Striderna i Aleppo visar att Syriens framtid formas utan nordöstra Syriens självstyre. Samtalen mellan det kurdiskkontrollerade SDF och Damaskus har kört fast. För invånarna står nu både minoriteters rättigheter och självbestämmandet på spel.
Av Josephine Forthmann 18 januari, 2026
När striderna blossade upp i Aleppo förra veckan blev det tydligt att Syriens framtid fortfarande avgörs långt från de självstyrande områdena i nordöstra Syrien – i det som av kurder ofta kallar för Rojava.
För många kurder blev händelserna i Aleppo ännu ett tecken på att Syriens framtid formas utan deras medverkan. Striderna i Aleppo bröt ut den 6 januari 2026 mellan syriska regeringsstyrkor och kurdiska enheter och pågick i ungefär fyra dagar och avslutades den 10 januari, när ett avtal om reträtt för de sista kurdiska styrkorna nåddes. Under de ödesdigra dagarna har fler än 140 000 kurder hamnat på flykt.
Konflikten var kortvarig men intensiv och involverade kraftig beskjutning, markstrider och evakueringar av civila. Under offensiven tog syriska regeringsstyrkor Hayat Tahrir al-Sham (HTS) kontroll över flera kurdiskdominerade stadsdelar. Lokala säkerhetsstyrkor och civila institutioner tvingades lämna sina positioner. Enligt kurdiska källor dödades civila och flera personer fördes bort eller försvann.
– Det som hände i Aleppo har fördjupat misstron ytterligare, säger Mutlu Civiroglu, kurdiskanalytiker och tidigare redaktör på Voice of America, till Blankspot. För många kurder bekräftar våldet att den nya ordningen inte erbjuder skydd, utan nya hot.
Samtidigt har förhandlingarna mellan Damaskus och SDF om integration i den syriska statsapparaten i praktiken stannat av. Det Damaskus beskriver som nationell återförening uppfattas i nordöstra Syrien som ett krav på fullständig underordning.
Den syriska regeringen vill återupprätta en stark, centraliserad stat med full kontroll över territorium, militär och naturresurser, och ser därför det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien som ett direkt hot.
En karta över krigets Syrien. Det gröna området kontrolleras av regeringen. Det gula av de kurdiska styrkorna SDF. Det ljusblå området i norr är område som ockuperas av Turkiet. Grafik från syria.liveuamap.com
Att erkänna kurdisk autonomi skulle kunna öppna för ökat självbestämmande även för andra minoriteter, något Damaskus fruktar kan underminera statens sammanhållning. Samtidigt begränsas det kurdiska inflytandet i den syriska staten av hänsyn till Turkiet. Från Ankara pressar man Syrien att med kraft slå ned kurdiskt självstyre. Istället förordar man militära insatser framför politiska kompromisser.
– Bland kurder uppfattas integration allt oftare som assimilation, säger Civiroglu. Rädslan är att SDF ska upplösas och tvingas in i en strikt centraliserad armé, där alla beslut fattas i Damaskus och där de självstyrande strukturerna försvinner.
I de kurdiska autonoma områdena i nordost har lokala samhällsstrukturer, egna säkerhetsstyrkor och kvinnorörelser varit grundläggande för vardagslivet i över tio år. För invånarna handlar frågan därför inte bara om militär kontroll, utan om rätten att fortsätta leva i samhällen som byggts upp mitt under kriget.
– Vi har organiserat våra liv här, säger en lärare i staden Qamishli som vill vara anonym. Våra skolor, vårt språk, våra lokala råd. Nu är vi rädda att allt ska lösas upp, utan några garantier för vad som kommer i stället.
En avgörande faktor i bakgrunden är Turkiet. Ankara betraktar SDF som en förlängning av Kurdistans Arbetarparti PKK och har länge motsatt sig varje form av kurdiskt självstyre i Syrien. Enligt Civiroglu har Turkiet utövat ett starkt tryck på Damaskus i samband med förhandlingarna och spelat en central roll i den senaste utvecklingen i Aleppo.
– Utan Turkiets inblandning hade ett avtal varit möjligt, säger han. Turkiet ser kurdisk identitet i sig som ett säkerhetshot och pressar fram militära lösningar i stället för politisk kompromiss.
För civila i nordöstra Syrien är hotet om nya turkiska offensiver ständigt närvarande. Tidigare operationer längs gränsen har redan lett till massflykt, och osäkerheten präglar vardagen.
– Vi lever med känslan av att allt kan rasa igen, säger en kvinna vars son tjänstgör inom SDF. Först IS, sedan Turkiet, nu Damaskus. Det tar aldrig slut.
Oroligheterna delas av andra minoriteter. Druser och alawiter har under den senaste tiden krävt ökat självbestämmande med vissa statsliknande institutioner, av rädsla för att hamna under ett starkt centralstyre präglat av sunnimuslimska islamistiska krafter. Enligt Civiroglu ökar detta risken för nya interna konflikter.
– När minoriteter känner sig hotade och exkluderade skapas grogrund för nya krig, säger han.
Kurderna förespråkar istället en ny syrisk konstitution som garanterar politiska, kulturella och språkliga rättigheter för alla grupper, jämställdhet mellan könen och en decentraliserad maktstruktur. Centralt är också att SDF och kvinnoförbanden YPJ ska kunna behålla egna strukturer inom en framtida syrisk säkerhetsordning.
– Syrien består av många identiteter. Att ignorera dem är att upprepa de misstag som ledde till kriget, säger Civiroglu.
Han varnar för att omvärlden nu snabbt försöker normalisera relationerna med Damaskus utan att ta hänsyn till hur makten faktiskt fördelas på marken.
– Man kan inte bygga ett nytt Syrien med gamla ideologier. Om minoriteternas rädsla ignoreras riskerar lidandet att fördjupas – inte att ta slut.
Josephine Forthmann arbetar med fredsbyggande dialog mellan Israel och Palestina. Hon bor för närvarande i regionen.
Toppbild: Demonstration den 9 januari i staden Girke i de självstyrande kurdiska områden i nordöstra Syrien mot militära angrepp mot kurder och för det egna självstyret. Foto Jiro Mitani
