Åklagarna fortsatte under vecka 43 att försöka visa att de offensiva operationerna i Sudan hängde ihop med oljebolagets planer – något som fick försvaret att – återigen – fråga rakt ut vad de egentligen var anklagade för?
Av Martin Schibbye 3 november, 2023
Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.
På morgonen den 28 mars 2002 landade ett litet flygplan i Wicok i vad som i dag är södra Sudan. Ombord fanns bland andra Diane de Guzman och Julie Flint. Guzman hade en kandidatexamen i statsvetenskap och hade arbetat i ett flertal afrikanska länder för bland annat Rädda Barnen.
Flint var frilansjournalist för bland annat The Guardian och hade året innan publicerat en rad granskningar av oljebolagens verksamhet i regionen som fått internationellt eko.
Båda namnen är väl kända av rättens ledamöter sedan tidigare och behöver två månader in på åklagarens sakframställan ingen närmare presentation. De har båda förekommit som skribenter av rapporter och artiklar.
Med på resan var också Nils Carstensen, även han en journalist som hade besökt Sudan en handfull gånger. En annan av deltagarna var prästen Paul Savage som vid tiden arbetade för den kristna hjälporganisationen Christian Aid. Samma organisation som året innan publicerade rapporten ”The scorched earth. Oil and war in Sudan” vilken fick igång debatten framför allt i Sverige om bolagets roll och situationen i Sudan.
Syftet med fältresan var att ”bedöma och beräkna” behovet hos de fördrivna personerna. Man vill också försöka förstå anledningarna och bakgrunden till varför de fördrivits.
Åklagaren visar en FN-karta från 2001 på Tingsrättens fyra skärmar.
Även tolkarna har nu fått en egen skärm, så de slipper kisa och med vridet huvudet läsa högt från projektorduken. Skärmen måste dock startas om varje morgon, men det är ett fall framåt.
– Vi har ringat in tre platser med en röd markering. På de platserna har de två kvinnorna varit och där mött civila, fortsätter åklagaren och berättar att efter att ha landat i Wicok i slutet av mars gick gruppen i tre dagar, för att följa flyktingströmmarna i motsatt riktning inuti block 5A.
Under vägen träffade de fördrivna personer som de intervjuar. Som vägvisare har de en lokal partnerorganisation: South Sudan Operation Mercy (SSOM).
De började följa stigar som de fördrivna pekat ut. Strax väster om Wicok i Mayarluok där 100 människor gömde sig berättade flera att de flytt på grund av beskjutning och fällda bomber. De hade haft med sig 140 kor men åtta hade dött på vägen i en attack från luften. De hade inget annat med sig mer än kläderna de gick i.
Efter ytterligare sex, sju timmars vandring över sju bäckar kom de till en plats ”som kallades Chotchar”, där många flyktingar samlats för att söka trygghet.
Flera de träffar på vägen kom från Wangrial – väster om Nhialdiu och de hade varit där i cirka 30 dagar.
Efter att ha intervjuat personer under en dag i Chotchar fortsatte gruppen vidare i ytterligare två timmar till Tuoc och Pam där flera röster samlades in.
Gruppen är övertygade om att det är den sudanesiska regeringens ansträngningar att säkra oljeområdena som fått människorna att fly. De bedömer att så många som 50 000 – 60 000 människor fördrivits i regionen och att regeringen nu i block 5A använder samma taktik som tidigare i block 1 och 2.
De åtalades advokater har tidigare påpekat att det inte finns någon fysisk gräns i terrängen som visar var block 5A börjar eller slutar. Den ruta som återkommer på alla kartor är baserad på koordinater och följer ingen naturlig gräns i landskapet såsom floder eller vägar. Byar byter ibland namn och placeras på olika kartor på olika platser.
Åklagarens syfte med att berätta om de två kvinnornas fältresa är att styrka de rapporter, som sedan blir resultat av resorna, och som kommer ut i maj 2001 av bland andra Christian Aid. Därför läggs tid på att visa hur de två kvinnorna rört sig inom blocket under fältresan.
Åklagaren ber tolken läsa vad den då åttaåriga Dak Yiey berättat. Han bodde fram till mitten av februari 2002 i en liten by nära Nhialdiu. I mitten av februari attackerade regeringsstyrkor byn.
– De kom först med Antonovbombare – något de hade gjort under de senaste dagarna, men sedan kom de med två stridshelikoptrar och många soldater till häst samt marktrupper. Soldaterna till häst red två på varje häst – en som red hästen och en annan som sköt med sitt gevär, berättar Dak Yiey.
Dak Yiey och kusinen Pouk Deng – också ungefär åtta år gammal – blev skrämda av bombplanen och skräckslagna av ryttarna. De hade aldrig tidigare bevittnat den här typen av attack. De sprang mot de gräsiga sumpmarkerna vid byns kant.
Dak var framför, och Pouk var precis bakom, när de kastade sig ner för att ta skydd. Stridsflygplanen flög lågt över dem och sköt medan de passerade. Dak nådde fram till det höga gräset, men Pouk Deng blev skjuten – i huvudet – och dödad.
Efter attacken, när soldaterna hade dragit sig tillbaka – efter att ha bränt ner byn – flydde Dak, hans familj och andra överlevande snabbt och nästan tomhänta västerut, korsade många floder och sumpmarker tills de nådde en plats där de kände sig säkra.
– De känner sig säkrare mellan floderna, eftersom ryttarna inte kan korsa dem så snabbt och attackera dem, läser tolken från rapporten.
Vittnesmålet är ett av många och gemensamt för dem är att de berättar om helikoptrar, stridsfordon, bomber från flygplan och lokal milis.
”Allt detta görs på grund av oljan,” konstaterar rapporten.
Under marken finns stora oljereserver och Lundinbolaget kan inte utvinna oljan eftersom området är för osäkert. En osäkerhet som rapporten menar bottnar i att regeringsarmén angriper byar för att försvåra för rebellerna i SPLA. Arméns anfall syftar enligt rapporterna till att säkra området för bolaget.
Åklagaren ber tolken läsa upp sida efter sida i rapporten, förutom mönstret med Antonovplanen, helikoptrarna och de brända byarna så kopplas händelserna också i tid till ”regeringens ansträngningar att slutföra allvädersvägen”
Den andra vågen av attacker ägde rum i mitten till slutet av februari, ”när regeringen påbörjade en allvarlig satsning på att erövra Nhialdiu. Den som kontrollerar Nhialdiu kan hoppas kontrollera åtkomsten till oljevägen – och använda den för att rensa nya områden”.
Under tidigare veckor har åklagaren gått igenom bevis som de menar styrker att Lundinbolaget i samarbete med regimen planerade och betalade för denna väg. Men då nämndes inte dessa attacker. När nu attackerna tas upp så kopplar inte heller åklagaren tillbaka till den skriftliga bevisningen för bolagets kopplingar till vägbygget. Framställningen är inte kronologisk utan tematisk. Tidigare veckor var det bolagets planering, nu är det regeringens offensiver i fokus.
Uppräkningen av byar längs oljevägen som Rier och Pultuni fortsätter tills åklagarna blir avbrutna när de kort nämner vad Guzman ska ha sagt i förhör.
– Det är fel att hänvisa till vad Guzman sagt i förhör, i det här skedet, dessutom anser vi att hon aldrig varit i block 5A förrän 2003, säger Ian Lundins advokater.
När rättens ordförande ber försvaret utveckla sin invändning säger de:
– Vi kan väl uttrycka det så här, att vår uppfattning är att när man hörde Guzman så konfronterades hon med en rad uppgifter som visade att man inte kan ta de uppgifterna för fakta, så att säga. Enligt vår uppfattning så bekräftade hon i förhöret att hon inte var i Block 5 förrän 2003.
Dessutom undrar försvaret, återigen, vad det är för karta åklagarna visar.
– Den här kartan, vad är det för något, ifrågasätter advokaterna och fortsätter. Vad är det för datum på den?
– 2001! Det är en FN-karta, svarar åklagarna.
Från åhörarplats är det svårt att se skärmen, men byn Wicok ser ut att vara inringad.
– Vi vill poängtera att en del av dessa platser ligger utanför block 5A, fortsätter försvaret.
Advokaterna påpekar också att det finns ”en väg” på kartan som inte finns i verkligheten och inte är allvädersvägen.
– Kartan är bara med för att visa hur orterna ligger i förhållandena till varandra. Som jag nämnde är fokuset på rapporterna om offensiva militära aktioner i block 5A, säger åklagaren och får därefter fortsätta.
Försvaret har genom en snabb ordningsfråga, lyckats skapa tvivel både om resan, kartan och platserna. Dessutom har åklagaren fått kritik för att ha nämnt saker som sagts i förhören, vilket inte, enligt försvaret, är kutym under en sakframställan.
Teamet som landade i slutet av mars skriver efter sitt besök snabbt sin rapport och redan den 16 maj publiceras ”Hiding between the streams: The war on civilians in the oil regions of souther Sudan”.
På skärmen visas ett pressmeddelande om rapporten från Reliefweb. En samlingsplats för nyheter om Sudan och bistånd vid tidpunkten.
Kort därefter blir det tvärstopp igen för åklagarens framställning. Men nu är det rättens ordförande Tomas Zander och inte advokaterna som avbryter.
– Åberopar ni ett pressmeddelande eller en rapport? Är det något som tillhör rapporten eller är det ett pressmeddelande?
– Rapporten publiceras dels på Reliefweb, men vi har den också även i bokform, säger Attorps. Det är samma sak, det ena hänvisar till det andra.
Zander är inte nöjd och håller en kort föreläsning om vikten av att vara noggrann med vad man pekar på.
– Det står inte antecknat att ni har åberopat ett pressmeddelande. Jag bara undrar: man måste vara noggrann med vad man åberopar. Antingen åberopar man en rapport eller ett pressmeddelande?
Åklagarna säger att de ska återkomma efter lunch med svar på frågan om vad de åberopar.
– Vi bryter för lunch, men innan vi gör det så vill jag bara säga att skälet till att jag är så petig är ju för att det ska vara korrekt. Man ska ju veta vilka dokument som åberopas och varför, så att man inte smyger in sidor i någonting som anges som en rapport och så är det ingen rapport utan ett pressmeddelande från någon helt annanstans, fortsätter Zander. Lunch i en timme och trettio minuter, nej inte en och en halv timme. Lunch i en timme och en kvart…
Efter lunchen kompletterar åklagarna bevisen:
– Med anledning av diskussionen före lunch, om pressmeddelande respektive rapport, vill vi komplettera bevisuppgiften med pressmeddelandet från den 22 maj 2002.
Åklagaren åberopar också ny metadata från husrannsakan på Lundinbolagets huvudkontor i Genève som visar att rapporten ”Hiding between the streams” fanns hos bolaget den 27 maj 2002.
– Med anledning av det justerar vi datumet i bevisuppgiften, avslutar åklagaren.
– Utmärkt stort tack för det, svarar Tomas Zander rappt och åklagarna kan fortsätta att gå igenom rapporten.
Tolken läser vidare om en situation som eskalerar på grund av ”ökad regeringsaktivitet.” Attackerna går från sporadiska Antonov-flyganfall till användning av stridshelikoptrar och marktrupper, inklusive miliser till häst: ”Denna medvetna inriktning på civila för att rensa området var utbredd över stora delar av Rubkona County, särskilt (och sammanfallande med vad som kallas Block 5A-oljekonsessionen), och ledde till att människor flydde åt olika håll”.
Andra vittnen talar om att stridsfordon använts. Att helikoptrarna angripit i par och att en av de större striderna stod när Nhialdiu intogs.
En liknande beskrivning av striderna i Nhialdu-området finns även i en rapport från Läkare Utan Gränser som åklagaren tidigare gått igenom.
En ung kvinna i trettioårsåldern levde i en by nära Nhialdu, men lämnade byn när soldater kom till byn. En annan kvinna som är 25, gömde sig en timmes vandring från Nihaldu och såg sitt hem bli uppbränt. De som inte lyckades fly eller gömma sig togs som fångar av Peter Paars styrkor. Vittnena som flytt till Nimne, berättar också att det bombats från Antonovplan och skjutits från helikoptrar.
Striderna beskrivs av Läkare utan Gränser som ”värre än tidigare år”.
Systematiska attacker av stridshelikoptrar anfaller byar på vardera sida om den ”nya oljevägen.” Andra talar om att byar bombats av flygplan.
Rapporten talar också om angrepp av soldater längs med ”nya oljevägen.”
Läkare Utan Gränser får behandla skottskador och ta hand om våldtagna kvinnor. Men även de som flydde en grupp för att söka säkerhet i städerna blev våldtagna av den andra sidans soldater.
Enligt MSF så avslutades ”road clearing-operationen” med bulldozers och sedan brändes allt vid sidan av vägen och en armépostering sattes upp “var 30:e minut”. De civila som Läkare Utan Gränser pratar med uttrycker rädsla för att använda vägen eftersom den är så hårt trafikerad av soldater.
Den lokala organisationen som Guzman och hennes team arbetar med sätter siffran flyktingar till 200 000 något som ”verkar för högt” enligt rapportförfattarna. En ”försiktig uppskattning” är att det är cirka 50 000 personer som är på flykt.
Kartan över området där det framgår var gruppen träffar de olika personerna som intervjuats visas igen av åklagarna.
Ian Lundins advokat Wetterberg avbryter och pekar på att platserna inte stämmer med verkligheten.
– Vi påstår inte att någon av de här platserna ligger exakt där de ligger på kartan utan det är en enkel karta som visar på flyktingströmmar inom blocket, argumenterar åklagaren.
I en annan rapport ”Depopulating Sudans Oil Region” byggt bland annat på material från resan och sammanställd av Egbert Wessellink som leder ECOS har som syfte att sätta fokus på Lundin Oils verksamhet.
Men åklagaren hinner inte gå in i rapporten innan rättens ordförande kritiserar att allt som stod på powerpointbilden inte blivit uppläst.
– Jag läste!
– Nej, du redogör allmänt och lägger till en massa grejer, säger Zander.
Åklagaren tar ett djupt andetag, läser sedan varje kommatecken på bilden och går sedan in i kartan i den aktuella rapporten ”Depopulation Sudan oil region” framtagen för European Coalition of Oil in Sudan (ECOS).
Bakgrunden till petigheten är att en av de åtalade, Alexandre Schneitre begärt att få all svensk text översatt till engelska. Det har avslagits med motiveringen att allt läses upp i rättssalen.
Den andra rapporten vittnar även den om byar som bränns ner till grunden och helikoptrar som anfaller kvinnor och barn i söder. ”Stora områden kring oljefälten är nu avfolkade, och den ursprungliga Nuer- och Dinkabefolkningen har blivit rotlösa och tvångsförflyttade”.
Men det finns också skrivningar om att fyndet av olja och de intäkter det gav den sudanesiska staten i grunden förändrade det inbördeskrig som pågått i decennier: ”Det som en gång var ett lågbudget-bushkrig kämpat av ihopsamlade arméer har nu utvecklats till en modern antigerilla-kampanj mellan asymmetriska parter, och befolkningen befinner sig på förlorarnas sida”.
Egbert Wessellink skriver också: ”I mitten av denna mänskliga katastrof låtsas oljebolagen att de är en kraft för det goda och arbetar för att förbättra det sudanesiska folkets situation, främst genom att finansiera några små utvecklingsprojekt”.
Enligt rapporten har block 5A i mitten av februari 2002 avfolkats av regeringsstyrkornas attacker: ”Sudans regering påstår att syftet med dess offensiv var att rensa området från SPLA-styrkor, men alla tillgängliga bevis visar att den civila befolkningen uttryckligen varit måltavlan i ett utsträckt område längs vägen från oljeplatsen vid Rier och söderut”.
Rapporten menar också att detta sker avsiktligt och att Sudans regering ”medvetet och avsiktligt avfolkar detta oljerika område för att göra det säkert för oljeverksamheten.”
Men rapporten konstaterar också att det mesta som sker i detta vidsträckta område skrivs det inga rapporter om. Den enda internationella närvaron utgörs av ett fåtal personer från icke-statliga organisationer (NGO:er). ”Mycket av det som sker inom området förblir okänt för omvärlden”.
Två byhövdingar som teamet talat med, Gatluak Deng och Yang Tueth berättar att de aldrig såg så mycket soldater och inte heller flygplan och helikoptrar i området före 2001 då SPLA och SPDF slöt fred. De vittnar också om regelrätta avrättningar inne i byn Rier. Regeringstrupperna ska främst ha skyddat oljevägen och oljeborrningsplatsen vid Rier.
Samtidigt som teamet är i södra Sudan så bombas Nimne och en ur Läkare Utan Gränsers personal dör. Dagen efter bombas Nhialdiu och ”den dag då teamet lämnade Waak bevittnade de en massiv bombardering av Nhialdiu”.
Tolken gör en paus för att snyta sig.
Det är många som hostar. Hösten är här och som Ian Lundins advokater redan i september varnade för så är flera i salen småsjuka.
Den massiva mängden rapporter och stora sjok med skriftlig bevisning som åklagaren åberopar ska läsas upp vilket gör att tolkarna får jobba hårt. De två tolkarna växeldrar och berättar med ömsom en brittisk engelska och en lite mer svensk accent om nya attacker, evakueringar, fredsförhandlingar och strider kring vägbygget.
– Vi vill visa det nära samarbetet som sker mellan militären och Lundinbolagen i anläggandet av allvädersvägen, säger åklagaren.
Huvudbrotten som åklagaren ska försöka styrka i denna del är de som går under namnet 6e och 9h. De handlar om att den sudanesiska militären tillsammans med flera regimallierade milisgrupper under perioden januari 2002–mars 2003 genom anfall i ”område 3” och på så sätt skapar förutsättningar för bolagets planerade verksamhet i Block 5A.
Verksamheten gäller enligt åklagaren anläggande av en allvädersväg mellan Jarayan och Leer samt oljeprospektering i området kring Jarayan, Mayendit och Adok. Anfallen åklagaren pekar på sker i eller kring Jikanyområdet i byrarna Nimne, Kwergang, Mirmir, Koch, Bieh och Leer.
Åklagaren ska också försöka bevisa att ”någon gång mellan 28 oktober–30 november 2001, efter att den sudanesiska militären begärt att en väg till Nhialdiu skulle anläggas för att kunna säkra planerade seismiska undersökningar i verksamhetsområdena MOK, B, B1, B2 och B3, åtog sig Sudan Ltd gentemot den sudanesiska regeringen att låta anlägga och delvis bekosta en allvädersväg mellan Rubkona-Thar Jathvägen och Nhialdiu/verksamhetsområde MOK i Område 2 som inte kontrollerades av den sudanesiska militären eller regimallierad milis”.
Dessförinnan hade Ian Lundin och Alexandre Schneiter enligt åklagarens gärningsbeskrivning ”gemensamt och i samförstånd beslutat att Sudan Ltd skulle åta sig detta”.
Det innebär enligt åklagaren att de åtalade Ian Lundin och Alexandre Schneiter ska ha fattade beslutet ”med uppsåt om att avtalet innebar att den sudanesiska militären tillsammans med regimallierad milis inför vägbygget skulle behöva genomföra offensiva militära operationer.”
De ska också enligt åklagaren ha förstått att ”den sudanesiska regeringens krigföring systematiskt innefattade anfall mot civila eller i vart fall urskillningslösa anfall”.
Svårigheterna för åklagaren att bevisa detta är, som försvaret pekade ut de första dagarna, att alla offer är oidentifierade liksom alla gärningsmän. En medhjälpsgärning för” någon som begått något någonstans” är enligt försvaret en omöjlig konstruktion.
För att styrka sin sak försöker åklagaren därför att också visa att från juli 2002 får den åtalade Alexandre Schneitre ”en daglig säkerhetsrapportering” fram juli till december 2002.
– Efter det så kommer rapporterna bara en gång i veckan. Vi vill genom detta visa att Schneitre var involverad i säkerhetsarbetet under vägbygget till Leer, fortsätter åklagaren.
Våren 2002 kommer också rapporter från Amnesty, även i dessa finns nu ett stort fokus på oljebolagens roll. Människorättsorganisationen skriver: ”Inbördeskriget fortsatte att underblåsas av konkurrens om kontrollen över oljefälten. SPLA attackerade regeringsstödda oljeinstallationer, medan regeringsstyrkor ökade flygbombningar och milisgrupper attackerade civila, uppenbarligen för att förflytta dem från oljeaktivitetsområdena”.
Ytterligare rapporter kommer från Rädda Barnen, Oxfam och Röda Korset. I en av dem, “Nyckeln till fred” från maj 2002 konstateras att ”Oljeutvinningen bidrar till kriget och möjliggör ökade militära utgifter /…/ uppskattningsvis 246 miljoner dollar per år. Konflikterna i oljefälten eskalerar eftersom krigande parter om positionerar sig och byter allianser. Attacken i februari 2002 i den avlägsna staden Bieh, där minst 24 personer dödades, var en tragisk påminnelse om att civila betalar priset för oljeutvinningen”.
Åklagaren tar sedan upp ytterligare rapporter från ICG, International Crisis Group. Även här lyfts oljeinkomsternas betydelse från kriget: ”Oljeinkomster har möjliggjort för regeringen att köpa allt dödligare vapen, bedriva operationer för att rensa områden från civilbefolkning mer effektivt/…/ Med tanke på tillståndet för de för närvarande exploaterbara oljereserverna och förväntad utveckling på internationella marknader måste regeringen öppna nya områden för produktion om de åtminstone ska kunna bibehålla nuvarande intäkter. Detta kräver att man trycker sig längre söderut in i upprorsmännens fäste”.
Efter två decennier av krig har inbördeskriget nu nått ”sin dödligaste fas”. Regeringen har enligt rapporten antagit en all mer ”brutal taktik” för att rensa civilbefolkningen från oljeområden.
Enligt International Crisis Group var formeln för att öppna landet för oljebolagen att ”rensa ut civila från områden där oljeinfrastruktur – borrstationer, utforskningsplattformar eller vägar med allväderskvalitet – skulle placeras.”
Det var enligt ICG en klassisk operation söder om Bentio där man ”tömmer vattnet för att fånga fisken” för att Lundinbolaget ska komma tillbaka ”rensas ett landsstråk väg med allväderskvalitet förlängs ner till Adok (den södra flanken av området som utforskas för olja). Man avser att skydda den vägen med en “serie garnisoner längs dess sträckning, ringa in all infrastruktur med en försvarsmur”.
Centralt för strategin är enligt ICG att erövra Nhialdou eftersom staden ligger längst upp i en hästsko som regeringen strävar efter att kontrollera. Den östra kurvan av denna hästsko sträcker sig ned till Bor, den västra kurvan till Wau, resonerar International Crisis Group.
Kan det bli för mycket bevis? är en fråga som dyker upp när ännu en rapport gåtts igenom. Även om de är gedigna och samstämmiga så riskerar det ena vittnet att skymma det andra.
Förvaret kommer också när det är deras tur att ha ordet gå igenom rapport för rapport.
Sedan flera år har bolaget på hemsidan LundinSudanLegalcase.com samlat kritik mot flera av de rapporter som åklagaren använder sig av.
Försvaret menar i grunden att vid den tiden beslutade varken FN eller någon av EU:s medlemsstater om några sanktioner mot Sudan, eller mot de internationella oljebolagen som verkade i Sudan. ”Lundin upprätthöll en dialog med den svenska regeringen när de gick in i och under sin närvaro i Block 5A, och vid inget tillfälle rådde eller anvisade regeringen Lundin att avbryta sina verksamheter”.
De menar också på den egna hemsidan att ”det finns legitima skäl att vara orolig över om rapporterna från icke-statliga organisationer är färgade av intressekonflikter och förutbestämda agendor. ECOS, till exempel, bildades 2001 med det uttalade syftet att skapa en allmän opinion för att stoppa det som de kallade ”oljekriget” i Sudan.
Lundinbolaget menar också att ECOS-rapporten enligt egen utsago är en del av en samordnad ansträngning för att arbeta för ”kompensation och upprättelse för de orättvisor som orsakats av Sudans oljekrig”.
De menar också att flera av författarna till rapporterna tydligt stöttat SPLM/A i konflikten och medvetet deltagit i SPLM/A:s påverkansarbete/propaganda.
”Både Human Rights Watch och ECOS rapporterna publicerades efter att Lundin hade lämnat Block 5A – ECOS rapporten sju år senare. Christian Aid reste inte till Block 5A för att göra research till den rapport de publicerade i mars 2001 men besökte inte Lundins platser”.
De menar också att Christian Aid-rapporten baserar sig på intervjuer med bara ett fåtal personer. ”Medan vissa källor är identifierade, är andra anonyma. Ingen information ges om intervjuarens identitet eller kvalifikationer, hur intervjuobjektens identiteter verifierades, eller hur tillförlitligheten i vittnesmålen och översättningarna verifierades”.
”Likaså hänvisar Human Rights Watch-rapporten till oidentifierade eller anonyma källor som inte kan verifieras. Det är ofta oklart vilka delar av rapporten som bygger på personlig kunskap och vad som bygger på hörsägen, sekundär information eller politisk propaganda från motståndare /…/. Ingen av intervjuerna som Human Rights Watch-rapporten bygger på genomfördes till exempel inom Block 5A”.
I försvarets sakframställan kommer sannolikt mycket av den kritiken återkomma.
När så åklagarna säger att det ska bli film känns det som om alla pustar ut.
Plötsligt hörs det en fransk speakerröst i rättssalen. Den åtalade och fransktalande Alexandre Schneitre skiner upp och tar av sig de stora svarta hörlurarna.
Den enkla beskrivningen är att det som ska visas är ett inslag från den schweiziska tv-kanalen RTS. Den lite krångligare är att detta är en cd-skiva med diarienummer 0104-K1-15 som översatts ord för ord översatt till svenska på NOA:s avdelning för krigsbrott och som sedan åklagarna lämnat in till Tingsrätten .
Åklagaren vill visa filmen eftersom den nämner attacken mot Nihaldio, men också för att rätten ska se det stora antalet internflyktingar som befinner sig i Bentio samtidigt som filmteamet är där. Den journalistiska vinkeln är om hur man ska se på biståndsorganisationer som tar emot pengar från oljebolag.
Lundin i sin tur har använt sig av tv-teamets närvaro som ett bevis på att de var transparenta och bjöd in medier, men också för att bolagets ledning i intervjuerna återkommande talar om behovet av fred, både med journalisterna och med landets ministrar och inte om några offensiva militära operationer.
– Ska man ta emot pengar av de som underblåser konflikten, kan man både anlägga en brand och betala brandmän för att få den släckt? fortsätter speakerrösten.
När dokumentären ”Oljedollarna och det humanitära biståndet” spelas in är säkerhetsläget svart i block 5A. Det vill säga all personal är evakuerad och ingen verksamhet pågår.
I bild står Ian Lundin och betonar att de vill spela ”en positiv roll.” I handen har han en glasflaska med olja.
– Det här är högkvalitativ olja. Det här är den sorts råolja som man hittar på marknaden, säger Ian Lundin och förklarar att oljeindustrin måste ta sig längre och längre bort från de så kallade ”normala” produktionsområdena för att hitta olja. De lättaste har redan hittats.
Anser ni er ha ett ansvar i konflikten i Sudan, att ni underhåller kriget, frågar sig journalisten.
– Kriget i Sudan mot gerillan i söder har pågått i nästan 40 år. Det har varit toppar och dalar ett bra tag nu. Det stämmer att rebellerna i söder – SPLA – beslutat att rikta in sig på oljebolagen. Kontrollen över oljeregioner har blivit en anledning till att bedriva krig, men situationen är bra mycket mer komplicerad än så. Att säga att oljan underhåller kriget är enligt mig en alltför stor förenkling, säger Ian Lundin och visar runt på det övergivna baslägret.
Speakerrösten berättar därefter om att regeringstrupperna har upprättat en ”mäktig garnison” som skyddar Lundins anläggningar och i nästa klipp syns energiministern Awad El-Jazz intervjuad på energidepartementet.
– Enligt vår uppfattning, kan man inte kalla det här för ett krig. Det finns inget som helst samband mellan oljan och kriget. De har inget med varandra att göra. Vi bidrar till regionens utveckling tack vare oljeintäkterna, säger El-Jazz.
Han betygar också att även om Lundinbolaget är oroliga så finns det inget skäl till det.
– Det har skett några incidenter från rebellgrupperna i söder. Men om Lundin vill återuppta verksamheten imorgon, så kan jag lova honom att han kan sätta igång, ingen kommer att göra honom illa.
Skulle han inte vilja det, menar energiministern, så är kön lång på andra bolag som vill ta hans plats. Ian Lundin själv menar enligt speakerrösten att koncessionens enorma potential gör att lämna landet är uteslutet, kriget till trots.
– Alltså, jag har blandade känslor. Å ena sidan hoppas jag att fredsprocessen går framåt och att vi kan återuppta arbetet. Men jag oroar mig över vad som just nu pågår i vårt område, säger Ian Lundin.
Efter besöket i block 5A reser tv-teamet till de rebellkontrollerade områdena länge söderut och möter befälhavaren i SPLA, John Jok. När de ställer frågan till honom om vad han anser om bolagen är svaret glasklart.
– De är våra fiender. Precis som regeringen, så bygger de vägar, skydd och broar som används av armén. Bolagen tillhandahåller flygplan och helikoptrar. Även Ian Lundin är vår fiende. Han är regeringens medbrottsling. Han vet att Antonovplanen och helikoptrarna dödar vårt folk. De här bolagen har tagit parti för regeringen. De har gjort gemensam sak mot oss.
Har du något du skulle vilja förmedla till Lundin framför kameran? frågar journalisten.
– Självklart. Han ska packa sina väskor och dra härifrån. Det här är vårt land. Det är våra fäders och mödrars land. Det här landet tillhör folken i söder. Om regeringen vill stjäla vårt land ifrån oss med våld, ska ingen blanda sig i det hela. Om han stannar kvar, så kommer vi behandla Lundin som en fiende. Han ska låta oss lösa våra problem sudaneser emellan.
I filmen säger också både Pascal Lefort från Läkare Utan Gränser att regionen är ”konfliktens epicentrum” på grund av oljeproblematiken.
Paul Savage från Christian Aid menar också att ”bolagen måste förstå att oljan underblåser kriget. Olja är en eftertraktad naturtillgång i en eftertraktad region. Och de två parterna slåss om att ta över kontrollen”.
På det svarar Ian Lundin att det är lätt att säga att den är en djävul och den är snäll.
– Faktum är att alla behöver olja. De som klagar på oljebolagen borde ställa sig frågan hur de tar sig till jobbet på morgnarna, eller hur flygen tar dem till deras semesterorter. Utan olja skulle livet bli klart annorlunda.
Både intervjuerna och bilderna ger en bild av block 5A som en allt annat än lugn plats. Under de första dagarna när försvaret fick bemöta åklagarens gärningsbeskrivning så förnekade man närmast kategoriskt att detta varit fallet i blocket som beskrevs som närmast öde.
Delvis var det säkert retorik under tid då det fortfarande satt fler än en journalist i rättssalen. Men frågan är om de kommer vara lika kategoriska vad gäller konfliktnivån när de snart ska bemöta åklagarens framställning?
Efter filmen fortsätter åklagaren att rapportera om ”regimens krigföring, oljans betydelse för den och de civilas lidande” enligt vad som står i den grå rutan på en av powerpointbilderna.
Rapport efter rapport från Reliefweb läses upp. Helikoptrar som bombar. Namn på nya byar. Civila dödsoffer. 16 bomber över Rier. 6 bomber över Malual Kon.
Åklagaren klickar sig fram till en rapport från FN:s speciella sändebud som rapporterar om konflikten i området skrev i augusti 2002 efter en fältresa.
Rösten dränks av sirener från utryckningsfordon på Scheelegatan.
I detta dokument har inte åklagaren valt ut korta meningar för att läsas upp utan gulmarkerat hela sidor. Tolken är nu allt mer snörvlig och hostar mellan varven medan han läser om fyra döda, varav en blind man. I Attar fyra döda barn. Även biskopens hus ska ha bombats i Akio Muck. Fyrtio byar bedöms ha bombats under årets fyra första månader.
Åklagarens rubrik för avsnitt I3 är också ”Ytterligare rapportering.” I andra rapporter från International Crisis Group så talas det om hur regimen åstadkommit en halv miljon flyktingar genom de offensiva militära operationerna under 2002.
På bara ett par dagar ska armén ha tagit över fem byar från rebellerna i SPLA. Offensiven ”handlade om att ta kontroll över oljeområdena” enligt rapporten.
Andra rapporter från IRIN visar att under januari 2003 så fortsätter det att vara ”heavy fighting” i blocket mellan regeringsarmén och SPLA i Leer.
I en av rapporterna står det att målet med striderna är att ”clear a road”, rapporteringen får USA:s utrikesdepartement att mena att ”om dessa uppgifter stämmer” kommer Sudans militära offensiver göra att landet inte har någon trovärdighet som fredsmäklare.
Offensiven från slutet av december 2002 till början av februari 2003 var enligt, ytterligare en rapport, från International Crisis Group med titeln ”Sudans oilfields burn again” en ”förlängning av regeringens långvariga strategi att avfolkade oljerika områden genom urskillningslösa attacker på civila för att ge plats för ytterligare infrastrukturutveckling”.
Det som ska ha satt igång offensiven var enligt organisationen att Peter Gadet som länge slagits för SPLA mot Khartoum bytt sida i december 2002. Gadet ledde själv ett av offensivens första anfall när han slog till mot sin tidigare bas i Tam den 24 december. Efter att ha återvänt till Khartoum utan soldater lånade sedan Gadet trupper från milisledaren, Paulino Matiep tills han kunde samla en ny egen styrka.
International Crisis Group menar att offensiven hade två grenar. En, ledd av milisen James Lieh Diu, som anföll söderut från Bentiu längs vägen till Leer. Den väg som Lundinbolaget enligt åklagaren ska ha varit med och planerat och bekostat.
”När striderna började den 31 december nådde vägen ungefär sexton kilometer norr om Leer, och åtminstone två byar kontrollerade av SPLA, Reang och Kouk, låg mellan dess sydligaste punkt och den staden” skriver rapportförfattarna för att sedan konstatera att ”målet var att skjuta bort SPLA och till sist förlänga vägen bortom Leer, sydost till Adok, längs Nilen”.
En fullbordad väg skulle förenkla för militärens transporter och ”underlätta prospektering efter nya oljereserver”.
Den andra grenen av offensiven, utförd av Gadets och Matieps miliser, anföll söderut från Mayom och Mankien, och koncentrerade sig först kring städerna Tam och Lare, och sedan Lel.
Enligt en observatör brände de ”allt som kunde fungera som ett hjälpcenter, eller ett alternativt hjälpcenter”. En observatör noterade att miliserna verkade ”medvetet rikta in sig på hjälpcentraler i Västra Övre Nilen, i ett försök att avfolka regionen”.
Till exempel anfölls Lel klockan 4:00 på morgonen den 21 januari, den dag ett UNICEF-team var planerat att dela ut hjälpkit. Som ett resultat avbröts UNICEF-aktionen. Fångade milissoldater ska också ha vittnat om att bränna hjälpcentralerna i Mayen Jur och Lel.
International Crisis Group bedömer att Khartoum-regeringen nu tagit kontrollen, men att SPLA sannolikt kommer att slå tillbaka även om de inte har resurser till det i dagsläget.
Det återstår också att se ”hur internationellt tryck och domstolsprövningar av de utländska oljebolagens agerande kommer att påverka regeringens framtida beteende”.
I rättssalen har det nu druckits så mycket vatten att den blå genomskinliga tanken gapar tom. Rättens ordförande tror att det kan finnas någon dunk någonstans, men föreslår att vi kör på tills det är rast.
Tolkens röst bär ännu, men knappt.
Nästa rapport kommer från Läkare utan Gränser som gör en bedömning av situationen för internflyktingar i februari 2003 i ”närheten av allvädersvägens förlängning”. Dokumentet är stämplat den 14 maj 2012 av åklagarkammaren. Det är alltså 11 år sedan dokumentet registrerades. Tanken svindlar att det tagit över ett decennium att få fram ett åtal. Ian Lundin var under rättegångens första dag lättat över att det äntligen var igång så att det kunde ta slut.
Om rapporterna från International Crisis Group hade ett militärstrategiskt perspektiv så är de från Läkare Utan Gränser fokuserade på den humanitära situationen.
Flyktingarna som organisationen möter har bara kläderna de står och går i med sig. Det flesta saknar fiskeutrustning, kastruller och filtar mot kylan. Det råder svält och basfödan är vattenväxter som näckrosor och andra frukter.
Tolken läser om en man som fick med sig 18 kor och sin familj. En annan familj har förlorat två barn när deras by bombades och de två överlevande barnen är med. Sedan måste tolken återigen snyta sig.
Efter att ha lagt snorpappret åt sidan fortsätter tolken läsa den tionde intervjun som berättar om hur soldater stormade byn. Den elfte om hur de tvingades lämna kvar sina djur.
Den trettonde berättar om ett barn som skadades av splitter från en granat. Den sextonde om en familj som har flytt sin by och bor under ett träd.
Den 18:e familjen har flytt från Gear och har en ko men inget myggnät. Den 19:e lämnade byn på grund av granateld. Den 20:e familjen bor också under ett träd.
I en lista har utredarna skrivit ner namn på byarna och de flyktingar som kommit från dem.
Organisationen kan inte stoppa kriget men de kan bedöma hur många kastruller, myggnät och mat som behövs. Så småningom samlas alla rapporter samman och i en resolution av FN:s Generalförsamling uttrycker organisationen sin ”djupa oro” över krigets effekter på civilbefolkningen och övergreppen i strid med internationell humanitär av alla sidor i konflikten.
När bägge sidor har uttömt sina krafter på slagfältet får USA så småningom till ett fredsavtal mellan regeringen och SPLA i slutet av 2003. Avtalet omfattar bland annat arbetet i block 5A och även förlängningen av vägen.
I ett pressmeddelande så sammanfattar John Danforth att båda parter accepterat avtalet och att USA nu tar ansvaret både ekonomiskt och organisatoriskt för att det ska övervakas och hållas.
Undersökningar skulle genomföras på fältet av ett så kallat Civilian Protection Monitoring Team (CPMT) som genom att ta in synpunkter från både SPLA och regeringen sedan skulle studera situationen ute på fältet.
För att även ta in situationen för civilbefolkningen skapades ”humanitarian comments.” De var återkommande rapporter med uppgifter om attacker mot civila.
Om en del tidigare rapporter kunde vara svepande i sina anklagelser och mer makro än mikro, så är dessa så mikro det är möjligt. Istället för sammanfattningar så är det enskilda attacker på enskilda byar som analyseras.
I en sådan rapport för byarna Rubnor, Tutyang och Rangoi så beskrivs anfallet på ”Rubnor nära den nya oljevägen” som att infanteri anföll byn och sköt efter de flyende. En kvinna som gått för att hämta vatten sprang tillbaka när hon hörde att det sköts. Väl vid byn hittade hon sin dotter död och sonen skadad av splitter.
Kvinnan berättade att armén hade bepansrade fordon och att de öppnade eld med automatkanonen.
Åklagaren kopplar här civila dödsfall till byar på och bredvid vad de kallar Lundins väg.
By efter by räknas upp. Anfallen liknar varandra och har inletts med artilleri, därefter pansarfordon och soldater till fots. Byarna hade därefter bränts och de flyende beskjutits.
Vid besök i Leerområdet den 1 februari 2003 erhölls information om brott mot civila och om nya anfall mot nya byar.
När teamet från CPMT besökte Leer så gick de i en cirkel kring byn och träffade civila. Byborna berättade att de anfallits klockan 11 på morgonen och att de som flytt förföljts. En kvinna sa att regeringsarmén också samarbetat med miliser i jakten på SPLA, men att det inte fanns några SPLA-soldater i området.
En lång berättelse om våldtäkt tystnar rättssalen. Det är oftast siffror, geografi och streck på en karta. Men nu blir det namn och ålder på barn som dött.
Striderna böljar längs med vägen mellan Bentio och Adok.
De undersökande teamen arbetar genom att beskriva var man fått information från Government of Sudan ”GOS” och vad SPLA säger. Sedan gör man själva utvärderingar av detta och ser på plats vad som händer.
– Man gör närmast en kriminalteknisk undersökning, man tar bilder och tittar på vägen, ser nedslagsplatser, bilspår etcetera, säger åklagaren och visar en del av dokumentationen.
Den slutgiltiga rapporten från CPMT kommer den 6 februari 2003 angående anfall i och nära Block 5A under januari 2003, bland annat i områden av förlängningen av allvädersvägen till Leer.
– Vi kommer i nästa tema gå igenom säkerhetsrapporter från den här tiden och i de rapporterna kommer vi också se att det finns rapporter från både Talisman och från bolaget om samma attacker, säger åklagaren.
En av orsakerna till att de reser till södra delen av block 5A är de omfattande artiklarna i internationella medier och rapporter från NGO:s om angrepp på civila.
Vid Leel så finner det undersökande teamet spår av strider. På en skiss över stridsförloppet som åklagaren visar upp så ser man hur soldater anfallit norrifrån och stridit på landningsbanan och inne på marknadsområdet.
På ett flygfoto har också platsen för striderna ritats in. En av de drabbade är en flicka som skjutits i magen och åklagaren visar en bild på henne som publicerats av utredarna.
I slutsatserna skriver utredarna att ”tusentals har tvingats bort från sina byar som ett resultat av attackerna i Lara-Tam-Nihaldiu-Leel” och att byarna längs vägen är brända och övergivna.
– Väl på plats konstaterade man att attacker utförts i Leel. Civila hade angripits, poängterar åklagaren.
Vattentanken är påfylld och bubblar nu igen med jämna mellanrum.
Plötsligt begär Ian Lundins advokat Wetterberg ordet. De vill veta om deras klient är åtalade för det som ska ha skett i Leel?
– Det fanns förut i gärningsbeskrivningen innan det väcktes åtal, en specifikt angiven attack mot Leel. Ni hade en specifik punkt som ni släppte, är den kvar nu? Är det så vi ska förstå det? Frågar sig advokat Wetterberg.
Åklagare Attorps harklar sig och svarar:
– Om vi börjar att berätta om Leel, så är det här samma Leel, menar vi som förut hette Chopchare som Guzman med flera besökte under fältresan i mars 2002. Det är också samma plats som det schweiziska tv-teamet besökte under första halvåret 2002 vilket mynnade ut i filmen vi tittade på tidigare idag: ”Petrodollars humanitaire”. Det advokat Wetterberg pekar på är en tidigare formulering i misstankebeskrivningen som delgivits i flera omgångar innan åtalet har väckts. Tidigare har det delgivits misstanke i en särskild punkt för Leel, men gärningsbeskrivningen har så ofta under en förundersökning formulerats om.
Advokaterna ser inte nöjda ut med den förklaringen och åklagaren fortsätter:
–Det som görs gällande är anfall innefattande en otillåten stridsmetod i och nära Block 5A under perioden maj 1999 till och med mars 2003. Den här attacken omfattas av detta. Som en av sådana.
Även Tomas Zander börjar nu viska med den andra juristdomaren. Leel verkar inte nämnas som namn i något av de områden som åklagaren fokuserat på.
– Är detta 6e?
– Den ingår inte i något av områdena, utan precis som framgår av gärningsbeskrivningen och som vi utvecklat i åtalet så utgörs anfallen av att i maj 1999 inledde den sudanesiska militären offensiva militära operationer i och nära block 5A i syfte att ta kontroll över områden för oljeprospektering, offensiva militära operationer kom att genomföras till mars 2003 främst enligt följande, a, b,c,d,e. Brottsplatsen är i och nära block 5A.
– ”Främst” är då de här punkterna och detta ligger utanför dessa punkter, konstaterar Zander.
– Ja, precis men det är fortfarande maj 1999 till mars 2003. Perioderna vi lagt upp avser perioder och platser där koncentrationen var högre, säger Attorps.
– Ehhh, Chopchara, det hade bytt namn det här ”Leel-area”, fortsätter Zander bekymrat.
– Det heter Chopchara först men efter det att Guzman är där mars 2022 så får den en flygplats för att skicka in nödhjälp till flyktingarna och kallas därefter för Leel och det är den platsen vi pratar om. Leel finns angiven i kartan på ”slide 46” då kan man se Leel söder om Wicok, säger Attorps.
Det blir helt tyst i rättssalen.
Försvaret har kastat in ett litet korn av tvivel och fått hela åklagarmaskineriet att stanna upp. De gör skäl för sina arvoden 15.23 en sen eftermiddag i oktober.
I det vakuum som uppstår vill Ian Lundins advokat, nu också ge rätten ”lite mer information”.
– När vi kom in i det här i maj 2020 så fanns ingenting på Leel. Sedan ändrades det. Vi har skrivit om detta som då var angivet i gärningsbeskrivningen och åklagaren hade släppt det när åtalet väcktes. Det fanns specifikt förut, men nu är det då tillbaka. Vi har inga möjligheter att göra annat än att förhålla oss till den här gärningsbeskrivningen, det kommer vi att göra och det utgår jag ifrån att domstolen också kommer att göra, och vi kan inte hantera saker vi inte vet finns där. Det finns tusentals fakta. Det finns mängder med orter! Vi har ingen aning om dem. Ska de också ligga här i det här målet? Vi har påtalat detta mängder av gånger att vi inte vet vad vi ska försvara oss emot, säger Wetterberg och fortsätter:
– Men sedan förstår vi faktiskt inte… Leel var den enda punkten som var preciserad och som vi attackerade och förklarade då varför det inte gick att styrka – och så släppte man den. Och så får vi höra nu idag att Leel åberopas och att vi ska behöva ägna oss åt detta. Jag fattar det inte…
Henrik Attorps får ordet igen.
– Jag vill bara poängtera att vi aldrig har sagt att ”vi släpper den här platsen” överhuvudtaget. Vi har omformulerat gärningsbeskrivningen. Vi har inte sagt att någon brottsmisstanke har förfallit på något sätt.
Attorps lyfter också att i rapporten ”Hiding in between the streams” så nämns det att det byggs en landningsbana i Chopchara som kallas Leel.
– Vad har det med saken att göra, mumlar Samuelsson.
Juristdomarna pratar med varandra. Alla andra är tysta. Tiden går.
Så tittar Tomas Zander upp från sin skärm, harklar sig.
– Det här är en attack alltså 31 december 2002, i området 2. Som är gällande nu.
– Den 21 januari 2003, ja!
– 2003 alltså?
– 21 januari 2003, den finns ju inte med här, när det gäller området 2 så tar den slut här i maj 2002 är det sista anfallet. Men ni menar att domstolen ska pröva anfall i området 2, den 31 januari 2003 då också i Leel?
– Det sker i området två men också i block 5A, vi menar att domstolen ska pröva förekomsten av huvudbrottet, det vill säga folkrättsbrott, grovt brott, på sätt som beskrivs i åtalspunkten 7 under perioden maj 1999 till och med mars 2003.
– I och när block 5A?
– Men Leel, ligger det i block 5A?
– Ja Leel, ligger i block 5A.
– Men hur menar ni att domstolen ur det här materialet ska gräva fram alla de anfall som ni menar har förekommit? Utöver det som ni har redovisat i punkterna 6a till e. Hur menar ni att domstolen ska hitta de här anfallen om ni inte konkretiserar dem så att säga då?
– Det är det vi gör här!
– Ja, jag har förstått det nu.
– Här konkretiserar vi ett av dem och det är väl egentligen det enda tillfället som vi går utanför de här…
– Men det är bra att veta, åklagaren, att med ordet ”främst” då så är det de här perioderna och utöver ”främst” så är det inget annat då?
– Ja, så vidare inte det kan komma tillfällen under målsägandeförhören som kan ligga utanför också.
– Om åklagaren i så fall vid de tillfällena presenterar det är något ni vill att domstolen ska pröva, så att inte ni förväntar er att domstolen ska leta efter anfall som inte preciseras av åklagarsidan under sakframställningen.
– Absolut. Men jag kan redan nu säga vad gäller målsägandeförhören så har målsägandena svårt att tidsbestämma när de blivit utsatta för en viss attack. Den främsta koncentrationen är under de perioder vi har lagt, men i vissa fall är det inte möjligt.
– Ja ni får väl återkomma.
Plötsligt är alla på tårna. Alla visar stor kunskap men också känslor.
Alexandre Schneiters advokat Samuelson vill inte släppa diskussionen ännu.
– Den här påstådda händelsen i Leel. Det står där ”militia force” 200- 300 män attackerar. Vilken milisledare ledde attacken?
– Vi kan väl få dra rapporten innan vi ska börja svara på saker och ting.
– Men din position måste du ju vara klar över?
– Det är regimsidan!
– Vem på regimsidan?
– Det kan jag inte svara på nu. Jag är ledsen advokat Samuelsson, men jag har inte allt i huvudet.
– Tänker du återkomma med svaret?
– Det kommer vi göra i vår slutplädering. Nu drar vi den skriftliga bevisningen som finns.
Ian Lundins advokat Wetterberg igen:
– Ordningen i en rättegång är att vi ska kunna veta när vi har sakframställningen klar: Vad det är som vi ska försvara oss emot – så att vi kan bemöta det. Bevisupptagningen av den muntliga bevisningen är inte platsen för att göra påståenden. Så vi är angelägna om att man preciserar vad det är vi ska försvara oss emot. Vi har lagt ner mycket tid på det här och kommer att försöka bemöta och förklara för domstolen hur det här ser ut. Det vill vi kunna göra och vi ska inte behöva få upp nya grejer under den muntliga bevisningen.
Tomas Zander funderar en stund och säger sedan.
– Nej, i den bästa av världar är det så. Som åklagaren var inne på så har han förklarat skälet till varför det kan…vara…skakigt när det gäller tidsbestämning och plats för målsägandena, så vi får väl, man har alltid möjlighet att justera under ett brottmål. Som det ser ut nu är det, det här som gäller sedan får vi se vad den muntliga bevisningen ger. Vi låter åklagaren köra färdigt sin rapport.
Åklagarna fortsätter att visa hur attacken gått till, i rött ser man RPG-träffar och “blåmarkerade stjärnor” är platser där fragment återfunnits. En karta visar också byn Leel tagen från luften.
Bilden på flickan med en kula i magen dyker upp igen.
Nästa bild visar vägen mellan Bentio och Adok och hur odlingar har bränts vid sidan av vägen. På bilden ses också utgrävningar för vägen. På en annan bild ser man hur bilar reser i konvoj längs vägen med beväpnade och bepansrade bilar.
Slutsatserna även här är att tusentals har fördrivits och att de flesta byar längs med vägen bränts och lämnats öde.
– Vi har också metadata som visar att denna rapport senaste var sparad den 25 februari 2003 så det verkar som man fått dokumentet tidigare så vi gör gällande att detta dokument funnits hos bolaget vid den tiden.
Alexandre Scheniters advokat Samuelssn vill ändå ha sista ordet om Leel.
– Det var en nyhet från oss också att Leel attacken ska prövas men det vi såg då var att anfallet leddes av Peter Gadet och det ska rätten känna till om detta ska prövas.
Attorps skakar på huvudet.
Åklagarkollegan fortsätter att gå igenom flera attacker mot Thaker, Dhornyier och Thargoth.
Från luften såg teamet soldater på marken vid Loum och ett par dagar senare landade de vid byn och samlade in information om vad som skett i början av 2003.
– Varje dag kom det in milissoldater och letade efter SPLA-soldater. Men de passade på att plundra byarna.
Berättelserna liknar varandra och allt sägs ha börjat när en armépostering byggdes i närheten.
En man berättar hur han lagade sin hydda när han såg soldaterna. Vännerna sprang mot floden men sköts. Även han sköts i låret och bars till ett gömställe. Andra vittnen berättar om hur varje gång soldaterna kommer tar de med sig något som getter, myggnät, kastruller.
Alla de ”humanitarian comments” som man gått igenom avser område tre.
– Det har har vi redan läst!, ropar Ian Lundins advokat Wetterberg högt.
– Va?
– Jag har dragit ett stort streck över denna, säger han och markerar med ett penndrag i luften, varefter rätten skrattar.
Men efter en tids kollande konstateras att Wetterberg haft fel. Rapporten har inte lästs upp förut och läses upp om ännu ett övergrepp av soldater mot civila.
Soldaterna ska ha letat efter getter som de sedan sköt. De ska också ha tagit med sig kvinnor.
– Soldater ska ha skjutit med 80 mm granatkastare in i Riery och sedan beskjutit byn med RPG:s. De pålar som håller uppe hyddorna ska också ha stulits och tagits till arméns läger, fortsätter tolken.
Längre hinner inte tolkarna innan klockan visar 16.15 och det är dags för höstlov. Så slutade åklagarsidan där de började med strider runt ett vägbygge i ett väglöst land.
– Är det något ni vill ta upp innan vi skiljs åt, frågar Tomas Zander.
Det är knäpptyst.
– Då så, rätten konstaterar att nästa vecka är det ingen förhandling men vi fortsätter vecka 45, på tisdagen i november 09.15.
I snabb takt försvinner försvaret, de åtalade och advokaterna ut i regnet på Scheelegatan. Sist ut från Tingsrätten, innan de stora dörrarna stängs av väktarna är Ian Lundin.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
Rapport från tidigare veckor finns här.
