Analys om , ,

Trump förlorade makten men besegrade medierna – som till slut blev de aktivister han alltid anklagat dem för att vara

Kanske blir det just medierna själva som allra mest kommer att sakna Donald Trumps oberäkneliga twittrande. Just de som varit hans egentliga måltavla. Brit Stakston summerar en medial era och menar att journalistiken fullständigt misslyckats med att hålla distansen till Trump.

Bland reaktionerna efter Twitters besked att stänga ner Donald Trumps privata twitterkonto har det varit tydligt att de som kommer sakna hans uppdateringar allra mest är medierna själva.

På tröskeln till ett nytt ledarskap, präglat av en större grad av empati för den svåra situation landet befinner sig i med över 400 000 döda av Covid-19 och med ett kabinett som speglar den mångfald landet består av, ser USA ut att lämna ett tungt kapitel bakom sig.

Oavsett hur man summerar Trumps ledarskap har han med hjälp av det nya medielandskapet skrivit en slags auktoritär handbok och genomfört den i en pardans med medier och resultatet är ett land mer splittrat än för fyra år sedan.

Det tydligaste arvet efter Trumps ledarskap är hur otroligt oskyddad demokratin på alla nivåer är mot en extrem retorik fylld av angrepp och anklagelser samt desinformation.

Eller är det kanske så enkelt som att våra samhällen inte är rustade för att möta människor som systematiskt ljuger? Den förmågan tillsammans med andra människors maktlängtan kan vi nu konstatera var en destruktiv cocktail.

I detta har medier tyvärr inte förmått att stå emot varken angreppen mot sig själva eller mot all den sensationalism som exponerades på presidentens twitterkonto. Den flod av oberäkneliga yttranden om världshändelser, avskedanden, hot och livekommenterande, företrädesvis präglat av presidentens tv-konsumtion har världens medier inte kunnat värja sig mot.

Inte ens efter fyra år har de funnit en metod för att hantera dem på ett journalistiskt vettigt sätt.

Ett enkelt exempel är mediernas rapportering om att Donald Trump avsåg att ”förbjuda Tiktok”. Ett utspel som flög över hela världen i ett antal veckor innan frågan till slut hamnade hos justitiedepartementet där man konstaterade: ”Nej Trump kan inte stänga ner Tiktok i USA”.

Rapporteringen fram tills dess gynnade dock hans agenda i handelskriget och ledde sökarljuset bort från annat som borde ha granskats.

En tweet är inget politiskt beslut och har inte någon annan politisk bäring än att det förmedlats av landets president via twitter och visar hans ambition. Detta kan analyseras och följas – men inte återges utan detta i beaktning.

Att den sittande presidenten påstår saker på twitter gör det inte till verklighet. Eller ens till skarpa politiska förslag.

Faktum är att en amerikansk president inte ens har den sortens befogenhet. Politik i en demokrati fungerar inte utifrån twitters logik. Han eller någon annan president kan inte från en dag till en annan stänga ner ett socialt medieföretag eller kräva att andra tjänsteleverantörer stänger ner en app.

Lika lite som man som president i en demokrati kan vägra att acceptera ett valresultat efter alla juridiska prövningar.

Det personliga ledarskap han tillämpat via twitter har konstant rundat de demokratiska processerna men fungerat förskräckligt väl genom att traditionella medier under fyra år återkommande förstärkt hans utspel. ”Nyttiga idioter” är det bästa sättet att summera detta agerande på och den stämpeln är tillämpligt även på var och en av oss som i affekt reagerat mot hans utspel.

Dessutom har han parallellt backats upp av ett starkt globalt kluster av högermedier med en stark lutning åt högerytterkantsrörelser som spelat en stor roll under hans tid vid makten.

Blockeringen av Trump på twitter visade återigen upp denna grundproblematik runt mediers relation till Trump.

Än en gång lyckades något som rör Trumps närvaro på twitter grumla blicken för annat som borde varit mer i fokus. Till och med när det rörde hans blockering från plattformen ledde hans eget agerande och reaktionerna runt den företeelsen till att skymma blicken för långt mycket viktigare frågor.

Med stort intresse följde alla hans fåfänga försök att nå ut och debatten om censur och yttrandefrihet blev dominerande.

Medier borde istället fortsatt gräva i den påverkan av valresultatet som avslöjats tre dagar tidigare. Det läckta telefonsamtalet är historiskt men också redan glömt. Att be den ytterst ansvarige statstjänstemannen för valresultatet i Georgia, delstatsministern Raffensberg, att finna 11 780 röster för att säkra valresultatet till republikanernas fördel är oerhört graverande i en demokrati, det är ytterst en demokratisk krigsförklaring.

Och det perspektivet av Trumps ledarskap vore prioriterat för den amerikanska allmänheten och inte perspektivet av att ”eliten” tystar Trump.

Medier har också visat större intresse för blockeringen av twitter än för de telefonsamtal som skedde till senatorer under stormningen av Kapitolium.

Medier borde nu i större grad ge helhetsbilden av hur benådningsprocessen fungerar och vad som skiljer Trumps agerande mot andra presidenters i denna fråga.

Medier kunde också lagt mer kraft på analyser om vikten av överlämnandet av makt och där pressat andra ledande politiker som spelat en stor roll för Trumps framgångar. Där ligger kärnan i en berättelse om hur en demokrati fungerar.

Den ligger inte i frågan om ett privat företags agerande gentemot en användare som återkommande brutit mot användarreglerna.

I relation till avstängningen borde medier gett perspektiv på att en blockering av Trumps twitterkonto inte är total och vilka enorma möjligheter en president har att nå ut.

Inte ens på twitter försvann hans möjligheter, vilket det knappt rapporterades om. Det officiella POTUS-kontot för presidenten fanns kvar och såvida han inte fortsatte att sprida falsk information om valresultatet eller förhärliga våld kunde han använda det eller Vita Husets-konto.

Dessutom har en president hela paletten av traditionella medier inklusive direktkanalen till världens medier via presspodiet i Vita huset.

Besattheten hos media och debattörer att se just denna avstängning som det viktigaste slagfältet för yttrandefrihet är sannerligen absurd.

Jag följde CNN när beskedet om avstängningen kom och det var anmärkningsvärt att de inte under de kommande timmarna någon gång ens analyserade en presidents möjlighet att nå ut och mediers arbete med att bevaka politiker.

För mig som varit på den här frågan under alla år blev detta det ultimata beviset av hur totalt det politiserade medielandskapet i USA verkar ha tappat greppet. De har ju själva abdikerat och i desperationen blivit det Trump från början anklagat dem för att vara: Mer aktivister än journalister.

Kronan på verket för den symbios som etablerat sig mellan Trumps twitterkonto och medier blev tydlig när en politisk reporter själv reflekterar över blockeringen genom att undra ”men vad gör vi nu när vi inte vet vad han tycker och tänker”.

Abstinensen från presidentens tweet är helt uppenbart störst inom media.

Så låt mig denna dag på tröskeln till en ny president summera Donald Trumps digitala arv på twitter.

För det första måste vi då titta närmare på det narrativ bland medier om att hans miljoner följare varit hans ”unika direktkanal till sina väljare”.

Det är dags att avliva den myten nu en gång för alla.

Trumps primära syfte med twitter har varit att nå traditionella medier. Det har gått en bekymrande rak linje från tweet till nyhet. Medierna har dansat efter hans pipa likt Råttfångaren i Hamel. Det är denna direktkanal till medier som varit hans personliga drivkraft bakom ett maniskt twittrande.

När han tillträde 2016 hade han 12 miljoner följare och vid tiden för avstängningen knappt 89 miljoner följare.

MEN det har aldrig funnits 89 miljoner verkliga följare.

Varje användare på twitter brottas mot spam-, botar, inaktiva eller fabricerade propagandakonton på cirka 10-15 procent. Det växer snabbt om man är en publik person och inte är väldigt aktiv själv med att rensa.
Trumps konto har återkommande genom åren analyserats och ansetts ha en ovanligt hög andel av fejkföljare.

En sådan typisk analys var en som gjordes när han hade 55 miljoner följare. Den landade i att mer än 60 procent av hans följare uppvisade tecken på att de var suspekta konton och antingen är fejkföljare eller inaktiva.

Man bockade av dessa signaler som tillsammans indikerar att något är suspekt med ett konto:
• 72 % har varit inaktiva i mer än 120 dagar
• 3 % har varit inaktiva mellan 90-120 dagar
• 3 % har skapat sina konton inom de senaste 90 dagarna
• 36 % använder sig av ägget som profilbild
• 39 % har användarnamn som inkluderar spamord och spambeteende
• 92 % hänvisar inte till en webbadress i sin profil eller att om det finns en länk i profilen så signalerar den spam
• 60 % anger inte plats
• 27 % använder ett annat språk än engelska
• 54 % har inte skickat mer än max en handfull tweets under det senaste året
• 3 % har skickat enorma mängder tweets per dag
• 96 % av användarna har placerats på listan för väldigt få skickade tweets eller noll skickade tweets
• 79 % har onormalt få följare
• 76 % följer ovanligt många konton
• 74 % använder sig av spam-korrelerade nyckelord i sin profilbeskrivning

Problemet med att alla följarna inte är äkta och till och med kan köpas är något som få medier regelbundet reserverat sig mot.

Istället upprepade man konstant det imponerande totala antalet twitterföljare vilket omedvetet skickar en signal om makt och inflytande som inte står i relation till kontots betydelse.

Åtminstone inte utan mediers vilja att redaktionellt utgå från vad som utspelade sig på det kontot.

En annan viktig faktor i relation till huruvida han nått sina kärnväljare ligger förstås i hur aktiva amerikaner är på twitter. Av en total befolkning på cirka 328 miljoner är cirka 68 miljoner aktiva användare per månad på twitter i USA.

Även i USA råder samma dynamik som i Sverige. Ett fåtal twittrare står för den stora bulken av twittrande.
Pew Internet Study har under 10 månader analyserat hur republikaners och demokraters twittrande skiljer sig åt, vilket Blankspot har skrivit om tidigare.

Deras analys visar att endast 10 procent av twitteranvändarna producerade 92 procent av alla amerikanska tweets. Detta matchar tidigare studier.

69 procent av dessa mycket aktiva användare identifierar sig som demokrater och endast 26 procent av de aktiva twittrarna delar republikaners politik.

De 10 procent mest aktiva twitteranvändarna som lutar mot demokraterna producerade vanligtvis ungefär dubbelt så många tweets under en månad, 157 i jämförelse mot de antal tweets som de 10 procenten av de mest aktiva republikanerna, de gör cirka 79 tweets per månad.

Av dessa aktiva är det långt ifrån alla som följer Donald Trump, inte ens bland republikaner.

Tidigare presidenten Barack Obama följs av 42 procent av demokraterna och 12 procent av republikanerna. President Donald Trump följs av 35 procent av republikanerna och 13 procent av demokraterna.

Demokrater som använder twitter brukar vara yngre och mer liberala än icke-användarna, republikaner som använder twitter är yngre, men lika konservativa som andra republikaner.

Med trumpetandet om Trumps många miljoner följare är det lätt att tro att twitter är världens centrum.

Pew Internet Studys analys ger perspektiv på detta genom att påminna om användarfrekvensen på plattformen. Den amerikanska genomsnittliga användaren twittrade bara en gång per månad under studiens tidsperiod. Genomsnittsdemokraten publicerade en tweet per månad och genomsnittsrepublikan twittrar inte ens en gång per månad

Oavsett parti har politiker relativt få följare. Genomsnittsdemokraten följs av 32 personer, medan genomsnittssiffran för republikaner är 21 följare.

Under analysperioden på 10 månader nämndes Trump (@realDonaldTrump) av 12 % av amerikanska användare på twitter under den perioden – och i nästan lika hög grad av demokrater (13 %) som republikaner (12 %).

Avslutningsvis följs tidigare presidenten Obama av 31 procent av amerikanska twitteranvändare och president Trump av 20 procent.

Summeringen av Donald Trumps användande av twitter ska förstås som just den här tidens mest effektiva verktyg för att göra det han gjort genom alla år som affärsman. Han summerade sina metoder i boken ”The art of the deal”.

Redan där beskriver han hur pressen inte kan motstå det kontroversiella, det storslagna och det djärva. Hur väl överdrifter fungerar samt att även kritik, även om den är personlig, är värdefullt för det man vill åstadkomma.

Dessutom uppger han att delar av hans framgång varit att aldrig backa att slå tillbaka och konfrontera.

Det är enkelt att se hur exakt de här arbetsmetoderna är de som tillämpats på twitter.

Donald Trump lyckades att på twitter skapa en livsfarlig illusion av autenticitet som i sin absurditet fick medier att tappa sin viktigaste roll. Han visste exakt hur den här motorn av sensationalism och en bra story trots allt skulle få alla att tappa konceptet.

Politik som ännu en fastighetsaffär.

Den stora frågan blir då hur han kunde lura in alla i denna chimär av närhet?

Politik reducerat till egenintresse, underhållning och freakshow.

Många är vi som varit nyttiga idioter. Det är lärdomar alla kan bära med sig i den egna fortsatta digitala närvaron. Även politiker som till delar också imponerats av det genomslag Trump fått genom sitt agerande.

Nu är tiden för omstart.

Lästips:
Trumparkivet: webbplatsen Trumparkivet är byggt av en privatperson och här finns 56 000 av hans tweets bevarade.

Wikimediaposten Donald Trump on social media listar bland annat några av de största angreppen från Trump.

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.