Nyheter om Nagorno-Karabach, Ryssland, USA
USA:s ambassadör: Kriget har inte löst Nagorno-Karabachs status
Efter kriget ska fredsförhandlingarna om Nagorno-Karabachs status återupptas, och i veckan tog USA ställning för att den inte har förändrats: lösningen ligger på förhandlingsbordet. Samtidigt har debatten skett båda stater emellan och i det offentliga rummet. Har Nagorno-Karabachs status förändrats efter kriget?
Av Rasmus Canbäck 19 september, 2021
I ett flertal uttalanden de senaste veckorna har USA:s ambassadör i Armenien, Lynne Tracy, klargjort den amerikanska synen på fredsprocesserna kring Nagorno-Karabach.
– Trettio års krig och spänningar kommer inte att lösas över en natt. Men vi förstår att det finns några grundläggande frågor som måste åtgärdas, och en av dem, som jag har sagt tidigare, är att vi anser att Nagorno-Karabachs status inte är löst. Och vi kommer att fortsätta att hålla fast vi den ståndpunkten på Minskgruppens dagordning
Efter 1990-talets krig där armenierna i Nagorno-Karabach tog kontroll över regionen, har konflikten ansetts vara en av många frysta konflikter efter Sovjetunionens fall.
Konflikten tinade till fullskaligt krig 27 september i fjol när Azerbajdzjan invaderade Nagorno-Karabach. Kriget slutade 44 dagar senare med Azerbajdzjans vinst och ett avtal om eldupphör som undertecknades av Azerbajdzjan, Armenien och Ryssland. Den sistnämnda fick uppdraget att bevaka eldupphöret och skydda armenierna. Delar av Nagorno-Karabach gick till Azerbajdzjansk kontroll.
Medan armenierna i Nagorno-Karabach lutar sig mot den folkrättsliga principen om ett folks rätt till självbestämmande, så hävdar Azerbajdzjan rätten till ett lands territoriella integritet.
Omvärlden, liksom FN:s säkerhetsråd, har godkänt Nagorno-Karabach som en del av Azerbajdzjan, men också sagt att konflikten ska lösas genom fredsförhandlingar, och att statusen därför inte är slutgiltig.
I det senaste fredsförslaget, Madridprinciperna, från 2009 framgår det i en av punkterna att befolkningen i Nagorno-Karabach med tiden ska ges rätten till självbestämmande. Varken Armenien eller Azerbajdzjan har undertecknat principerna då de inneburit kompromisser för båda parter.
Fredsförhandlingarna leds av Minskgruppen under OSSE som amerikanska ambassadören hänvisar till. Gruppen bildades 1992 för att på fredlig väg hitta en lösning till konflikten i Nagorno-Karabach. I Minskgruppen har Ryssland, USA och Frankrike delat ordförandeskap, medan Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Finland, Italien, Sverige, Turkiet och Tyskland har permanenta platser.
I både Armenien och Azerbajdzjan, och i ländernas diasporor, har debatten om Nagorno-Karabachs status de senaste veckorna varit intensiv. Bland annat har utländska journalister som uttryckt sig klumpigt kraftigt kritiserats, och en mängd analyser har publicerats både i nationella och i internationella medier om vad framtidens förhandlingar innebär.
Att den offentliga diskussionen om Nagorno-Karabachs status har blossat upp under sommaren härrör till Azerbajdzjans förändrade retorik kring fredsförhandlingarna.
I ett pressmeddelande från den 11 september svarar det azerbajdzjanska utrikesministeriets presstalesperson, Leyla Abdullayeva, på amerikanska ambassadörens uttalande med att hänvisa till att konflikten är avklarad.
– Ett sådant uttalande från USA:s ambassadör är oacceptabelt. Konflikten är ett minne blott, Azerbajdzjan säkerställde dess territoriella integritet och de ekonomiska regionerna i östra Zangazur och Karabach [Nagorno-Karabach med omnejd] upprättades genom order av presidenten [Ilham Alijev] för Azerbajdzjan den 7 juli 2021. Dessa områden är en integrerad del av Azerbajdzjan och statusfrågan finns därför inte.
Pressmeddelandet fortsätter.
– Ett sådant uttalande från den amerikanska tjänstemannen, medan nya verkligheter uppstått i regionen, inklusive möjligheterna att normalisera relationerna baserade på folkrättens principer med undertecknandet av avtalet [om eldupphör] den 10 november 2020, tjänar till att förvärra situationen och skapar orimliga förväntningar från motsatt sida [Armenien].
Abdullayeva avslutar pressmeddelandet med att utmana Minskgruppens uppdrag.
– Medan Minskgruppens vidare verksamhet diskuteras, undergräver ett sådant uttalande från representanten för medordförandelandet [USA] Minskgruppens framtida verksamhet.
Den upptrappade retoriken mellan USA och Azerbajdzjan intensifierades under sommaren när en ambassadörsdelegation i Azerbajdzjan från 46 olika länder åkte på en diplomatresa till staden Sjusja*. Sjusja ligger i de områden av Nagorno-Karabach som den azerbajdzjanska militären tagit kontroll över efter fjolårets krig.
Varken Rysslands, Frankrikes eller USA:s ambassadörer följde med på diplomatresan då de ansåg att den riskerade att skada fortsatta fredsförhandlingar.
Det ledde till att biträdande talman för azerbajdzjanska parlamentet, och tillika Azerbajdzjans ordförande för landets delegation i Europarådets parlamentariska församling, Samad Seyidov, uppmanade till bojkott av de tre ländernas ambassadörer tills de rättar sig i ledet.
– Ambassadörerna i USA, Ryssland och Frankrike bör utsättas för officiell och offentligt ignorerande tills de åker till Sjusja. Med andra ord ska de inte delta i mottagningar, de ska inte bjudas in till några evenemang.
Huruvida uppmaningen följts i Azerbajdzjan framgår inte, men ståndpunkten indikerar hur långt förhandlingsparterna står från varandra.
Vad gäller Sverige, som har en permanent plats i Minskgruppen, så deltog ambassadör Christian Kamill på resan till Sjusja.
Blankspot kontaktade ambassaden för en kommentar.
I frågeställningen redogjordes bakgrunden att Rysslands, Frankrikes och USA:s ambassadörer inte deltog med hänvisning till fredsprocesserna. En del av bakgrunden är att Sverige har en permanent plats i rådet och att utrikesminister Ann Linde är ordförande för OSSE under 2021.
Utrikesdepartementets pressavdelning svarade på frågorna.
Hur ser ambassadören på sitt deltagande på resan till Sjusja/i och vilka överväganden har gjorts?
– De ambassadörer som är ackrediterade i Azerbajdzjan genomförde ett besök i Fizuli och Sjusja. Sverige deltog i besöket i nationell kapacitet och resan ägde rum i områden som enligt internationell rätt tillhör Azerbajdzjan.
Svaret utvecklas kring Sveriges syn på konflikten i stort.
– Sverige ger sitt fulla stöd till de tre samordförandena i OSSE:s Minskgrupp samt till OSSE-ordförandens personliga representant, Andrzej Kasprzyk. Utrikesminister Linde står till fullo bakom Kasprzyk och Minskgruppens ansträngningar för att nå fredliga och hållbara lösningar mellan parterna samt implementera andra förtroendeskapande åtgärder. Utrikesministern har upprepade gånger tryckt på vikten av humanitärt tillträde och att samtliga fångar släpps.
”Fångarna” syftar till den återkommande frågan om krigsfångarna som Blankspot tidigare rapporterat om.
När Minskgruppen åter ska träda in i fredsförhandlingarna är det fortfarande med Madridprinciperna närmast till hands, och frågan om Nagorno-Karabachs slutgiltiga status att lösa. Amerikanska ambassadören, Lynne Tracy, uttrycker:
– [Vi gör] allt för att föra parterna samman i Minskgruppens regi, eftersom vi tycker att dessa mycket grundläggande frågor om fred och säkerhet kräver förhandlingar och diplomati.
*Staden heter Sjusji på armeniska. I denna artikel skrivs Sjusja av praktiska skäl då det är det azerbajdzjanska namnet som återges i citat och pressmeddelanden.
Toppbilden: ”Recognize Artsakh” – Erkänn Artsach är den armeniska hashtagen för ett självständigt Nagorno-Karabach. Foto och målning Areg Balayan.
Fakta Nagorno-Karabach:
Befolkning: Den sista officiella folkräkningen genomfördes 1991 strax innan Sovjetunionens fall. Då bodde cirka 189 000 invånare i området, som till tre fjärdedelar bestod av armenier och resterande azerbajdzjanier. Innan kriget i fjol bodde det cirka 150 000 armenier i regionen, och efter bor det 30 000 färre.
Huvudstad: Stepanakert, ca 55 000-60 000 invånare (15 000 fler efter kriget)
Officiella språk: Armeniska och, sedan 2021, ryska
Geografi: Ungefär lika stort som Gotland med berg på uppemot 3000 meter över havet. Ligger där den armeniska bergsplatån möten den azerbajdzjanska steppen. Omslutet av Azerbajdzjan där regionen sedan 1991 inte är en administrativ enhet, utan uppdelad mellan flera regioner.
Konflikten i korthet: Nagorno-Karabach har formellt varit en självstyrande region i Azerbajdzjan sedan ryska revolutionen 1917 då Armenien och Azerbajdzjan under ett par år utropade självständighet från Ryssland. Efter ett krig om det armeniskdominerade Nagorno-Karabach återkom Ryssland i form av Sovjetunionens Röda armén med samma löfte till båda: att Nagorno-Karabach skulle tillfalla dem.
Nagorno-Karabach utropades av Josef Stalin till en självstyrande autonom republik innanför Azerbajdzjans gränser, med en stor majoritet armenier, men konflikten hanterades aldrig. 70 år senare, när Sovjetunionen föll, deklarerade den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach självständighet från Azerbajdzjan och ett krig bröt ut som slutade 1994 med ett avtal om eldupphör. Runt en miljon människor, armenier och azerbajdzjanier, försattes under 80- och 90-talet på flykt. Nagorno-Karabach bildade en självstyrande republik med egen militär, rättsväsende och parlament och har inte erkänts av någon annan nation.
Nagorno-Karabach erkänns istället av omvärlden som en del av Azerbajdzjan, men än kvarstår fredsförhandlingar där ett folks rätt till självbestämmande ska tas i beaktande. Förhandlingarna har under 25 år gått i stå, och statusen är därför inte avgjord.
Samtidigt har Azerbajdzjan genom oljeintäkter genomgått en snabb och kraftig militär upprustning som långt överstiger Armeniens kapacitet.
27 september 2020 utbröt ett krig mellan Azerbajdzjan och armenierna i Nagorno-Karabach. Båda sidor anklagar varandra för krigsutbrottet, men de flesta bedömare anser att Azerbajdzjan inledde invasionen i ett försök att ta tillbaka regionen och att armenierna inte hade några incitament att anfalla. Kriget slutade 10 november med ett avtal om eldupphör som undertecknades kvällen innan av Armenien och Azerbajdzjan, med Ryssland som medlare. Stora delar av området återgick i azerbajdzjansk kontroll, och Azerbajdzjan utropade sig som segrare. Ryssland fick uppdraget att bevaka vapenstilleståndet och skydda den armeniska befolkningen.
