Efter att Tingsrätten avvisat skadeståndskraven från de målsägande anmälde Thomas Bodström rättens ordförande för jäv – vilket tillfälligt pausade den historiska rättegången i sal 34 under gårdagen.
Av Martin Schibbye 29 november, 2023
Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.
Någon gång efter maj 1999 besköts Gatkuoths hemby av en stridshelikopter. Gatkuoths mor och de fyra syskonen dödades, han själv skadades, familjens hus förstördes och familjen förlorade sin boskap.
På ena handen har han ett ärr som ett minne av attacken. Bilder på ärret har lämnats in till Tingsrätten. Själv kommer han att vittna som en av 32 målsägande.
Under samma period angreps byn Koch och där utsattes James också för beskjutning av en stridshelikopter. Även det skedde någon gång efter maj 1999. Efter att ha flytt angreps han igen nu av Antonovplan. Därefter utsattes han för beskjutning av ytterligare en stridshelikopter vid ett anfall.
I samband med anfallen mot Koch förlorade James minst 150 stycken kor. Marknadsvärdet för kor i Sudan beräknas per kilo, där ett kilo motsvarar cirka 300 sudanesiska pund (cirka fem svenskar kronor). Genomsnittlig storlek per ko uppgår till 400 kg. En ko är med andra ord värd cirka 2 000 svenskar kronor.
En mindre förmögenhet i ett krigshärjat land runt millennieskiftet.
Berättelserna om Gatkuoth och James står att läsa i målsägandebiträdenas inlagor till Tingsrätten. De inkom den 16:e respektive 17:e augusti 2023 och var två av 32 enskilda anspråk med anledning av brotten som ska ha begåtts i block 5A av den sudanesiska armén och dess miliser. De båda kräver 268 000 respektive 100 000 000 sudanesiska pund i skadestånd.
Förutom åtalet om grovt folkrättsbrott för verksamheten i Sudan mellan 1999 och 2003 som väcktes 2021, har även de 32 målsägandena riktat skadeståndskrav mot de misstänkta på totalt 110 miljoner kronor. I den summan finns förlusterna av både hus, kreatur och människoliv och de inkom bara veckor innan rättegången drog igång.
Målsägandebiträdena menar att Ian Lundin och Alexandre Schneiter har främjat gärningarna ”var för sig eller gemensamt och i samförstånd på sätt som framgår av gärningsbeskrivningarna”.
Under rättegångens första dag krävde försvaret att dessa krav skulle hanteras i en separat process. Försvaret argumenterade för att det inte fanns någon rimlig förklaring i gärningsbeskrivningen till varför de angivna personerna var att betrakta som målsägande.
De menade att det i åklagarens gärningsbeskrivning och uppräkning av påstådda brott endast stod att läsa om ”människor” och ”civila” och inga namngivna personer. Detsamma gällde även gärningsmännen som i samtliga fall var ”oidentifierade.”
Ian Lundin och Alexander Schneitres försvarare frågade sig tidigt i processen vad dessa personer, som visserligen uppenbarligen hade råkat ut för saker, hade med deras klienter att göra?
Inte bara skulle skadeståndsanspråken ogillas, de tyckte inte heller att de kunde kallas för målsäganden: ”De personer som uppgett sig vilja biträda åtalet har inte rätt att göra detta. Det faktum att målsägandebiträden har utsetts förändrar inte bedömningen” skrev Ian Lundins försvarare till Tingsrätten.
Försvaret menade också att när åtalet väl väcktes så ville de se de enskilda anspråken i god tid för att kunna förbereda försvaret före huvudförhandlingen, men att det dröjde tills tre veckor innan. De menade också att det som kommit in var ”genomgående oprecist” och att det saknades tider och platser för när saker skulle ha ägt rum. De 32 hade vid olika tidpunkter, på olika platser utsatts för olika saker ”vilket betyder att det inte är fråga om ett enda gemensamt händelseförlopp som har drabbat alla målsägande”.
Dessutom var några av platserna utanför block 5A och bortom den påstådda brottstiden mellan maj 1999 och april 2003 argumenterade försvaret.
Frågan om skadestånd har varit central för flera av de människorättsorganisationer som drivit på för ett åtal. Att de som fallit offer för folkrättsbrott skulle kunna ges rättvisa och ekonomisk kompensation har varit en central fråga för dem under hela förundersökningen.
Försvaret menade att de inte hade haft några problem att försvara sig mot anklagelserna men att det nu inte kunde bli aktuellt på grund av ”de 32 personernas underlåtenhet att väcka talan i god tid. Dessutom har fullmakter inte lämnats in förrän på ett mycket sent stadium, när huvudförhandlingen redan pågått i mer än två månader.”
Sammantaget menade försvararna att detta borde få Tingsrätten att avvisa dessa krav på skadestånd. Om det skulle bli processer fick de starta 32 olika sådana, i civilmål separerade från brottmålet mot Ian Lundin och Alex Schneiter. För att inleda en civilrättslig process krävde Lundin att var och en ska deponera 500 000 kronor utifall att de dömdes att betala Lundins advokatkostnader.
Målsägandebiträdena i sin tur menade i en skrivelse att det inte var konstigt att namnen inte fanns med i gärningsbeskrivningen eller i sakframställan då den utgjorde ”en generell redogörelse för bombningar och allvarliga angrepp av olika slag som har riktats mot och drabbat civilbefolkningen”.
De menade att det ur kombinationen av gärningsbeskrivningen i stämningsansökan och i åklagarens presenterade bevis stod klart att målsägandena hade lidit skada ”på grund av gärningar som omfattas av åtalet och att de har rätt att biträda åtalet”.
Skadorna som drabbat målsägandena var ”konsekvenser av den otillåtna stridsmetod” som åtalet avser. De enskilda anspråken grundade sig, menade målsägandebiträdena, genomgående på militärens eller regimallierade milisens anfall mot civila eller i vart fall de urskillningslösa anfall som åtalet avser. ”Anspråken bör därför prövas inom ramen för brottmålet. Förhör med målsägandena är redan inplanerade. De invändningar som försvaret för fram är invändningar som kan tas upp inom ramen för prövningen i brottmålet. Dessa invändningar kan inte kräva några sådana betydande arbetsinsatser att det på något sätt kan motivera ett avskiljande”.
När så Tingsrätten den 22 november, utan att parterna var närvarande, satte sig ner för att titta på frågan kom de fram till att de 32 målsägandena mot bakgrund av vad åklagaren presenterade skulle vara en del av åtalet.
Dels för att de namngetts och dels för att de enligt åklagaren utsatts för folkrättsbrott och drabbats av den sudanesiska statens krigföring. ”De 32 personerna är mot den nu angivna bakgrunden att anse som målsägande mot vilka brott påstås ha begåtts. De har därmed rätt att biträda åtalet” skriver Tingsrätten i beslutet.
Men man ger försvaret rätt i att det är för sent att inkomma med kraven knappt tre veckor innan ”den sedan länge planerade huvudförhandlingens början”. Dessutom tar man fasta på att det fortfarande endast finns 27 fullmakter och att dessa inkom sent. Tingsrätten menar också att de rättsfakta som har åberopats ”genomgående är oprecisa rörande relevanta omständigheter inklusive tid och plats för det som påstås. Målsägandena har begärt ersättning för smärta, lidande och sakskada, utan att precisera hur de yrkade beloppen fördelar sig på dessa poster”.
Det faktum att åklagaren inte med ett ord berört de enskilda målsägandena eller vilka anfall de drabbats av under sakframställan spelar också in: ”Sammantaget kan konstateras att de framställda skadeståndsanspråken är så bristfälliga att det är nödvändigt med skriftväxling samt ett omfattande arbete, sannolikt med materiell processledning från rättens sida i skrift eller i samband med förhandlingen, för att anspråken ska kunna prövas vid en huvudförhandling” skriver Tingsrätten i sitt beslut.
Att nya rättsfakta skulle tillkomma som inte funnits med i åklagarens gärningsbeskrivning medför också enligt Tingsrätten att ”det kan starkt ifrågasättas om det är förenligt med rätten till en rättvis rättegång” för de misstänkta Ian Lundin och Alexandre Schneiter.
Precis som försvaret hävdat skriver Tingsrätten i sitt beslut att den uppkomna situationen beror på målsägandebiträdenas egen senfärdighet: ”Med hänsyn till det som nu har sagts måste det anses vara målsägandena själva – genom målsägandebiträdena – som har föranlett den uppkomna situationen genom att, trots påpekanden från rätten och försvaret angående vikten av att ge in anspråken i tid, har de lämnats in en mycket kort tid före huvudförhandlingens början och fullmakterna inkom först när huvudförhandlingen pågått en längre tid”.
Tingsrättens sätt att argumentera och beslutet i sig fick Thomas Bodström att direkt efter att förhandlingarna inletts efter uppehållet anmäla rättens ordförande Thomas Zander för jäv.
Det är inte första gången som den före detta justitieministern och Tomas Zander möts i rättssalen och det som Bodström reagerade på var att praxis verkade skilja sig åt.
När en iransk medborgare dömdes för grovt folkrättsbrott och mord begångna i Karaj, Iran 1988 så förekom det enligt Bodström inte en enda skriftlig fullmakt. När en 50-årig svensk medborgare åtalades och dömdes i både tingsrätten och hovrätten för folkmord och grovt folkrättsbrott till livstids fängelse så var fullmakter aktuella först i hovrätten för de tutsier som varit offren.
– Vi talar om rättegångsfel. Vi hade all anledning att tro att handläggning av fullmakter skulle hanteras som i Rwanda målet, enligt praxis, sa Bodström och la till att det är svårt att få in aktuella fullmakter ligger lite i sakens natur i den här typen av mål då flera av målsägandena befinner sig i en krigszon utan postgång.
Att hänga upp sig på de skriftliga fullmakterna menar Bodström är felaktigt enligt Rättegångsbalken och han läste högt att: ”Om en fullmakt inte finns tillgänglig när rättegången inleds, får rätten fortsätta handläggningen av målet utan att meddela dom.”
Dessutom kunde man ju i samband med att de målsägandena hördes som vittnen ordna med fullmakter inför en eventuell överklagan till hovrätten.
– Som rätten vet ska samtliga målsägandena höras i målet och kommer någon misslyckas att skicka in en fullmakt så kan det hanteras när de vittnar, enligt rättegångsbalken står det ”muntligt eller skriftligt”.
Tingsrätten menade att det är målsägandebiträdena som orsakat situationen. Men Tomas Bodström anser att det är Tingsrätten som orsakat den uppkomna situationen.
– Det är Tingsrätten själva som orsakat detta. Detta sätt att hantera fullmaktsfrågan på anser vi har rubbat förtroendet. Att dagarna före förhandlingarna kräva fullmakter i original är i närmast gjort för att skapa den här möjligheten för försvaret. Det strider mot rättssäkerhetens mest grundläggande principer.
Bodström tar också upp det allvarliga i att de målsägandes krav och berättelser avvisas innan de ens är hörda.
– De enskilda anspråken har avskiljts redan innan de fått en chans att utveckla sina krav. Ett avskiljande kommer att leda till att målsägandena berövas rätten till att få sin sak prövad.
Argumentet att materialet var på engelska anser han vara inkonsekvent med tanke på att större delen av rättegången varit på engelska. Att försvaret skulle få det stressigt tror han inte är ett argument som används i andra mål.
– Den här rättegången planeras att hålla på till februari 2026. Det har aldrig funnits så mycket tid för något försvar att kunna förbereda sig på. Objektivt sätt är det ingen tvekan om att resurserna och möjligheterna är stora för försvaret.
När det gäller frågan om fullmakterna och intyg från Sudan är det också en inkonsekvent regeltillämpning som rubbar förtroendet för Tingsrätten enligt Bodström.
– Låt oss säga så här. Jag tror nästan inga målsägandebiträden har haft en så svår uppgift som att hitta ett rättsutlåtande från Sydsudan från millennieskiftet. Vi har jobbat varje dag outtröttligt. Det intressanta är att vi lyckats, inte att det kommit in sent.
Enligt Bodström är det är en kedja av omständigheter under hösten som ligger till grund för att det finns anledning att ifrågasätta objektiviten och opartiskheten.
– Vi delar helt uppfattningen att de omständigheter vi framför är just otillåtna stridsmetoder. Vi hade tänkt ta upp detta idag! Att detta skulle fördröja förhandlingen är ju märkligt eftersom de ska höras, det är ju rättsfakta.
Målsägandebiträdena hade inte bara en möjlighet utan också en skyldighet menade Boström.
– Vi gör inte vårt jobb. Vi tillgodoser inte vår klienters intressen om vi inte nu markerar. Att efter så lång tid få sin sak prövad och sedan direkt bli berövad den av tingsrätten. Det är bakgrunden till jävsanmälan, herr ordförande sa Thomas Bodström.
Percy Brattt som är målsägandebiträde för ett antal klienter ställde sig inte bakom jävsanmälan men han höll med om att praxis brutits.
– Det som har hänt i liknande mål är att fullmakter tagits in i samband med förhören men då i första hand i samband med hovrätten.
Efter Thomas Bodströms genomgång om bakgrunden till jävsinvändningen beslutade ordföranden om att förhandlingen skulle ta en paus för att en chefsrådman skulle få tillfälle att pröva frågan om jäv förelegat.
På väg ut från rättssalen så sa Tomas Bodström till Blankspot att beslutet i praktiken berövar hans klienters möjligheter att driva frågan om skadestånd och att det var hans skyldighet att anmäla ordföranden för jäv.
– Det är inte så att jag har rätt att göra det. Jag har skyldighet att göra det. Jag ska företräda våra klienter och de är utsatta för ett orättvist beslut.
Han hade ännu inte varit i kontakt med några av de målsägande.
– Det är knappt man vill berätta det här för dem. Hur ska de känna sig motiverade att komma hit och berätta om det här.
Nere i caféet menade Torgny Wetterberg, Ian Lundins försvarare att jävsanmälan skulle avvisas.
– Det finns ingen grund för det där överhuvudtaget. Det kommer att bli avslaget. Man försöker ju skylla över sina egna tillkortakommanden.
Själva beslutet av Tingsrätten, att avvisa skadeståndskraven, ansåg han också var väntat.
– De visste hösten 2021 att de behövde komma in med det här så att vi kunde kommentera kraven. Vi har i och för sig inget problem med att pröva de här kraven, men när det gjordes en planering av rättegången så sa de inte ett ljud om det här heller.
Att man borde ta hänsyn till situationen i Sydsudan menade Wetterberg blir svårt.
– Han förstår ju inte. Han har ju inte läst rättegångsbalken. Man får ju titta på de regler som riksdagen har satt upp för hur man ska sköta det här. Sen kan Bodström kanske tycka att han vill sköta det här på något eget sätt. Men man följer ju regelverket. Det är ju det som är hela idén med en rättegång.
När rätten väl var återsamlad med en ny rådman som ordförande och upprepade Bodström vad han sagt tidigare om att Tingsrätten inte handlagt detta som andra liknande mål. Handläggningen av fullmakter har sett likadant ut i ett decennium i Stockholms tingsrätt, fram tills idag. Bodström tryckte också på tidpunkten för beslutet om avskiljande av skadeståndsanspråken. Att detta beslut kom innan målsägandebiträdenas sakframställan och innan förhören med målsägandena.
– Tidpunkten innebär att man rubbar opartiskheten i målet till försvarets fördel.
Även tidigare beslut av Zander togs upp och Bodström påminde om att rätten, med samma rådman, tidigare vägrat målsägandebiträdena rätt till biträde trots att både försvaret och åklagarsidan hade många på sin sida. När det beslutet överklagades och hovrätten gav målsägandebiträdena rätt ska ordföranden ha uttryckt att det endast rörde substitution.
– Om de inte får berätta om sitt lidande nu måste förhören sedan tas om i ett tvistemål där de återigen ska resa till Sverige. Om det ens kan bli en rättegång. De har blivit berövade rätten att få sina skadeståndsanspråk prövade, sa Bodström.
Ian Lundins advokat Wetterberg menade att det inte fanns något i det Bodström sagt som handlade om jäv.
– Att argumentera för att beslutet är fel i sak är inget jäv. Det finns inget i detta som kan hänvisas till jäv. Bodström försöker skyla över sina egna tillkortakommanden.
Enligt Wetterberg hade Bodström och övriga målsäganden i december 2021 sagt att ”de arbetade intensivt med detta”.
– Det finns inget som gör att man kan ifrågasätta Zander.
Alexandre Schneiters advokat Samuelsson höll med och sa att detta var den sämsta invändningen han hört i en rättssal sedan 1982. Bodström replikerade att han förstod att försvaret ville behålla Zander.
– Det vi anmärker på är inte att man vill ha in fullmakter. Vi har inga invändningar mot att man begärt in fullmakter. Det är sättet man gjort det på och argumenterar på som gör att förtroendet är rubbat.
Efter det fick alla lämna rättssalen för ytterligare en paus. Beskedet dröjde. Många började bli hungriga utanför rättssalen. Bodström gick fram och tillbaka och sa att det kändes bra att ha markerat. Hela helgen hade han pratat med domare och jurister som gett honom stöd.
– Om jag inte gör något och mina klienter sedan frågar: accepterade du bara detta? Så nej, det gjorde jag inte, säger han.
Kort därefter så samlade chefsrådmannen rätten igen och avkunnade att Tingsrätten har funnit att omständigheterna som målsägandena genom advokat Thomas Bodström har anfört inte kunde anses ”ägnat att rubba förtroendet för rådmannen Thomas Zanders opartiskhet i målet”.
Därmed var frågan avgjord för nu. Överklagan fick ske efter att processen var över och dom hade fallit i huvudmålet.
Beslutet beskrivs av människorättsorganisationen PAX som ”ett hårt slag mot sydsudanesiska vittnen.” Varav flera enligt organisationen utsatts för hot och attacker för att ändra sina vittnesmål om Lundins roll i Sudan. ”För många sydsudanesiska vittnen har fallet inneburit enorma personliga risker och kostnader och flera av dem har tvingats fly sitt land,” skriver PAX.
Organisationen menar också att det inte råder någon tvekan om att Lundinfallet skulle ha utvecklats annorlunda om krigsbrottsoffren ”hade haft stora mängder pengar till sitt förfogande istället för de misstänkta”. PAX menade också att domstolens beslut att prioritera de misstänktas rättigheter framför dem som är deras påstådda offer kommer att skada trovärdigheten för rättegången.
Även Civil Rights Defenders talar om ett “stort bakslag för offer i Lundinrättegången” och skriver ”Beslutet från Stockholms tingsrätt gör det avsevärt mycket svårare, i praktiken nästan omöjligt, för offren att få upprättelse och blottlägger de systematiska hinder som de som fallit offer för folkrättsbrott ställs inför i sin kamp för rättvisa. ”
I dag, onsdag, går Lundinrättegången in i en ny fas. Då är det dags för Ian Lundin och försvaret att i rättssalen bemöta den bevisning åklagaren lagt fram.
Om James vill ha ersättning för sin ko som han blev av med våren 1999 måste han nu öppna ett eget civilt mål i Tingsrätten. Därutöver ska han lämna in 45 000 euro som säkerhet utifall han skulle förlora mot Ian Lundin. Om Gatkuoth vill ha upprättelse för mammans och de fyra syskonens död måste även han öppna en annan unik process och deponera 45 000 euro medan den pågår.
Det är 2 500 kor.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
Rapport från tidigare veckor finns här.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
