I helgen skedde fångutväxlingen mellan två svenska medborgare och den folkrättsdömda Hamid Noury. Rasmus Canbäck skriver om hur debatten runtomkring påverkar journalistiken.
Av Rasmus Canbäck 17 juni, 2024
I flera år hade Johan Floderus studerat persiska för att specialisera sig på Iran med omnejd. Stundtals hade han bott i Teheran för att lära sig språket och komma närmre kulturen, politiken och sammanhangen. Senare arbetade han för EU-kommissionen, delvis som sakkunnig på just frågor som berör Iran.
Att hävda att Johan Floderus är en av Sveriges, kanske EU-maskineriets, främsta Irankännare inom den diplomatkåren är ingen underdrift. Det är också med den kunskapen som han reste till Iran våren 2022.
De senaste dagarna har varit tumultartade. Ett av flera ämnen som avhandlats har är en hopplös debatt med skambeläggande undertoner mot Johan Floderus. Bröt han mot UD:s reseavrådan eller inte?
Slutligen fastställdes saken med att Tobias Billström skrev ett längre inlägg på X om att det saknades en reseavrådan till Iran – för den enda reseavrådan som fanns vid tidpunkten handlade om allmänna Covidrestriktioner.
Den 23 september i fjol anlände jag å Blankspots räkning till staden Goris i Armenien. De utmärglade flyktingarna, som överlevt Azerbajdzjans nio månader långa humanitära blockad och slutligen en blodig militäroffensiv, vällde ut ur den omtvistade regionen.
Jag var den enda nordiska journalisten på plats och fick ställa upp i flera danska, finska, norska och svenska riksmedier för att rapportera om den etniska rensningen av Nagorno-Karabach. Ett år tidigare, som en följd av att Azerbajdzjan invaderat Armenien under två dygn, hade UD utfärdat en reseavrådan för så gott som hela Armenien, förutom huvudstaden Jerevan och det centrala höglandet. Den kvarstår än i dag.
Med andra ord befann jag mig på plats i Goris emot UD:s avrådan. Hade de hjälpt mig om något hade hänt?
Exemplen när jag rest till platser som UD avråder från är många.
I mars 2021 var jag den sista utländska journalisten att resa till Nagorno-Karabach. Jag reste förbi de ryska militärposteringarna för att samla underlag till min bok om konflikten ”Varje dag dör jag långsamt”. Allt i strid mot UD:s reseavrådan.
I februari 2022 befann jag mig i Transnistrien. Det var bara dagarna innan Rysslands stora invasion av Ukraina. Hösten 2022 reste jag, liksom hundratals andra journalister, till Ukraina för att bevaka kriget. Även dessa reportageresor gick till platser UD avrådde ifrån.
I april och maj i år bevakade jag de stundtals våldsamma protesterna i Georgien, trots att UD avråder svenskar från att befinna sig i närheten av dem.
Jag är knappast ensam om det här som journalist. Sanningen är att om vi journalister hade följt UD:s reseavrådan, så hade svensk utrikesbevakning varit betydligt fattigare.
Att vara på plats är en förutsättning för att förstå skeenden.
Det gäller även för en person som Johan Floderus. Hans kunskap om Iran hade förmodligen varit betydligt ytligare om han inte rest till Iran så många gånger som han gjort genom åren.
Den större frågan handlar om säkerhet. När jag åker till platser som UD avråder från gör jag i regel en riskkalkyl. Frågan handlar sällan ”om” jag ska åka till platsen – den handlar snarare om ”hur” det ska gå till. Hur ska risker hanteras?
Med fångutväxlingen med Iran har ytterligare ett element adderats till riskkalkylen: den ökade risken för kidnappningar. Konkret gör benådningen av Hamid Noury mitt jobb farligare. Den visar att auktoritära regimer kan utnyttja kidnappningar för politiska eftergifter. Risken är att sådana kidnappningar kommer öka.
Här handlar det om att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Glädjen över att både Johan Floderus och Saeed Azizi är hemma i Sverige ska på intet sätt förringas. Med det sagt så bör fångutväxlingen ändå ses som ett diplomatiskt misslyckande.
Iran visste förmodligen att Sverige skulle ge med sig förr eller senare.
Irans erfarenhet kommer från att fångutväxlingar är ett diplomatiskt tillvägagångssätt i regionen. Förutom att Iran självt har brukat metoden under flera år har auktoritära ledare som Ilham Alijev i Azerbajdzjan och Recep Tayyip Erdogan i Turkiet har öppet medgivit att krigsfångar och politiska fångar är bra förhandlingsverktyg. Azerbajdzjan tilldelades klimattoppmötet COP29 efter att Armenien släppt sitt veto mot dem, i utbyte mot 32 krigsfångar.
För två månader sedan träffade jag den iranska ambassadören i Armenien. Jag hade bokat en intervju med honom för att kunna fråga om fallen med Floderus, Azizi och Ahmadreza Djalali. Frågan om dem hade jag skickat långt på förhand för att ett svar skulle kunna förberedas. Tanken var att stämningen skulle vara mer lättsam i Armenien som har en god relation till Iran.
När frågan kom upp svarade dock ambassadören att inget svar kunde ges. Mer intressant blev det efter att den formella intervjun var klar. Ambassadören anklagade mig på ett vänligt och diplomatiskt vis för att representera den amerikanska regeringen. Han ansåg att med Natoanslutningen att Sverige blivit en underhuggare till USA och att vi journalister till syvende och sist är en förlängning av detta.
Resonemanget var snårigt och konspiratoriskt. Det fick mig att förstå att steget till att bli en bricka i ett större spel inte är stort. Om de så vill.
Länder som agerar som Iran väljer att stänga dörren för omvärlden. Om journalister, diplomater och aktivister inte kan åka dit kommer värdefull kunskap gå förlorad.
Vi behöver en debatt som inte handlar om det är rätt eller fel att bryta mot principen om fångutväxling. Det relevanta är att konstatera att det blivit ytterligare lite farligare att befinna sig på känsliga platser.
Jag hoppas att den uppfostrande och skambeläggande debatten mot dem som gör det stillar sig något. För tvärt emot vad UD tror får debatten om avrådan mig att tro att det är viktigare än någonsin att rapportera från platserna dit svenska politiker och diplomater inte själva kan åka.
Toppbild: Kollage med Hamid Noury framför en sovjetisk karta över Sydkaukasien.
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
