I dagens Medierna belyser man begreppet "swishmedier". Brit Stakston reflekterar här i vad den nära relationen som en investerade hundring till ett reportage ger och om hur trovärdigheten till journalistik stärks genom dialogjournalistik. Framväxten av "swishjournalister" ger en möjlighet att tydliggöra vad som skiljer journalistik från allt annat på nätet.
Av Brit Stakston 13 oktober, 2018
Blankspot har från första början haft en nära relation till läsarna och även undersökt många och olika sätt för att finansiera journalistik. För oss är en betalning via swish ett av flera sätt man kan stödja vår journalistik på. Att “swishjournalistik” numera blivit något av det fulaste man kan ägna sig åt inom branschen är mer ett utslag för hur orolig branschen själv är för all den utveckling som sker på nätet i dag – än att betalformen i sig inte skulle vara relevant och smidig för läsarna att använda sig av.
Förr var man rädd för intresset för nätets dragningskraft – en gång i tiden gestaltat med jämförelsen av hur många som kollar på söta kattklipp. Nu oroar man sig för nya medieaktörer i alla dess former.
Otydliga publicister utan ett ansvarigt utgivarskap som inte följer de pressetiska regler kommer snabbt avslöja sig genom att bedriva något annat än klassiskt journalistiskt hantverk – men ytterst är det alltid upp till läsarna att välja vad de vill betala för.
Man blir ju inte journalist för att man kallar sig swishjournalist.
Journalistiken får ju bara genom denna utveckling med en nära läsarrelation ytterligare en chans att stå upp för sitt hantverk, ge insyn i den redaktionella processen och därmed bygga trovärdighet.
Branschen och läsarna klarar av ett myller av olika medieaktörer.
Redaktionell integritet och swish
I inslaget i Medierna ställs frågor om att detta kan skapa en osund journalistik som leder till att man bara skriver om det som ger pengar. Mitt svar på den frågan kom inte med i inslaget men jag betonade under intervjun hur centrala denna fråga är. Dels handlar det om en redaktionell integritet dels måste vi ju inse att detta är en utmaning för varje redaktion oavsett var de får sin finansiering ifrån. Oavsett om betalningen kommer via Swish, Klarna, lösnummerköp eller skattsedeln. Att medier skriver mer om vissa frågor för att det ger mer klick och längre besökstider på sajterna har ju även det sin orsak i den ekonomiska verklighet de lever i oavsett om det handlar om annonsörer eller läsare som bidrar. Detta skiljer med andra ord inte traditionella medier från de redaktioner eller journalister som väljer Swish som betalmedel.
De redaktionella avvägningarna är solklart en viktig fråga som allt för ofta tappas bort när man analyserar nya medieutvecklingen. Det krävs fortsatt en hög redaktionell integritet som måste bottna i den publicistiska idé man har. När läsarna direkt finansierar journalistiken skapar detta en unik möjlighet att just förklara detta och hur deras finansiering inte innebär en viss sorts rapportering.
För Blanskpot kan det handla om att när vår reportageserie från Afghanistan “Uppdrag Afghanistan” troligen till stor del kommer från aktivister engagerade i frågan måste vi och kan ständigt tydliggöra inför läsarna vad som skiljer journalistik från aktivism.
För Blankspot är det exakt vad vår journalistik handlar om: Att i varje skede förklara vad vi gör och varför och har så gjort sedan starten 2015.
De som så föraktfullt av branschen kallas för swishjournalisterna å sin sida driver mer av opinionsbildning och har en väldigt nischad redaktionell vinkel som läsarna efterfrågar. De som stöttar dem får exakt det de utlovats. Affärsidén hos dem startar utifrån vetskapen om detta läsarbehov och själva crowdfundingen i sig är ren opinionsbildning och bör betraktas som just detta och inte journalistik i dess klassiska mening. (Mer om detta under min medverkan hos Publicistklubben apropå Ivar Arpis bokinsamling).
Från crowdfundingkampanjer via FundedbyMe till swish
Vi som sagt kända för vår crowdfundingkampanj för tre år sedan som då slog nordiskt rekord i antal backare. Vid den tiden valde vi svenska startupen FundedbyMe som insamlingsverktyg. Det valet gjorde vi av två orsaker. Dels för att nå ut till en svensk digitalt intresserad publik och för att stötta utvecklingen av en svensk tjänst inom fältet. Dels valde vi då bort Kickstarter trots att det var mer känt eftersom vår varumärkesbedömning var att en amerikansk tjänst som tog mer av bidragen skulle vi kunna kritiseras för.
Vi märkte redan då hur olika behov läsarna hade för att känna sig trygga med att betala online. Många föredrog att hellre betala med kort än via sajten där crowdfundingkampanjen låg, andra ville absolut betala via bankgiro, andra föredrog att betala via sms i en tid då Swish inte hade slagit igenom så brett ännu och ytterligare andra ville faktureras.
För fyra år sedan kände många sig inte heller bekväma med att behöva logga in på crowdfundingsajten via plattformar som Facebook eller Linkedin.
Vi tror fortsatt att det är avgörande att som medieföretag tidigt avläsa nya betalmönster och behov hos läsare av detta slag. Mikrobetalningar är en absolut trend nu likaså det faktum att en årslång prenumeration upplevs som otidsenlig för många läsare. Man vill hellre ge ett bidrag för ett bra reportage eller en utlyst insamling och sen själv välja vilken relation man har till avsändaren.
Detta är bitvis utmanande eftersom du inte kan räkna dessa personer som prenumeranter vilket fortsatt är en hårdvaluta för olika former av investeringar eller om Blankspot skulle vilja välja annonsering längre fram.
Blankspot är än iddag annonsfritt och utan betalvägg. Resonemangen bakom det beslutet finns här.
Vi kombinerar årsavgifter med kontinuerliga insamlingar för olika reportagesatsningar. Det kan gälla längre eller kortare bevakningar.
När vi drog igång granskningen av de ensamkommande från Afghanistan i december 2016 såg vi ett intresse för journalistik från Afghanistan vilket få andra medier då intresserade sig för.
Blankspot är en liten medieaktör utan den sortens utrymme i budgeten att kunna addera x antal angelägna bevakningar. Vi ville göra denna bevakning men saknade alltså resurser. Då drog vi igång en insamlingskampanj för att kunna skicka ett team till Afghanistan.
Detta var första gången som vi tydligt lyfte fram just Swish som betalform.
Naturligtvis kunde man stödja journalistiken på alla andra sätt som vanligt men att 65 procent av svenskarna vid den tidpunkten hade Swish märktes.
Man föredrog Swish även om vi också fick stöd via bankgiro och kortinbetalningar via sajtens stödsida.
Transparens = leverans på det löfte man gett
I intervjun med Medierna följde frågor om vår transparens om vad pengarna går till och hur vi redovisar det.En favoritfråga från etablerade medier och funderar ofta varför den inte ställs till alla medier.
Vi har funderat mycket över det och startade just ur en vilja att få läsare att betala för journalistik. Vilket de flesta i branschen då ansåg som ett lost case. För oss handlade allt om att visa hur mycket journalistik kostar. Det märktes ju i kampanjen från dag 1 där vi lyfte fram kostnader för fixare, vaccinationer, säkerhetsfrågor och andra mer okända omkostnader för en vanlig läsare.
Redovisningen om vad pengarna går till bygger ju också på en numer etablerad internetlogik. Allt handlar om bidragsgivarens förväntningar och bygger direkt på vad som utlovats vid insamlingstillfället. Blankspot är väldigt tydliga med vad vi samlar in till och hur mycket som behövs för att t.ex. kunna skicka ett team till Afghanistan. Sedan gäller det att leverera på det. Läsarna vill se det resultatet.
Under Blankspots första år hade vi testat att i anslutning till större reportage detaljredovisa vad som lagts på löner för journalist, fotograf och redaktör samt kostnader för säkerhetsfrågor, visum, resor, hotell, fixare samt formgivning, webb och korrektur.
Det låg ju helt i linje med vår mission om att vilja förklara varför journalistik kostar vilket som sagt var en av våra huvudpoänger i den tiden då ingen ville betala för journalistik.
Vår detaljredovisning av kostnader var hyfsat uppskattad men det fanns ett mycket större intresse för detaljerna i Facebookgrupperna som de läsarna följde arbetet i. Detta visadet sig verkligen från första början vara det stora värdet för läsarna – insynen i vårt journalistiska arbete. Lite kuriosa är dock att detaljredovisningen mest ledde till att vi blev överösta av frilansare som ville ha 60 – 80 000 kronor för varje story de pitchade till oss.
Vi har dock konstant fortsatt på att undersöka metoder för att bygga förtroende för journalistik genom att visa hur man gör den.
100 kr ger förväntan
Det finns dock en ovärderlig komponent som den direkta betalningen på en 100-lapp för ett reportage ger som inte nämns i reportaget hos medierna trots att jag återkom till detta ett flertal gånger under intervjun.Det handlar förstås om att det är en vinkel som inte riktigt passar in i en logik där allt som handlar om swishjournalistik är dåligt.
Relationen med en mycket förväntansfull läsare är unik och startar med en inbetalning för ett reportage. Det är ett absolut mervärde som skapas tack vare de här nya omedelbara betalformerna. Digitala betalmöjligheter skapar en närhet till redaktionen som inte fanns vid köp av ett lösnummer. Även det var ju en slags investering och stöd till journalistik som man säkert ofta var hyfsat nöjd med. Men till det man köpte då fanns inte den här möjligheten till en djupare relation mellan läsare och redaktion so m vi menar är journalistikens framtid.
Vi kallar detta för deltagande dialogjournalistik. En nära dialog med läsarna före, under och efter arbetet med de olika reportagen utan att ge avkall på redaktionell integritet.
Reportrarna lägger under en reportageserie minst halva tiden på den här dialogen. Ofta i grupperna på Facebook men också under andra mötesformer och andra forum, ibland under läsarmöten på redaktionen.
Detta är prioriterat och har sin koppling till vår ambition med att bygga en slags folkrörelse för journalistik.
Detta har hela tiden varit en intern utgångspunkt när vi i föranalyser av mediernas utveckling såg det bubblande föraktet för medier.
Vi är övertygade om att den nära läsarrelationen är en nyckel för att åtgärda ett sviktande förtroende för journalistiken. Det är synd och samtidstypiskt att den aspekten som faktiskt börjar med en swishtransaktion inte fick utrymme i reportaget av Medierna.
För vår del tar sig vår nära läsarrelation bland annat uttryck i att vara flexibla med hur läsarna finner det mest smidigt att kunna bidra till vår journalistik. Idag tittar vi mer på insamlingar via Facebook och tror att det vore rätt att göra för viss del av vår verksamhet.
Allt om crowdfundingens möjligheter och utmaningar skriver jag om här hos Nordicom Crowdfunding. Möjligheter och utmaningar och även i ett kapitel i boken Utvisad som handlar om reportageserien om Afghanistan. I den kan man läsa mer om hur det är att driva medieföretag på detta sätt och chefredaktör Martin Schibbye skriver om det redaktionella arbetet med dialogjournalistik. Det finns fler texter av honom om detta bland annat under ett reportage till Eritrea och hur det är att arbeta med dialogjournalistik tillsammans med 1 200 elever som följer arbetet.
Här resonerar vi om den digitala folkrörelsen som byggs i en nära läsarrelation i en tidig video från det första året.
Vill du stödja Blankspot genom att swisha kan du göra det här.
Och vill ni veta mer om hur det är att jobba nära läsarna? Vi ger regelbundet kurser i det samt föreläsningar om crowdfunding. Kontakta brit@blankspot.se.
