Den sjätte veckan inleddes med ett nytt bevistema. Åklagaren fokuserade på att visa att Lundinbolaget avfärdade uppgifterna om brott och istället drog igång en medial motoffensiv genom att bjuda in journalister till områden som regimen nu kontrollerade.
Av Martin Schibbye 11 oktober, 2023
Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.
Åren mellan 1998 och 2001 publiceras en mängd rapporter från människorättsorganisationer om situationen i Lundinbolagets block 5A. Det är FN:s olika rapportörer, Christian Aid, Amnesty och Human Rights Watch som alla publicerar vittnesmål om situationen i Sudan och hur oljebolagen förvärrar situationen för civilbefolkningen.
Rapporterna följs av inslag i både svenska och internationella medier. Våren 2001 dominerar negativa nyheter om Lundinbolaget i nyhetsbevakningen.
I ett fax från den 29 mars hittat vid husrannsakan skriver Ian Lundin till en bekant: ”We are really being beaten up by the press, but in the end who cares, they are a bunch of ignorant buggers.”
Under samma period får även ledningen för Lundin Oil frågor från de egna aktieägarna och åklagaren visar upp ett mejl från den före detta VD:n för bolaget Magnus Nordin. Mejlet är skickat till till Ian Lundin den 16 mars 2001 med rubriken ”Massmedial hysteri” där han skriver att det vore en bra idé om bolaget agerade mer proaktivt och bjöd in journalister till området.
Det kanadensiska bolaget Talisman hade enligt Nordin, när de varit i liknande blåsväder, agerat proaktivt ”med stor framgång.”
I mejlet som åklagaren läser upp skriver Magnus Nordin: ”Den ena journalisten efter den andra talar om Lundins oljeutvinning i Sudan, det är helt makalöst, senast i fredagens tidningar kan man finna krav på att vi ska upphöra med produktionen. Journalister bedriver hetsjakt på bolaget utan att ha brytt sig om att ta reda på om bolaget utvinner någon olja”
Nordin konstaterar, att tack och lov, har inte Sverige den typ av kristna lobbygrupper som finns i USA och att kritiken i mångt och mycket bygger på ett religionskrig där kristna hjälporganisationer tagit ställning för Sydsudan och därmed är emot oljebolagens närvaro.
Han beskriver i mejlet hur det kanadensiska bolaget Talisman genom att bjuda in journalister lyckades åstadkomma att ”det skrevs en lång rad positiva artiklar som motsatte den negativa propagandan. Lundin Oil kanske borde fundera på att ordna en liknande resa.”
När åklagaren läst upp hela det långa mejlet avbryter rättens ordförande Tomas Zander förhandlingen för att återigen diskutera problemet med tolkningen.
Det är svårt för den medåtalade Alexandre Schneiter att lyssna på två röster samtidigt. Dels den svenska uppläsningen av mejlen och dels tolkens översättning i de stora svarta hörlurarna.
– Finns det inga brusreducerande hörlurar, undrar Zander för att sedan vända sig direkt till den åtalade: ”Do you have any equipment that can reduce the noise?”
Schneiter skakar på huvudet.
Zanders frustration växer.
– Så här brukar vi ju göra när vi arbetar i domstolen, simultantolka. Vi får fundera i pausen på vad som kan göras.
I bakgrunden till tolkfrågan finns en begäran av Alexandre Schneiter att få åklagarens skriftliga sakframställningar översatta. Det vill säga de presentationer som visas i rättssalen. Schneiter har hänvisat till att han bör få detta översatt för att få en rättvis rättegång.
Tingsrätten har dock avslagit hans begäran och hänvisat till att han vid behov kan ställa frågor till sina försvarare för att få innehållet förklarat för sig. Dessutom tolkas allt i realtid har domstolen menat. Men denna situation kan troligtvis förklara att rättens ordförande Tomas Zander också är extra noggrann.
Tolkarna själva lägger till att det kan vara ”tempot som är problemet.”
– Vi måste bygga om grammatiken för att få till fullständiga meningar på engelska. Det tar tid.
Zander kläcker idén att åklagaren ska vara tyst och istället ska ”alla tyst läsa vad som står i den gråa rutan” på åklagarens projicerade PowerPoint.
Alla läser under tystnad och det enda som hörs är tolkens perfekta brittiska engelska.
Det uppstår dock en väldigt konstig stämning. Ett rum fullt av vuxna människor som läser högt för sig själva känns mer som ett klassrum än en rättssal.
Efter någon minut inser Zander misstaget och planen blir att köra på som innan, men i ett annat tempo.
– Var inte rädd för att säga till om tempot ökar, och om du behöver att något upprepas eller att vi missat att översätta något så säg till så pausar vi, så får åklagaren ta om det, säger Zander riktat mot den åtalade.
Dessutom lovar han att ”göra sitt bästa för att åklagaren inte rusar iväg.”
Efter det fortsätter åklagaren med att visa mejl inom bolaget, som man menar visar att fokus nu när regimen tagit kontroll över området var att visa upp situationen.
– De har en taktik där de påstår att inga brott begåtts i block 5A och att deras närvaro är bra för civilbefolkningen.
Redan fem dagar efter Nordins mejl börjar bolagets säkerhetsorganisation att förbereda sig inför frilansjournalisten Bengt Nilssons besök.
I en säkerhetsrapport från den 21 mars framgår det att platserna som ska besökas alla ligger inom områden som nu kontrolleras av regimen, bland byarna nämns Koch och Dorang. Lundinbolagets säkerhetsfirma gör även en plan även för vilka människorättsorganisationer som den svenska journalisten ska träffa.
Åklagaren poängterar att detta arbete sker samma vecka som Christian Aids rapport föredragits för styrelsen. En rapport som riktade skarp kritik mot bolaget.
Medan förberedelserna för Bengt Nilssons resa pågår visar SVT:s Aktuellt ett reportage av den brittiska journalisten Julie Flint.
Åklagaren klickar på den röda konen med vitt band som är symbolen för videospelaren VLC och strax därefter ljuder Aktuellts signaturmelodi från år 2001 i sal 34 på andra våningen i Stockholms Tingsrätt.
I bild ser man Adolf H. Lundin. Ian Lundins pappa och bolagets grundare.
– Oljan är det fattiga Sudans chans till välstånd, säger han och fortsätter att berätta att varje gång han kommer tillbaka till bolagets områden ser han ett ökat välstånd.
Adolf Lundin säger till reportern att han vill att pengarna satsas i delstaten Unity State där oljan finns och han hoppas staten låter pengarna stanna där oljan hittas.
– Jag vet att det är inbördeskrig i Sudan och krig kostar pengar och vi kan inte ha inflytande över hur staten spenderar sina pengar.
Enligt Adolf Lundin kommer numera människor till området och ber om hjälp om att få stanna. Bolagets egen rapportör hittar heller inga bevis för övergrepp.
När reportern frågar om rapporter från Amnesty, om att de som bott i byar nära vägen fördrivits, så håller Adolf Lundin inte med.
– Vi har varit där i fyra år, det är ett område som är 29 000 kvadratkilometer stort. De som finns är nomader. Vi byggde vår väg där det inte fanns några byar förut mellan augusti 2000 till december 2000. Vi är där hela tiden, vi tror inte på rapporterna, men vi checkar nu detta igen.
– Varför ska vi tro på er och inte på Amnesty eller FN? undrar Julie Flint.
– Ni kan tro på mina partners i andra oljebolag, mina anställda är också skickliga, de skulle bli djupt förolämpade om de hörde dessa anklagelser. De andra kanske också har något att tjäna på detta, de är kristna och detta är ett religionskrig.
Men vad har FN att tjäna på att kritisera er? frågar Julie Flint.
– Jag vet inte vad de har sagt. Andra har koll på det. Jag hinner inte med så mycket annat än att driva bolaget.
Ian Lundin menar också att Amnesty har dålig koll eftersom de inte ”har tillgång eller tillstånd att resa till de här ställena eftersom de rapporterat så negativt om staten, så de har dåliga relationer med staten, så staten vill inte att de ska rapportera fel till resten av världen”
– Vi kan också jämföra Ian Lundins uttalanden i SVT om att det handlar om stammar som slåss, och jämföra med den interna rapporteringen där militärens direkta och indirekta inblandning är tydlig, säger Attorps.
Efter att intervjun är slut påpekar åklagaren att bolaget å ena sidan säger att de knappt har någon verksamhet på plats och enbart är i ett undersökande förstadium.
Medan man nu till journalister säger att bolaget är på plats ”hela tiden”.
Rättens ordförande Zander bryter in påpekar att det är ”ett helt halvår”, mellan de olika uttalandena och att han inte riktigt förstår vilken poäng som åklagaren vill göra?
– Lundinbolaget visar nu upp området när det är under regimkontroll och vi menar att situationen var en annan när regimen skulle ta kontroll.
Därefter blir det tyst länge, innan rättens ordförande deklarerar, att det är rast och de flesta går ner till kafeterian.
Ian Lundin verkar ha tröttnat på bryggkaffet och beställer numera espresso i pauserna.
Efter kafferasten fortsätter åklagaren att berätta om besöket som Bengt Nilsson och Ian Lundin gör i block 5A.
I Bentio har ett möte arrangerats med en lokal SSUM-befälhavare. Det står i alla fall att läsa i den dagliga säkerhetsrapporten som inleds med att det varit ”A quiet day” i block 5A.
Säkerhetsfirman Petroleum Security som deltar under rundresan har, enligt vad åklagaren tidigare visat kopplingar till den sudanesiska diktaturens underrättelsetjänst.
Även tolken är utsedd av bolaget.
Enligt rapporten har Ian Lundin och Bengt Nilsson gått runt i Rubkona och journalisten har fått veta att ”problemet i området kommer från SPLA-ledaren Peter Gadet som angriper från väster”.
SSUM:s befälhavare var sjuk så en person med lägre rang har fått ta intervjun och berättat för Bengt Nilsson att de slogs för områdets utveckling och fick stöd av regeringen – men inte från oljebolaget.
En annan av de intervjuade berättade enligt säkerhetsrapporten att byborna var här för att ”de kände sig säkra nära armén”.
Ian Lundin hade då sagt att även om de skyddade bolaget fick de ”inte utsätta civilbefolkningen för något”.
I säkerhetsrapporten från den följande dagen som åklagare visar upp beskrivs hur Ian Lundin och Bengt Nilsson reser längs med allvädersvägen.
”Nilsson kunde intervjua personer längs vägen och lokalbefolkningen sa att vägen var en bra sak och att oljebolagets närvaro var positiv” står att läsa.
När de civila fick frågor om striderna svarade de att de var osäkra på vad det rörde sig om men att de trodde det handlade om boskapsstölder.
Säkerhetsrapporten nämner även mötet med barnsoldaterna på vägen och att Bengt Nilsson ska ha ”ställt frågor om åldern på en del av soldaterna. Även Ian Lundin ska ha varit upprörd”.
Även Ian Lundin skriver själv om resan med Bengt Nilsson till styrelsen för bolaget. I området som är under regeringskontroll ”såg jag många som flyttat hit. På marknaden fanns elektricitet och en mängd färska varor”.
En officer från armén bekräftade att det ”inte förekommer någon brända jordens taktik i området” och att de var där för att skydda oljebolaget.
”Vi såg en del former som såg ut som hyddor nära vägen. Men det visade sig vara myrstackar. Vi stannade också vid en vattenkälla och en skola som regeringen betalat för”.
I byn Kwoch noterade Ian Lundin flera SSIM-soldater. Förklaringen enligt Ian Lundin var att James Leer som leder SSIM bor här.
”De berättar att de hade slagits i området i februari, men att det var Peder Gadets trupper som bränt byarna. De uttryckte att vägen var en bra sak och ville att oljebolaget skulle stanna”.
Summa summarum visade resan enligt Ian Lundin att ”det inte fanns några brända byar”.
Det hade förekommit strider men det var när vägen var färdig.
Inte innan.
Ian skriver också att det inte finns några checkpoints och att och de civila och humanitära organisationerna kan röra sig fritt. Det finns även en buss mellan Thar Yath och Rubkona.
Själv har han sedan han först kom hit i mitten av 1997 aldrig sett så mycket folk i Thar Yath. ”Det beror dels på tillgången till gräs och vatten. Men även på att en kanal har byggts för att bevattna området”.
Det andra skälet är att ”vårt område är säkert”.
Ian Lundin skriver själv att det finns små samlingar av soldater och ett större läger, ”de är där som en skyddsstyrka mot rebeller som deklarerat att bolaget är ett legitimt militärt mål”.
Efter att ha gått igenom både säkerhetsbolagets rapport och Ian Lundins egna reflektioner vill åklagare Henrik Attorps uppmärksamma rätten på slutsatserna att armén inte är involverad i offensiva operationer eller har fördrivit någon baseras på utsagor från just milisen och armen ”det vill säga de som anklagas för att ha utfört brotten”.
Åklagaren Attorps trycker också på att den situation som beskrivs i hjälporganisationernas rapporter behandlar perioden före det att regeringen tog kontroll över bolaget.
När resan nu sker har regimen makten i området.
– Man kan också peka på Ians uttalande att det varit strider efter att vägen färdigställdes och att det var Gadet som gjorde detta. Då kan man jämföra med hans uttalande i Finanstidningen den 3 maj 2000, när Ian Lundin beskrev situationen som ”att det går en flod längs vårt grannblock, söder om den floden bryter helvetet löst”.
– Brevet handlar om att Baum bjuds in till Lundinbolaget. Inför att han ska föredra situationen inför FN.
Åklagarna förbereder sig sedan för att visa reportagen i SVT som sändes kort efter resan.
Dels ett längre reportage i Agenda med ett efterföljande studiosamtal. Dels ett inslag i SVT-morgon några dagar senare. Efter dessa båda SVT-inslag kommer materialet som filmades av Bengt Nilsson under resan och som inte sändes att visas.
De olika delarna av åklagarens presentation orsakar direkt förvirring.
Rättens ordförande verkar inte förstå skillnaden mellan det som ska visas från de båda SVT-programmen och rå-materialet från resan. Samt varför det är samma klipp i olika program vid olika datum.
Framför sig har rättens rådmän ett dokument med de så kallade ”bevisuppgifterna” det vill säga vad det är åklagaren försöker bevisa på en rad olika punkter och nu krockar kartan med verkligheten.
– Kan vi ta en sak i taget, säger ordföranden. Jag tappar tråden.
– Det finns filmsekvenser filmade av Bengt Nilsson under tiden som resan pågår. Bengt Nilsson får till exempel uppgifter som var graverande om till exempel flygbombningar som inte visas och sedan material som publicerades, försöker åklagaren förklara.
Henrik Attorps säger att de vill att rätten förstår att säkerhetsfirman Petroleum Security var med på resan och att filmen omgående fick kritik för att vara ”partisk samt hänsynslös mot intervjupersonerna”.
Rättens ordförande verkar inte riktigt nöjd med förklaringen, eller övertygad om vad det är han ska se och varför.
Men det faktum att första filmen är 16 minuter lång och att den siffran också finns i hans papper bidrar till att det till slut blir grönt ljus och filmvisning.
Troligtvis är en orsak till förvirringen att åklagarsidan nyligen kom över dessa filmer. KB och SVT lämnade inte ut dem och först efter en diskussion om rättslig hjälp – så fick åklagaren till slut alla filmerna.
Lars Adaktusson som idag är politiker för Kristdemokraterna arbetade som programledare på Agenda våren 2001 och han ses sitta i en studio med Bengt Nilsson.
– Uppgifterna om Lundin Oil i Sudan fortsätter att väcka debatt. I veckan kom nyheten om att den svenska regeringen överväger att tillsätta en utredning för att granska uppgifterna om folkfördrivning i oljeutvinningens spår. Samtidigt kan Agenda ikväll visa ett reportage som visar att lokalbefolkningen inte drabbats vilket påståtts av FN och andra, inleder Lars Adaktusson innan han presenterar Bengt Nilsson.
En av frågorna innan inslaget visas handlar om det sätt som reportaget tagits fram på
– Du gjorde resan tillsammans med Lundin Oil som söker sanningen. I vilken mån har du påverkats av det, frågar Adaktusson.
– Ian Lundin själv kontaktade mig med ett par dagars varsel och frågade om jag ville åka, jag tvekade en halv sekund sedan sa jag ja. Att resa till södra Sudan är enormt svårt och man får vara beredd att lifta med djävulen själv som journalist. Att tveka om det, vore att underkänna min egen journalistiska integritet, det gör jag inte, svarar Bengt Nilsson.
Inslaget börjar sedan i Rubkona. En stad som växt till en stor marknadsstad med 10 000-tals invånare på ett år, på grund av striderna runt omkring.
Anslaget är att Ian Lundin har kommit hit ”för att söka sanningen om de anklagelser hans företag utsatts för.”
Ian Lundin sitter på plaststolar med soldater från SSUM och säger att ”det är viktigt att det en dag blir fred i ert land”.
Därefter intervjuas biståndsarbetaren Susan Garroud som har arbetet i området i åtta år. Hon utbildar jordbrukare på plats i block 5A för en tysk hjälporganisationen, med målet att folk ska bli självförsörjande.
– Lundin har inget ansvar som jag ser det, säger Garroud.
– Det sägs att folk har drivits iväg för att Lundin vill bygga en väg, frågar Bengt Nilsson.
– Det håller jag inte med om, svarar Garroud. Hon har läst om anklagelsen att tusentals har drivits på flykt, men det stämmer inte, det rör den gamla vägen till Leer, inte Lundins väg, säger hon i Nilssons inslag.
Enligt Susan Garroud säger inte befolkningen så mycket alls om oljebolaget där flera av dem jobbar.
– Vi har 3 000 hushåll i området som vi ger utsäde, redskap och de kommer inte in och säger att de fördrivs på grund av oljan. Utan att det sker på grund av ”factional figting.”
Flera Nilsson talat med när kameran varit avstängd har hållit med. Men få vågar offentligt peka ut någon som ansvarig.
I nästa klipp sitter Ian Lundin och Bengt Nilsson i en bil som kör längs med den nu färdigställda allvädersvägen. De diskuterar hur stor Peter Gadets rebellarmé är.
En av de efterföljande bilarna har en kulspruta monterad på flaket.
När de stannar vid en bosättning kommer barnsoldater fram till konvojen.
I bilderna från denna intervju som blivit ikoniska frågar Bengt Nilsson Ian Lundin om vad han tycker om att ”barnsoldaterna vaktar oljefälten?”
Ian svarar att det är en ”generalisering att påstå att de vaktar oljefälten” och lyfter fram att han själv har barn och att barn med vapen är ”mycket upprörande.”
Han ska ta det vidare med regeringen, även om de kanske inte kommer att lyssna.
De civila berättar om hur de svälter efter att ha angripits av Peter Gadet och förlorat kor och boskapsskjul. Andra som bor närmare oljeriggen berättar om hur vägen innebär att mat kan komma in.
Mot slutet av inslaget får biståndsarbetaren Susan Garroud ordet igen och säger att om Lundin lämnar kommer kanske ett kinesiskt bolag som inte prioriterar mänskliga rättigheter.
Efter att klippet tagit slut påpekar Attorps att en av de barnsoldater som vi här ser på bilderna är en av de målsägandena i målet.
I studiosoffan efter inslaget sitter Amnestys dåvarande generalsekreterare Carl Söderberg tillsammans med Lars Stiernquist partisekreterare i socialdemokraterna, som varit kritisk mot bolagets verksamhet.
Den första frågan går till Amnesty och reportern undrar om inslaget fått organisationen att ändra sin inställning, nu när de sett att civilbefolkningen är nöjda.
– Jag tror inte att reportaget påverkar trovärdigheten i den informationen vi har fått. Vi förstår att flyktingar tvingats från området och de har berättat att regeringen använt sig av bombplan och helikoptrar mot befolkningen.
– Det motsägs ju av hjälparbetare i inslaget, flikar Adaktusson in.
– Ja det blir ord mot ord, men vi bedömer att vittnesmålen vi hört tidigare var trovärdiga, säger Carl Söderberg.
– Ni har sagt att Lundin Oil bidrar till grova kränkningar står ni fast vid det?
– Ja, absolut, i samband med att oljebolagen gick in i Sudan så har regeringen banat väg genom att tvinga befolkningen på flykt. Antalet internflyktingar ökar från block 5A.
Lars Stiernquist i sin tur menar att det är positivt att det i dag finns en ”opinion i Sverige där man ställer krav på företag att ta moraliska och etiska hänsyn” och aktivt bidra till demokratin.
Adaktusson fortsätter att pressa Stiernquist och Söderberg om man ”dragit för snabba slutsatser” kring Lundin utan att ha varit på plats.
Något som de båda tillbakavisar.
– Nej, det är viktigt att företag inte bidrar till att förvärra en situation utan genom sin närvaro bidrar till utvecklingen.
Söderberg från Amnesty menar också att en två-tre dagars reportageresa inte är tillräcklig för att få en bild.
Debatten i Agenda våren 2001 är densamma som i sal 34 år 2023.
Vad hände och vilken var bolagets roll? Samma argument vevas om och om igen.
Skillnaden mellan då och nu är att 2001 var bolaget operativt i Sudan. Idag sker diskussionen också i en rättssal och inte i tv-sofforna. Den ska också pågå i två och ett halvt år.
Nästa inslag är från morgonsoffan i SVT och innan Amnestys Söderberg och Bengt Nilsson återigen ska diskutera inslaget visas valda delar.
En kvinna, Mary Nyachatt, som säger att hon uppskattar vägen som bolaget byggt.
Efter allt rätten fått höra i veckor om bombningar, våldtäkter och folkfördrivning så sticker uttalandet minst sagt ut.
– En kvinna uttalar att hon gillar vägen. Är det något vi ska ta in, frågar sig rättens ordförande Toms Zander.
– Detta är morgonen efter i SVT, då visades delar av inslaget. Kvinnans uttalande var med i Agenda-reportaget som vi precis såg, svarar Attorps.
Efter någon minut är det utrett att det var samma person som förekom i två olika inslag.
Känslan av att ingen i rättssalen riktigt förstår hur journalistik görs eller hur det eko-system med studiosamtal efter inslag fungerar infinner sig.
Amnestys generalsekreterare får nu återigen i tv-inslaget frågan om inte Bengt Nilssons film fått dem att ändra uppfattning.
Något som Söderberg återigen tillbakavisar
– Strider pågick i området förra året, många fördrevs i samband med vägbygget och vi har trovärdiga vittnesmål om anfall av stridshelikoptrar och flygplan av regeringen och miliser.
Bengt Nilsson får sedan återigen frågan om han ser något problem med att åka ner tillsammans med Lundin Oil, vilket han instämmer i är problematiskt.
– Ja stora problem, det största problemet är att överhuvudtaget vara där med Lundin Oil. Att vara där med bolaget gör att jag blir komprometterad i lokalbefolkningens ögon. Jag betraktas som en del av Lundin Oil och Lundin Oil betraktas som en del av diktaturen. Det är ett jätteproblem.
– Hur har det här finansierats? frågar reportern.
– Det har Lundin Oil finansierat helt och hållet, svarar Bengt Nilsson.
– Men, som journalist, om man ska granska någon får man ju inte vara sponsrad?
Bengt Nilsson svarar att han inte hade haft möjlighet att göra reportaget om inte bolaget stått för kostnaderna.
– Jag är frilansjournalist och kan försäkra att kostnaden för att frakta ner mig till Sudan och sedan hem, vida överstiger det jag fick för mitt reportage av SVT så med den stilen hade jag gått med en stor förlust.
Amnestys Söderberg reagerar på det Bengt Nilsson säger med att det är ”oroväckande att gränsen mellan journalistik, människorättsrapportering och PR suddas ut”.
– Dessutom hade man bolagets tolk, det är inte så vi inhämtar vår information.
Bengt Nilsson i sin tur tillbakavisar kritiken som okunnig om journalistikens villkor.
– Alla som vet något om området förstår att för att ta sig in måste man rida på någon annan. Att åka ner med hjälporganisationer och sedan göra hjältereportage, det ifrågasätts aldrig. Jag är dessutom extremt mån om mitt rykte och min journalistiska integritet. Jag skulle aldrig sätta mig i en situation där min journalistiska integritet kan ifrågasättas.
Söderberg menar i sin tur att det finns alternativa väger in i området och även andra källor som varit på plats.
Reportern frågar då Bengt Nilsson om han anser Christian Aids rapport vara felaktig?
– Jag vill inte gå i polemik med dem. Jag vill få saker rakt i kameran och sedan får tittarna dra sina egna slutsatser.
– Men de säger att Lundin bidragit till att området bombats för att dra en väg, de som inte flyttade dödades, vad säger du om det?
– Jag säger att lidandet är enormt, och det är så klart regeringsarmén och dess miliser som står för det största av lidandet, tillsammans med gerillan SPLA, civilbefolkningen hamnar emellan, svarar Bengt Nilsson.
Enligt Bengt Nilsson är sakfrågan:
– Var det så att Lundin Oil beordrade en utrensning av området för att bygga en väg? Var det så eller inte? Såvitt jag kan bedöma var det inte så det hände.
Amnestys Söderberg håller inte med om att det FN påpekar är att ”Lundin Oil beordrat attackerna”.
– Det man säger är att i samband med att man säkrat området för oljeföretaget har regeringen gått ut med attackhelikoptrar och tvingat civila på flykt.
Reportern menar att block 5A är ett stort område och frågar Bengt Nilsson vad han kan veta om vad som hänt efter bara tre dagar.
– Jag var där mer än de flesta andra svenskar, jag var där när vägbygget invigdes i januari 2000. Sedan avbröts allt på grund av striderna i området. Som Lundin valde att kalla ”logistiska problem” men det var inga problem det var strider, säger Bengt Nilsson i inslaget.
Enligt väderkartan efter intervjun, skulle det bli 2 till 6 grader i Stockholm och soligt den kommande tisdagen.
Efter att inslaget visats utbryter en längre diskussion i rättssalen om tolk-frågan. Advokaterna vill veta om åklagarna också ifrågasätter Bengt Nilssons tolk.
Åklagaren i sin tur gör inte det, men menar att det är problem att intervjuerna sker i närvaro av säkerhetstjänstens personal Petroleum Security,
– Vi ifrågasätter inte tolkningen.
Försvaret å sin sida menar att det inte översatts via tolk utan att de pratat Nuer som sedan översatts till svenska, varpå åklagaren återigen säger att det är en icke-fråga vem som tolkat.
Återigen en förvirring i rätten kring hur journalistik görs. Självklart har det tolkats på plats till engelska och sedan säkert dubbelkollats i Sverige. Det första av flera exempel på hur försvaret skickligt under veckan aktivt skapar tvivel och skapar diskussioner om detaljer.
– Vi kommer inte längre, klockan är tolv vi bryter för lunch, säger rådman Tomas Zander.
Efter lunchen återvänder åklagaren till det filmade materialet från den resa som Lundinbolaget betalat.
– Vi ska nu visa ytterligare filmklipp från Bengt Nilsson som inte visades i det publicerade reportaget. Det här materialet har vi fått av Bengt Nilsson, så det är råmaterial från resan.
I råmaterialet som också är en del av förundersökningen ses först Ian Lundin uppmanas att ”titta på mig och inte in i kameran” därefter får han svara på frågor om bolagets roll i Sudan och riskerna.
– Oljan kommer ändra mycket för det här landet och infödingarna, det är klart alla tittar på oss för det.
Sedan dyker samma Susan Garroud återigen upp på de fyra projektordukarna inne i sal 34. I den oredigerade intervjun berättar Garroud att striderna handlar om pro-regeringsmiliser mot rebellerna, samt att oljan spelade en roll.
– Oljan spelar en roll, men det handlar också om klaner, om makt, om boskap även om det låter knasigt, men boskap är livet här, det är prestige, hemgifte, status, så boskapen är allt.
Men vilken roll spelar Lundin Oil? De har anklagats för att exploatera oljan.
– Det är möjligt att en del av striderna är relaterade till oljan. Men även om oljebolagen försvann, om Talisman norr om floden och Lundin söder om den skulle lämna så skulle inte striden ta slut. Konflikten fanns här innan oljefolket kom, det kan ha accelererat under oljetiden på grund av tillgången till vapen och att regeringen investerat i att stabilisera situationen. Regeringen från Sudan har bombat vissa områden med gunships och det gjorde de inte förut, om oljebolaget drog sig ur skulle de inte göra det, men striderna skulle fortsätta, säger Susanne.
Hon får sedan fler frågor om Lundin som visades i det inslag som sändes.
– Säger du att rapporten från Christian Aid är falsk?
– Jag vet inte men få fick lämna på grund av vägen och de som fick lämna blev kompenserade, svarar Garroud. Hade många tvingats bort så hade hon fått höra om det.
Hon menar också att lokalbefolkningen och de lokala politikerna tryckte på för att vägen skulle byggas. Rykten om att regeringssoldater ska ha spikat upp civila på träd menar hon är en del av en propaganda från södern, ”vem går ens runt med en hammare och spik.”
I ett annat klipp senare i intervjun säger hon att vad gäller inblandningen från regeringen har hon ”inte hört att regeringen gjort så mycket mer än att bomba”.
Åklagarens poäng är att visa att i reportaget som visades var dessa uppgifter om att regeringen bombat bortklippta.
Hela intervjun med Garroud visar ändå tydligt att hon ifrågasätter bilden av att det är oljan som driver kriget som propaganda.
I nästa oredigerade klipp som åklagaren visar ser man återigen hur Ian Lundin och Bengt Nilsson sitter i framsätet på bolagets bil som kör längs med vägen.
När Ian Lundin får frågan om strider här i området svarar han:
– Allt började när vägen byggdes, den byggdes genom ”empty bushland” och det triggade ett bakhåll mot en Heglig-lastbil med soldater på väg till en armécamp. Det var många offer, säger Ian Lundin.
Sedan får rätten återigen se scenen med barnsoldaterna. Men den här gången till ljudet av en varvande motor.
Åklagaren lämnar filmen okommenterad.
I ett annat klipp ser man en stridshelikopter på flygplatsen i Rubkona ett stenkast från Lundins bas. En så kallad HIND.
– Vad menas med detta? frågar sig Tomas Zander.
– Förekomsten av stridshelikoptrar vid basen Rubkona, det framgår också av annan rapportering också att de har landat där.
Ian Lundins advokat begär ordet:
– Vår uppfattning är att detta är Sudans flygplats.
– Ja, och den ligger bredvid bolagets bas, svarar Attorps. Den är inte på inhägnat område, det är filmat från Lundins bas och om vi låter filmen gå så ser vi snart de här ”buggiesarna” som används för seismiska undersökningar i träskområdena.
– Temat var att visa en stridshelikopter och det har ni nu gjort. Nu vet vi hur den ser ut, säger Zander lakoniskt.
Nästa semantiska fråga för rätten blir: vad är en checkpoint?
Åklagarna har nämnt hur det fanns checkpoints längs med vägen. Men också påstått att Ian Lundin i ett brev till FN:s generalsekreterare klarlagt att vägen var fri att använda för civilbefolkningen.
Men efter att ha sett filmen ifrågasätter rättens ordförande Zander detta.
– Det var ju ingen checkpoint, säger Tomas Zander.
Även försvaret hugger på denna oklarhet.
– Gör åklagaren gällande att det fanns checkpoints under den här resan?
– Ja, dels finns det uppgifter om checkpoints under vägens konstruktionsfas. Det nämns också i säkerhetsbilagan att det ska sättas upp var femte kilometer, svarar Attorps.
– Så åklagaren menar att när Ian Lundin skriver till FN:s sändebud Baum så far han med osanning?
– Ja det är en sak, men vi menar också att det i vägavtalet från 1999, när området inte är kontrollerat så diskuterar man hur man ska agera under byggfasen och landar i att det ska vara checkpoints var femte kilometer för att skydda vägen.
– Vad lägger åklagaren in i ordet checkpoints?
– Ja det är militära posteringar längs vägen och det menar vi finns.
– Posteringar, där man kontrollerar förbipasserande?
– Ja en checkpoint.
– Men menar du att det är det vi ser på filmen?
– Ja det menar jag. Men det som är det viktiga är att man påstår att det varit strider i området på grund av rebellattacker, men inte det som skett tidigare.
Få i rätten verkar övertygade då man på filmen inte sett någon traditionell checkpoint. Visst har det varit soldater i grupp vid sidan av vägen. Men avsaknaden av en bom över vägen ställer till det för åklagaren som blir ifrågasatt.
Attorps i sin tur lyfter fram att i brevet från Ian Lundin till FN omnämns militärposteringar var femte kilometer. Dessutom står det på sidan 21 i säkerhetsbilagan till “Road and Security Agreement” att ”checkpoints will be set up.”
Försvaret låter sig inte blidkas.
– Vi vill att åklagaren drar tillbaka påståendet om att Ian Lundin farit med osanning, säger Ian Lundins försvarare.
Att anklagas för folkrättsbrott är en sak. Men att påstås ha ljugit något annat verkar det som.
– Nu har det påståtts att vi far med osanning och vi ber att det tas tillbaka, återupprepar försvaret.
Rättens ordförande Zander funderar en stund och säger sedan:
– Jag tror att åklagaren får ha sin position och så får ni ha er. Men jag delar försvarets bild så låter vi positionerna stå som de är.
Plötsligt har allt kommit att handla om vad en checkpoint är och om det fanns sådana på vägen.
Samt om Ian Lundin ljugit om dem.
Det måste sägas vara skickligt av försvaret att genom små nålstick ifrågasätta detaljer.
Redan i den motstrategi som bolaget tar fram våren 2001 talas det om att man måste agera ”proaktivt” på grund av den negativa rapporteringen för att successivt övertyga, aktieägarna om att bolaget har en positiv inverkan på Sudan.
Nu rättens ledamöter.
Då som nu var allt som kretsade kring allvädersvägen, delikata frågor.
Berättelsen bolaget då ville föra fram handlade om att när bolaget kom in var det fred i området. Säkerhetsavtal togs fram med de olika lokala ledarna, men på grund av olika fraktionsstrider kom regeringsarmén in.
Lundins motoffensiv rör, enligt åklagaren, inte bara medierna. Under våren 2001 tar man också kontakt med diplomater, FN-tjänstemän, politiker och fler journalister.
I ett brev från Ian Lundin, till FN:s särskilde rapportör för Sudan, Gerhart Baum den 28 mars 2001 bjuder bolaget in FN:s rapportör till block 5A.
Enligt brevet är anklagelserna ”icke korrekta och missledande”. Enligt bolaget har oljeverksamheten en ”positiv inverkan på situationen i landet”.
Om det vore sant att regeringen bränt marken, ”skulle vi inte vara där, skriver Ian Lundin, eftersom det i så fall ”strider mot vår code of conduct”.
Tvärtom har många flyttat in i området.
Bolaget framhåller att vid borrtornen är det en växande befolkning på grund av säkerhetssituationen runt omkring. Ian Lundin skriver också till FN om lokalbussen som nu går längs vägen och intygar att de nu dubblerar sina insatser för att utveckla området.
När Ian Lundin tillsammans med bolagets CSR-ansvarige Christine Batruch träffar FN:s rapportör lämnar de också över Bengt Nilssons film från besöket i block 5A.
I en rapport som Batruch skriver efter mötet med Baum konstaterar hon att de adresserade deras syn på anklagelserna ”men om detta räcker för att han ska svänga vet vi inte.”
Åklagarna fortsätter med att visa hur bolaget arrangerar möten och lämnar över Bengt Nilssons reportage till ambassadörer och FN-personalen både i Europa och i USA.
Besvikelsen hos bolaget är stor när FN:s rapportör Baum inför generalförsamlingen presenterat sina slutsatser. Enligt Baum så ägnar sig regeringen åt tvångsmässiga förflyttningar av byar. Områden kring Nihaldu har bränts ner och skördarna förstörts. Dessutom går området inte längre att nå på grund av säkerhetsläget och med en ny väg till borrplatsen så kommer troligtvis fler byar att brännas. Slutsatsen är att oljeexploateringen följs av människorättsövergrepp.
Den 6 april skriver Ian Lundin ett brev till styrelsen efter att läst Baums presentation inför FN. Han ”avvisar kategoriskt” rapportörens påståenden och skriver att tvärtom mot vad Baum hävdar sker det en inflyttning i området och det finns inga restriktioner för flygplan att landa.
”Rapporten är baserad på bias och en misslyckad förståelse av situationen”. Den mesta av informationen i rapporten ”verkar komma från rebellområdena och platserna som nämns ligger långt från bolagets väg och borrkällor”.
Om det varit strider i Nhialdo så beror det på rebellerna, menar Ian Lundin. Dessutom lyfter han fram att byn Nhialdo är basen för rebelledaren Peter Gadet. ”Alla andra krafter i området har uttryckt lojalitet med regeringen”.
Ian avslutar brevet med att de nu återigen bjudit in FN:s rapportör. Bolaget ska nu också ta fram en ”motrapport” eller vitbok. Den egna sammanställningen ska de sedan ge till ”seriösa journalister” och parlamentariker.
I den vitbok som bolaget senare tas fram så bemöts anklagelserna från FN och Christian Aid. Bolaget framför att det vore kontraproduktivt att fördriva människor eftersom man behöver ”lokal arbetskraft.”
De soldater som finns på bolagets område är av defensiv karaktär och längs vägen finns endast små armécamps med ett fåtal soldater. ”Det finns inte den numerär som krävs för att genomföra offensiva operationer”.
Vad gäller anklagelsen om att ha byggt en flygplats, som militären använder, svarar bolaget att det enda de gjort är att hyvla marken med en bulldozer på en existerande flygplats, vilket tagit någon dag. De skriver också att ”armén använder flygplatsen utan att kolla med oss”.
Inte heller NGO-flighterna inhämtar något tillstånd av Lundin eller informerar dem när de landar. Några av bolagets lastbilar ska inte heller ha kört några regeringssoldater.
Åklagaren menar att innehållet i bolagets ”vitbok” motsäger de interna säkerhetsrapporter, man tidigare gått igenom samt att den inte alls berör anklagelserna från Amnesty och HRW.
– Bolaget menar att strider har förekommit under vägbygget men att det är ”fractional fighting” utan kopplingar till bolaget.
Bolaget menar också i vitboken att militärt skydd är en del av partnerskapet med regimen i Sudan och att de ”skyddas av militären är inget konstigt eftersom rebellerna i SPLA, sagt att oljeindustrin är ett legitimt mål”.
Men åklagaren menar att det man inte redovisar i vitboken är vad som enligt åtalet utlöste striderna i maj 1999: Det vill säga milisledaren Matieps och den sudanesiska militärens intrång i block 5A efter att bolaget hittat olja.
Inte heller nämns utåt det krav som bolaget vid tiden ställt till Sudans regering att de för ”återupptagen verksamhet” vill se att militären har full kontroll inom 50 kilometers radie från borrplatsen Thar Yath.
De flyktingar som intervjuats av journalister och i rapporter uppger bolaget i vitboken har befunnit sig i områden kontrollerade av rebeller, långt från Lundins block, där de i närvaro av SPLA ”inte vågat annat än att kritisera regeringen och oljebolagen”.
Men enligt åklagaren så kommunicerar bolaget internt att det nu är militären som ska ansvara för säkerheten.
– Om man jämför vitboken med bolagets interna rapportering nämns inte heller att block 5A i huvudsak kontrollerades av rebeller och att bolaget kände till att man förväntade sig problem när man skulle säkra området, säger Attorps.
Det står att det ”finns viss militär närvaro” längs med allvädersvägen, men att ”de gör inget offensivt”.
– I interna dokument står att ”whoever controls the block 5A will have control over IPC operations and the Oil production,” men utåt sett talas det inte om oljans roll.
Åklagaren lyfter också att i analysen som görs efter Thar Yath och som återfinns på sidan 39 i bevisuppgiften så framgår det i sammanfattningen att: ”The find of oil, may have been the deciding factor.”
Åklagaren visar hur bolaget också fortsätter att ha kontakt med FN:s rapportör Baum och att han i ett mejl inom bolaget verkar ”open minded.”
Baum har i ett svar till bolaget sagt att på sikt kan inkomster från oljan vara en väg ut ur fattigdomen, vilket de menar innebär en öppning.
”Att isolera ett land på grund av sanktioner är inget som främjar fred” har de också påtalat för FN.
Även om den mediala offensiven går bra, blir det allt svårare att verka inom block 5A. Den 18 april 2001 lyder rubriken i Svenska Dagbladet ”Lundin Oil avbryter borrning i Sudan.”
Vice VD:s Alexandre Schneiter säger på telefon till Svenska Dagbladet att de kanske återvänder senare och att detta beslut inte har något att göra med de kontroverser som finns.
– Vi bedriver vår verksamhet som planerat och ändrar oss inte på grund av någon kritik.
Åklagaren vill också visa att bolaget hade kännedom om att militären och regimallierad milis inte följde internationell rätt och att man kände till att det fanns en risk att SPLA skulle attackera Lundin-bolagens verksamhet.
I ett mejl som skickas från Carl Bildt, den 18 juni 2001, 21.50 till Ian Lundin inför ett styrelsemöte i Stockholm skriver den före detta ministern att ”Situationen försämras, vi ser allt fler tecken på att det går åt fel håll. SPLA har framgångar i sin offensiv och regimen kommer att svara. Jag har inte hört om problem i oljeområdena, men vi kan räkna med ett stort inflöde av flyktingar”.
Några dagar senare mejlar Carl Bildt igen om att ”bolaget inte får ses som försvarare av regeringen. De har lanserat åtgärder som kommer göra situationen värre, de har bombat urskillningslöst”.
En minut senare svarar Ian Lundin Carl Bildt att ”propagandan i väst är koordinerad med Peter Gadets attacker på oljeområdena”.
– Detta visar att Ian Lundin och bolaget är medvetna om vad som sker, argumenterar åklagaren.
När Carl Bildt intervjus av TT den 24 juli citeras säger han att ”självklart är oljan en del av konflikten i Sudan,” men också att ingen han mött i Khartoum där han nyligen var sagt att bolaget ska lämna landet.
Medan Attorps läser upp Bildts mejl så bläddrar rättens ordförande i sina papper.
– Rättens ordförande verkar bläddra. Ska jag pausa lite?
– Ja, jag bläddrar och förstår om du inte vill tala inför tomma öron. Nu så varsågod, säger Zander och slår ihop pärmen.
Del 2: Lundinbolaget budgeterade pengar till diktaturens soldater
Under veckans andra och tredje rättegångsdag fokuserade åklagarna på att berätta om ett område i norra delen av block 5A där de åtalade ville söka efter olja. Problemet var att militären inte kontrollerade området och krävde en väg för att göra så. De åtalade förnekade att de letade olja där och att de hade något med militärens offensiver och vägen att göra.
I åklagarens gärningsbeskrivning menar man att den åtalade Alexandre Schneiter ledde arbetet med att dra upp planer för verksamhetsåret 2002. Ett av fokusområdena var att genomföra seismiska undersökningar i ett område kring byn Nhialdo eller “verksamhetsområde MOK” som de kallats.
Problemet är att området inte kontrolleras av regimen utan av Peter Gadets rebellstyrkor. I och med grundöverenskommelsen med regimen i Sudan så måste militären nu ta kontroll över områdena där nu verksamheten ska bedrivas, menar åklagaren.
– Så därför menar vi att Alexandre Schneiter medverkar till de brott som sedan begås mot civilbefolkningen när man tillämpar den stridsmetod man använt sedan tidigare där man anfaller civila systematiskt eller i vart fall urskillningslöst.
Vetskapen om detta samt att den åtalade är aktiv i diskussionerna om säkerheten gör att åklagare anser att Alexandre Schneiter gör sig skyldig till en ”medverkandegärning” genom sina planer tillsammans med diktaturen Sudan.
Försvaret bestrider detta, men till skillnad från mer svårfångade diskussioner som skillnaden mellan intern och extern retorik hos bolaget vilket åklagaren ägnade mycket tid åt i början av veckan, så är denna åtalspunkt tydlig och även försvarets position.
Åklagarna inleder med att påstå att bolaget ända sedan 1997 varit intresserade av området MOK, något som förnekas av de åtalades försvarare.
Åklagarens skriftliga bevisning för att så var fallet finns i ett brev från Ian Lundin skrivet den 6 april 2001 till styrelsen, där det framgår att bolaget visste att regeringen inte har kontroll över området.
Istället beskrivs området som en ”logistisk bas” för rebelledaren Peter Gadet.
Av stämningsansökan framgår det att arbetet i området enligt åklagaren skulle utföras 2002.
– Vi menar att planering av seismik den här tiden låg under det tekniska kontoret i Genève som leddes av Alexandre Shneiter.
Shneiter har i sin tur invänt mot att ha något med säkerhetsfrågor att göra.
– Vi menar att säkerhet var en viktig fråga för de seismiska undersökningarna och att det förelåg ett behov för omfattande militära trupper för att möjliggöra undersökningarna, argumenterar åklagaren Henrik Attorps.
På ett möte under namnet ”Operating Committe Meeting” den 19 oktober 2001 så menar åklagaren att det finns en stor optimism för att det ska vara möjligt att genomföra undersökningarna eftersom armén mobiliserat stort i området efter en attack på en mobil oljerigg.
– Det här den 19 oktober 1999 är under de pågående offensiva militära operationerna. Bolaget uttrycker optimism på grund militärens mobilisering i blocket, säger Attorps.
Han menar också att bolaget inte vill underteckna några bindande nya avtal innan säkerhetsfrågan är löst.
I ett annat dokument som åklagaren visar upp med namnet ”Threats to the Seismic operational programe” går de igenom hoten mot de seismiska undersökningarna. En helikopter har då beskjutits och militären har utlovat 1000 soldater för att skydda bolagets verksamhet i block 5A.
Från början är Lundinbolagets plan att genomföra undersökningarna med hjälp av ett annat oljebolag. Men förseningar uppstår eftersom parterna så småningom, efter mycket om och men, väljer att hoppa av på grund av säkerhetsriskerna i området.
– Vi menar att den planerade verksamheten kräver en avsevärd militär inblandning, argumenterar åklagaren.
Vetskapen om detta innebär enligt åklagaren att den åtalade hade en möjlighet att ”påverka regimen.”
Ytterligare skriftlig bevisning som åklagaren visar upp är de dokument som delades ut inför ett JMC-möte den 11 maj 1998. Det är möten som hölls två gånger per år mellan Sudan och bolaget. I dokumenten så ”berörs MOK.”
– Det finns en uppskattning av hur mycket olja man förväntas hitta, säger åklagaren och läser upp om “12 poorly defined fault blocks with steep dips.”
I rättssalen är det troligen bara de åtalade som förstår oljespråket. Försvaret påpekar med jämna mellanrum att åklagarna inte är ”några oljeexperter” och menar att de inte riktigt förstår innebörden av linjer och summor på kartorna.
Åklagarna i sin tur medger ofta att de inte är oljeexporter men däremot världsledande på krigsbrott.
– Vi ska inte gå in på siffrorna här, vi är inte oljeexperter, utan bara se att man nämner MOK, fortsätter Attorps.
I dokument efter dokument så visar åklagaren hur Alexandre Schneiter leder arbetet med att planera för de seismiska undersökningarna och presenterar arbetsprogrammet.
– Även i dessa dokument framgår att det på grund av säkerhetsläget inte går att genomföra seismik.
Återigen visas Alexandre Schneiters namnteckning på mötesprotokollet. Även under JMC-mötet så delas det ut material som visar de kommande seismiska undersökningarna.
Åklagaren visar även upp rapporter från Sudan som ska visa att personal inom bolaget rapporterar till Alexandre Schneiter.
– Men det blir inget av detta först på grund av regnet, sedan på grund av säkerhetsproblemen.
I ett annat dokument nämns att bristen på soldater försvårar arbetet. I ett tredje, en säkerhetsrapport, räknas det på kostnaderna av att behöva flyga in soldater med helikopter till området, vilket skulle kosta miljoner dollar och helikoptern kan bara ta 12 personer åt gången. Men det borde också gå att ta sig in utan fordon: ”Kan rebellerna så kan vi.”
Åklagaren visar också upp mejl mellan Alexandre Schneiter och Ian Lundin där de menar att Schneiter söker Ians godkännande för planerna. Vilket också gör honom skyldig till ”medverkansgärningen” menar åklagaren.
En av de centrala punkterna för åklagaren är denna så kallade medverkansgärning den 25 oktober 2001.
– Vid ett JMC-möte den 25 oktober 2001 krävde Ian Lundin och Alexandre Schneter att de ville börja med seismik i område MOK, enligt Attorps.
Den 28 oktober 2001 rapporterar sedan Ken Barker som är på plats i Sudan till ledningen i Genève att militären kräver en väg till Nhialdo för att säkra bolagets kommande verksamhet i område MOK: ”Army is requesting a road to Nhaldo.”
Alexandre Schneiters advokat Samuelsson avbryter då, och menar att det inte alls framgår att arméns krav framförts på JMC-mötet.
Men också att det åklagaren muntligen framför ofta inte stämmer med det som visas upp på skärmen.
– Det framgår inte om det som står i bilderna är fakta eller slutsatser. Är det åsikter så ska åklagarna kursivera texten, de har de lovat. Jag menar att de här bilderna är vilseledande.
Tomas Zander svarar att rätten ”har en förmåga att granska det som påstås” och att advokaten inte ska vara orolig.
– Kursiverat eller inte så tar vi inte det åklagaren framför som sanningen utan rätten kommer att värdera den skriftliga bevisningen.
Attorps fortsätter med att berätta att Ken Barker som är på plats för bolaget i Sudan informerar Lundinbolagets ledning om att en bred torrsäsongsväg är görbar, men ”att en allvädersväg skulle bli för dyr”.
Åklagaren visar också kartor från bolaget som visar att bolaget nu planerar att utföra seismiska undersökningar längs med hundratals kilometer av väglöst land.
I kartan har åklagaren också lagt ut Nhialdo. Byn ligger långt väster om den tidigare allvädersvägen vilket bolaget tidigare lyft fram i sitt försvar.
Men denna del av åtalet handlar om en ny väg som planeras inom detta nya område. Rakt mot Nihaldo.
Lundinbolaget har nu också bytt namn till Lundin Petroleum. Men tiden håller på att rinna ut. Enligt avtalet, EPSAN ska de nu i fas två utforska större delar av området för att inte förlora licensen.
Åklagaren har också kommit över budgetposterna över ”security costs”. I dokumentet ”2001/2002 Seismic Budget Swamp” beräknas kostnaderna för 135 soldater i 180 dagar.
Tolken läser:
– Upp till 250 soldater med tre dollar per soldat och dag. Kokutrustning, vatten, tält, totalt 18 000 dollar.
Åklagaren förklarar att även det här dokumentet hittades på Alexandre Schneters profil i en dator vid husrannsakan.
– Vi bad också utredarna om extra metadata och fick då ut att de senaste sparades av Alexandre Schneiter den 26 augusti 2001, respektive 13 oktober 2001.
Försvaret i sin tur förnekar att bolaget hade några planer för området.
– Vi har förstått det som att försvaret förnekar att de inte hade några planer för seismik i MOK, av åtalet och den nyss gjorda presentationen framgår det att åklagaren är av en annan uppfattning. Vi kommer framöver, berätta hur militären tillsammans med milisgruppen i december 2001 inleder offensiva militära operationer mot Nhialdo.
I utdrag från kartor från november 2001 som åklagaren visar från bolaget så ser man att området nu delats upp i flera mindre områden, vilket man menar är ett tecken på att området undersökts närmare.
Kartorna har åklagaren hittat i Lundindokumentet ”Prospects and Leads” från december 2002.
– Vi ser då att MOK har delvis blivit en “prospect”.
I ett mejl från Mohammed Moktar som nu är ny säkerhetschef för Lundinbolaget, kan man läsa att man planerar inför de första 12 kilometerna av ”MOK road”.
I en annan säkerhetsrapport från samma tid ser man att säkerhetsnivån är på röd: ”Alert state in block 5A remains red.”
Sedan går åklagaren över till att berätta om hur bolagets intresse för området finns kvar ända fram till försäljningen 2003.
Här bryter försvaret återigen in, genom Ian Lundins advokat som frågar hur vi nu kan vara framme i år 2003?
– Vad hände med oktober 2001, är vi inte kvar där?
– Nej, jag har gått vidare. Du måste kanske sitta lite mer rakryggad?
Det blir tyst en sekund. Men så säger även rättens ordförande att han inte heller hinner med.
– Ska jag kanske också sitta lite mer rakryggad, frågar han.
– Vem, jag? undrar Attorp och sträcker på ryggen.
– Nej, men överlag har du gått ganska snabbt fram. Sänk tempot och bli lite mer noggrann.
Kort efter detta begär Alexandre Schneiters advokat Samuelsson ordet.
– Jag vill bara upplysa rätten om att min uppfattning är att åklagaren argumenterar för mycket och istället borde läsa upp vad som står i protokollen. Faktum är att i protokollet från JMC-mötet den 25 oktober nämns inte ordet MOK och i powerpoint-bilderna nämns inte heller ordet MOK. Jag tycker att det liknar mycket av plädering.
Tomas Zander svarar att rätten inte sitter inne med kunskapen som finns hos försvaret och åklagarna och därför inte ”kan säga bu eller bä” om advokatens inlägg.
– Jag får lita på att åklagarna för fram saker sakligt. Om ni anser att det är fel så får ni återkomma till det.
– Jag menar att en sakframställning ska innebära att man lägger fakta på bordet och inte slutsatser.
– Jo, men man måste också i sakframställningen sätta saken i sitt sammanhang.
– Men faktum kvarstår att ordet MOK inte förekommer i powerpoint-bilderna?
– Nej, det är möjligt.
Åklagaren Attorp säger att de har ”svårt att läsa något som inte står”.
– Det är helt korrekt att det inte står MOK. Men det som framgår i protokollet är att arbetsprogrammet gås igenom och godkänns. Av handouten som jag förevisat står det ”Sudan 2002 Work Program”. Då har vi seismiska linjer i verksamhetsområdet MOK. Det står inte att det är verksamhetsområdet MOK, men den kartan menar vi är MOK. Det har framgått på ganska många tidigare kartor som vi har visat
Om det den 25 oktober presenterades ett arbetsprogram av Alexandre Schneirer som inkluderat seismiska undersökningar i verksamhetsområde MOK råder det med andra ord delade meningar om.
– Vi var inte där. Och det fanns ingen avlyssning, vi får utgå från protokoll. Men vi menar att när man går igenom budgeten och när man visar upp den här kartan över arbetsprogrammet som sedan värdlandet godkänner, där det är utritat. Var är det seismiska programmet någonstans. Jo, det är där strecken är. Där ska 677 kilometer gås igenom.
– Påstås det att man nämnt MOK? Påstår åklagaren att man skulle göra seismik i MOK. Påstås det att man sagt det eller inte? Fortsätter Ian Lundins advokat att fråga Attorps.
– Jag har tittat i protokollet och det är svårt att läsa något som inte står, men det som framgår av protokollet är att arbetsprogrammet gås igenom och godkänns. ”Sudan 2002 workprogram” och där har vi seismiska linjer i verksamhetsområde MOK.
När det är utrett vad man är överens om så hoppas åklagaren återigen fram till år 2003 för att visa att bolaget hade ett intresse av MOK även längre fram i tiden.
– Vid det sista TCM-mötet i maj 2003, innan bolagets säljs, så finns området med i 2004 års program så är området, som vi menar är MOK, kvar.
Är det tillbakaverkande bevisfakta undrar ordförande Zander.
– Ja, det är ett bevisfakta för att visa att intresset fanns för MOK, svarar Attorps.
När åklagaren gått igenom de man menar är skriftliga bevis för intentionen att söka efter olja i MOK så går Henrik Attorps och kollegorna vidare med att vilja visa rätten hur detta sedan i nästa steg ledde till att offensiva militära operationer inleddes.
Operationer och anfall som leder till att rebelledaren Peter Gadet trycks bort från området så att en väg kan byggas.
Åklagaren inleder denna del som kallats ”H” med att beskriva hur lojaliteterna ser ut bland de miliser som opererar i området.
– Den 31 december 2001 går delar av Peter Pars styrkor över till rebellerna och slår sig samman med Peter Gadet, vilket innebär ett slut för det så kallade ”Peterskriget”. Sammangåendet formaliseras så småningom i ett skriftligt avtal, berättar åklagaren.
I en artikel hos TT från 2001 så står det att Rick Machar och John Garang har återförenats efter tre månaders förhandlingar i Kenya. I ett gemensamt uttalande ska de nu med förenade krafter bekämpa ”folkmord, etnisk rensning, slaveri och nybyggare från norr”, de lovade också att ”sätta stopp för utplundringen av olja av den fascistiska och islamistiska regimen i Khartoum.”
– Den 20 december 2001 beskjuts en av Lundinbolagets helikoptrar när den flyger ut personal från den seismiska undersökningen. Piloten David Gibbs skadades allvarligt och tre soldater träffades.
”Rig, Rig, Down” hörs i radion och 20 kulor träffar helikoptern, enligt den följande säkerhetsrapporten.
I bolagets säkerhetsrapport diskuterade det sedan om detta var en isolerad attack eller en del av en offensiv i det egna blocket.
En soldat ur armén berättar att de hade varit en grupp på elva soldater som vaktade en buggie i träsket.
– Helikoptern hade landat och tagit med sig sex av soldaterna. SSIM:s styrkor som tidigare var allierade med regimen hade då bett om pengar. Soldaterna försökte ta sig på helikoptern men SSIM försökte också ta sig ombord och när den lyfte sköts den
Några dagar senare skjuts även fyra civila handelsmän ihjäl i block 5A.
Den 31 december rapporterar Lundinbolagets Mark Reading på nytt i en säkerhetsrapport att säkerhetsläget förändrats när nu en av SSIM-ledarna gått över till rebellsidan.
I en rapport från oljebolaget i grannblocket som av säkerhetsskäl hoppade av att från att göra gemensamma seismiska undersökningar i blocket, konstateras det att Lundinbolaget fått problem eftersom deras säkerhet garanteras av miliser och ”jobbar man med miliser finns det mycket som kan gå fel.”
Mark Reading skriver till Lundinbolagets ledning att han tror att ”vi kommer få se stora strider i området”.
I en följande säkerhetsrapport från den 2 februari skriver Reading att Tito Biel gått över till regimens styrkor. Under en presskonferens så lyfter han fram regeringens vilja att utveckla och försvara oljefälten som orsaken till sidbytet.
Gällande frågan om området MOK var i centrum tidigare är det nu ”MOK-vägen” som står i centrum för åklagaren. En allväderväg till Nhialdo.
Åklagare menar att bolaget åtagit sig att bygga en väg på uppdrag av militären och att detta ledde till att regeringen tog kontroll över området.
Försvaret nekar till att bolaget byggt en väg på uppdrag av armén.
– Vi påstår också att i början av denna process, så finns en överenskommelse mellan bolaget och diktaturen Sudan om att en väg ska byggas, säger Attorps.
Som bevis för detta för man fram uppgifter från ett vittne de hörde under förundersökningen.
– När vi i förundersökningen hörde vittnet Robert Archer, försåg han oss med de intervjuer som Lundin Petroleums advokater Hogan and Lovell låtit hålla med honom redan 2014.
Genom utskrifter av de intervjuerna fick åklagarna kännedom om handlingar som de inte kände till tidigare.
– Vi har bett om detta grundmaterial men inte fått ut det av försvaret.
Åklagaren visar utskriften av intervjun från den 24 oktober 2014 för att ”se vad som hände” efter att frågan om vägen var presenterad.
Archer beskriver i intervjun hur han jobbade i blocket i trettio dagar, för att sedan vara ledig i trettio dagar. I protokollet nämns också en allvädersväg till Nhialdo. Enligt Archer så fanns ett standardkontrakt om en väg till Nhialdo, även om det inte pratades så mycket om vägen.
Alexandre Schneiters advokater avbryter.
– Kommer försvaret läsa upp även punkt 10.2?
– Nej, inte nu, säger Attorps.
– Jag menar att den punkten kopplar till det som åklagaren har tagit upp och motsäger det.
Tomas Zander frågar om vad det står i den punkten.
– Vi har inget att dölja, så visst läs upp den, men då får vi hoppa i kronologin, säger Attorps.
Tolken börjar läsa om en inspektion av Robert Archer där han deltagit för att inspektera vägen till MOK för att se om vägen var korrekt byggd och för att bedöma materialet.
Men i en bisats står det också att vägen ”not was officially contracted to Lundin,” men ändå byggts.
Efter att tolken läst upp det blir det tyst länge.
Åklagaren tappar tempot. Sekunderna går.
Har vägen inget med Lundinbolaget att göra?
Henrik Attorps tar sats och börjar om igen av sin presentation.
– Vi får återkomma till det…Lundin har av säkerhetsskäl råtts att skjuta upp planerade seismiska undersökningar, fortsätter han. Orsaken är att armén saknar tillräcklig trupp för att bevaka området.
Åklagaren säger också att de inte har ”något avtal eller skriftlig överenskommelse om vägen” men att om man slår ihop olika dokument så framgår det att det finns ett avtal.
I en rapport står det att när väl vägen är klar kommer den att vara till stor hjälp för armén. Men att det under byggtiden kommer att vara en hel del incidenter.
Det planeras också en militärpostering kring mötena.
– Det framgår också att den 22 kilometer långa vägen kommer att gå genom ett omstritt område och att Lundin ska bygga de första tio kilometerna. Det menar vi förutsätter en överenskommelse med militärdiktaturen Sudan.
Archer förklarar i samtalet med Lundins advokater att arbetet med den vägen handlade om att ta fram kontrakt och prissätta olika delar av arbetet samt välja vem som skulle utföra jobbet.
Anbuden skulle komma den tredje december 2001 och den fjärde december skrevs en rapport med namnet ”Tender report for the all-weather road from Thar Yath to Nihaldu.”
– Vad betyder tender, kan vi få en översättning flikar försvaret in.
Tolkarna tittar på varandra och säger i kör: upphandling, anbud. Varefter försvaret ser nöjda ut.
– Det förutsätter att det finns en överenskommelse och därmed menar vi att de gör sig skyldiga till folkrättsbrott, grovt brott. Och man får se denna medverkan i ljuset av andra överenskommelser om att militären skulle säkra verksamheten för bolaget, fortsätter Attorps.
Militären inleder nu enligt åklagaren i december 2001 offensiva militära operationer. Som bevis för det lägger åklagaren fram säkerhetsrapporter som talar om hur SSUM/SSIM tagit över Nhialdu i en gemensam operation och står för säkerheten kring vägen mellan Thar Yath och Rubkona.
– När vi pratar om de här operationerna så är det James De LA Dieu som gemensamt angripits Gadets styrkor. SSUM och SSIM ska ha intagit Nhialdo.
Den 12 december konstateras i en säkerhetsrapport att SSUM och SSIM attackerat men att de inte kunnat hålla de erövrade områdena utan Gadet har återtagit staden. I säkerhetsrapporten konstateras att det är naturligt då detta rör sig om miliser som inte kan hålla områden.
I Bentio har Paulino samtidigt rekryterat hundratals soldater varav flera barnsoldater som det dock pågår förhandlingar om att han ska släppa.
Den 12 april 2002 är säkerhetssituationen ”svart” i rapporterna, vilket innebär ”omedelbar evakuering” i hela blocket förutom en by i norra delen.
Samtidigt fortsätter vägen till Nhialdo att byggas, de har fyra kilometer kvar och även de militära operationerna fortsätter.
– Nya offensiver gör att Peter Gadet drivs västerut vilket innebär att vägen kan fortsätta att byggas.
Den 17 april står vägen färdig: ”Vägen klar men de militära operationer fortsätter,” står att läsa i den veckans säkerhetsrapport.
Efter det utbryter enligt åklagarna en diskussion mellan bolaget och Sudan vem som ska betala vad för vägen. I ett brev av bolagets Ken Barker till ministeriet från Sudan så framgår att bolaget är beredda att återbetala Sudan för de första 12 kilometrarna av vägen.
”Our clear understanding is that this road was to be built according to the tender, ” står det att läsa i dokumentet.
– Lundinbolaget inspekterade vägen och det innebär, menar vi, att vägen byggdes delvis på uppdrag av bolaget enligt de offerter man tagit in.
I slutet av februari 2003 genomförs så inspektionen av vägen. Åklagaren kommer då tillbaka till punkt 10.2 ur intervjun, men ”läser inte upp det igen” utan läser andra stycken i samtalet med Archer.
– Archer berättar att de under inspektionen sett en by och en ensam man i en ensam hydda som verkade ”chockad” och att personen verkade obekväm, säger åklagaren och förklarar att Petroleum Security var med och att det kan förklara mannens reaktion.
Tomas Zander ser på klockan.
– Vi har suttit still länge nog, dags för en rast.
På väg ner till caféet för dagens sista rast innan den avslutande timmen, räknar två av bolagets advokater trappstegen. Det är flera hundra, per dag. Tre dagar i veckan i två och ett halvt år. Det är bra träning.
Medan jag sätter på mig jackan i steget säger en av dem.
– Ska du inte stanna?
– Jag måste tyvärr hämta barn på förskola.
– Fint att du säger ”tyvärr”. Vi läser vad du skriver.
Så var ännu en vecka i Tingsrätten slut.
Dag 15 av 220 avklarad.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.
**
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
Detta var en rapport från rättegångens sjätte vecka. Rapport från tidigare dagar finns här.
