Stephen Matut Gatban berättade under vecka 43 i Tingsrätten om sina personliga erfarenheter från Sudan under Lundinbolagets tid. Med ett exakt minne för platser och detaljer beskrev han hur kriget svepte fram, även om datumen varierade.
Av Martin Schibbye 3 november, 2024
Det är strax efter nio på tisdagsmorgonen och på Tingsrättens skärmar syns en bild på målsägandens huvud. Fotografiet är taget under gårdagen av målsägandebiträdet Anders Sjögren, som är på plats i Kigali.
– Det är också skador på vänster smalben, säger åklagaren Eva Maria Häggkvist som kommer att hålla i dagens huvudförhör.
Bilder på skadorna finns redan på några av de totalt över 80 000 sidorna med förundersökningsprotokoll men åklagarsidan har nu även tagit nya. De har lämnats in som kompletterande bevisning där man tydligare ser ärren på pannan och skadorna på vänster knä.
Såren i huvudet ska vara splitter från en stridshelikopter, skadorna på knäet från en misshandel och skadorna i munnen från ytterligare en misshandel av en annan milisgrupp.
Efter att bilderna klickats bort vilar webbkameran på dagens målsägande: Stephen Matut Gatban, född 1978.
– Du ska berätta om iakttagelser från block 5A under åren 1997 till 2003, påminner rättens ordförande Tomas Zander och sedan säger han det han alltid säger till vittnena. Att Stephen måste skilja på vad han minns och inte minns, samt vad han har iakttagit själv och vad andra berättat för honom.
Batterierna i webbkamerans fjärrkontroll verkar nya och det fungerar, för ovanlighetens skull, att zooma in ytterligare utan att vittnet försvinner ur bild. Det får både juristdomarna och nämndemännen att brista ut i ett förlösande skratt. Alla ler i sal 34, utom målsäganden som allvarligt, klädd i en grågrön skjorta, ser rakt in i kameran framför honom.
För Stephen, precis som de trettiotalet andra målsäganden har det varit en lång väntan på att få vittna och nu när det äntligen är dags sitter han sammanbiten och koncentrerad. Dagens förhör börjar som de tidigare med en del personliga frågor kring när och var han föddes. En fråga som det inte alltid finns ett svar på, men Stephen Matut Gatban svarar självsäkert att han föddes 1978 i närheten av Rubkona och Bentio. Det vill säga mitt i det område som senare blir Lundinbolagets block 5A.
Den idag 46-åriga Stephen berättar att det tog sju timmar att gå till Rubkona och en och en halv om man åkte bil. Hembyn låg sydväst om Rubkona där Lundinbolaget hade sin bas.
På grund av kriget ”med araberna” flydde han 1984 till en annan by. Att han flydde redan då har sin förklaring i historien.
Året innan, 1983 bröt det andra sudanesiska inbördeskriget ut efter att landets ledning bland annat ändrade kartor så att de oljerika områdena hamnade i norra Sudan. Dessutom infördes de så kallade septemberlagarna, där sharia kom att få status som landets lag.
Sammantaget bidrog detta till att inbördeskriget på nytt tog fart. Sudan Peoples Liberation Movement (SPLM) med den militära grenen Sudan Peoples Liberation Army (SPLA) tog upp kampen mot norr.
I rätten noteras året 1984. För försvaret är det en tidig julklapp då det är ett tecken på oroligheter – långt, innan bolaget kom in på scenen – för åklagarsidan är det en del av bakgrunden för att förstå vittnets historia.
Varje fråga från åklagaren, tar Stephen framåt genom sitt liv, via utbildningar, nya städer, fram till examen från högstadiet i Bentio 2002 och ytterligare en examen i Juba 2009. Han pratar som ett resultat av sina utbildningar lite engelska, arabiska, Nuer och lite Dinka. Det märks att dagens vittne inte bara kan läsa och skriva, flera av de tidigare har varit analfabeter, men Stephen har ska det senare visat sig även jobbat som lärare i geografi.
Medan Stephens bild tar upp större delen av skärmarna inne i sal 34 så syns de två åtalade i två mindre fyrkanter. Den åtalade Alexandre Schneiter sitter med sin dator framför en kontorsvägg i Genevé. Ljudet från de engelska tolkarna får han via en Ipad. Ian Lundin syns i webbkameran under bilden på sin kollega. För ovanlighetens skull är de inte på plats i Tingsrätten, men när inte målsäganden är här så har de också valt att närvara digitalt.
Lundin och Schneiter har förnekat samtliga misstankar och menar att åtalet grundas på en lång rad faktafel. Utöver att bestrida medhjälp så bestrids även att den typ av krigsbrott, som begåtts enligt åtalet, ägde rum.
Från Genève lyssnar de till hur Stephen berättar att han tillfångatogs efter en bussresa till Bentio i juli 1999 av Paulino Matips milis. Orsaken till att han drogs ut och sattes under ett träd var att han hade rest hit från Khartoum. Först pressade de honom på pengar och sedan togs han till milisgruppens läger tillsammans med de andra passagerarna. Äldre kvinnor, barn och äldre män släpptes tillsammans med de som kunde betala.
– Kvar var tre män och när det blev mörkt så började de tortera oss, berättar Stephen.
En person trampade på hans rygg. En annan på huvudet. Först nästa morgon togs han ut och efter misshandeln sattes han under ett träd. En av hans farbrors döttrar hittade honom och tog hem honom till sig för traditionell vård för hans skador.
När han efter en tid kände sig bättre och orkade gå, lämnade han området och började resan hemåt, men blev på vägen återigen tillfångatagen. Nu av SSIM-soldater.
– De tvingade mig att bära ved och virke åt dem och innan de släppte mig så tog soldaterna min väska.
Stephen minns att han stod på sig, krävde tillbaka väskan och att han sedan sprang iväg med den. Allt det hände i området kring Arik.
– Jag sprang och sprang och de sprang efter, berättar Stephen och visar med gestikulerande händer hur de hann upp honom när han föll och då började slå honom med en kraftig pinne.
Medan han låg på marken slog de honom även med gevärskolven. Det är under den här misshandeln han skadar knäet.
Så småningom tog sig Stephen vidare till en by Rubnyagai, där han var under augusti och september 1999.
– Där var det inga problem alls, det var fred och jag deltog till och med i olika festligheter, minns Stephen.
Men efter ett tag kommer kriget till Rubnyagai.
Dagens målsägande har koll på inte bara åren utan även månaderna och han minns exakt när olika fredsförhandlingar inleddes och när de avbröts av nya uppblossande strider.
– Den första oktober 1999 anföll Peter Gadet, Wankai, säger Stephen.
Byn han befann sig i, Rubnyagai, låg en och en halv dagsmarsch från Wankai. Trots att avståndet var långt hörde han ljudet av krig. Men det gick inte att urskilja vad de sköt med.
För rätten berättar han sedan om militärfordon som skeppades på båtar och om helikoptrar och bombflyg.
– Det var nu ett ”stort krig” mellan regeringen och miliserna mot SPLA. På andra sidan floden kom också araber till häst som red in i byarna, de tände eld så alla i civilbefolkningen fick lämna, berättar Stephen.
Han fortsätter sedan att berätta om hur kriget svepte ner över hela regionen som han då kunde överblicka och han bokstaverar namnet på flera byar som ligger längst ned floden där människor dödades.
– Hur vet du att det var Matips milis, som gick in i byarna, frågar åklagaren Eva Maria Häggkvist.
– De var Nuer, de skrek: ”Ni behöver inte springa” på nuer och sedan sköt de mot människorna som sprang. Så vi visste vilka de var, även om de hade samma uniformer som regeringssoldaterna.
– Upplevde du att de siktade på människor, eller sköt de bara lite runtomkring? Frågar åklagaren Eva Maria Häggkvist.
– De har ju dödat människor. De skjuter inte bara, svarar Stephen.
– Ser du att människor dör?
– Det var en person som bodde vid floden. Han var en traditionell spirituell och andlig ledare. Hans två barn dödades och jag var där själv och jag såg det, svarar Stephen.
– Fanns det några SPLA-rebeller i Rubniagay, vid det här tiden? undrar åklagaren.
– Ja, de hade soldater på andra sidan floden, säger Stephen och räknar därefter upp en rad namn på byar där SPLA hade soldater.
– De krigade mot SPLA, men de sköt också civila, de brände ner hela byn och allt spannmål brann upp.
– Såg du att det brann?
– Vi hade en Luak och den brann ner, vi hade också en vattenpump, en brunn, som bombades av Antonovplan, berättar Stephen.
Brunnen låg inte så långt från där han och familjen bodde, berättar Stephen och uppskattar att det var tre hyddor mellan familjens eget hus och brunnen som bombades.
– Vi såg inte flygplanet, men vi hörde ljudet av bomben som släpptes, säger Stephen sedan som svar på frågan om han såg när brunnen bombades?
Dagen efter, minns han att man kunde nedslagsplatsen. Stephen berättar att armén fortsatte att fälla bomber över området i vilka ”träd och getter” skadades.
– Var det gunships också den här dagen, eller var det bara Antonovs och marktrupper. Eller ja, ”bara och bara” frågar åklagaren.
– Gunships kom också på morgonen.
– Berätta vad ser du?
– Vi hörde ljudet och förberedde oss på att fly. När den kom på morgonen, började de skjuta och en av de som förhandlade dödades tillsammans med hans söner, men det fick vi veta senare.
Efter angreppen så flyr Stephen med familjen vidare till en ny by.
– K som Kalle, A som Adam och L som Lars, T som Tore och H som Håkan, I som Ivar och E som Erik och L som Lars och Ä som ära, bokstaverar tolken.
– Men finns bokstaven Ä som i ärligt på nuer? undrar åklagaren.
– Absolut, den finns på nuer!
Det som var bra med området omkring Kalthielä, var att det låg skyddat av floden, vilket gjorde det svårt att ta sig dit minns Stephen.
Så småningom tar de sig tillbaka till Rubniagay. Allt är förstört och nedbränt men byborna börjar om från början, bygger upp hyddorna, planterar och odlar. Det gick snabbt att etablera sig eftersom de under flykten hade med sig utsäde från andra byar de passerat.
Men situationen ska snabbt komma att försämras igen.
Stephen minns att under den här tiden får de veta att de två miliserna SSIM och SSUM nu efter en del förhandlingar, gått ihop och de ”gemensamt anfaller” Peter Gadet som satt upp sin bas i Nhialdo och det blir återigen vad Stephen kallar ett ”stort krig.”
– De jagade iväg Peter Gadet, hela vägen till Dinkaområdena, förklarar Stephen.
Men kriget svänger snabbt. Under Peter Gadets motanfall besegras de båda miliserna SSIM och SSUM tillfälligt, vilket återigen får många att fly. Stephens familj bestämmer sig för att de på grund av risken för strider i området vill gömma sina kor och lämnar därför byn för att sätta boskapen i säkerhet.
– Vi kunde inte vänta in dem, de tog flickor och unga damer och vi bestämde oss för att flytta våra kor bort från området.
Efter en lång berättelse om flykten ber åklagarna vittnet att bokstavera namnet på platsen där de stannade med korna: Wangguar. ”G som i Göteborg och Göran”.
Byn är mer som ett boskapsläger och när det regnar går de till byn som ligger nära floden.
Stephen minns en morgon, då han borstade tänderna med aska, medan pappan var ute hos korna. Klockan var strax efter sju och då kom plötsligt stridshelikoptrarna. De öppnade eld direkt.
– Vi överraskades. Min pappa och många kor dog.
– Såg du varifrån de sköt. Från vingarna, eller inifrån helikoptern?
– Jag såg inte riktigt, eftersom jag fick splitter i huvudet och ramlade ner, medvetslös, på sidan, förklarar Stephen.
Han berättar sedan att han på något sätt ska ha svimmat – men vaknade upp på sjukhuset. I pannloben var det ett hål och splitter ska ha tagit sig in i skallen.
Åklagaren ber honom berätta om pappans skador. Men Stephen såg inte hur han dog eller hur, eftersom pappan var ute hos korna.
Själv flögs han därefter med ett FN-plan till ett sjukhus i Kenya för att ta ut splittret ur huvudet.
Först på sjukhuset fick han veta att pappan dött.
Efter en tid på sjukhus återvände han till Sudan och bosatte sig så småningom i Bentio där han fick jobb hos Läkare Utan Gränser, med vilka han arbetade i fem år med administration.
Mot slutet av förhöret vill åklagaren veta vad han sett när det gäller stridshelikoptrar längs med vägen som gick mellan Thar Yath och Leer.
– Vägbygget började i april 2000 och när jag kom 2001 höll de på att bygga vägen och därför var det militära konvojer som skyddade vägbygget, säger Stephen.
Han ska själv ha sett vägbygget och konvojerna när de arbetade vid ”kilo 10” det vill säga tio kilometer från startpunkten. Han var också vid en by vid kilometermärke 30 och 50 samt ända fram till Thar Yath där Lundinbolaget hade sitt borrtorn.
– Detta vägbygge skedde med tvång. Alla byar längs med vägen tvingades lämna och de flydde. Många blev dödade! Vid Rubkona hade de byggt en bro och där såg jag regeringens konvojer när de kom tillsammans med företaget.
– Men du pratar om att du sett brända byar och att människor flytt, har du sett detta, eller har folk berättat detta?
– När jag jobbade på sjukhuset så kom de sårade dit. De berättade och det var vi som brukade vårda dem, berättar Stephen och förklarar att striderna ”med kopplingar till vägen”, rasade i tre år
– Men såg du själv något av detta, eller är det de som kom till sjukhuset som berättade?
– När jag kom till Bentio så träffade jag de här människorna som berättade vad som hänt. Och vi hörde kriget när det var strider nära Bentio.
Stephen berättar att ett av vapnen han hörde gav ifrån sig ljus när det avfyrades och ett speciellt ljud.
– Det höga ljudet liknade det som gravida kvinnor ger ifrån sig när de föder barn eller får missfall, säger Stephen och berättar sedan flera historier som de skadade som kom till sjukhuset berättade för honom. Flera av dem handlar om hur de skadats i samband med vägbygget. På frågan om han sett vägen svarar han att det gjorde han först när det var fred.
– Jag har sett vägen, när den var färdigbyggd. Jag har sett människor använda den, men detta var 2003 då hade människor byggt upp sina hus längs med vägen.
En annan väg han minns är den som byggdes mot Nhialdo-området under 2001. Stephen berättar att det var många som dog när den väggen byggdes och att det var Peter Gadets SPLA, som slogs mot regeringen och Matips milis.
Stephen beskriver olika strider vid byar på vägen mellan Bentio till Nhialdo. När regeringsarmén väl kom fram så grävde de ner sig i bunkrar. Kriget menar han fördes både på marken och i luften och människor i hela Leer-området fördrevs.
– Jag har sett det här med mina egna ögon. Hur de rör på sig och hur de attackerar.
– Berätta så exakt du kan om vad du sett?
Stephen berättar att det fanns en bas i Bentio med SSUM-anhängare och Matip soldater. Han såg dem röra sig mot floden och genom offensiva operationer under 2002 ta kontroll över hela Nihaldo.
– Det här vet jag, jag vet vad som hänt i Nhialdo.
Åklagaren vill att han blir mer detaljerad och ber honom berätta ”om soldater och strider”.
– Jag ser skadade patienter, varje dag kom dem. Jag såg dem. Det är jag som tolkade för läkarna som behandlade patienterna.
– Så du har hört om dessa strider från de skadade?
– Det är alldeles riktigt.
– Har du någon uppfattning om varför man attackerade civila och brände byar?
– De ville få borta allt som hindrade vägbygget och när man ska utvinna olja ska det vara fritt utan hinder.
– Vad menar du med att utvinna olja?
– Jag vet att araberna fick veta att det fanns olja i området, när företaget skulle komma och utvinna denna olja så var de rädda och de behövde ha regeringen bakom sig för att genomföra arbetet.
Efter lunchen berättar Stephen att han tillsammans med sitt målsägandebiträde ringat in ett antal byar på en karta under pausen. Rättens ordförande, Tomas Zander, blir först irriterad över att detta inte skedde under huvudförhandlingen – men låter åklagarna visa kartan som nu mailats till Stockholm.
På Tingsrättens skärmar visas kort därefter kartbilden som finns med i förundersökningen men där Stephen nu i rött, grönt, blått och lila satt ut punkter där de händelser han berättat om ska ha ägt rum.
Detta är första gången som åklagarna låter ett vittna prata till en karta och allt blir genast tydligare. På kartan ser man också hur floderna ringlar sig genom landskapet och hur avstånden är mellan de olika platserna.
Den initiala skepsisen från rättens ordförande Tomas Zander, är som bortblåst och han säger nu uppskattande att den gärna får lämnas in.
Ett tema under alla förhör och motförhör har varit frågan om hur de målsägande blev just målsägande? Hur kom de i kontakt med svensk polis?
Stephen berättar att det en dag kom en ”civilsamhällesaktivist” till Bentio. En pastor. Sedan kom han också i kontakt med Egbert Wesserlink i Bentio, men det var först 2021 när åtal var väckt.
Åklagaren ber målsäganden berätta om han blivit kontaktad av någon som försökt påverka honom under den här förhandlingen?
– Ja, det har varit en hel del. Till exempel innan jag reste hit i söndags så var jag på flygplatsen och checkade in då kom det in en man och hälsade på mig. Han ville veta var jag skulle åka. Då sa jag Uganda, för jag ville inte att han skulle veta.
– Väl i passkontrollen så var han på mig igen och sa att han visste att jag skulle till Rwanda!
Stephen berättade att både i Juba i Bentio så söker före detta Lundinanställda upp människor och han berättar att de har säkerhetspersonal som ”om de hör att man deltar i det här målet söker de en”.
– Det här är ett stort problem för många av oss, säger Stephen.
I mitten av sommaren så öppnade polisen återigen upp förundersökningen om övergrepp i rättssak. En utredning som tidigare lagts ner. Under ett av de tidigare förhören i september så begärde åklagarsidan stängda dörrar efter att det ska ha rapporterats om nya hot mot ett av vittnena. Dagen innan vittnesmålet ska, enligt uppgifter, män kommit till vittnets hus och varnat hennes familjemedlemmar att hon skulle vara mycket försiktig med vad hon sa i rätten i Sverige.
Uppgifter om att det skulle finnas en koppling mellan bolaget och de vittnen som hotas har tidigare tillbakavisats av försvaret.
Dagen efter, onsdagen den 22 oktober, är det så dags för motförhör. Det är knäpptyst i sal 34 och på skärmarna syns bara de två åtalade i Geneve på det numera välbekanta kontoret.
Signalerna till Kigali går fram men ingen svarar. Det alla väntar på är att uppkopplingen och ”inzoomningen” ska fungera så att dagens motförhör av vittnet kan starta.
Efter en kort bensträckare så är ljud och bild-filen igång.
– Hej, Stephen, jag heter Torgny, säger Ian Lundins advokat Wetterberg.
– Hej!
Därefter rekapitulerar den åtalades advokat en del uppgifter kring födelseort, etnicitet och klantillhörighet för att landa i kartan som vittnet presenterade igår. Wetterberg vill att han återigen ska peka ut Rubniagay.
Efter att det är gjort undrar Wetterberg om inte prickarna borde sitta närmare floden, eftersom han beskrev att det var ”nära floden.”
– Även om vi dricker vatten och badar i floden, så ligger inte byn precis vid floden, men vid floden, jag vet ju detta, jag kommer därifrån, svarar Stephen.
Advokat Wetterberg frågar sedan om det stämmer att han torterades av Matips milis och sedan bodde hos en kusin tills han mådde bättre.
Stephen svarar med att nicka och säga ja till det och flera av påståendena som upprepas från gårdagen. Detta är en delvis ny form av motförhör att först upprepa allt för att sedan, troligtvis peka på avvikelserna.
Tidigare har de ofta gått rakt på motfrågorna.
Det enda tillfälle där Stephen rättar Wetterberg är när han säger sig inte ha sett ”luaken brinna”, de hade flytt innan med de 70 korna, innan marktrupperna kom fram.
– Det tar väl lite tid att fösa iväg, de där, 70 korna?
– Vi var många och all boskap flyttades samtidigt, i en stor grupp. Alla hade sina egna kor, men alla sprang åt samma håll, förklarar Stephen.
Wetterberg frågar sedan om bomben som föll över vattenpumpen och Stephen bekräftar att de hade flytt när bomben föll.
– Så marktrupperna hade redan förstört byn och sedan kom det ett flygplan och bombade är det så jag ska uppfatta det?
– Nej, de var där när det bombades. Och det var några civila där också.
– Så det är marktrupper i byn när de bombar?
– Menar du regeringsmilisen? Ja det var de som försökte att hindra folk att fly och de sköt civila som flydde.
– Men var de i byn när det bombades?
– Ja, de var i själva byn. De försökte omringa byn och de var i byn.
– Så de bombade sig själva?
– Nej, de bombade inte de egna soldaterna, de bombade själva byn.
– Ja ha, säger Wetterberg konfunderat.
Efter ytterligare en dryg halvtimmes rekapitulation av gårdagen, kom så den första skarpa frågan och advokat Wetterberg: Ian Lundins försvarare vill veta varför målsäganden nu säger att han var i Bentio ”hela tiden” medan han tidigare har sagt att han under samma tidsperiod också var i Khartoum.
Stephen replikerar bara kort att det stämmer, han reste även till Khartoum under perioden.
Nästa avvikelse gäller en tidsangivelse. I det äldre förhöret berättade Stephen att när han fick reda på att mamman var döende i kolera, i juni 1999, var det samtidigt som Rubkigay angrips och de flydde till Wangguar.
Tolken läser ur förhöret, högst upp på sidan 8 i bilaga M7:2.
– Det jag vill att du ska kommentera är att du här säger juni 1999 och inte som du sagt nu november 1999, frågar Wetterberg.
– Det här kriget bröt ut i juni 1999, men sedan utkämpades andra strider och vad som hände där vet jag inte, svarar Stephen.
– Men här i Tingsrätten har du berättat en, lång historia, om de här båtarna och om hur de åker från norra Sudan och kommer ner till ditt område där du bodde. Du sa att när båtarna kommer i november 1999 så flyr ni. Men till polisen sa du att detta skedde i juni 1999 och då berättade du heller inget om båtarna för polisen. Vad är din kommentar?
– Jag tror att båtarna kom i november 1999, inte i juni månad. När polisen förhörde mig så fick jag inte möjligheten att utveckla berättelsen. Det var korta frågor som jag gav korta svar på. Men återigen: båtarna kom i november 1999. Det här förhöret jag hade med polisen 2016 var väldigt lösa frågor och inte så omfattande som nu under den här rättegången. Nu kan jag berätta allt som ni vill veta.
– Så det är din förklaring till att du säger att ni flyr i juni och att du inte berättar om båtarna?
– Jag vet med säkerhet att båtarna kom i november och de stannade sedan till januari månad nästa år.
– Men varför sa du juni? Jag ger dig en till möjlighet till att svara på det, säger Wetterberg.
– Det var inte juni månad, båtarna kom i november. Vi har haft många krig och svårigheter. Det kan vara svårt ibland att minnas. Det har varit krig redan i maj mellan SSIM och SSUM men det har jag inte heller pratat om.
Nästa avvikelse som försvaret tar upp gäller byar han passerat under flykten. I förhöret från 2016 berättar han inte om alla byar de passerar på flykten.
– Det jag frågar om är varför du inte berättat samma sak nu?
– Som jag sa innan. Polisen har inte frågat mig om alla detaljer.
– Men polisen, ber ju dig berätta vad som hänt under förhöret. Du berättar ju inte för polisen.
– Ja, precis. Det som jag inte sagt tidigare är det jag berättade igår och idag.
Wetterberg går sedan vidare till händelsen då målsäganden säger sig ha blivit skjuten i huvudet, i oktober 2000, och poängterar att han till polisen sagt något annat.
– Du berättar då att du vårdas i Kenya i juli år 2000. Vill du att vi ska titta på den texten i förhöret, eller kommer du ihåg?
– Vi kan titta, säger Stephen och försvarsadvokaten bläddrar fram till sidan 26 i det äldre förhöret från 2016.
I det förhöret bekräftar Stephen att han vårdades i fyra månader i Kenya från och med juli år 2000 för att sedan återvände till Nhialdo. Under gårdagen lät det annorlunda.
– Peter Gadet jagades iväg till Dinkaområdet i slutet av augusti. Kriget bröt ut i juli. Men jag blev skjuten i oktober och togs då till Kenya för vård. Vi ska också veta att när detta förhör ägde rum så var det krig i Juba.
– Men varför säger du juli till polisen?
– Ja, det var krig i Sydsudan när förhöret ägde rum. Det påverkade mig och det var svåra förhållanden. Vill du höra sanningen från mig som människa så hör vad jag säger nu: jag skadades i oktober 2000!
En annan sak som skiljer sig i förhöret 2016, från dagens, är avståndet mellan Wanggau och Nhialdo. I dag säger han att det är fyra timmar. Medan han 2016 sa att det tog två dagar att gå.
Den engelska tolken läser att målsäganden efter att ha blivit skjuten ”bars, på en bår av trä, till ett FN-flyg”. På frågan om hur långt avståndet var från platsen han sköts så anger han det då till två dagars vandring.
– Vad är din kommentar?
– Ja, det är ju så att… när man bär någon som är skadad så tar det längre tid än när man går som normal.
– Så det du säger här, är att de bar dig i två dagar.
– De bar mig den dagen jag blev skjuten och det tog två timmar, dagen efter flög de mig till Kenya. De bar mig med en bår de byggt med trä och kläder, som ett underlag.
Wetterberg återvänder sedan till avvikelsen om tiden i Kenya. Till polisen sa att han var fyra månader i Kenya medan han idag i tingsrätten sagt två månader.
– Vad är din kommentar till det?
– Jag var där [i Kenya] oktober, november och i december sedan återvände jag till Bentio. De här fyra månader är den tid jag behandlades totalt. Den sista tiden behandlades jag i Sudan.
Wetterberg frågar om det han nu menar är att två månaders vård i Kenya följdes av att sedan vårdas två månader i Sudan – efter skadan i huvudet. Stephen nickar och säger att det stämmer.
Men Wetterberg vill också veta varför han säger sig landa på olika platser:
– Till polisen säger du inte att du flyger till Wak! Du säger du att du flyger till Nhialdo. Vi ska titta på det, säger Wetterberg och de engelska tolkarna läser sedan att han säger sig flyga tillbaka till Nhialdo och inte Wak.
– När FN evakuerade Nhialdo landade de istället i Wak, de bytta namn inom FN-systemet.
– Men du har ju sagt att du inte landade i Nhialdo utan i Wak! Och att FN visste detta att de inte landade där. Till polisen sa du Nhialdo, men nu säger du Wak. Vad är din kommentar?
– Man kallade Wak för Nhialdo, det var det nya namnet i FN-systemet. De kallas ”emergency air strip” det som uppstod i Wak, förklarar Stephen.
Därefter går Wetterberg in på målsägandens berättelse från Läkare Utan Gränsers sjukhus i Duar som han sa förstördes någon gång 1998 eller 1999 av regeringstrupper och milisen SSUM.
– Jag hörde det från sjuksköterskor som arbetat där, förklarar Stephen när han får frågan om hur han kunde veta att det hänt.
Dessutom säger han att han träffade flyktingar från Duar och han namnger två sjuksköterskor som han jobbat med som tidigare arbetat i Duar.
En av dem är död och en lever.
– Vill du veta mer, säger Stephen så kan Ian Lundins advokat Wetterberg prata med sjuksköterskan som lever.
Men Wetterberg tar istället fram en rapport som visar vad Läkare Utan Gränser själva sa om händelsen 2002 när attacken mot Duar skedde.
I en grå tabell framgår det att det i mars 1998 attackerades kliniken av SSIM:s Tito Biel varpå en sjuksköterska skadades. Alltså inte SSUM som målsäganden uppgivit.
– Kriget var mellan SSIM och SSUM, men de som förstörde Duar var SSUM. Sjuksköterskorna som arbetade på MSF berättade vad som hade hänt.
– Men MSF ansåg att det var Tito Biel som angrep sjukhuset!
– De krigade mot Matip, det var inte Tito Biel som förstörde sjukhuset. Det var regeringssoldater. Det finns tydliga bevis, sjukhuset brändes ner och det plundrades! Vill du veta fler detaljer så fråga chefen Patai han kan ge dig mer information.
Med det släpper Wetterberg frågan om sjukhuset och går över till att fråga om vägbygget till Leer och undrar när det skedde strider – om det var 2001 eller 2002?
Stephen börjar berätta vad han sett kring vägen men blir avbruten.
– Nu får du försöka svara på min fråga: du sa det var strider under vägbygget i tre år och då är frågan var det strider 2000 till 2003 eller vilka år?
– Det är år 2000, 2001, 2002 och de här åren från Bentio till Thar Yath och vidare till Mirmir och Leer så var det strider hela tiden, säger Stephen.
Wetterberg frågar då om det är rätt uppfattat att civila inte fick vara på vägen under de här åren.
– Militären går före och efter kommer vägarbetarna. Det finns inga civila där då.
– Men fick civila vara på vägen någon gång mellan 2000, 2001 eller 2002?
– Alltså i områdena nära Bentio och andra platser så bor de människor. Det finns luaker och det bor människor, säger Stephen och räknar upp en handfull namn på byar längs med vägen där det bodde människor.
– Så det bodde människor längs med vägen?
– Ja, det finns byar längs med vägen.
– Kunde de människorna som bodde längs med vägen använda den då?
– Innan den drogs så bodde de där, men när vägen kom så flydde de och ingen bodde kvar. De högg bort och rensade alla träd som var nära vägen.
– Jag förstår inte – och ber dig nu lyssna på min fråga? Den första frågan är: kunde civila använda vägen 2000-2002 om de ville gå på vägen?
– Nej, civila kunde inte använda vägen den tiden. Om någon använder den så måste de gå på natten, eller gå omvägar. De kan inte gå nära militärposteringarna.
– Så vad skulle hända om en civil gick där mitt på dagen, vad skulle hända?
– Man kan bli dödad, säger Stephen.
– Så det fanns inte en enda civil person längs med vägen 2001.
– Nej, inte alls. Inga byggnader inga hyddor. När det blev fred kom de civila tillbaka.
– Hur vet du detta?
– Jag vet det eftersom det är militären och företagets personal som använder vägen.
– Så det är först när det blir fred som civila kan använda vägen. Förstår jag dig då rätt?
– Ja, precis. När det blev fred 2005 då återvände de flesta till sina hem. Om de träffade dig mitt på natten så kunde de döda dig.
– Så det fanns inga civila på vägen förran 2005.
– Nej, tvärtom, de börjar 2004, 2005 när kriget tar slut så återvänder människor till sina hem, berättar Stephen och förklarar återigen hur militären och företaget använde vägen.
– Men hur känner du till att det är på det här sättet, det är det jag frågar, säger Wetterberg och gestikulerar.
Stephen säger att han vet det, eftersom han bor där, i Bentio och hade civila använt den så hade det rest civila på den. Istället för på att köra eller gå på vägen såg han människor gå genom skogen.
– Det hade ju kommit passagerare med bilar, om byborna använde vägen, förklarar Stephen.
Tidigare har försvaret, efter liknande motfrågor, visat en bild på civila som går längs med vägen. Men det görs nu inte. Rätten har dock sett en bild med civila tagen i närheten av Thar Yath.
Wetterberg frågar därefter om han känner till att målsäganden framställt skadeståndsanspråk mot Ian Lundin?
– Lundin hade etablerat en bas i Rubkona där de har sina bilar och fordon. Det var många människor som skadades av Lundinbolaget som hade behövt kompensation. Det är inte bara jag…
– Men jag vill att du svarar på min fråga: Vet du att du framställt skadeståndsanspråk mot Ian Lundin. Svara ja eller nej!
– Jag har inte sammanställt det skadestånd som jag kräver från Ian Lundin. Jag är här för att kräva rättvisa, vi blev dödade, detta handlar inte om pengar i första hand.
– Så du har inga skadeståndskrav mot Ian Lundin.
– Han ska betala, men inte enbart till mig, utan till alla som dog!
– Men nu talar vi om dig, har du, så vitt du vet, inte framställt skadeståndsanspråk?
– Min pappa dog i striderna. Vi ska ha skadestånd för honom. Mina kor som jag förlorade ska jag ha skadestånd för och jag själv som skadades, jag är människa, så ja, jag ska ha skadestånd.
Wetterberg upprepar igen att han framställt skadestånd och Stephen svarar att det är självklart att han krävt det.
– Min pappa, min luak förstördes, mitt huvud skadades och vi förlorade boskap. Vi behöver självklart skadestånd! Vad ska du säga om de som skadades i vägbygget, vad ska du säga till dem? utbrister Stephen.
Direkt efter förhöret, begär åklagarna återförhör och Stephen berättar då att det förra förhöret 2016 tror han ”tog ungefär en timme” och att det var ett kort förhör på löpande band. Han fick, med andra ord, aldrig tid att ordentligt berätta.
Därefter frågar åklagaren Eva Maria Häggkvist om han ”nämnt några båtar”, vilket försvaret sagt att han inte gjort, varpå Stephen säger att han tror han nämnde båtarna. Eva Maria Häggkvist visar sedan upp förhöret med Stephen från 2016 där han berättar om båtar som rensar stränderna.
Försvaret begär då ordet och Wetterberg lyfter fram att det som sägs i polisförhöret inte är en beskrivning av ”båtar han sett”, utan att utsagan är ”allmänt hållen och inte kopplad till det speciella anfallet”. Inte heller finns en koppling mellan båtarna och att han skulle fly till någon plats, menar Wetterberg.
Åklagaren ber då återigen om ordet och menar att det finns flera delar i stycket där det står ”ohörbart” i den delen och att de inte delar försvarets uppfattning.
En sista sak som åklagarna vill reda ut är hur långt tid det tog att bära honom från att han skadades till Nhialdo?
– Tog det två timmar eller två dagar, när de bar dig?
– I normalfallet så tar det fyra timmar. Men med en person som svimmade, [och bärs på bår] det är svårt att komma ihåg, så jag tror två dagar, säger Stephen.
Därmed var det slut för idag och rätten tar paus till vecka 45 då flera vittnen kommer att höras på länk från Kigali.
Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
