Efter en ledig tisdag var åklagare, advokater och rättens ledamöter tillbaka i Tingsrättens sal 34. Temat för den tjugonde och tjugoförsta dagen var den sönderfallande säkerhetssituationen i block 5A
Av Martin Schibbye 21 oktober, 2023
Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.
I världen utanför rättssalen har två svenska fotbollssupportrar skjutits ihjäl i Bryssel. Hamas har anfallit Israel och Israel svarat genom att bomba Gaza. Dessutom har Sveriges Nato-process stött på nya hinder och Ryssland gått på offensiven i Ukraina.
Omvärldsläget avspeglas i frånvaron av journalister i sal 34.
Men det är inte hela förklaringen till ointresset för det pågående rättsfallet. När bröderna Kia dömdes för att ha delat topphemlig information från Säkerhetspolisen och Försvarsmakten med Ryssland var journalisterna flera i samma sal. Och när Jean-Claude Arnault, gift med tidigare akademiledamoten Katarina Frostenson, satt på åtalades bänk även han i sal 34 var intresset också större.
En trappa ner står ett antal ICA-handlare inför rätta och även där syns flera journalister än vid den pågående ”historiska” rättegången mot Lundinbolaget i Stockholms Tingsrätt.
Bolagets presschef Robert Eriksson är på väg in i salen själv förvånad över att intresset för rättegången ebbade ut så snabbt, men tror det kan komma lite journalister när de åtalade själva och Carl Bildt ska vittna.
Åklagaren är nu efter tjugo dagars förhandlingar, framme vid hösten 2001 och fortsätter att basera sin sakframställan på dokument hittade vid husrannsakan hos bolaget.
Under hösten 2001 uttrycks en oro i Lundinbolagets interna säkerhetsrapportering över utvecklingen i block 5A.
Seismiska undersökningar har inletts sydväst om Jarayan. Armén rapporterar att ”allt är lugnt” men tecknen finns där på att saker och ting inte går åt rätt håll.
För att få en bild av hur situationen är reser John Davidsson till Sudan på bolagets vägnar för att göra en uppdaterad säkerhetsanalys.
Åklagaren Henrik Attorps berättar att den 15 november 2001 kommer den så kallade ”Rubikon-rapporten,” som är resultatet av en dryg veckas fältarbete en månad tidigare.
I rapporten konstateras att Rubkona är något av ett högkvarter för militären. Antalet flyktingar i blocket är stort och 30 000 personer ska ha flytt strider längre västerut.
I rapporten står det att läsa om hur Gadet anfallit och hur militären slår tillbaka.
Oljebolagets säkerhet hanteras av flera olika aktörer konstaterar rapporten. Den huvudsakliga säkerheten sköter den sudanesiska militären, tillsammans med miliserna SSUM och SSIM. Dessutom finns Petroleum Security, som enligt åklagaren har nära kopplingar till sudanesisk säkerhetstjänst och HSE, Health Safety and Enviroment. Det är en privat säkerhetsfirma men med ett namn som signalerar annat, ”eftersom myndigheterna är allergiska mot före detta militärpersonal”.
En viktig faktor för säkerheten är att se till att milisgrupperna inte byter sida och det görs genom att prioritera sociala projekt i blocket och bygga egna relationer till miliserna.
I dagsläget har armén sex stycken baser i området med ett par hundra man i varje. De söker också pro-aktivt av området i jakt på rebelledaren Peter Gadet och hans soldater. Dessutom har armén avsatt mellan 200 – 300 soldater för att säkra de pågående seismiska undersökningarna. De soldaterna har också möjlighet att kalla in förstärkningar i form av stridshelikoptrar.
Det svenska oljebolaget har försett militären som skyddar de seismiska undersökningarna med bland annat myggnät, tält och mat vilket åklagaren visar genom utdrag från budgeten.
Rapporten konstaterar att rebellerna oftast angriper bolaget och regeringsarmén genom att rikta granatkastare mot vägen och baserna.
Det maximala skjutavståndet från granatkastarna är sju kilometer.
Regeringsarmén i sin tur vill inte gärna lämna vägen, ”den är som en magnet,” konstaterar rapporten och bland slutsatserna finns idén om att bygga en ny väg för att kunna ”trycka ut militären ut i de farliga områdena.”
En väg längre västerut skulle ge militären en tillfartsväg och åstadkomma en buffert mot hoten.
”Det viktiga är inte vägens exakta sträckning” utan att den kan skapa ett avstånd mellan rebellerna och bolagets installationer, står det att läsa i rapporten.
Åklagaren Henrik Attorps visar rätten en karta över block 5A där man ser cirklar med en radie på tio kilometer runt Rubkona och Thar Yath.
– Här ser vi en föreslagen sträckning på en väg som ligger parallellt med allvädersvägen, den vägen blir aldrig av, men sträckningen är inte det viktiga utan att komma ut 10 kilometer, förtydligar åklagare Attorps.
Rapporten konstaterar också att utvecklingen vad gäller säkerhet varit positiv sedan allvädersvägen mellan Thar Yath och Rubkona kom på plats eftersom den ”underlättar för militärens transporter” och att det är viktigt att militären skickar trupper söder om Thar Yath.
Lösningen på problemet med rebelledaren Peter Gadet beskrivs som ”offensiva åtgärder.” Men det är också viktigt att engagera lokalbefolkningen i bolagets projekt för att undvika att de rekryteras av rebellerna. Eller att miliserna som slåss för regeringen byter sida.
Under november 2001 blir militärens behov av en ny väg allt tydligare enligt åklagaren och de vill också se tio meter höga plattformar längs vägen, som en form av fasta försvarsinstallationer.
Enligt åklagaren går Lundin med på att bekosta den först milen av den nya vägen i block 5A. För att styrka detta visar åklagarsidan upp ett brev av bolagets Ken Barker från november som hittades vid husrannsakan.
I brevet som kommenterar slutsatserna i Rubikonrapporten skriver han: ”Vi kan behöva en väg väster om Rubkona för att understödja de seismiska undersökningarna, detta övervägs.”
Ken Barker skriver också:” The army is moving their forces south of Thar Yath to secure our operations.”
– Bolaget har redan tagit in en offert för vägen och det finns en rapport om att bolaget ska betala tio kilometer. Så vi menar att bolaget har erbjudit sig att anlägga och betala för vägen, sammanfattar Attorps.
Försvaret kommer att bestrida att det är så här det har gått till och peka på frånvaron av en skriftlig överenskommelse.
– Vi menar att det finns en överenskommelse om att en väg ska byggas. Och sedan i december inleds offensiva militära operationer i Nihladiu fram till april 2002 då Peter Gadet tryckts bort och vägen kan byggas, säger Henrik Attorps.
För åklagaren är denna tid, hösten 2001, en central tid då grunden läggs för flera av de så kallade “medverkansgärningarna”.
Åklagarsidan visar att för att bedöma säkerhetssituationen i blocket använde bolaget en färgkarta med olika hotnivåer, färger som grönt och blått var ok, men situationen under hösten 2001 beskrivs som röd, ett steg innan svart, som innebär ”omedelbar evakuering” inom 60 minuter.
Den röda nivån ska man inte ligga på allt för länge. Dels innebär den en väldig stress för personalen, dels balanserar man på vad som är säkerhetsmässigt acceptabelt.
När jag hör åklagaren berätta om nivåerna tänker jag att “röd nivå” för Lundin är en säkerhetsnivå som vore otänkbar för många andra företag. Men risktagandet är en del av affärsidén och det är också den komplicerade säkerhetssituationen som gör att det är just de som kan navigera här och inte något annat bolag.
Förmågan att anpassa sig och agera proaktivt har hållit verksamheten igång sedan 1997. De otaliga säkerhetsrapporterna, där den delikata politiska och militära situationen bedöms timme för timme vittnar om ett företag som lägger minst lika mycket pengar på säkerheten som på letandet efter olja.
Åklagaren förklarar att på den röda nivån ska personalen ständigt bära med sig sina ”crash bags” och förflyttningar ska ske bara i undantagsfall.
Åklagaren förklarar inte vad en ”crash bag” är men inom konfliktjournalistiken talar man om ”grab bags” det vill säga en väska med passet, pengar, lite mat och vatten men absolut inte mer än att du kan springa.
Fort.
Ett flygplan finns också redo att understödja en evakuering från luften.
– Nivån röd innebär med andra ord att ingen seismisk verksamhet kan utföras, eftersom personalen måste vara på basen, förklarar åklagare Henrik Attorps.
Varje timme ska dessutom situationen i blocket rapporteras till Khartoum. Även huvudkontoret ska vara bemannat dygnet runt, veckans alla dagar.
Bolaget ligger på röd nivå och hoppas att det ska ske en förändring.
Men det motsatta sker.
Det som Ken Barker varnat för i sin rapport inträffar: En av milisgrupperna går över till rebellerna och motsätter sig oljeexploateringen, vilket leder till att säkerhetssituationen i blocket snabbt försämras.
När skott hörs i närheten av de seismiska undersökningarna flygs en helikopter in för att evakuera personalen. Helikoptern beskjuts och tre arbetare skadas tillsammans med piloten.
– Vi har gått igenom detta tidigare, säger åklagaren.
Efter attacken på bolagets helikopter avbröts all seismisk verksamhet förutom borrningarna i Thar Yath.
En vecka senare sker ett bakhåll på armén när de evakuerar 26 lokala sudaneser söder om Thar Yath. Gruppen hittas men blir angripna, nio dödas och 12 skadas.
Två dagar senare reser Ken Barker till Leer för att få ett grepp om situationen men kan bara konstatera att Peter Paar inte längre kan kontrollera sin milis vilket är förödande för verksamheten. Trupper rör sig mot Nihladiu. Säkerhetsrapporternas slutsatser är att bolaget kommer få se omfattande strider inom Lundinbolagets område: ”Tunga strider förväntas inom de närmaste 48 timmarna.”
Den 31 december exploderar så en landmina på vägen mellan Rubkona och borrplatsen i Thar Yath. Ena bakre hjulaxeln slits sönder och vattentanken på lastbilen springer läck samtidigt som en krater uppstår vid sidan av vägen.
Soldater från den sudanesiska armén inleder en minröjningsoperation och menar sedan att vägen är säker.
Minan beskrivs som ”ett misstag” men händelsen är droppen som får bägaren att rinna över och Lundin höjer den 31 december säkerhetsbedömningen från röd till svart och inleder en evakuering av all personal.
En chartrad DC 3 flyger in till Thar Jath för att evakuera bolagets 160 anställda.
Det har gått tjugo dagar sedan Sveriges genom tiderna största rättegång inleddes. Åklagarna inledde genom att gå igenom vilka brott som de misstänkta Ian Lundin och Alexandre Schneitre ska ha begått.
Anklagelser som de båda förnekade. I dag känns dagarna som rutin. De flesta har hittat sina lunchställen och vet vilka veckodagar det serveras fisk respektive kött. Personalen i kaféet vilka som föredrar espresso respektive kaffe.
Det som pågår dag efter dag är att åklagaren har ordet. Åklagarens sakframställning som ska ”sätta ramarna för processen” enligt åklagarämbetets hemsida. ”Sakframställningen bygger på förundersökningen och åtalet och innebär att åklagaren mer i detalj presenterar vad den misstänkta påstås ha gjort”.
Men det här är ingen vanlig process – omfattningen, de över 80 000 sidorna förundersökning – och längden: två och ett halvt år gör att frågor som inte brukas tas upp under en vanlig förhandling nu återkommande dyker upp.
En sådan fråga är närmast filosofisk: Vad är en sakframställan?
Enligt försvaret ska den bara innehålla fakta. De åtalades advokater har flera gånger kritiserat åklagarna för att de har ett alltför omfattande helikopterperspektiv: berättelser om Sudans långa och konfliktfyllda historia blandas med tekniska detaljer kring oljeexploateringen.
Enligt åklagaren är detta nödvändigt, ”för att fakta ska kunna sättas i ett sammanhang”. En bild som även rättens ordförande delar.
Utifrån är det rörigt. Ur hundratals, tusentals dokument och rapporter plockas det enskilda meningar för att stödja ”medverkansgärningarna.”
De olika dokumenten ska bevisa olika sakuppgifter. Det är ingen dramaturgisk båge med början, mitt och slut. Tvärtom är det som en text med enbart bulletpoints; åklagaren håller inget föredrag om Lundins verksamhet i Sudan utan just en ”sakframställan.”
I tjugo dagar har nu åklagaren Henrik Attorps och hans kollegor beskrivit hur de åtalade ska ha medverkat till att den dåvarande sudanesiska regimen begick brott mot krigets lagar i syfte att säkra bolagets oljeverksamhet i södra Sudan
En central åtalspunkt är att bolaget, enligt åklagarna, åtog sig gentemot den sudanesiska regeringen att bygga vägar i områden som inte kontrollerades av militären eller regimallierad milis.
Vidare informerade bolaget regeringen om att oljeprospektering planerades i sådana områden. Allt detta krävde att militären och milisen dessförinnan behövde ta kontroll över områdena genom strid. I samband med dessa strider ska sedan militären och regimallierad milis begått brott mot civilbefolkningen genom sättet de krigade på.
Centralt för att bevisa medverkansgärningarna är bolagets roll kring de olika vägar som byggs i block 5A under ”brottstiden”. Allvädersvägarna, som de kallas då de skiljer sig från andra vägar som endast kan nyttjas under torrperioder då det inte regnar.
En ”allvädersväg” byggs högt, över den mark som blir till träsk när det regnar.
Försvaret förnekar att vägbyggena skulle ha haft ett militärt fokus och förnekar också att de tillkommit på det sätt som åklagaren beskriver. Men än så länge har de inte fått lägga fram sin syn på saken.
Den andra januari 2002 reser Ian Lundin till Rubkona för att själv göra en bedömning av situationen. I själva staden klassificeras säkerhetssituationen som ”blå” även om blocket i stort kvarstår som ”svart.”
På ett möte i Rubkona deltar guvernören och generaler från den sudanesiska armén och tillsammans med Ian Lundin diskuteras evakueringen av personal, bort från området.
Under mötet lovar generalerna från den sudanesiska armén att situationen är ”säker.” De utlovar också att ”checkpoints” kan sättas upp vid varje kilometer om bolaget så vill för att bolaget ska känna sig trygga.
Den 10 januari 2002 kommer en ny säkerhetsrapport som tar upp nya incidenter i blocket och där framgår det att posteringar ska sättas ut var femte kilometer och vägen ska ”patrulleras i enlighet med vägavtalet.”
Dessutom återkommer idén om att bolagets ska bekosta byggandet av ett antal tio meter höga bevakningstorn längs med vägen.
– Detta är nya bevis, säger åklagaren. Dessa ”army pads” har inte nämnts tidigare i åtalet.
Eftersom bolaget inte kan bedriva sin verksamhet och situationen är ”svart” åberopar bolaget nu också Forza Majeur gentemot en kontrakterad kinesisk underleverantör.
Men inte mot regimen.
I ett brev från den tredje januari 2002, för att motivera detta beslut gentemot bolaget nämns beskjutningen av en helikopter med de skottskador som följde, de skjutna och skadade soldaterna från evakueringen samt landminan som sprängts längs vägen.
I oljebolaget Talismans veckorapport, de som bedriver verksamhet i grannblocket, skriven av Mark Reading nämns att militären diskuterar ”area clearance” och att de ska ”jobba på nya sätt”, vilket sammanfattas som ”bad news” då det tolkas som kommande storskaliga offensiver.
Det enda sättet att skapa säkerhet är enligt Talismans säkerhetsrapport att vinna acceptans genom förhandlingar, då militärens närvaro är en del av problemet och bidrar till instabiliteten.
Samtidigt i block 5A beslutas det efter ett möte mellan Lundinbolaget och lokala milisiledare att gå ner till blå nivå längs med en smal korridor från Leer.
Bolaget bedömer därefter att arbetet med vägbygget kan återupptas.
Någon vecka senare är dock läget ”svart” igen i hela blocket. En arméhelikopter flyger lågt över Lundins bas i Rubkona. Området är enligt säkerhetsrapporterna nu fullt av soldater.
Armen begär nu också att bolaget bygger ett femtiotal bevakningstorn längs med allvädersvägen.
– Det här är som sagt nya bevis, om att militären i början av januari 2002 begärde att Lundinbolagen skulle anlägga ”army pads” längs vägen för att militären skulle kunna säkra den, säger Henrik Attorps.
För varje dag som Lundinbolaget inte borrar efter olja kostar det pengar. Även evakueringen är en dyr historia.
Men det ska bli än värre för dem, förklarar åklagaren.
I januari 2002 träffas olika miliser i Nairobi och bestämmer sig för att skriva under ”Nairobideklarationen” som återförenar rebelledarna Rick Machar och Johan Garang som SPLM/A vilket medför en ökad hotbild i blocket.
På bilder från mötet som åklagaren visar upp från i Nairobi ses Garang och Machar ta varandras händer och höja dem över huvudet i en segergest.
I den deklaration som skrivs under tas kampen mot ”plundrandet av landets naturresurser” såsom oljan upp.
De olika fraktionerna ska nu slåss tillsammans mot ”diktaturen i norr”.
Tidningsurklippet sparades av bolagets CSR-ansvarige Christine Batruch och hittades vid husrannsakan.
– Därmed så fanns det kännedom inom bolaget om Nairobideklarationen, säger åklagaren.
Lundins advokater drar snabbt ut en ny pärm ur hyllan bakom de åtalade. Efter att snabbt och närmast demonstrativt ha bläddrat genom den sätts den tillbaka i en av de tre mindre bokhyllorna av ekfanér med bredvid flera likadana svarta pärmar, fyllda till bristningsgränsen.
Sönderfallet i blocket leder till en omfattande intern rapportering och Ian Lundin personligen träffar så småningom energiministern el-Jazz för att diskutera situationen.
För att kunna återuppta verksamheten måste det råda fred uppger bolaget.
– Med det vill vi peka på att Ian Lundin personligen är involverad i säkerhetssamtal med regimen vid den aktuella perioden, säger Henrik Attorps.
Genom mail inom bolaget visar åklagaren att det trots säkerhetsriskerna inte syns några tecken på att man skalar ner verksamheten. I kartorna på efterföljande möten finns planer på ”seismik i MOK-området” kvar, lyfter åklagaren fram.
Försvaret i sin tur flikar in att det inte är vad som framgår av mejl och planer och pekar på frånvaron av ordet ”MOK” i flera av dokumenten.
Enligt åklagaren leder rebelledarnas återförening och nya uttalade hot mot oljeindustrin till att bolaget sluter ett nytt avtal med regimen den 8 januari 2002.
Avtalet är mellan tre parter: dels staten Sudan, Lundinbolaget och bolaget Heglig.
I gärningsbeskrivningen, finns detta avtal omnämnt, då det bland annat rör just förlängningen av vägen till Leer.
– Bolaget betalar för vägen. Avtalet tillkommer under en tid då säkerhetsläget försämrats. Det försämrade säkerhetsläget innebär att allvädersvägen mellan Jatayan och Leer inte kan byggas om inte vägen först säkras av regimen och från januari 2002 sker offensiva militära operationer, säger Attorps.
På torsdagen är för ovanlighetens skull nästan alla åhörarplatser upptagna. Dels gymnasieklasserna som snubblat in. Dels de vanliga stamgästerna från akademin och civilsamhället.
– Titta där är han vi läst om, säger en lärare till sina elever och pekar på Ian Lundin.
Åklagarens fokus är nu de offensiva militära operationerna i område två och tre under januari och februari 2002.
I gärningsbeskrivningen motsvaras detta av punkt 6d och 6e.
På skärmarna visas de bilagor till stämningsansökan där område två och tre markerats på bolagets kartor.
I den interna rapporteringen som åklagaren citerar ur framgår det att militären och milis inte har kontroll över block 5A sedan milisen SSIM och Peter Paar bytt sida. De strider nu mot militären tillsammans med Peter Gadet.
Stridshelikoptrar flyger söderut och rebeller genomför attacker och regimen svarar med att flygbomba Koch, Leer och Mayendit.
Det som sker beskrivs som en ”massive offensive.”
”Situationen har försämrats ordentligt sedan incidenten med helikoptern”, står i en rapport, ”de kan inte landa i Leer med DC 3:an” i en annan och ”vi kan inte evakuera personal från Adok” i en tredje.
Den 24 januari skickas ett pressmeddelande från FN:s nyhetsbyrå IRIN ut: SPLA ska besegrat armén i ett slag där över 7 000 soldater från regeringssidan ska ha deltagit i block 5A.
”SPLM/A sade den här veckan att man den 14 januari hade avvisat “en stor fiendestyrka” på cirka 7 000 man, bestående av vanliga sudanesiska regeringssoldater och flera stammiliser, understödda av två helikoptear och en Antonov-bombare, mellan Nhial Diu och Bentiu.”
Muhammad Ahmed Dirdiery, Chargé d’Affaires vid Sudans ambassad i Nairobi, Kenya, berättade i sin tur för IRIN att området var “nästan 100 procent” under regeringens kontroll.
I ett annat uttalande uppmanade SPLA de oljeföretag som verkar i regionen däribland Lundin Petroleum i Sverige att “lyssna till rösten av förnuft och måttlighet och distansera sig från Khartoum-regeringens folkmordspolitik.”
“Det bör noteras att oljeutvecklingen av GOS [Sudans regering] i västra Upper Nile har orsakat, och fortsätter att orsaka, svåra prövningar för folket som skulle ha varit förmånstagare av denna olja. Tusentals infödda lokalbor har fördrivits från sina hem för att göra området säkert för utländska företag att utforska och utnyttja oljan.”
Uttalandena från SPLA återkommer också i bolagets egna rapporter. Det nämns också att regeringens offensiver slagits tillbaka enligt SPLA både vid en flod och på land.
Det nämns också att regeringen i Sudan tillbakavisar uppgifterna som falska och att de kontrollerar området ”förutom några motståndsfickor.”
Den fjärde februari kan man ur bolagets säkerhetsrapporter utläsa att det sker ytterligare truppförflyttningar söderut. Hind-helikoptrar flyger över Rubkona och attackerar rebeller. Tusentals flyktingar har samlats utanför Bentio. Lundins ledning träffar generaler i Rubkona och dagarna efter flyger flera Antonovplan över staden. ”This level of air activity is unprecented,” står det i en av bolagets dagliga säkerhetsrapporter.
Den 21 februari rapporterar militären att man tagit över Nihladiu. Den 28 kommer ett stort antal flyktingar från Nihladiu till Bentio medan rapporter kommer om att strider pågår öster om Thar Yath.
En begäran kommer från militären nu till bolaget om att alla lampor på basen ska vara släckte klockan sju: ”Strider pågår fem kilometer från basen och femtusen flyktingar har kommit till staden”.
USA:s utrikesdepartement säger i ett uttalande att Sudan lovat att inte bomba civila under fyra veckor och att det som nu sker strider mot det löftet.
I ett mail, en ”security update” från Ken Barker till bland andra Ian Lundin skriver Barker att det som sker är ”exceptionella omständigheter även för block 5A”.
Den 10 februari klockan 17.00 släpper ett Antonov-plan sex bomber över staden Akuem, Bahr el Ghazal. Tre av bomberna landade direkt på matutdelningen av FN:s matprogram (WFP:s), medan de andra tre föll i det omgivande området.
En 12-årig flicka och ett annat barn dödades i attacken. Ytterligare 10 till 12 personer skadades. Vissa av skadorna inträffade inuti Läkare Utan Gränsers klinik på platsen.
“Förlusten av oskyldiga liv, särskilt barn, är helt oacceptabel,” sade Abdoulaye Balde, WFP:s operativa chef för södra Sudan.
“Det faktum att händelsen sammanföll med humanitära operationer på platsen och utsatte potentiellt ett större antal civila och hjälparbetare gör handlingen ännu mer oroande.”
Några dagar senare, den 27 februari fick omvärlden kännedom om ännu en attack mot civila i Bieh.
En regeringshelikopter beväpnad med kulsprutor ska ha öppnat eld mot människor när de sprang för att söka skydd under distributionen av livsmedel.
Helikoptern ska ha svävat över en byggnad som inhyste flera biståndsorganisationer innan de öppnade eld mot civila. 24 personer omkommer i attacken.
”Regionen i västra Upper Nile, där många av Sudans oljefält ligger, har sett fortsatta stridigheter mellan styrkor lojala mot den sudanesiska regeringen och olika rebellgrupper vid olika tidpunkter de senaste åren, vilket har orsakat upprepade förflyttningar av lokalbefolkningen,” skriver IRIN.
I en speciell rapport om incidenten beskrivs att de vapen som används varit en ”12,7 mm chaingun och 30 mm rocket pods” säger åklagaren och visar bilder på en kulspruta och en helikopter där vapnen under ena vingen är inringade med en gul cirkel.
I en av bolagets rapporter sägs det att om detta stämmer är det troligen en av helikoptrarna som står på basen i Unity State som använts.
Attacken skedde också enligt en säkerhetsrapport från bolaget i ett område som regimen inte kontrollerades.
Händelsen fördöms av USA som bryter kontakterna med Khartoum i väntan på en förklaring.
– Bieh ligger i området för förlängningen av allvädersvägen mot Leer, påpekar åklagaren.
Sudans regering skyller händelsen på ett ”tekniskt fel” och lovar att det inte ska återupprepas. I ett uttalande på statlig radio som citerats av AFP tillbakavisar regeringen att de riktat in sig på civila som ”lögner.”
Sudan svarar också att orsaken till striderna är en ökad aktivitet från rebellerna och ökad militär förmåga från SPLA.
Syftet med striderna ”uppges vara att skapa säkerhet i landets oljeområden och för de människor som arbetar där.”
Men det ska också framkomma att attacken var ”medveten” enligt Lundins egen säkerhetsrapport, då flertalet av de döda hade gömt sig i en och samma hydda.
I Lundinbolagets egen sammanfattning av nyheten finns det också med en mening om regeringsuttalandet att militären slogs för att ”säkra oljeområdena och människorna som arbetar där”.
När Ian Lundin får vetskap om attacken skriver han ett brev till energiministern El-Jazz om behovet av fred. Men åklagaren påminner om att ”en fredsprocess kan initialt leda till ytterligare stridigheter.”
I brevet vänder sig Ian Lundin mot regeringsbeskrivning att attackerna sker för ”att möjliggöra oljebolagens verksamhet” och skriver att det enda som är viktigt för bolaget är ”fred i området och att civila inte ska skadas”.
På en karta som åklagaren håller upp från bolaget framtagen den 12 januari 2002 visas rebellattacker i brunt och regeringsattacker i grönt under januari och februari 2002.
Tolken läser upp attackerna en efter en. Korta noteringar om anfall. Döda rebeller. Motanfall. ”GOSM capture village” betyder att regeringen i Sudan (Goverment Of Sudan Military) erövrat byn.
Totalt ett tiotal strider som alla skett i Lundins område, i närheten av allvädersvägen. Bland de döda finns också soldater och ingenjörer.
När genomgången är klar, begär Alexandre Schneitres advokat ordet.
– Jag har en annan fråga och den anknyter lite till en fråga som jag ställde för ett tag sedan också. Nu har vi till exempel pratat mycket om den här händelsen i Bihl. Är det ett påstående att det har begåtts ett folkrättsbrott i Bihl som Alexander Schneider har medverkat till? Är det någonting som ska prövas?
Åklagaren Attorps börjar förklara att detta är exempel på en plats som den otillåtna stridsmetoden tillämpades på.
– Bihlattacken omnämns som ett exempel på platser där den otillåtna stridsmetoden tillämpats, svarar Attorps.
Advokat Samuelsson är inte nöjd.
– Jag förstod det inte? Är det stridsmetoden eller är det anfallet som är saken.
Attorps fortsätter att svara:
– När vi sedan kommer till medverkan har vi i medverkansgärningarna angivit när Ian Lundin och Alexandre Schneiter främjat gärningarna. Så vi menar att när Ian Lundin och Alexandre begår sina respektive medverkansgärningar så främjar man de brott som därefter begås under brottsperioden.
Frågan ställer allt på sin spets: Hur långt är det mellan de åtalade och folkrättsbrotten som begås och vilka av brotten är det som de åtalade ska ha medverkat till?
Det är en av de saker som Tingsrätten har att bedöma efter att ha lyssnat på de båda sidorna.
Åklagaren fortsätter sedan att visa upp dokument som visar att situationen i blocket inte blir bättre efter evakueringen.
I bolagets säkerhetsrapport nämns två ryskbyggda attackhelikoptrar
Mi 24, Hind flög över Rubkona söderut, vilket får Ken Barker att lämna området med den personal som är kvar.
Fortsatta indikationer finns på att en större offensiv pågår mot Gadet i Nihaliodoområdet. 400 soldater har nu avsatts för att bevaka vägbygget till Leer och regimen är angelägen om att vägen ska byggas klart.
Situationen påverkar också bolagets försäkringspremier som nu stigit med 200 procent i takt med att striderna blivit kända i omvärlden.
I en artikel i FN:s nyhetsbyrå IRIN framgår det att Sudans regering uttrycker oro över att rebellrörelsen Sudan People’s Liberation Movement/Army (SPLM/A), istället för att sträva efter fred: “intensifierat sina sabotageakter och militäroperationer inom områden för oljeproduktionen.”
I artikeln lyfter analytiker att samgåendet mellan SPLA-befälhavaren, Peter Gadet, och hans SPDF-motsvarighet, Peter Par resulterat i att regeringen plötsligt förlorade kontrollen över området.”
Alla områden i regionen uppfattas nu som rebellområden.
Andra analytiker säger i artikeln att sammanslagningen kan ha allvarliga konsekvenser för oljeindustrin i Sudan, då flera rebellgrupper betraktar attacker mot oljeinfrastrukturen som en prioritet.
Enligt analytiker skulle regeringsstyrkorna nu sikta på att säkra den huvudsakliga vägen som löper från staden Bentiu, ”ett oljeproducerande centrum som kontrolleras av regeringen, söderut till regeringens garnisonstad Leer för att underlätta tillgången till oljekoncessionsblock 5A”.
I bolagets sammanfattning av artikeln, talas det också om att regeringen kan komma att säkra bolagets väg.
Efter hårda strider lyckades armén och milisen ta kontroll över rebellernas huvudbas och ockuperar flygplatsen vid Nhaildu.
Kort senare dödas en ung läkare från Läkare Utan Gränser i ytterligare ett bombangrepp. När hjälporganisationen sammanfattar situationen i en ”summary of events” framkommer det också att en kyrkobyggnad i Nimne bombats söder om oljefältet i Thar Yath innan bombningen när ett stort antal trupper rörde sig mot staden vilket fick många att fly.
MSF fördömer bombningarna och konstaterar vid ett senare besök att staden numera är övergiven och att den egna kliniken hade plundrats och slagits sönder av rebellerna i SPLA.
Rapporten talar också om stora truppförflyttningar in i oljeområdet och ökande strider med tusentals nya flyktingar som följd.
Rapporten från IRIN finns även i Lundinbolagets interna rapportering vilket åklagaren lyfter fram för att visa att ”bolaget höll sig informerade” om striderna och utvecklingen i blocket.
Men försvaret menar att deras rapport skiljer sig från det som står i nyhetstelegrammet från IRIN.
Troligtvis ville de lyfta att de kan ha varit SPLA och inte regeringen som angrep byn.
Efter den sista rasten påminner försvaret om att åklagaren i början av sakframställan sagt att man ”ska ta en del uppgifter från parterna med en nypa salt”.
– Men vad är det då som åberopas. Det står en massa olika grejer i de här papperna. Det är ett allmänt problem. Det här med ”en nypa salt”, vad innebär det?
Tomas Zander, svarar och säger att det här är alltså åklagarens skriftliga bevisning och som han tolkat det är det uttalanden av parter med ett intresse i konflikten.
– Sedan är det upp till Tingsrätten att värdera bevisningen. Jag tror inte vi kommer längre.
Attorps är inte sugen på att diskutera betydelsen av begreppet ”en nypa salt” utan fortsätter istället med att rapportera om offensiverna genom att gå igenom Talismans säkerhetsrapporter från i början av februari 2002.
De olika rapporterna med tider, datum, antalet döda och anfallsriktningar läggs ut på rad.
Åklagarens redovisning är kliniskt ren från känslor, vittnesmål eller namn på de döda. Målet är inte att beröra utan att bevisa att en offensiv skedde och att bolaget visste om den.
Ur rapporterna framgår att den militära uppbyggnaden fortsätter. Milis- och rebellgrupper är aktiva i blocket.
Paulinos Matieps styrkor används av armén som som “vanguard”, enligt rapporten ”a posh word for cannonfodder. ”
Lundinbolaget är inställda på att situationen kommer att vara året ut.
Andra tror att armén kan ha tagit kontrollen tidigare än så.
Det konstateras att fyra stridshelikoptrar opererar från flygfältet i Unity State och ytterligare en helikopter avsedd för trupptransporter nu stationerats här.
Enligt en rapport från Talisman så måste man för att förstå situationen se blocket som bestående av två regioner en i öster och ett i väster.
Delad av Lundins väg.
I väster står Gadets cirka tusen soldater mot Paulinos i slaget om Nihladiu.
I ytterligare en rapport beskrivs att striderna i Rubkona och Bentio nu går in på den tredje månaden och att regeringsarmén utökade styrkan och strävar efter en ”militär lösning”.
Det skrivs om ”omfattande militära operationer i block 5A” väster om allvädersvägen. Fortsatta ”omfattande attacker” i Nihladiu-området. I rapporterna nämns också en hästberiden milis.
En del av rapporterna är inscannade lite snett och svåra för tolkarna att läsa. Men situationen i block 5A beskrivs som omöjlig att arbeta i. Både beroende på Peter Gadets attacker men också på grund av regimens svar.
Antalet flyktingar bedöms dock vara mindre än vad man trott baserat på de omfattande striderna.
Mot slutet av mars tar regimen kontroll över Nihladiu. Sudanesisk statstelevision är på plats för att rapportera om segern över söderns rebeller.
Åklagaren lämnar för ett tag de offensiver som pågår i januari och februari 2002 och kommer istället in på nästa tema som avser medverkan till brott.
Åtalspunkten 9j, som enbart riktar sig till Ian Lundin och som går ut på att någon gång efter den 8 januari så beslutar han enligt åklagaren att bolaget ska anlägga allvädersvägar i områden som militären inte kontrollerat.
Vägen till Nihladiu villkorades med att den skulle vara färdigställd för att bolaget skulle återuppta verksamheten.
Ian Lundin antecknar lugnt och metodiskt det åklagaren säger. Han skriver för hand med en svart kulspetspenna.
Inom Lundinbolagen fanns en kännedom om att vägbyggen i och mot Gadets områden framför allt kring Nihladiu medförde risker för strider. ”Gadets försök att stoppa vägbyggen har lett till många strider,” står i en rapport.
Detsamma gällde vägbyggen mot Leer som var viktiga för att ”uppnå fred.”
Åklagaren lyfter fram en speciell rapport med fokus på Nihladiu i vilken de vill visa att Lundinbolagen står fast vid att medverka till att regimen kan bygga vägarna.
I rapporten beskrivs Nihladiu, 35 kilometer sydväst om Rubkona, vara av stort strategiskt värde. Det står också att området kontrolleras av Peter Gadet. Staden har flera landningsbanor som är viktiga för militärens logistik. För rebellerna är det en knutpunkt för att angripa oljeområdena.
Vägarna till Nihaldu och Jarayan till Leer ses som bråttom att få på plats.
Den femte mars 2002 åter sig Lundinbolaget, genom Ken Barker, att betala för vägarna om det innebär att Sudan bygger dem och att oljeverksamheten därefter kan återupptas.
I ett utkast av ett brev till energiministern El-Jazz skriver bolaget att de nu är beredda att betala vägen, under vissa villkor.
– I metadatan kan man se att brevet sparats som ”Letter to minister of Energy and Mining” av bolagets jurist, säger Henrik Attorps.
Bifogat till brevet finns även ett förslag till avtal i vilket det framgår att Lundin kan betala för vägen om de också kan börja borra efter att den byggts.
– Vi menar att brevet och att man haft ”various discussions” är överens om att vägen ska byggas. Det som nu anges är i vilket skede som Lundinbolaget ska betala. Vi ska också peka på det som föreslås att de ska utvärdera arbetet som utförs och det är det vi sedan ser, en inspektion av den färdiga vägen.
Ian Lundins advokater bryter in.
– Påstår åklagaren att det är så här? Påstår åklagaren att detta är ett brev?
– Vi påstår inte att detta är ett avtal med detta exakta innehåll. Det vi påstår är att Ian Lundin och bolaget erbjudit sig att bekosta vägen, eller vägarna, säger Attorps.
– Det påstås att detta är ett brev, men detta är inget brev”! Det är ett utkast till ett brev, men det är inget brev, det är ett utkast till ett brev.
– Det stämmer att det inte är undertecknat, detta är något som vi hittade vid husrannsakan.
– Det har ingen logga och är inte undertecknat, säger Ian Lundins advokater.
– Det är sparat som ”Letter of Energy and Mining” och vi menar att innehållet visar på att diskussioner om en väg förs.
– Åklagaren får påstå vad de vill. Man kan säga att det är ett utkast, men man kan inte påstå att det ett brev som skickats.
Åklagaren visar därefter upp ett annat dokument från husrannsakan där vägen finns med som en budgetpost. I budgeten finns även tält för militären, ”army food for seismic” sju nya ”army pads” samt olika utgifter för ”säkerhetskonstruktioner.”
– Efter fortsatta förhandlingar under mars 2002 så presenterar Ian Lundin ett nytt förslag till vägavtal där man tar på sig att betala för vägarna. Detta är en av åtalspunkterna, förtydligar åklagaren Attorps.
Ett annat brev visas upp som ska ha skickats till energiministeriet. Brevet talar om ett personligt möte i Khartoum och att Sudan ska ersättas för kostnaderna för båda vägarna.
– Vägen till MOK ska enligt bad bolaget föreslår betalas efter att borrningsverksamheten återupptagits, säger Henrik Attorps.
I brevet beskrivs också att hundratals miljoner dollar gått till spillo på grund av avmobiliseringen i det problematiska området.
I väntan på att kunna återuppta verksamheten står bolaget till landets förfogande.
Åklagaren visar genom metadatan att dokumenten är sparat under Block 5A på en dator som gicks igenom efter husrannsakan.
– Det talas om ett personligt möte i Khartoum den 14 mars mellan Ian Lundin och Sudan. Det talas också om att man nu är överens om att gå vidare med vägprojekten och hur diskussionerna gått mellan bolaget och regimen, även om detta inte är den sista slutliga versionen, säger Henrik Attorps.
– Även här nämns att först när man återupptagit borrningsverksamheten i block 5A så ska man betala för denna väg.
Rättens ordförande ber Attorps att gå högst upp i dokumentet. Även här saknas ett brevhuvud. Det vill säga detta är också ett utkast till brev.
För att bevisa att Ian Lundin var i Khartoum lyfter Attorps fram att vid tiden för det uppgivna mötet med Ian Lundin, finns det en bokförd post på ”Petty Cash Khartoum” som specificeras med kostnader för ”VIP-arrival ”och ”VIP-departure” på flygplatsen i Khartoum.
Att bekosta vägen är enligt åklagaren en del av medverkandegärningen för grovt folkrättsbrott.
Gärningen består i att man påbörjat ett anbudsförfarande. Och att man i samband med de militära offensiva operationerna som inleddes i december i Nihladiu erbjuder sig att bekosta de båda vägarna.
Därefter visar åklagaren en bild av en trappa med röda trappsteg. I den vänstra axeln står bokstäverna för de olika ”medverkansgärningarna” i den högre datumen för de olika mötena när de ska ha skett. Det ena leder till det andra och efter några år av samarbete med regimen menar åklagaren att man kliver upp i trappan mot folkrättsbrott.
De åtalades advokater har sett trappan förut under gärningsbeskrivningen och ifrågasätter om det inte ”borde vara två trappor.”
– Det görs väl inte gällande att den ena ska bli ansvarig för den andras påstådda medverkan?
– Nej, självklart finns det inget kollektivt ansvar, svarar Attorps.
– Ska det inte vara två olika trappor då?
– Frågan är berättigad, säger rättens ordförande Tomas Zander.
– Var och en svarar för sina gärningar, de ska inte åtalas för den andres gärningar men man måste beakta vad som har hänt tidigare, säger Attorps igen.
Han menar att om man till exempel ser på gärningen av Schneitre den 4 oktober år 2000 då han enligt åklagaren ”berömmer militären” måste man ha i beaktande att bolaget vid den tiden begärt att militären ska säkra området.
– Det är grundförutsättningen, och situationen inom vilken Schneitre agerar.
Med diskussionen om trappan bryts sakframställan för dagen. De sista minuterna innan Tingsrätten tar helg handlar om planen framåt.
Dels ska rätten inom kort avgöra om skadeståndsanspråken från de målsägande ska behandlas inom detta mål, eller som en separat förhandling.
Detta påverkar både målsägandebiträdenas arbete och försvarets.
I tidsplanen ska försvaret börja presentera Ian Lundins sakframställan den 29 november.
– Vi är sugna på att komma igång, säger Ian Lundins advokat innan rättens ordförande önskar trevlig helg.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
Detta var en rapport från rättegångens tjugonde och tjugoförsta dagar. Rapport från tidigare dagar finns här.
