Vecka 46 i Lundinmålet kom att handla om året då Lundin evakuerat all personal men hoppades att vägbygget till Leer skulle göra det möjligt att komma tillbaka igen. Åklagaren körde ett intervallpass med bolagets egna säkerhetsrapporter för att visa på de åtalades delaktighet.
Av Martin Schibbye 15 november, 2023
Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången. Illustrationen är gjord med AI-verktyget ChatGPT.
Tisdagen den 7 november 2023 föll ett lätt duggregn över Scheelegatan. Trappan upp till Rådhuset hade blänkt om solen varit framme. Men den var det länge sedan någon såg. Uppe i sal 34 intog alla vant sina platser efter en veckas ”höstlov”.
Efter att rättens ordförande Tomas Zander välkomnat alla tillbaka gick åklagarna igenom ny bevisning som lämnats in till Tingsrätten.
Zander konstaterar att det rör sig om en cd-skiva med en inspelad presskonferens från Khartoum våren 2003.
En utredare från NOA, Polisens Nationella Operativa Avdelning, hade lämnat över skivan till åklagaren och satt nu längst bak i salen för att under en stund studera den rättegång de arbetat fram i över 13 år.
– Vi åberopar en presskonferens där en av rapporterna från Civilian Protection Monitoring Team (CPMT) gås igenom, fortsatte åklagarna.
Försvaret i sin tur frågade vilket datum som presskonferensen hölls och vilka de var som deltog?
– Vilket är datumet för pressträffen?
– Vi vet inte datumet för den, men slutrapporten är från februari, svarar åklagaren Henrik Attorps.
– Det kan ha viss betydelse, replikerar advokaten Wetterberg och lovar återkomma om varför det är så.
Den amerikanskledda gruppen (CPMT) hade stöd av både den sudanesiska regeringen och rebellgruppen Sudan People’s Liberation Movement/Army (SPLM/A) för att utreda attacker på civila.
Gruppen inrättades för att övervaka genomförandet av avtalet från den 31 mars 2002 mellan Sudans regering och Sudan People’s Liberation Movement för att skydda ”icke-stridande civila och civila anläggningar från militära attacker”. Teamet utredde en rad våldsamma incidenter i Block 5A mellan december 2002 till mars 2004 och rapporten våren 2003 hade formen av en slutrapport.
Rapporterna från gruppen skiljer sig från människorättsorganisationernas rapporter med ett fokus på själva brottsplatserna, kulbanor, analyser av hjulspår och ammunitionstyper.
Nu får rätten också höra hur det låter när en pensionerad amerikansk brigadgeneral lägger ut texten, på den tjugo år gamla inspelningen.
Herbert J. Lloyd presenterar sig själv som ”a military man” och låter precis som man skulle gissa att en militär från Texas ska låta.
– Att verifiera varifrån skotten kom var enkelt för oss. Detta var proffs, de som anföll visste vad de gjorde och ni ser de röda rutorna, det är där de anföll. Sedan gick de in i byn och tog med sig ett stort antal fångar, förklarar Lloyd.
Den som spelade in presskonferensen 2003 och som ständigt klickar av och på inspelningen när tolken översätter till arabiska var Hutchinsson som också varit med på CMPT:s undersökningsresa i block 5A.
På den knastriga ljudinspelningen kan man ana sig till att stämningen, trots det allvarliga ämnet, var uppsluppen på presskonferensen i Khartoum. Utredarna är stolta och nöjda över rapporten och vad den lett till i form av att skapa förutsättningar för fred.
Men frågan om vad det är vi lyssnar på vill inte helt försvinna. Rättens ordförande Zander ber åklagarna att återupprepa vad det är vi hör.
– Man har gjort en undersökning, skrivit en rapport och den har man nu en presskonferens om, svarar åklagaren Attorps.
– Är det en offentlig presskonferens?
– Ja, det är en offentlig presskonferens.
– Då så, säger Zander och så kan vi lyssna vidare.
På den knastriga inspelningen hör man utredarna gå igenom striderna i Western Upper Nile hösten 2002.
– CPMT är här under ett avtal mellan regeringen och SPLM. Vi har en kopia av det avtalet, det är viktigt för de har kommit överens om att inte angripa civila. Det är det vi ska övervaka. Men vi har fått rapporter om attacker och det är de som vi undersökt, säger en röst.
Även ett ”fredssändebud” från Kenya har undersökt situationen. Därför finns det idag två rapporter att gå igenom förstår man utifrån vad som sägs på inspelningen. En särskild rapport för den regionala organisationen IGAD och en slutrapport från CPMT.
Gemensamt för de båda rapporterna är flera dokumenterade attacker mot civila.
– Det har skett brutala attacker mot civila av regeringsarmén och miliser understödda av helikoptrar i Leelområdet.
Utredarna förklarar att civila har kidnappats, att boskap och grödor har plundrats men också att det inte fanns några tecken på att SPLA hade attackerat byar i regionen.
– Syftet med processen är inte bara att undersöka situationen utan syftet är att få dessa attacker att upphöra, säger utredaren.
Det finns också en del positiva förändringar som CMPT rapporten tar fasta på. Det pågår fredsförhandlingar och ett första utkast till ett eldupphöravtal har tagits fram.
– I detta så vill båda parter stärka övervakningen av det kommande fredsavtalet.
Situationen ”nu på våren 2003” beskrivs som annorlunda än den som rådde för bara några månader sedan.
– Ja vår närvaro innebär att parterna ges ett verktyg att använda mot att civila attackeras och de ser en ny verklighet där de två regeringarna jobbar ihop.
– Det finns inte två regeringar! Hörs någon ropa högt på inspelningen från presskonferensen följd av skratt.
Mot slutet av det inledande anförandet refereras också till situationen i området av allvädersvägens förlängning till Leer.
– En incident handlar om fyra civila oljearbetare som dött på vägen, rapporterar ett ögonvittne.
Utredarna har också varit på sjukhuset och inte bara ”intervjuat på slagfältet.” De visar bilder på detonationsplatser.
På andra bilder ses rök från artillerield. Nedbrända byar. Avfyrade granater. Flera av dem ligger dock, vilket åklagaren är tydlig med, utanför block 5A.
– Här ses stora säckar fyllda med ammunition som kan ses som bevis. Detta skulle hålla rättsligt. Här ser man professionalismen i attacken. Detta var folk som visste vad de gjorde när de öppnade eld rakt in i byn, säger Herbert J. Lloyd.
Den före detta amerikanska generalen gav också sin syn på vägens militära betydelse och menade att när den väl står klar kommer den få stor betydelse.
– Som militär kan jag säga att när denna väg är färdigställd kan den användas för att transportera tung militär utrustning.
De har på plats kunnat konstatera att vägen byggs i snabb takt och att det vid sidan av vägbygget finns nedbrända byar.
– Vägen är säkert väldigt viktig för ekonomisk utveckling men man kan också snabbt och effektivt flytta militära förband längs vägen. Även tunga stridsfordon, säger Herbert J. Lloyd.
I rapporten som tas fram konstateras också att den sudanesiska armén patrullerar vad de kallar ”Oljevägen” mellan Bentio och Adok, vilket ”gör den farlig” att färdas på.
– Enligt en överenskommelse ska vägbygget ha avbrutits men ändå pågå nattetid enligt ögonvittnen, rapporterar CPMT utredarna.
Utifrån fysiska bevis på marken kan de konstatera att attackerna längs med vägen har utförts av ”regeringen och regeringsmilis”.
När teamet fick rapporter om attacker mot Leer så gav sig en grupp iväg från Rumbek. Väl på plats fann de två versioner av vad som ska ha hänt.
Enligt SPLA anföll en grupp från regeringens milis deras position och en eldstrid ska ha utbrutit som tryckte ut SPLA från Leer. En ”taktisk reträtt” enligt SPLA.
Enligt regeringen var det istället SPLA som anfallit. Det utredarna kunde konstatera var att det fanns bevis som visade att granater skjutits in i byn från armén.
– Det stöds av hjulspår i marken.
De konstaterar att civila dödats och de överlevande som intervjuats av teamet vittnade om våldtäkter.
Utredarna följde sedan hjulspåren och kunde se hur det kastats ut tomma ammunitionslådor från fordonen. Tomhylsor från ett maskingevär har också hittats på marken.
Utredarna kunde också se att det inte var artilleri utan granat från en granatkastare.
– Vi kan se att byn beskjutits med granatkastare. Detta var inte en stor attack, det var en eldstrid som sedan övergick i ett anfall. Men konsekvensen av den kan inte underskattas för byarna är nu tomma längs hela vägen.
En av utredarna bryter in säger att det är viktigt ”när vi pratar om ammunitionssorter och nedslagsplatser att inte glömma att detta handlar om människor som dött.”
– Det är sorgligt och det är därför vi är där. Det finns en del positiva tecken, men dessa attacker måste upphöra.
Utredarna berättar att de mottagit en mängd rapporter från byarna längs Bentiu-Leer-Adok-vägen om intensiva strider från slutet av december 2002 till slutet av mars 2003. I rapporten menar de att ”dessa strider var ett direkt stöd för Sudans regerings (GoS) planer att slutföra den allvädersväg som går från Rubkona till dess garnison i Leer i söder och slutligen till dess garnison vid Adok vid Nilen”.
I april 2003 var området militärt säkrat och civila börjar återvända och använde vägen, men då var många av byarna jämnade med marken.
CPMT:s beskrivning av varför våldet uppstått är i linje med åklagarens beskrivning. Efter att olja påträffats i Thar Jath skickade armén in en trupp för att ”säkra platsen för fortsatt utforskning”.
Men när striderna blev för omfattande lämnade bolaget blocket och ”under de följande tio månaderna utförde GoS-styrkor attacker längs den norra änden av vägen från Rubkona till Rier i ett försök att etablera en säker zon så att oljeoperationerna kunde återupptas. Humanitära hjälporganisationer uppskattar att under dessa attacker förflyttades över 11 000 civila och att många byar helt jämnades med marken. Efter tio månader av fortsatta strider och systematisk förflyttning av civila, kunde oljebolaget återuppta sina operationer”.
Samma mönster går enligt rapporten sedan igen: ”När Sudans regering (GoS) sökte rensa vägen för oljeutforskning och skapa en säkerhetszon runt oljefälten, blev stora delar av Western Upper Nile-regionen i södra Sudan fokus för omfattande militära operationer. När nya områden öppnades för utforskning, byggdes vägar för att underlätta oljebolagets logistiska och operativa stöd. Förutom deras kommersiella värde förbättrade dessa vägar GoS:s förmåga att tillhandahålla säkerhet för oljebolaget och ytterligare utvidga deras militära inflytande i regionen. Den mest omtvistade och kontroversiella vägen i regionen förblir den allvädersvägen Bentiu-Leer-Adok som för närvarande förbinder Bentiu med Leer, och som slutligen kommer att ansluta till Adok vid Nilen”.
Denna förnyade GoS-offensiv, som fortsatte till början av mars 2003, var enligt utredarna i linje med GoS:s metodik som tidigare använts för att rensa civila befolkningar längs såväl Bentiu-Leer-Adok-vägen som andra områden för möjlig oljeutforskning.
”Denna GoS-offensiv utfördes längs två axlar: GoS-milisbefälhavaren Peter Gadet manövrerade längs en axel och attackerade regioner söder om Mankien, Mayom och Wangkei. GoS-milisbefälhavaren James Liah Diu attackerade på den andra axeln längs Bentiu-Leer-Adok-vägen. Hans mål var att se till att Bentiu-Leer-Adok-vägen förlängdes till Leer och sedan vidare till den militära hamngarnisonen Adok vid Nilen”.
Efter att ha gått igenom CMPT:s rapport fortsatte åklagarna med att ta upp samma tidsperiod utifrån rapporteringen mellan personal i bolaget.
Under husrannsakan i Genevé hittas mail och rapporter skickade inom bolaget och mellan bolaget och Talisman som utvann olja i grannblocket. Åklagarna vill med mailen visa på det ”nära samarbetet mellan bolaget och regeringen” men också att den åtalade Alexandre Schneitre får löpande information om vägbygget och säkerhetssituationen i blocket.
– Det beskrivs i flera rapporter hur det sker truppförstärkningar söderut. Rapporterna innehåller också uppgifter om att stridshelikoptrar setts vid Rubkona flygande söderut och om flyktingar som kommer från Leer och tagit sig norrut.
Även rapporterna från Talisman är detaljerade kring situationen i block 5A och Lundinbolagets ”problem och överväganden.”
– Även här nämns strider i Mirmir och det nämns strider i område två som regeringen ska ha erövrat.
I den period som åklagaren nu redogör för, 2002–2003, är säkerhetssituationen bedömd som ”black” vilket innebär att inget arbete utförs och personalen är evakuerad vilket också enligt åklagarna avspeglar sig i en större detaljfattigdom i rapporterna.
– Om man ska säga något generellt om innehållet så är rapporterna mer fattiga på information. Det anges att läget är ”black” det vill säga omedelbar evakuering, men ofta utan större händelser, någon verksamhet återupptas heller aldrig, säger Henrik Attorps innan en de första av över 100 rapporterna ska gås igenom.
Försvaret har under rättegångens första dagar spelat ner konfliktnivån i blocket på ett generellt plan och om det är orsaken till åklagarens strömhopp med rapporter kan vi låta vara osagt. Men att det inte gick att utvinna olja framgår snabbt under redovisningen.
I den första rapporten talas om tunga strider kring Lehr och hur SPLA erövrat byar i blocket men hur militären sedan slår tillbaka den 17 april och återtar kontrollen.
En säkerhetsrapport från den 6 maj talar om en offensiv mot Peter Gadet och hur strider i Leer leder till att Antonovplan bombar i blocket.
”Regeringen planerar en offensiv när regnsäsongen är över mot rebellerna i den sydvästra delen av koncessionsområdet,” står det att läsa och strax under att ”strider kan förväntas i block 5A.”
Den 15 maj kommer en säkerhetsrapport som berättar att ”för första gången på en vecka är stridshelikoptrarna tillbaka.”
Längs vägbygget har det dock varit lugnt.
I nästa rapport så framgår det att trupper ”ska flyttas till Jarayan och Leer.”
– Vi menar att detta är en del av de offensiva operationerna för att ta kontroll över Jarayan och Leer, förklarar Henrik Attorps.
Dagen efter kommer en veckorapport från bolagets Ken Barker där han anger att arbetet på vägen till Leer ligger nere på grund av säkerhetssituationen.
I andra rapporter från maj omnämns strider mellan rebellerna och regeringsarmén i Mirmir nära en av platserna för de seismiska undersökningarna.
Förutom säkerhetsrapporter hittades det också vid husrannsakan dokument som bolaget tog fram inför ett möte med Amnesty Business Group. Bland dem finns nedskrivna svar till Ian Lundin att framföra på mötet.
Dokumentet är benämnt ”Amnesty Business Group – Ian” och under rubriken ”Questions” finns, vad åklagaren tror är frågor från människorättsorganisationen till bolaget. I ett annat avsnitt finns tänkta frågor till staten Sudan.
De interna svaren från Ken Barker och Ian Lundin har sammanställts av juristen Christine Batrouche som bolaget anlitat.
Åklagarna ber tolken läsa de gulmarkerade styckena ur rapporten. En av frågorna är om Lundin tagit upp situationen för mänskliga rättigheter med staten Sudan vilket de menar inte är rätt kontaktväg. De har kontakt med energidepartementet,
Under rubriken: ”Säkerhetsstyrkor” instrueras Ian Lundin att svara: “We have no formal contact with the military”.
I ett annat svar skriver bolaget ”sannolikt är det så att övergrepp sker från båda sidor. Det är sällan vi ser det när det sker, men vi ser konsekvenserna.”
Skulle de se övergrepp kommer de ta det med berörda parter, men Sudan har en lång och komplicerad historia och att de ”inte kan hindra armén från att använda vägar och flygplatser även om de betalats av oss.”
Några rekommendationer har Lundinbolaget inte gett vad gäller de mänskliga rättigheterna till vare sig regeringen eller SPLA, men de har varit tydliga i att civila inte ska angripas.
”Vi har varken bett regeringen eller rebellerna om att humanitära bedömare ska komma in. Vi har inte direkt sett några övergrepp i vårt område, det är främst genom rapporter som vi fått veta om övergrepp som skett i vårt block”.
På frågan om vilka samarbeten som finns vad gäller säkerheten svarar bolaget att ”säkerheten är regeringens ansvar.” Det säkerhetsavtal som finns från 1999 handlar enbart om skyddet av vägen genom att reglera antalet arméposteringar längs den.
Sudan beskrivs som ett underutvecklat land styrt av stammar, så bolaget tror inte heller ”de är mottagliga för en teoretisk diskussion” om mänskliga rättigheter.
På frågan om de undersökt anklagelserna om övergrepp i blocket så svarar Lundin att det inte ”är säkert att undersöka den saken just nu.”
De rapporter som finns visar att övergrepp sker i spåret av striderna mellan SPLA och regeringsarmén men om man inte är på plats där och då menar bolaget att det är svårt att göra en bedömning.
Att bolaget dragit sig ur beror på en omsorg om personalen: ”vi finns i Rubkona men inte i blocket då SPLA utpekat oss som en måltavla.”
Lundinbolaget menar i svaren även att de inte är i en position där de kan stoppa attacker av vare sig regeringen eller SPLA.
Efter dagens första paus fortsatte åklagarna med bolagets interna rapportering. Bolagets säkerhetsansvariga kan inte röra sig inom blocket men skriver hem till Genève om vad de ser på flygplatsen som ligger bredvid basen.
En arméhelikopter rapporteras ha landet på flygplatsen i Rubkona och ett femtontal skadade soldater ses bäras ut från helikoptern. De skadade ska ha kommit från Leer och ”helikoptern lyfte sedan för att ge plats för ett flygplan som landade”.
”Heavy fighting in our block area is confirmed by our staff,” står i en annan rapport.
Striderna tros bero på den kommande fredsprocessen – parterna vill innan dess lägga mer mark under sig. Andra skäl är att regnsäsongen är slut.
– Vad som än händer i vårt område är av stort intresse för oss, men det är svårt att veta vem som gör vad mot vem, läser tolken ur Lundins rapport.
Enligt bolagets rapporter återkommer också analysen om att det inte finns någon militär lösning på konflikten och man ser med ”oro på hur infrastruktur används för militära ändamål”. Vid ett tillfälle föreslås också att detta måste framföras till regimen.
– Vi kan särskilt notera förslaget att påpeka för regimen att det är oacceptabelt att använda Lundins infrastruktur för militära syften, säger Henrik Attorps.
Den 27 maj 2002 rapporteras det återigen om användandet av stridshelikoptrar och i budgeten för det kommande året drar man ner de planerade kostnaderna eftersom arbetet står stilla. ”Strider i Mirmir förklarar förekomsten av dessa helikoptrar och trupper ska också ha lämnat Rubkona”.
Den första juni rapporteras om hårda strider som fått vägbygget att stå stilla. De stora striderna ska ha stått den 15 maj när armén försökte ta sig till Leer och då angripits av rebeller.
Dagar, städer, attacker svischar förbi i hög takt. I ett halvår har nu strider rasat i blocket och det ser mörkt ut för att återuppta arbetet denna eller nästa säsong. ”Situationen bedöms värre än året innan”.
– Det finns inga större skäl att vara optimist, mer sannolikt att situationen förvärras, läser tolken. Rebellerna verkar övertygade om att inte tillåta någon oljeutvinning söder om Bentio.
För att detta ska sluta, skriver bolagets analytiker, måste rebellerna lämna de civila områdena eller så tvingas ett fredsavtal fram vilket också anses osannolikt.
Det är också i Lundins område som de största slagen nu står och i kommande rapporter lyfts att det kommer fler och fler flyktingar från Leer.
Enligt rapporterna från Talisman i grannblocket har striderna också förändrats från ett ”bush war” till ”omfattande offensiver” där regeringsarmén har luftherraväldet vilket ”förändrat situation på marken”.
Den sudanesiska armen beskrivs av Talismans analytiker strida på ett sätt som liknar de allierade under Gulfkriget 1991 där flygbombningar följdes av markanfall.
”Nhialdu och Mankien har återtagits och det går inte att förneka att regeringen har rönt stora framgångar.”
Åklagaren har i rapporterna valt att plocka ut meningar och stycken som rör vägbygget under sommaren 2002. Arbetet med att utvinna ligger nere men vägbygget pågår ”när så är möjligt”.
I en rapport från den 16 juni konstateras det att ”militären rör sig söderut” för att säkra byggandet av allvädersvägen till Leer. Fyra dagar senare den 20 juli kommer en ny rapport om ”fortsatt mobilisering” inför vägbygget.
– I en säkerhetsrapport till Alexander Schneitre ser man att en minister besöker arbetet med vägen till Leer, förklarar åklagaren.
Blocket är evakuerat men dagligen kommer det rapporter till bolagets ledning både om säkerheten men också om vägen och att ”15 vägmaskiner är på plats i juli för att schakta bort jord”.
Vid borrtornet i Thar Yath har ett hundratal flyktingar sökt skydd från striderna.
Ur andra rapporter lyfter åklagaren fram att det diskuteras hur ersättningen för vägen ska betalas ut.
– Jag vill också peka på att energiminister El-Jazz besöker området tillsammans med justitieministern för att informera armén om fredsavtalet, vilket visar hans roll inom regimen, säger Henrik Attorps.
De pågående fredssamtalen gör också att alla som verkar i det som i dag är Södra Sudan förstår att det som finns i block 5A, vid en fred, kommer att tillhöra landets södra regioner.
En analys som görs av bolaget konstaterar att ”ju närmare ett avtal man kommer desto intensivare strider” och att även efter ett fredsavtal ”kommer striden om infrastruktur och tillgångar i södern att intensifieras”.
I augusti kommer ytterligare säkerhetsrapporter, en per dag, som ofta konstaterar att arbetet med vägen går sakta framåt. Till en anlagd brand efter en sabotageattack får allt att stå still under ett antal dagar.
Även diskussionerna om kostnaderna för vägen återkommer.
På åklagarens powerpoint är varje rapport en röd postit-lapp. Lapparna i sin tur hänger på två streck som går över skärmen. Rött betyder att det är Talisman som är avsändaren. Andra lappar är gula eller rosa beroende på vem som är avsändaren. Tidigare var allt grått, så detta färgkodade klädstreck är nytt och pedagogiskt.
– Rapport nummer femtio! Snart är vi igenom hälften utbrister åklagaren glatt!
Den 15 augusti skrivs en rapport till Schneitre om att militären ska vidta åtgärder innan bolaget som bygger vägen ”Heglig construction company” kan återuppta arbetet.
Även i de rapporter om vägbygget där det står ”NTR” som betyder ”nothing to report” visas upp.
Åklagaren vill koppla Alexandre Schnetre till vägen och visa att det är han som får rapporterna.
Tomas Zander snyter sig, Torgny Wetterberg gäspar. Henrik Attorps maler på med rapport efter rapport.
Efter ytterligare ett par rapporter är åklagarna inne i september månad. Området är lugnt och ”vägarbetet har nu kommit igång på nytt.”
– Vägen har nu nått Mirmir.
Flera i salen ser ut att ha somnat till lite utom rättens ordförande Tomas Zander som plötsligt hugger på att åklagaren svepande säger att det inte stämmer att armén säger sig ”försvara vägen” utan att detta tvärtom är en del av en offensiv militär operation för att ta ”kontroll”.
Tomas Zander vill veta om åklagaren anser att militären har kontroll?
– I stämningsansökan så använder åklagaren ordet ”kontroll”, men nu menar ni att de aldrig tagit kontroll? Jag måste förstå detta.
– Själva försvaret av vägen, när vägen väl är byggd är en defensiv åtgärd, men det vi på åklagarsidan menar är att de under den här perioden fram till brottstidens slut genomför offensiva militära operationer för att ta och upprätthålla kontroll, svarar Attorps.
Den som genomför den militära operationen är enligt åklagaren James Lia Diu vars hemmabas är i Koch vilket åklagaren också menar är ett tecken på att han är i ett för honom nytt område som ska erövras.
– Men tar man kontroll över de här områdena någonsin? Har åklagarna funderat på det? Fortsätter Zander.
– Det är en stridszon, så full kontroll lyckas man aldrig med. Men man lyckas ta så pass mycket kontroll att man kan bygga delar av den här vägen. Och ha tillräckligt med militär personal och milis som kan hålla vägen. Om det är definitionen för att ha upprättat kontroll eller inte må nog vara osagt.
– Det är ju den otillåtna stridsmetoden och krigföringen att anfalla civila som är brottet, fortsätter åklagarna. Inte att försvara vägen.
Alexandre Schneitres advokat Samuelsson begär ordet och menar att alla påståenden om att militären tar kontroll över det ena och andra ”hit och dit” området är något som de bestrider.
– När åklagaren påstår att regeringen tar kontroll över ett visst område så ska åklagaren bevisa det!
– Det är det som den här genomgången syftar till, svarar Attorps och frågar advokaten om det är Alexandre Scnhneitres inställning att regeringen hade kontroll?
– Vår inställning är att vi nekar till dina påståenden.
– Då är allt som vanligt då, säger Attorps.
Även om det inte finns så mycket att rapportera från bolagets borrplats i Thar Yath där maskiner och personal avvaktar i väntan på sudanesisk militär för att kunna skydda arbetet så sker det mycket annat runt om i blocket.
Åklagaren fortsätter med att visa rapporter om att vägbygget avbrutits.
– Här är ytterligare en rapport där Heglig Company avvaktar nya säkerhetsåtgärder.
Dagen efter flyger en stridshelikopter över blocket och en vakt hotar en av arbetarna genom att rikta vapnet mot hans huvud.
Det är också tydligt att vägbygget drar till sig rebellerna.
”Jag är av åsikten att regeringen aldrig kan kontrollera vägen genom rensningsoperationer för oljeområdet, det enda sättet är en fred” står i en av rapporterna.
Men inte ens en fred skulle lösa allt.
I en politisk analys som bolaget tar fram den 19 december 2002 står det att läsa att eftersom bolagets verksamhet ligger i en del av landet ”som efter en fred skulle styras av dem nu är i opposition i Juba” innebär det en del utmaningar.
Men även möjligheter då bolaget inte längre skulle behöva finansiera: ”säkerhetsinfrastruktur.”
”There will be a very bloody settling of old scores” men om armén håller sig borta kan detta lösas inom en månad och sedan kan “en ny era i block 5A inledas.”
”Vi kommer behöva tala med helt nya människor, men efter en tids oro kommer vi kunna fortsätta utvinna olja”.
“In summary: Challenging, frustrating and probably corrupt, but workable”
Efter över tjugo dagar av åklagarens sakframställan är stämningen i rättssalen relativt god. De första dagarnas ilska har nötts ner och det är nu mer av ”another day at the office” för alla inblandande.
Att det snart är försvarets tur gör också att de bara räknar dagar till åklagarens tid är över.
Tolkarna har på morgonen fått ett ”underlag inför förverkandedelen” för att kunna översätta den delen av förhandlingarna till korrekt engelska. Ännu ett tecken på att vi närmar oss slutet av början.
Åklagaren fortsatte sedan att gå igenom slutet av ”brottsperioden” det vill säga situationen i blocket under hösten 2002 och våren 2003. Säkerhetsläget bedöms då fortfarande som ”Black in the block.”
I rapport efter rapport kan man följa hur striderna i område två drar väster ut och fortsätter kring Jarayan och Leer.
Samtidigt försöker Heglig slutföra vägbygget, men enligt bolagets Ken Barker går det inte. Enligt hans uppfattning så kan regimen inte ta kontrollen ”trots den clearing process” som pågick.
Nytt i rättssalen är att bolagets advokater nu också precis som försvaret fått en egen hylla för pärmar och papper, längst bak, längs salens vänstra sida.
Hoppet om en mer positiv utveckling kommer också på skam efter att en lastbil från den sudanesiska armén kört på en landmina 50 kilometer från borrplatsen i Thar Yath.
Kort därefter kör en buss med arbetare på en mina och den totala dödssiffran stiger till fem. Tre andra minor hittades i området och allt arbete ställs in. Det rapporteras också om strider mellan rebellerna och regeringen i området nära Leer.
I ytterligare en månadsrapport från september framgår det att säkerhetssituationen försämras snabbt i blocket och att byn Torit faller i SPLA:s händer.
Även i grannblocket konstaterar Talisman att situationen försämrats i en säkerhetsrapport från början av oktober 2002. Bolaget Talismans säkerhetsansvariga ser med oro på mineringen av allvädersvägen och de följande explosionerna.
Av de som satt på bussen har nu fyra dött och sexton bedöms som skadade.
Talisman ser stora problem för Lundin när det gäller att färdigställa vägen, samtidigt som vägen är central för att garantera bolagets säkerhet. I början av hösten förstördes 80 procent av utrustning i en sabotageaktion mot vägbygget. Byggföretaget Heglig har totalt förlorat över 40 arbetare i området.
Efter mineringen ska också anfall ha skett mot vägen av rebellerna. Regeringsarmén ska ha svarat med att sätta in nya typer av flygplan, MIG-29. Förklaringen tros vara att byn Torit ska återtas innan fredsförhandlingar drar igång igen.
Ingen från bolaget Talisman får gå över floden och in i Lundins block. De ser bolagets situation som utsatt. För att kunna återupprätta operationerna behöver Lundinbolaget och armén ett större ”djup” i sitt försvar, skriver Talismans säkerhetsanalytiker.
Talisman anser inte heller att Lundin har en bra förståelse av situationen vilket de menar är orsaken till att de har sudaneser från norra delen av landet som lokalt ansvariga för de sociala projekten.
Lundin har enligt Talisman backat in i ett hörn och hela blocket är instabilt.
Talisman skriver också att rebellerna är beroende av civilbefolkningen för att kunna verka. ”Den som har kontroll över korna har koll på människorna”.
– Jag vill påminna om hur regeringsarmén strategi har beskrivits i tidigare rapporter som ”drain the water, catch the fish”, sammanfattar Attorps.
Den svåra situationen i block 5A påverkar inte bara Lundinbolaget utan även den sudanesiska staten. Åklagaren visar att företrädare från Lundin hösten 2002 träffar den sudanesiska regimen och framför att situationen inte är tillräckligt säker för att verksamheten ska återupptas.
Det leder i sin tur till kritik från OEPA, det departement som hanterar de utländska oljebolagen, om att ”de inte kan vänta hur länge som helst.”
På det svarar bolaget att de arbetat under svåra förutsättningarna och undvikit stora civila förluster genom att evakuera. Lundinbolaget skriver också att planerna är att fortsätta arbeta i Thar Yath och Mala. Men att vad gäller vägen i Leer så har den inte kunnat färdigställas på grund av säkerhetsläget.
Kort efter mötet kommer nya rapporter som att den sudanesiska militären rör sig mot Mirmir för att säkra vägbygget. Några dagar senare kommer en ny rapport som går till Alexandre Schneitre om att armén nu tagit kontroll.
– Trots striderna, trots situationen, är Lundin fortfarande med i projektet, poängterar åklagaren och frågar sig varför de inte hoppar av.
Den andra oktober 2002 hålls ett JCM-möte i Khartoum. På mötet så representeras Lundinbolaget av Alexandre Schneitre. Tre dagar efter mötet tar armén kontroll över byn Mirmir och Ken Barker skickar ett meddelande till ledningen i Geneve om att vägbygget nu återupptagits.
Från andra dokument som åklagaren visar upp framgår det att bolagets plan är att återuppta arbetet under 2003 och borra på ett par nya platser, men att all utrustning har flyttats från blocket och att striderna gör det omöjligt att arbeta i blocket nu.
För att återvända krävs det ett fredsavtal. Men även efter ett avtal så skulle en del konflikter kvarstå mellan olika grupper.
– Just nu handlade det om ”wait and see,” sammanfattar Henrik Attorps.
Våldet kommer närmare och en dag slår kulorna in i Lundins bas i Rubkona. Bakgrunden är att milisgruppen SSUM börjat samla in ”skatt” klockan åtta på morgonen där Lundins bas ligger. En idé som inte landade väl.
Två sköts ihjäl och flera skadades. Kulor slog in i Lundins bas i Rubkona när soldater från SSUM och SSIM började skjuta på varandra i staden.
– Personalen gick in i den bunker som fanns på området och höll sig där tills de evakuerades till Khartoum, läser tolken ur rapporten från dagen.
Rapporterna kommer sedan en efter en. Till Schneiter från Sudan och från Attorps till rätten i sal 34.
– Schneiter informeras också om att ny säkerhetschef för regionen är Mohammed Moktar. Det har OEPA bestämt och det visar att bolaget gått med på en lösning där regimen byter ut bolagets säkerhetsansvarige, inte bolaget själva, poängterar Attorps.
Åklagarna fortsätter med den långa raden av rapporter som går från blocket till ledningen i Geneve. Förutom vägbyggets framskridande (nu framme i Mirmir) så återkommer det rapporter om stridshelikoptrar vid basen.
– Den 18 november kommer en rapport från den nya säkerhetschefen Moktar som nu fått en mailadress från bolaget, säger Henrik Attorps.
I den framgår att man förbjuder miliserna att bära vapen i Rubkona. Mellan SSIM och SSUM ska armésoldater befinna sig för att undvika konflikter.
Den 15 december kommer en rapport från Ken Barkar om att det är ett möte på gång med energiministern El-Jazz. Leervägen är ännu inte klar.
– Tre dagar senare har vi ett brev från Ian Lundin till energiminister El Jazz där han ser optimistiskt på möjligheterna att den kommande vägen till Leer kan bidra med säkerhet i block 5A, säger Attorps varefter tolken läser upp brevet.
Brevet innehåller också en frustration över att både borrningarna och de seismiska undersökningarna fick överges i all hast under fjolåret. Mycket utrustning har ännu inte återfunnits.
Ur en säkerhetsrapport av Talismans Mark Reading förstår man att Peter Paar fortfarande håller Mirmir dit vägen ännu inte nått. Tito Biels styrkor, SSIM ska ha rört sig söderut för att vägen ska kunna färdigställas. Gruppen ska ha angripits av Peter Paar och striderna bedöms ha varit omfattande.
Vägen går nu i rapporterna under namnet ”The Lundin road.”
Enligt bolaget Talisman som utvinner olja i grannblocket så verkar regeringen närmast ”desperat” för att färdigställa vägen eftersom den hänger samman med möjligheten att återuppta oljeutvinningen.
Den 23 januari 2003 öppnas så återigen baslägret i Rubkona för Lundins personal och området bedöms vara ”lugnt.” I säkerhetsrapporterna återkommer skrivningen: “The area is so quiet.”
Strider pågår dock fortsatt längs med vägbygget och CPMT-teamet besöker Leer för att undersöka attacken mot civila. Några dagar senare anföll rebellerna en handelsman från norr i Mirmir som dödas.
Fredsförhandlingarna går framåt men SPLA kräver att vägbygget till Leer upphör för att de ska kunna skriva under ett fredsavtal.
– De ser vägen som ”invasive.”
I bolagets säkerhetsrapporter ser man också att borrningar planeras vid källan som fått namnet Mala.
Den 16 februari 2003 finns en veckorapport som innehåller information om att ”vägbygget avbrutits i enlighet med överenskommelsen med SPLA.” Det går nu att ta sig till Leer och bolaget hoppas kunna komma igång igen i Thar Yath och Mala.
Den 21 februari sänks hotnivån i blocket från svart till rött: “The area is so quiet.”
Tre dagar tidigare har ministern sagt att ”peace is within reach.”
Den tredje mars 2003 brinner ett antal hyddor upp i Rubkona och bolagets vattentank används för att släcka elden. I mars så kontrolleras också vägen av bolaget.
– Vi menar att detta visar att Lundinbolaget har varit delaktiga i byggandet av vägen.
Försvaret försöker då och då under genomgången av de 100-talet rapporterna kasta grus i maskineriet men inte med samma framgång som innan. De påtalar namn som saknas men inget som stör framställningen, ”det har bara blivit ett skrivfel,” säger Attorps och går snabbt vidare.
I en rapport från Ken Barker till ledningen i Genève så framgår det sedan att vägen till Leer nu är färdigbyggd.
I samma dokument ser man att säkerhetschefen fått malaria och tyfus. Men det bryr sig inte åklagaren om.
För åtalet är det centrala att det nu finns en slutpunkt för vägbygget.
– Därför är den 20 oktober slutdatumet för denna medverkansgärning, säger åklagare Henrik Attorps.
Efter över 100 rapporter anser han sig ha knutit en av de åtalade till vägbygget genom områden som regimen inte kontrollerade.
Men vilken var oljans betydelse för konflikten? Underordnad om man får tro Lundinbolaget. Central enligt åklagarna. En annan aktör som försökte söka svar på den frågan mitt under brinnande krig var bolaget OMV som gav riskanalysföretaget ”Control Risk Group” i uppdrag att göra en rapport om ”förutsättningarna för oljeutvinning i södra Sudan”.
Åklagarna visar upp bolagets rapport i vilken det tidigt konstateras att de inte kunde besöka så många byar på grund av säkerhetsläget men att ”block 5A är en krigszon” i ett land med uppemot fyra miljoner internflyktingar.
– Rapporten som heter ”OMV Final 21 oktober” har vi fått av polisen i Österrike, säger Henrik Attorps.
Tolken läser om hur teamet fokuserade på blockets norra delar då de inte kunde ta sig söderut.
Rapporten kommer fram till att det största dilemmat är relationen mellan bolaget och regeringen.
Mot bakgrund av debatten om oljebolagens roll och den kritik som finns för att förvärra konflikten så drar de slutsatsen att även om bolagen har ett litet inflytande så bidrar de genom sina resurser till regeringssidan.
– Utan olja vore det enklare att mäkla fred, läser tolken.
Rapporten resonerar sedan om vilket ansvar bolaget har för ”brott och övergrepp” som begås av de som är satta att vakta bolagets tillgångar. Frågan är inte ny utan har varit aktuell både i Nigeria och andra kontinenter.
Även om oljan inte är konfliktens orsak är slutsatsen i rapporten att förekomsten av olja gjort att oljefälten och kontrollen över dem hamnat i konfliktens centrum.
– Utan olja hade det funnits mindre att slåss om, läser tolken.
Rapporten konstaterar också att inkomsterna från olja stigit i takt med en ökad militärbudget.
Helikoptrar och flygplan har kunnat köpas in vilket förändrat dynamiken. Samtidigt har intäkter till staten från andra verksamheter sjunkit vilket får rapportförfattarna att dra slutsatsen att ”oljan är central för statens förmåga att föra krig”.
Ett annat problem som rapportförfattarna lyfter är att milisernas lojaliteter växlar över tid och tar som exempel att två befälhavare som var missnöjda med bolagets insatser för byarna i blocket, besköt en av Lundin Oils helikoptrar.
Regeringsarmén har i sin tur, enligt rapporten, upprepade gånger anfallit civila. Rapporten tar upp attacken mot en matutdelnings-kö med en helikopter som ett av de mest flagranta exemplen.
Teamet undersöker också om det stämmer att regeringen använder sig av en strategi där man bränner jorden för att tvinga bort de civila.
Diplomater de talar med i Khartoum berättar att de brukade skaka på huvudet åt den typen av anklagelser men att de med tiden börjar ta dem på allvar baserat på rapporter från landets södra delar.
De kan också konstatera att det finns en likgiltighet från armén vad gäller civila offer i kriget. Även allvädersvägen tas upp och de har inte kunnat resa på den eller intervjua människor kring den. De ser dock inga tecken på att byar längs med vägen skulle fördrivits men hur det såg ut under byggfasen vet man inte.
Slutsatsen är att ”företaget spelar en central roll för konflikten. Framför allt genom bygget av broar och vägar som visserligen gör det enklare för bybor att resa samtidigt som det hjälper armén att snabbt sättas in i ett område som varit svårtillgängligt förut.”
Ett företag som är mån om sitt rykte kan inte associeras med den här typen av händelser, konstaterar rapportförfattarna.
Enligt metadata som åklagaren visar upp så har denna rapport funnits på Lundins kontor.
En skolklass har suttit tysta och bildgooglat för att försöka lista ut vem som är Ian Lundin av alla farbröderna reser sig för att gå ut.
– Jag förstod ingenting, säger en av eleverna.
Om åklagarna i början av sakframställan lade mycket tid på att berätta om situationen i Sudan, bolagets interna organisation och externa rapporter så har man mot slutet mer och mer kommit in på själva medhjälpsgärningarna. Det vill säga de åtalspunkter där man menar att de åtalade har agerat på ett sätt som inneburit medhjälp till de grova folkrättsbrott som regimen begått.
Det handlar om protokoll från möten, förslag på vägbyggen och planerade borrningar och seismiska undersökningar i områden som regimen inte kontrollerar. De två medhjälpsgärningarna 9i och 9J berör ett brev till energiministern med förslag på ett avtal om en väg som ska gå mellan Yarajan och Leer.
Åklagarna kan visa upp ett ”Master Services Agreemenet” för en väg och även efter att milisledaren Peter Paar bytt sida så står de fast vid överenskommelsen enligt åklagaren. Åklagarna menar också att när Ian Lundin träffar energiministern och andra aktörer är de tydliga med att vägen ska byggas.
– Fast nu genom ett område som militären inte kontrollerar. Bolaget erbjuder sig också att betala för vägen, trots vetskapen att den nu ska gå igenom ett område som inte kontrolleras.
Åklagarna läser ur rapporterna.
– Förundersökningen har inte hittat något som pekar på att bolaget ville hoppa av projektet eftersom området nu inte ligger i ett område regimen kontrollerar. De åberopar inte Force Majeure utan diskuterar istället hur man ska få räkna av kostnaderna. Att få räkna av kostnader mot kommande oljeintäkter förutsätter att man har haft en kostnad, argumenterar Attorps.
Åklagaren visar hur Ian Lundin deltar i möten i Khartoum och för diskussioner om vägen som en del av de fortsatta förhandlingarna.
När åklagaren fokuserar på den konkreta ”gärningen” blir det en annan stämning i rättssalen.
Man kan höra en knappnål falla medan Henrik Attorps fortsätter att försöka bevisa hur bolaget diskuterar tilläggsavtalet med regeringen kring vägbygget.
– På ett av JMC-mötena tas det upp att det varit mycket problem kring säkerheten längs med Leer-vägen. Trots den insikten så kvarstår bolaget vid sitt åtagande och åklagarsidan menar därmed att man sänder signalerna att vägbygget ska fortsätta.
På skärmen visas en tidslinje över händelserna. Ett av bevisen för detta brott har åklagarna fått av försvaret för tio år sedan.
I september 2013 efterfrågade förundersökningsledare Magnus Elving kontraktet angående vägen till Leer och i december 2013 överlämnade bolaget ett antal handlingar.
– Bland annat avtalet från den 8 januari och ett dokument som var benämnt som ”draft addendum”. Vi har inte hittat något annat dokument vid husrannsakan, säger Attorps och visar upp dokumentet de fått från Lundinbolaget.
Det dokument som bolaget själva skickade till utredarna 2013 presenteras alltså nu som ett centralt bevis för folkrättsbrott. Ett exempel av många på att försvaret och åklagarna inte har samma syn på vad de olika dokumenten innebär.
För åklagaren är det centrala att det är just Lundinbolaget som främjar vägbygget. Hade en turist krävt att ”Här borde ni bygga en väg” så vore det inte främjande av något brottsligt klargör åklagarna lite senare.
På veckan sista dag var det fullt i rättssalen. Från Orron Energy satt inte bara de två bolagsjuristerna på plats utan även advokaterna Christoffer Monell från Mannheimer Swartling, Tomas Nilsson från Sju Advokater och Björn Riese från Jurie.
Orsaken till uppslutningen var att åklagarna skulle komma in på det så kallade ”förverkandeyrkandet,” det vill säga vad man anser att bolaget ska betala för vad åklagarna anser att de tjänat på ”brottet.”
Men innan dess har åklagarna en rapport och en artikel att redogöra för.
Rapporten är den sista från Human Rights Watch och berör de svar som Lundinbolaget vid tiden gav till människorättsorganisationen.
I rapporten framgår att bolaget tillbakavisar att det skulle finnas en stor mängd internflyktingar och att oljan skulle vara en av orsakerna till konflikten. De säger också som ett svar på Christian Aids rapport att de inte ”skulle acceptera kränkningar av mänskliga rättigheter inom sitt verksamhetsområde.”
Lundinbolaget menade också att de hade anställda som var närvarande före och under byggandet av den första allvädersoljevägen september-december 2000 och att de inte bevittnade tvångsförflyttning av den lokala befolkningen. När företagsrepresentanter besökte ”de bebodda områdena längs vägen” i januari 2001, ”observerades inga tecken på förstörelse”.
Human Rights Watch argumenterar i rapporten, precis som åklagarna, att regeringen i strid mot vapenvilan våren 2002 inleder en offensiv ”huvudsakligen mot civila längs oljevägen.”
De reagerar också på att Lundinbolaget, trots den pressuppmärksamhet det fått och de regelbundna larmen från FN-organ om det akuta tillståndet för behövande i detta område, tillbakavisar larmen.
– Inte heller berättade oljebolaget att rebellattacker hade stängt ner deras aktiviteter i maj 1999, läser tolken högt.
Det mesta i rapporten har åklagaren gått igenom under de tidigare veckorna och att den kommer nu har att göra med att åklagaren inte läste upp allt i den när det hanterades förut. Avsnittet om hur FN larmar om svält i krigets spår läses upp.
Human Rights Watch återkommer också till att bolaget inte bara kommunicerar attackerna på de egna anläggningarna utan också pekar på att verksamhet i Sudan ”fortfarande var i ett utforskande skede med begränsad närvaro och påverkan”.
De kunde därför varken bekräfta eller förneka påståendena om oljan som konfliktorsak eller omfattande befolkningsfördrivning på Block 5A.
Oljebolagens ansvar för situationen i Sudan har prövats en gång förut i den så kallade ”Talismanprocessen,” då oljebolaget Talisman stod inför rätta i New York. Bolaget som var aktiva i grannblocket friades, men från den processen finns en mängd rapporter och dokument som åklagarna återanvänder i Tingsrätten.
Förutom Talismanbolagets säkerhetsrapporter som ofta återkommer i denna process mot Lundin så lyfter också åklagaren fram ett uttalande av den före detta FN-rapportören Gaspar Biro som gjordes för de kärandenas räkning angående den sudanesiska regimens krigföring.
Han sammanfattar i uttalandet sina tio rapporter från landet, varav flera lett till resolutioner, med att intyga att han sett omfattande övergrepp mot de mänskliga rättigheterna av den sudanesiska armén. Som exempel anger han utomrättsliga avrättningar, bombningar, och urskillningslöst dödande.
Den sudanesiska regeringens svar var enligt Biro att ”förneka” och att ”inte ta ansvar.”
I de områden som drabbades av kriget så var övergreppen som flest. Biro skriver om kidnappningar, nedbrända hus, avrättningar och urskillningslösa bombningar som dessutom ”är väldokumenterade”.
Dessa bombningar har inte förnekats av regeringen men enbart hur de skulle ha utförts. Regeringen har menat att deras krigföring riktade sig mot rebellerna i byarna, skriver Biro.
Åklagarna tar också andra dokument från Talismanprocessen, ett av dem är ett yttrande från Douglas Johnsson som är en historiker från Harvard. I under 35 år har han studerat historien i södra Sudan, ändå sedan krigsutbrottet 1983.
Exploateringen av oljan i händerna på centralregeringen menar han var orsaken till inbördeskrigets utbrott 1983. Han menar att Talisman borde vetat att landet ”systematiskt begick övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.” Han menar att det vore omöjligt för något företag som gjorde affärer med Sudan att vara omedvetna om dessa övergrepp.
Fredsavtalet från 1997 menar han sågs som ett ”bedrägeri” och det borde bolaget ha varit medvetet om.
Douglas Johnsson menar också att oljeinkomsterna var centrala för att regeringen skulle ha resurser att föra kriget och ger som exempel att antalet attackhelikoptrar ökade från sex till 22 sedan olja hittades i regionen.
Målet för attackerna var att skilja SPLA från civilbefolkningen, det var en ”medveten och långsiktig strategi” som ledde till svält och gjorde det omöjligt för att rebellerna att verka i oljeområdena.
Ian Lundins advokat Torgny Wetterberg avbryter framställningen och påpekar att om man tittar på namnen så är det några av dessa som är målsägande.
– Tre personer från Talismanprocessen kommer att höras även i det här ärendet, det stämmer, säger åklagarna.
Åklagarna avslutar sedan med att visa på att även ”efter brottstiden” så har den sudanesiska regeringen fortsatt att begå övergrepp och att strider i blocket fortsatt har en koppling till oljeverksamheten även efter att Lundinbolaget lämnade.
Agerandet i Darfur medförde också att regimen drogs inför ICC.
– Det som sedan följde efter att ärendet skickats till ICC och ICC inledde en utredning är att flera arresteringsorders utfärdades mot Al Bashir avseende krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och folkmord mellan 2003 och 2008.
I samband med att den första arresteringsordern skrivs det att ”regeringens anti-gerillaoperationer varit olagliga och riktat in sig på civila i Darfurområdet”.
Även efter 2003 pekas utländska företag ut som delaktiga i att låta armén använda bolagets infrastruktur och på så sätt möjliggöra övergrepp i regionen.
En brittisk advokaten Steven Kay anlitad av Lundingruppen skev i en rapport 2021 att man ska vara försiktig med att lyssna på de röster som hävdar att övergrepp begåtts när icke-statliga organisationer slår larm om vad som ska ha skett i konfliktzoner.
Det är skillnad, skriver han, på ”dessa röster” och ”den insamling av bevis och fakta som behövs för en rättegång”. Steven Kay skriver att i takt med att internationell rätt har utvecklats har domstolarna stött på problematiken med vittnesmål insamlade av icke-statliga organisationer.
Problemen menar han uppstår när det saknas en tidsmässig och geografisk närhet till själva händelserna som gör det svårt att fastställa vad som faktiskt hänt. Han menar också att åklagare får svårt att ”motstå de påtryckningar som aktivister utsätter dem för” beroende på att organisationerna kan stå nära en parterna i den aktuella konflikten för att få tillgång till konfliktzonen.
Det är skillnad på ”bevis” och ”narrativ,” skriver Steven Kay i rapporten som han menar visar att det i fallet med Lundin och Sudan så har enstaka skildringar förenklat skeenden under en sextioårig lång period med flera konflikter: ”Människor stred om tillgång till bistånd, resurser, mark och utkrävande av hämnd. Sådana konflikter i kombination med hungersnöd, torka och miljöfaktorer som öknarnas utbredning var det som ledde till folkförflyttningar”.Steven Kay menar i rapporten att Lundin och många andra oljeföretag samt deras underleverantörer byggde upp sin verksamhet i Sudan för att kunna delta i utvecklingen av det som ansågs vara en viktig näringsgren för en stat som i stor utsträckning var beroende av internationellt bistånd.
I rapporten menar han också att anklagelserna om en ”brända jordens taktik” av oljebolagen skulle vara falsk och konflikten fanns innan olja hittades.
Rapporten om Lundinfallet som tagits fram på uppdrag av styrelsen för Lundin Energy, kan läsas här.
Bengt Nilsson var inte den enda journalisten som besökte oljevägen 2001. Även DN:s Afrikakorrespondent Anna Koblanck var där våren 2001. Åklagarna visar upp ett reportage från den 28 april 2001 som publicerades kort efter besöket vid oljevägen.
Texten, utan Paul Hansens bilder, projiceras på de fyra skärmarna och åklagaren läser varje mening högt i ett lugnt tempo så att tolkarna hinner översätta.
– Se här, säger Nyarok Raes. Jag är inte sjuk, jag är så här mager eftersom jag inte har någonting att äta och visar upp en tallrik med vattenliljor från Nilen för DN:s reporter.
Reportaget kommer i en tid då bolaget anklagas för att samarbeta med en regim som, enligt kritikerna drivit tiotusentals människor på flykt. Enligt Lundin Oil bidrar de istället till stabilitet och utveckling i oljeområdet.
Regeringen försvarar oljeindustrin, rebellerna attackerar den. ”Mitt emellan hamnar de vanliga människorna”, skriver DN.
I Bentio är byborna kritiska till bristen på utveckling efter åtta år av oljeutvinning. Andra pekar på den väg som Lundin Oil har byggt liksom elektriciteten och de fyra kliniker som Talisman har byggt. Skolan som Talisman byggt pekas ut som en PR-grej mer än en plats för undervisning.
DN:s team tar sig sedan till Lundin Oils basläger i Rubkona där de möts av fyra soldater på en jeep och en kraftig kulspruta som ”garanterar säkerheten” när de sedan färdas längs Lundins väg söderut tillsammans med pr-chefen Maria Hamilton och bolagets säkerhetschef.
– Som ni ser så har människorna här både kor och getter, så de är ju ganska välmående, inleder Maria Hamilton, som gör sitt första besök i Sudan.
Någon fördrivning av människor har inte förekommit, enligt bolaget. Några byar har inte bränts ned för att ge plats för vägen.
”Men flera byar längs vägen står tomma. Samlingar av grå gräshyddor där inte en människa syns till. Det är för att byarna inte används under den torra årstiden, då människorna i stället vandrar ut mot Nilen för vattnets skull, säger Lundin Oils säkerhetschef. Men enligt lokalbefolkningen överges aldrig en by helt och hållet. De äldre i byn stannar alltid kvar under torrperioden.
– Om du ser en helt tom by så är någonting fel, berättar en ung man, som kommer från området väster om Lundins väg”.
En byhövding berättar för DN att hans by brändes ned av regeringsmiliserna innan Lundins väg byggdes. I dag går vägen rakt igenom det område som tidigare var hans by, säger han.
– Oljebolaget byggde vägen därför att de vill ta upp oljan härifrån. Det är inte bra, eftersom de byggde vägen medan människorna dog, säger han, och tillägger att han känner till ytterligare tre byar som har bränts ned längs vägen. En av dessa är Dorang.
Arméns skola i Dorang är det första som Lundin Oils pr-chef visar DN-teamet längs vägen. Den är inte mer än en hög gräs och grenar på marken just nu, och byn i sig är inte mycket mer än ett arméläger. Men under ett träd sitter en grupp unga pojkar iklädda bländvita tröjor med Lundins logo på, och Maria Hamilton har med sig en väska använda pocketböcker och begagnade kläder.
– Engagemanget i skolan i Dorang är inte mer än att vi har givit några grejor, använda böcker och kläder, från de anställda i Genève, säger hon.
Utan armén och den regeringstrogna milisen SSIM skulle Lundin Oil inte kunna verka i området, berättar säkerhetschefen för DN. Armén garanterar bolagets säkerhet längs med vägen, och SSIM står för säkerheten i hela koncessionsområdet. Men någon kontroll över hur bolagets militära samarbetspartners sköter sitt jobb har oljebolaget inte, enligt Richard Ramsey.
– Vi är inte tillåtna att prata med SSIM, av något skäl jag inte känner till. Därför kan vi inte exakt veta när de ska slå till någonstans, och vi får oftast inte heller veta skälet förrän i efterhand, säger han till DN.
Åklagaren fortsätter att läsa högt ur reportaget av Anna Koblanck:
”Inte heller under fjolåret, då vägen anlades, hade Lundin Oil någon kontroll över vad armén eller milisen tog sig för. I sju månader drog sig bolaget ur området av ”logistiska och säkerhetsmässiga skäl”.
Från mars till maj var det oroligheterna i området som fick bolaget att dra sig undan, säger Maria Hamilton. Från maj till september var det regnet som höll Lundin Oil borta. Men även under sommarmånaderna pågick striderna i området, enligt säkerhetschefen”.
I byn Kwash, halvvägs ner längs Lundins Oils väg, bodde det enligt uppgift 8 000 människor tidigare. Numera är byn i stort sett bara ett läger för SSIM-milisen. Hundratals män sitter i skuggan av träden med sina automatkarbiner intill sig. Flera av dem är bara pojkar.
– Min by brändes ned för en månad sedan och nu bor vi under ett träd, berättar Buronika, som kommer hit för att hämta vatten tre gånger om dagen.
På frågan om vem det var som attackerade hennes by inflikar tre SSIM-soldater runt omkring henne snabbt att det var rebellerna. Enligt uppgift brändes också Kwash först ned av rebellerna, för att sedan intas av armén och SSIM-milisen.
Även en by som heter Kooch, som på kartan ligger mitt på den gamla vägen intill Lundins Oils väg, har enligt uppgift jämnats med marken.
Några hävdar att byn brändes ned av regeringsmilisen, andra säger att den förstördes av gerillan. Det är från den byn som Lundin Oils egen tolk, Abraham, kommer. För åtta månader sedan anfölls byn, berättar han. Det var samtidigt som vägen höll på att byggas. Boskapen stals och byn brändes ned. Förövarna tog även Abrahams fru Mary och deras sjuåriga dotter Elisabeth med sig.
– Om jag tänker för mycket på det så blir jag kanske galen, säger Abraham.
Där grusvägen tar slut ligger en liten by och marknadsplats tätt intill Lundin Oils andra borrhål, Jarayan. Oljebolaget har just avslutat sina borrningar här och den regeringstrupp som har vaktat hålet håller på att montera ned sina kulsprutor och automatkarbiner för förflyttning till ett tredje borrhål. Byborna är inte ledsna för att militärerna ger sig av.
– Kvinnorna här har våldtagits av regeringssoldaterna där, säger en man och pekar upprört mot arméfästet.
Innan regeringssoldaterna ger sig av från platsen skjuter de av en ordentlig salva med en automatkarbin. Det smattrar till i luften och folk tittar oroligt på varandra. Kvinnor och barn hinner springa några meter mot byns utkant innan de inser att skotten bara är på skoj. Soldaterna firar sin avfärd.
Lundins Oils oljerigg har nu monterats upp över bolagets tredje borrhål, i Thar Jath. Om några veckor ska resultatet av den här borrningen visa ungefär hur mycket olja som gömmer sig under marken.
Någon kilometer från borrplatsen ligger byn Rier, som blir vårt sista uppehåll på färden längs Lundins Oils väg. Det är en samling gula hyddor på askgrå mark. Stämningen i byn är desperat. Människorna har sökt sig hit av hunger. Småbarnen dör av sjukdom. Enligt en ung man var säkerhetschefen Richard Ramsey här för två dagar sedan och lovade då återkomma med mediciner och en doktor samma dag som han visar oss runt längs vägen.
Men några mediciner har han inte med sig.
– Det där känner jag inte till, säger pr-chefen Maria Hamilton till den unge mannen.
– Vad ni behöver göra är att gå igenom precis vad det är ni är mest i behov av så får vi se vad vi kan göra, säger hon.
Richard Ramsey lovar att ta med sig några myggnät nästa gång han kommer på besök.
Sent på eftermiddagen flyger vi helikopter tillbaka till Rubkona tillsammans med Maria Hamilton. ”Så att ni kan se alla byar som oljebolagen inte har bränt ned”, säger piloten skämtsamt.
Vi ser inte några byar alls, och inte heller Lundin Oils väg. Helikoptern flyger nämligen tre kilometer öster om vägen”.
Uppläsningen av reportaget skapar en ny typ av stämning i rättssalen. Reportaget har förflyttat rätten till Sudan och vittnesmålen ringer i öronen.
Men är Lundinbolaget skyldiga till vad som lästes upp? Den frågan hängde i luften våren 2003 och så också hösten 2023.
Kort efter uppläsningen av reportaget utbryter en diskussion om vad det egentligen är som åklagaren försöker bevisa? Vilka är de objektiva delarna och vilka är de subjektiva handlingarna.
Om armén begår övergrepp när bolaget inte ens har någon verksamhet på plats – kan då bolaget hållas ansvariga?
Den frågan är inte heller ny.
Efter att under de senaste veckorna ha gått igenom all den skriftliga bevisningen som rör åtalet kommer åklagaren in på ”Förverkandeyrkandet.” Åklagarna menar att den vinst som bolaget gör när de säljer koncessionen i block 5A i sin helhet utgörs av ”vinst av brott.”
– Vi menar att vinsten 720 miljoner exakt 720 098 000 uppkommit genom folkrättsbrott.
Åklagaren har yrkat att de två åtalade personerna ”meddelas näringsförbud i 10 år eftersom de grovt har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldiga till brottslighet som inte är ringa”.
Åklagarna läser i Brottsbalken 36 kap 4 paragrafen att: ”Har det till följd av ett brott som är begånget i utövningen av näringsverksamhet uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall värdet därav förklaras förverkat”
Åklagarna menar att försäljningen av rättigheterna i block 5A var av stor ekonomisk betydelse för Lundin Petroleum AB.Som bevis för det citeras ur en artikel från Dagens Industri 2003 där det framgår att koncessionen säljs för att investera i nya oljefält eller bolag.
Åklagaren menar att de olika bolagen (IPC, Lundin Pol, Lundin Petroleum med dotterbolag) över tid ska ses som samma näringsverksamhet.
– Det är samma styrelse och samma ledande befattningshavare med Ian Lundin som VD och Alexandre Schneitre som prospekteringschef. Oavsett vad bolagen heter så framgår det av årsredovisningarna hos de olika bolagen att Sudan är ett prioriterat område.
Åklagaren visar med exempel ur årsredovisningarna från Sands, Lundin Oil och Lundin Petroleum.
– Förverkandeyrkandet riktas mot moderbolaget då moderbolaget och dotterbolag är att anse som samma näringsverksamhet. Moderbolaget har förfogat över rättigheterna till block 5A och vinsten från försäljningen. Ian Lundin och Alexander Schneitre var styrelseledamöter i både moderbolag och dotterbolag under brottstiden, argumenterar åklagaren.
Bolaget noterar argumenten och bestrider anspråket. Ian Lundin vill dessutom var och en av personerna som står bakom skadeståndsanspråken ska reservera en halv miljon kronor för de rättegångskostnader som de kan bli skyldig att betala till honom. Han hänvisar till säkerhetslagen som säger att utländska medborgare som saknar hemvist i Sverige eller EES som väcker talan i svensk domstol mot svensk medborgare ska ställa säkerhet för de rättegångskostnader som denne kan bli skyldig att betala när målet avgjorts.
Diskussionen om företagsrekonstruktioner och ersättning till drabbade har länge förts inom både akademin och civilsamhället. Lundin Oil blev Lundin Petroleum år 2001, och Lundin Energy år 2020. År 2022 ändrade Lundin Energy namn till Orrön Energy, i samband med försäljningen av gas-och oljetillgångarna till Aker BP. Orrön Energy menar likt försvaret att åtal aldrig borde väckts, men också att de inte har någon koppling till det som skedde i Sudan.
Efter över 20 dagars förhandlingar är åklagaren nu klar med den skriftliga bevisningen som ligger till grund för åtalet och rätten tar paus till den 28 november.
Då är det målsägandens advokater som har ordet och därefter börjar Ian Lundins försvarare att presentera de åtalades bild av verksamheten i block 5A.
De två misstänkta kommer att korsförhöras mellan den 10 december 2024 och den 30 januari 2025. Därefter har domstolen avsatt 12 månader, fram till januari 2026, för att höra 57 vittnen. Slutligen kommer åklagaren och försvaret att hålla sina avslutande pläderingar i februari och mars 2026, vilket innebär att det totala antalet planerade rättegångsdagar blir 220.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
Rapport från tidigare veckor finns här.
