Idé & Analys om Lundin, Sudan

I rättvisans labyrinter: Lundinrättegångens första vittne

Den 9 mars 2017 satte sig John Choul Nhial ned i hotellrummet i Nairobi framför en svensk polis, tolk och sin egen advokat. När Lundinrättegången fem år senare startade levde han inte längre, men inspelningen fanns kvar. Möt den historiska Lundinrättegångens första vittne.

Av Martin Schibbye 4 maj, 2024

Artikeln nedan är en av flera i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.

Efter nästan ett år av åklagarens- och försvarets sakframställan är rättegången nu framme vid målsägandena och vittnena. Först ut att höras i sin frånvaro är John Choul Nhial vars röst från den andra sidan finns bevarad.

– Klockan är 09.00 och vi sitter på Bedel Hotel i Nairob Kenya, inleder polisinspektör Ahlström förhöret för sju år sedan med den idag avlidna John.

Ljudkvalitén är förvånansvärt bra men så har också krigsbrottskommissionen jobbat hårt med att förbättra kvalitén och ta bort bruset. Rättegångens olika parter har under april lyssnat på en rad inspelade förhör med avlidna och inte behövt ta sig till Tingsrätten. 

På inspelningen berättar polisinspektören om bakgrunden till förhöret och redogör för att de rör en förundersökning om krigsbrott i dagens Sydsudan under åren 1998 till 2003.

Från det att rättegången inleddes i september har åklagarens fokus legat på skriftliga bevis: säkerhetsrapporter från bolaget och protokoll från möten. Tidigt under processen flaggade åklagare Henrik Attorps för att förhören med de målsägande skulle komma att innehålla en del luckor när det gällde att placera händelser i tid och rum. Han uppmanade rätten att se den muntliga bevisningen som en del av en helhet.

Efter att ha lyssnat på John Choul Nhial förstår man varför. Samtidigt passar vittnesmålet som en pusselbit in i åklagarens större berättelse.

John Choul Nhial berättar att han föddes 1982 i en by kallad Danjel. Så långt är förhöret såsom förhör brukar vara. Men problem uppstår snabbt när byn ska sättas ut på en karta. I andra liknande internationella rättsprocesser om fördrivningar och övergrepp har det ofta uppstått en krock mellan ett rättssystems krav på tider, datum, platser och tydliga handlingar och vittnesmålens mer skissartade intryck. Denna krock sker också omedelbart mellan en svensk polis och hans karta och målsägandens bild av vad en plats innebär. Efter en tids dividerande placeras byn strax söder om Bentio, vilket var något av en centralort under de här åren. Men utredaren vill kunna sätta ner kartnålen med större exakthet.

– Om man går till fots till din by från centret i Bentio hur lång tid tar det? undrar polisen.

– Det är långt!

– Men hur långt, hur lång tid tar det?

– Sju eller åtta dagar, säger John, omedveten om vad hans svar både säger om begrepp som ”nära” och vad som kan tänkas vara en normal sträcka att faktiskt tillryggalägga under en veckas vandring.

Polisen ber honom återigen visa på kartan var ”hans lilla by” finns och en prick sätts till slut i block 5B. Alltså grannblocket till Lundinbolagets block 5A men längre åt sydväst. 

Försvaret har sedan den först dagen kritiserat förundersökningen för att arbetat på ett bakvänt sätt. Istället för att arbeta förutsättningslöst har poliserna under ledning av Krigsbrottskommissionen letat efter offer i områden där bolaget var aktivt.

Åtalet som sedan följde bygger i korthet på att Lundinbolaget enligt åklagarna ville exploatera olja i områden som inte kontrollerades av den sudanesiska militären. Offensiva militära operationer genomfördes för att möjliggöra letandet efter olja, operationer vilka bolagets ledning enligt åtalet kände till.

De olika målsägandena ska med andra ord vara drabbade i anslutning till händelser som har bäring på oljeverksamheten. 

Enligt åklagarna har de åtalade Ian Lundin och Alexandre Schneiter också medverkat till att den sudanesiska regeringen har tillämpat en urskiljningslös typ av krigföring, så det blir centralt att placera vittnesmål ”i eller nära” block 5A.

Förhöret går sakta framåt med mer formalia om födelsedagar innan John berättar att han redan i unga år fick bo hos sina anhöriga och inte växte upp med sina föräldrar.

– Jag minns att kriget kom 1997 och det var mycket krig och konflikter i området.

En morgon minns han att Antonovplan bombade byn på morgonen. Det är inte mycket som är exakt beskrivet kring attacken förutom en sak.

– Vi förlorade 26 kor, säger John och så dog även min kusin den morgonen. 

Att han nämner korna före sin kusin säger en del om värdet av boskapen. ”Exakt” när det hände vet han inte men de hade planterat grödorna så det borde varit ”mitt på året”. Johns värld som tonåring handlade om man hade eller skulle skörda respektive plantera. 

Polisen ber honom att beskriva ”the bombardment” och John förklarar återigen att många dödades den morgon, både kor och människor men att han inte vet exakt vad som hände. 

– Vi flydde in i skogen och gömde oss där i flera dagar. Många fortsatte att dö och vi visste inte vad som hände. 

Frågor om hur många som dog och hur de dog blir hängande i luften. Som journalist kan man hjälpa en flykting lite på traven genom att fråga om det var lika många som en ”skolklass” som dog eller om det var mera som ”en familj” – men i ett förhör är reglerna kring den typen av ledande frågor mer strikta och inspektören håller sig till protokollet.

Men de öppna frågorna öppnar också upp för annat. Istället för att prata om attacken börjar John berätta om en ny och okänd typ av sjukdom som skördade offer i anslutning till att oljebolagen dök upp. John beskriver att man kunde vakna och på morgonen upptäcka att anhöriga dött.

– Jag förstod inte varför de dött. När jag försökte söka hjälp i andra byar avvisades jag eftersom de misstänkte att jag bar på sjukdomen. 

Efter en tid börjar han också hosta blod och han tänker att han smittats. De andra byborna tog honom då till ett sjukhus och där konstaterades leversvikt och läkarna sa att han borde opereras i Indien. Men dit var det långt och till det fanns inga pengar. 

Länge berättar John om människor som hostar blod och om misstänkta hjärtattacker.

– De som är ansvariga för detta är de som borrar olja, säger John. 

Polisen tar en kort paus. Han är här för att utreda ett misstänkt brott och vill prata om attacken igen. Inte om sjukdomar. Dessutom vill han ha detaljer. 

– Kan du berätta vad du såg när attacken inleddes, frågar inspektören. 

– Jag såg en massa död. Jag såg hela byn brinna, förvirringen var stor, alla sprang omkring och korna bombades. 

John berättar igen hur han flydde in i skogen med korna men att ”de blev jagade” även där. 

– Men vad såg du i luften? Exakt vad såg du?

– Vi började höra ljudet av ett Antonovflygplan och sedan såg vi planet. Då sprang vi ut. Sedan började de bomba. Jag vet inte vad det handlade om men vi såg planet komma och cirkulera runt, fortsätter John. 

Han berättar via tolken att ett av planen var närmare än det andra. 

– En del trodde det var något företag som letade efter platser att borra på. Jag minns att det fanns en helikopter också med vapen på sidan. Flygplanet släppte bomber men helikoptern sköt.

– Hur då sköt? Berätta om det? 

– Vi såg människor skjuta.

– Var helikoptern högt upp i luften?

– Vi hade inga vapen så vi kunde inte skjuta tillbaka, vi kunde bara springa ut i skogen där de jagade oss. 

– När du säger att du blev jagad, jagades du av avsutten trupp eller av helikoptern? 

– Det var några timmar senare som soldaterna kom från floden. De gick över floden och angrep oss i skogen. 

– Vet du hur många soldater det var?

– De kom för att döda oss så jag hade inte tid att räkna dem.

Ljudet av en inplastad karta som vecklas ut hörs. Polisen vill veta namnet på floden för att kunna placera attacken. Efter en tids dividerande ringas floden och byn in.

Polisen frågar om soldaterna som anföll hade uniformer. Han får veta att de i början av attacken hade uniformer men att de sedan tog av sig sina uniformer för att kunna smyga sig på de civila i skogen.

– De gömde sina vapen och uniformer så man trodde de också var civila på flykt. Sedan attackerade de. Om de hittade en kvinna så dödade de henne inte utan utnyttjade henne sexuellt först. Men var du en man så dödades du direkt, säger John. 

John berättar att attacken liknade andra attacker. Den inleddes i gryningen och avbröts kring lunch för att sedan fortsatte fram till eftermiddagen. 

– Tände man en eld på natten, blev man beskjuten från luften, då de såg elden.

Attacken 1999 var en av flera som han bevittnade och den fick honom att flytta vidare mot Kwoch och Leerområdet där han också upplevde attacker.

Johns berättelse är skissartad. Men den passar in i åklagarens övriga bevisning från bolagets egna rapporter. SSIM-ledaren James Leer bodde i Kwoch och det förekom under bolagets tid säkerhetsrapporter om strider i byn. Men i bolagets rapporter är det SPLA-rebellerna och Peter Gadet som står för våldet. 

Även i Leer dit John flyr äger strider rum, bland annat efter attacken på bolagets rigg i Thar Yath mellan Titos SSDF och den sudanesiska arméns garnison i staden. Enligt försvaret var boskapsstölderna en led i konflikten mellan SSIM och SSUM och inte en del av kriget mellan norr och söder.

– Hur många attacker det var minns jag inte. Men hela delstaten var i krig. Det var aldrig lugnt. Jag kunde tro att kriget var över, men redan nästa morgon kom det en ny attack.

En del saker har han förstått genom att de äldre berättat saker för honom som barn. 

– När oljan hittats rekryterades lokala rebeller som började orsaka problem för de civila, så var det överallt där det var olja, säger John. 

Enligt John angrep soldaterna byn för att den ”var nära oljefältet” och att flygplanen kom tillbaka fyra gånger. 

Flygplanen beskriver han som ”vita.”

– Kan du beskriva dem närmare?

– De var stora och hade breda vingar. Det kom rök från planets bakre delar. Men det andra planet liknande det första.

Polisens utredare undrar hur han visste att det var ”en Antonov” och han berättar att han fick lära sig vad planet hette när han senare i livet kom till huvudstaden Khartoum. Som tonåring visste han bara att det var ett flygplan. 

John Choul Nhial berättar att helikoptern var ”grå” och att den såg ”militär” ut. Polisen frågar om han såg kulsprutor på helikopterns sida och John bekräftar det. Han berättar vidare om att helikoptern hovrade på låg höjd och att om piloten såg någon gömma sig så öppnade de eld, annars flög de vidare. 

– Den hade också ett vapen som brände ner saker, vare sig det var gräs eller en hydda. 

På frågan hur många som dog i attacken svarar John att många dog i denna attack men att han bara vet namnet på de han kände. 

– Två av mina kusiner dog, säger John.

En av dem var en åtta-årig flicka. En annan en ung kille. Ytterligare en något äldre släkting dog en tid senare efter att ha flytt in i skogen.

– Vi fick veta att han dött på grund av en infektion av Röda Korset. Såren blev infekterade.

– Men kom skadan av attacken eller skadades han i skogen när han flydde?

– Vi bombades av ”gunships” så han sprang och skadades i benet. 

– Men var det en kula som skadade honom? 

– Nej, han skadades när han sprang iväg, svarar John innan utredaren bryter för kaffe. 

Det uppspelade förhöret med den avlidne målsägande M11, vilket är det namn som John Choul Nhial fått av Tingsrätten är talande för mycket av rättegången i sal 34. Å ena sidan kan han berätta om vad han såg i och nära Block 5A under perioden 1997 – 2003. Han minns anfall med luft- och markstridskrafter där han själv och andra civila drabbats. Han kan vittna om att den sudanesiska regeringen precis som det står i gärningsbeskrivningen systematiskt anföll civila i vad som framstår som urskillningslösa anfall.

Å andra sidan är tiden och plats oklar samtidigt som beskrivningarna av dessa anfall framstår som fragmentariska. Vid tidpunkten var också Lundinbolagets verksamhet i området liten.

Efter en kort kaffepaus vill polisen gå tillbaka till detaljerna för attacken.

– Minns du vem som var med dig när du sprang? frågar han för att om möjligt få John att berätta om samma händelse med nya ord. 

– Ja, jag vet vilka som sprang med mig. Flera av dem lever idag, säger John och plötsligt blir berättelsen mer sammanhängande samtidigt som han skriver ner två namn i anteckningsblocket.

Till slut är ljudet av en penna på pappret det enda som hörs.

En av dem, ”Kulei” skadades i högerhanden men överlevde. Det andra vännen skadades i höger ben. Så plötsligt säger John. 

– En annan bar mig när jag blev paralyserad!

– Hade det något att göra med attacken? undrar polisen. 

– Det började med sjukdom, jag blev sjuk men i början kände jag inget i benet, men vattnet var förorenat det var orsaken tror jag, säger John.

Polisen suckar och släpper för andra gången frågorna om sjukdomar och förorenat vatten.

– Bara för att förtydliga, de här två personerna som skadades när ni sprang tillsammans, var de soldater som stred på något sätt?

– Nej, de var inte soldater. De var herdar som tog hand om djuren. De bara tog korna från en plats till en annan. 

Enligt John var det ovanligt att se SPLA-soldater, de såg dem bara efter striderna men de höll sig borta från dem eftersom de såg ut som regeringssoldaterna. 

– Det vara bara när de kom till byn med en vit flagga med ett rött kors, då visste man att de inte skulle döda oss. Men ibland kunde regeringssoldaterna ha samma flagga och lura bybor, berättar John. 

Först 2001 återförenas han med hjälp av Röda Korset med sin familj, det vill säga sin morbror och moster. I samband med det får han också veta att hans pappa dött. 

Polisen ställer ytterligare en fråga om hur han vet att ”byn brändes ner” om han sprang in i skogen?

– Vi var kvar i skogen runt byn i en vecka men när maten tog slut gick flera tillbaka och kunde då se att det inte fanns några hus kvar utan allt hade bränts ner. 

Efter attacken hörde han att SPLA kommit till platsen och byggt en förläggning. Det var dock inget han såg, men han hörde det från andra förtydligar han. 

Vad hände då med de 26 korna? 

– Ingen följde efter dem, så de försvann efter attacken, förklarar John. Det enda djur som var kvar var getterna och en vit hund som hjälpte honom att försvara getterna nattetid mot vilda djur genom att skälla. 

Efter attacken flyttar han och får han så småningom gå till skolan och lär sig få tag i socker och salt. Konflikten mellan regeringen och SPLA blir dock snabbt värre och snart så angreps även Johns nya by. 

– Vi sprang återigen ut i skogen och fick då veta av de äldre att i de här området stred SPLA med armén. Därför hade armén angripit byn. 

Soldaterna från norr drev bort rebellerna från söder och i en stridpaus så passade de civila på att fly. Den här gången till en by omkring Leer.  

När detta skedde vet inte John exakt, här hänvisar han till de äldre, men det var under torrsäsongen som börjar i oktober och pågår till maj. 

Även här märktes kriget och John såg soldater passera förbi på den nya vägen. När de hörde planen sprang alla och gömde sig och korna bombades. Igen. 

– Soldaterna kom sedan på lastbilar till byn eftersom det inte fanns någon skog kring byn, endast gräs. Det dog kor, men det var bra att ingen av byborna dog, minns John.

Flera kor transporterades efter attacken iväg på lastbilar målade med militärgröna färger. John kan beskriva lastbilarnas färger och för åklagarna blir detta ett vittnesmål som stödjer påståendet att ”civila plundrades och fördrevs samt att civil egendom förstördes”.

Efter den tredje attacken lämnade John återigen området genom att följa floden i en träbåt. 

– Jag återvände aldrig. 

Innan förhöret är slut frågar polisen om han skulle tänka sig att vitna om det blir aktuellt. För John Choul Nhial är det självklart att vittna då han vill berätta om de som dog i dessa attacker. . 

Men något framträdande vare sig i Tingsrätten på Kungsholmen eller via länk från Kenya blev det inte. 

Den långa förundersökningen på 13 år följt av en rättegång som ska pågå i över två år blev för mycket. John Choul Nhial avled, som många andra drabbade av kriget för tjugo år sedan, innan rättegången hann börja.

– Jag är inte rädd för sanningen, är bland det sista som John säger under förhöret.

Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.

Stöd vår journalistik. Våra reportage och artiklar är fria att läsa för alla. Det kan vi göra tack vare de läsare som stödjer oss. Bidra du också så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.

Av Martin Schibbye