska regeringens ambitioner att introducera lagen redan år 2021. Ungerska regeringen har dessutom sagt att de ska verka för att agentlagen införs i fler länder i EU.
Ett sådant land är EU-medlemmen Slovakien där den konservativa regeringen meddelat att de vill kopiera den ungerska versionen av agentlagen.
Totalt är det sju länder som under samma period introducerar lagen om ”utländska agenter”. Samtliga länder är vad Freedom House benämner som ”Nations in Transit” – stater som står vid ett vägskäl mellan att gå i demokratisk eller auktoritär riktning. Samma stater anses ha antingen goda relationer till Ryssland eller åtminstone vara under ryskt inflytande i någon mån.
Det vore naivt att tro att en närmast identisk lag i samtliga sex länder introduceras samtidigt utan att ha något med varandra att göra. Inte minst som att originalet till agentlagen går att finna i Ryssland från år 2012. Den har medfört ett systematiskt nedbrytande av det ryska civilsamhället.
I denna analys gör jag ett försök att bena ut vad syftet är med att introducera lagen, vilka retoriska budskap Ryssland paketerar kring den och vilka länder som är näst på tur.
Desinformation om lagen
Först och främst, den mest tongivande desinformationen om agentlagen är att den i själva verket är en kopia av en amerikansk motsvarighet (FARA) från 1938. Jag ska inte snåra in mig i ett resonemang om hur agentlagen skiljer sig från FARA, i och med det vore att upprepa desinformationen. Kort och gott refererar jag här i stället till statsvetaren och Kaukasusexperten Hans Gutbrods analys hos Friedrich Neumann Foundation, där han reder ut varför agentlagen inte har något med FARA att göra.
Att ta fäste på är dock att det felaktiga narrativet om att agentlagen är inspirerad från USA är förekommande i samtliga länder där den introduceras. Det späs på av regeringarna själva, liksom regeringsvänliga – och ryssvänliga – medier.
För att ta några exempel. I Georgien är det ett av regeringens främsta argument att lagen är inspirerad av FARA. Det tillbakavisas av USA, som dessutom har infört visumsanktioner mot de som verkat för att introducera lagen, och deras familjer.
En utrikeskorrespondent stationerad i Georgien för det ryska statsmediet TASS beskriver lagen i Georgien med följande:
”Det bör noteras att parallellt med det georgiska lagförslaget initierade myndigheterna i parlamentet förra året en exakt kopia till den amerikanska lagen om utländska agenter FARA, som har varit i kraft sedan 1938.”
En liknande beskrivning kan hittas i den armeniska versionen av det ryska statsmediet Sputnik. Armenien har visserligen inga planer på att introducera lagen i dagsläget, men bland vissa oppositionella grupper är det ett förekommande narrativ att den har goda poänger.
”Motståndare till detta projekt kallar det en kopia till den ryska lagen på grund av införandet av begreppet utländsk agent i lagstiftningen, även om lagen om registrering av utländska agenter har varit i kraft i många år i USA.”
De ovan nämnda citaten är exempel från ett genomgånget material bestående av ett trettiotal artiklar om agentlagen från länder där ryska medier är närvarande (Armenien, Azerbajdzjan, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland och Turkiet).
En viktig aspekt är att desinformationen om lagförslaget har ett destabiliserande syfte, vilket stärks av studier som visar hur Ryssland använder statsmedier i sociala medier för att sprida desinformation. Genom att skapa en debatt om huruvida lagförslaget är en kopia av den amerikanska eller den ryska lagen göds en misstro bland läsarna. De som är skeptiska gentemot ett geopolitiskt närmande mot västvärlden får ytterligare vatten på sin kvarn.
Det kan låta paradoxalt att Ryssland å ena sidan vill introducera agentlagen i så många länder som möjligt, och å andra sidan sprider budskap om att den är en kopia av FARA. Här bör narrativen betraktas som separata syften. Desinformationen om FARA handlar om att göda misstro mot väst, och introducerandet av lagen om att rent praktiskt föra staterna närmre Ryssland.
Det senare kan ses i länder där lagen redan trätt i kraft. I Kazakstan presenterades ett register över ”utländska agenter” år 2023. I Uzbekistan introducerades den 2022, strax efter Rysslands invasion av Ukraina. Båda länder har starka relationer med Ryssland och synen på civilsamhället som ett hot delar ländernas ledare med Vladimir Putin.
Symboliskt närmande mot Ryssland
”Lagen är ett måste”, konstaterade Yilmaz Tunc, den turkiska inrikesministern, i början av maj. Han betonade att stödet för lagen kommer från ”domare, åklagare och vanliga medborgare” som alla anser att agentlagen medför ”mycket relevanta regleringar”. Vidare ansåg han att de utländska influenserna behöver stävjas i landet.
Det har visat sig vara enkelt för Ryssland att övertala någorlunda vänligt sinnade regeringar om att agentlagen är nödvändig. Sannolikt ligger det i att de organisationer som agentlagen i praktiken riktar sig mot tar emot pengar från länder i Europa och USA. Ofta kommer utvecklingsstödet med betoning på demokratiska principer.
Den förflyttning som skett inom biståndet de senaste trettio åren från att ge till regeringar till att ge till civilsamhällesorganisationer har skapat en dynamik där regeringar kan betrakta det som politiskt. Till exempel går endast 23 procent av det svenska biståndet till Georgien till offentlig sektor. I övrigt fördelas det till multilaterala organisationer som FN eller EU och civilsamhället. Sverige är den tredje största bidragsgivaren till Georgien i världen.
Hos regeringarna i mottagarländerna ses ofta denna finansiering som politiskt oppositionell. Dessa regeringar är antingen öppet rysslandsvänliga (så som Ungern), eller åtminstone isolationistiska (så som Kirgizistan). Även om införandet av lagförslaget nödvändigtvis innebär ett de facto närmande mot Ryssland, så medför det ett avståndstagande från ett västligt närmande. På ett symboliskt plan bäddar det för närmre samverkan till Ryssland som ser likadant på finansiering från väst (som ett hot).
Det här kan exemplifieras genom det georgiska regeringspartiets grundare Bidzina Ivanisjvilis tal den 27 april. Det har kommit att ses som en vändpunkt i den georgiska utrikespolitikens tidigare uttalande syfte att närma sig väst.
”Finansieringen av icke-statliga organisationer, som ofta avskyr oss och räknar som bistånd, används nästan uteslutande för att stärka agenterna och föra dem till makten. Följaktligen har dessa medel ingenting att göra med bistånd, och tvärtom, deras enda mål är att beröva Georgien dess statliga suveränitet.”
Länder som står på tur
Medan agentlagen introducerats i länder som anses stå Ryssland nära, så har den även en funktion i att skapa lojala grupper länder med betydande politisk polarisering. Som nämnt är den väl omskriven i armenisk oppositionell press, och då med en betoning på att den är kopierad från USA.
Den armeniska regeringens nedbrytande av diplomatiska relationer med Ryssland de senaste åren gör dock sannolikt att agentlagen inte kommer introduceras inom kort. Funktionen här är att med agentlagen som hävstång tilltala isolationistiska grupperingar, vilket sker med viss framgång. Ett förekommande narrativ är att västerländsk finansiering delvis stärker den sittande regeringen, vars opinionssiffror är bottenlåga.
Förmodligen är det dock mer sannolikt att länder som Nordmakedonien eller Centralafrikanska republiken står närmre att introducera lagen. Efter senaste valet i Nordmakedonien tog en etablissemangskritisk regering över makten. En av huvudanledningarna anses vara att Nordmakedonien tvingades att byta namn för att dels gå med i Nato, dels öppna för EU-ansökan. Här beskylls västvärlden för att ha tvingat Nordmakedonien till vad som av många uppfattas som förnedrande eftergifter.
Centralafrikanska republiken har de senaste decennierna blivit Rysslands starka fäste i Afrika. Ryska legosoldater har länge funnits på plats i landet, bland annat Wagnergruppen. På universitet i landet åläggs studenter sedan år 2021 att studera ryska.
Det bör understrykas att det i dag inte finns några offentliga planer i dessa länder på att introducera lagen. Däremot har det blivit tydligt att agentlagen är vad som skiljer en stats närmande mot väst gentemot isolationism, och potentiellt närmande mot Ryssland.
Demonstrationerna i Georgien, där hundratusentals tar till gatorna, är möjligen det tydligaste exemplet på folkligt motstånd mot att en ny järnridå ska bildas.
Toppbild: Demonstrationer i Georgien utanför parlamentet.
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
