I statssekreteraren Oscar Stenströms sommarprat får lyssnarna en okritisk inblick i Natoförhandlingarna. Rasmus Canbäck skriver om varför Stenström aldrig borde ha varit sommarvärd.
Av Rasmus Canbäck 12 juli, 2024
Tröttheten stiger i förhandlingsrummet när de finska, svenska och turkiska delegationerna ska enas i ett gemensamt avtal om samförstånd. Dokumentet ska utgöra vägen framåt för det finsk-svenska medlemskapet i Nato.
Oscar Stenström beskriver att han är nära att ge upp. Han slår igen sin mapp och den norska generalsekreteraren Jens Stoltenberg säger till honom att förhandlingarna måste fortsätta. Känslan är att det är nu eller aldrig. Ett samförstånd med Turkiet behöver träffas för att Sverige ska komma vidare på vägen mot Nato.
Den svenska förhandlaren Oscar Stenströms berättelse i Sommar i P1 är stundtals gripande. De små detaljerna när han mellan raderna får mycket sagt om stämningsläget ger insyn i ett historiskt skeende där Sverige har formellt bytt så väl försvars- som utrikespolitik.
Det är en guldgruva som Stenström besitter. Fram till nu har han varit sparsmakad med att kommentera Natoprocessen. Fram till nu har den endast kunnat följas utifrån.
Ändå är det något som skaver. Finns det någon annan svensk politiker som så oemotsagt fått kommentera, analysera och berätta om ett fundamentalt politiskt beslut? Uteblivandet av de kritiska frågorna gör att Stenströms redogörelse framstår som tillrättalagd.
Stenströms redogörelse speglar den retorik som vi först hörde den socialdemokratiska regeringen upprepa, därefter den nuvarande. Förklaringar som går ut på att Sverige inte tagit Turkiets intressen på allvar, att Sverige varit naiva och att Sverige kan göra mer för att stoppa PKK verkar ha etsat fast sig i politikernas medvetande.
I mars skrev jag en krönika om hur det snarare framstår som efterhandskonstruktioner för att legitimera de eftergifter som Sverige, och Nato, har gjort gentemot Turkiet. Stenström menar givetvis att det inte rör sig om eftergifter alls.
Sommar i P1:s programidé är att aktuella personer ska få dela med sig av ensidiga berättelser. Det är synd att något så viktigt som Natoförhandlingarna för första gången redogörs anekdotiskt framför lägerelden.
Dessutom finns det säkerligen saker som inte kan bli sagda. Stenströms berättelse kommer kort inpå ett historiskt skeende som omgärdats av sekretess och hemlighetsmakeri. Det är med andra ord osannolikt att lyssnarna får ta del av en fullständig bild.
När Dagens Nyheter efter programmet får tag på Stenström händer något spännande: han får kritiska frågor. På en fråga om hur han ser på att Ulf Kristersson lade blommor vid despoten Atatürks grav menar Stenström att det handlade om att ”hedra Turkiet” och att Atatürk var ”sekulär”.
Personkulten kring Atatürk har växt sig stark i Turkiet. Han anses av många både vara landsfader och upplyst. Vad som inte nämns är att den moderna turkiska historierevisionismen tog sin form under densamma ledare. Folkmordsförnekelse, förföljelse av minoriteter och skapelsen av turkisk ultranationalism verkar sammanfattas till att Atatürk åtminstone var ”sekulär”.
Låt oss konstatera att Sverige och Finland ställt sig jämte Norge och Danmark som Natos mest demokratiska länder. Turkiet är i den absoluta botten och står på den andra sidan av konflikten i syriska Kurdistan än vad USA gör, Natos viktigaste medlem.
Trots det bekräftar Stenström nöjt det som många har befarat: att svenska och turkiska säkerhetspoliserna fördjupat sitt samarbete under Natoförhandlingarna. För Stenström är det något positivt. Han menar att det genom samarbetat utökat Säpos förmåga att agera. Konstaterandet är dock svepande och oprecist.
De många svenska kurder som på lösa grunden under Natoprocessen stämplats som säkerhetshot instämmer nog inte med Stenströms beskrivning. Många av dessa kurder har flytt från Kurdistan just på grund av Turkiets övergrepp. Alltså de övergrepp som USA delvis försöker stoppa. Stenströms partikamrat Ann Linde, den förra utrikesministern, som nämns flera gånger i sommarpratet talade dessutom på en insamlingsgala i Stockholm för kurdernas sak i Syrien så sent som november 2019.
Dessutom finns det mycket som tyder på att även personer med kopplingar till Gülenrörelsen, och som sökt asyl i Sverige, kommit att bli centrum för diplomatiska relationer med Turkiet. I ett nytt avslöjande av Joakim Medin för Dagens ETC framgår det att asylsökandens ärenden fastnat i handläggningen när svenska UD används som remissinstans för att avgöra den diplomatiska känsligheten gentemot Turkiet.
Jag klandrar inte Stenström för att ha tagit möjligheten att berätta om sin syn på Natoförhandlingarna i Sommar i P1. Det är en bekväm plattform som givits honom för att kontrollera berättelsen om hur förhandlingarna gick till. Däremot bör frågan ställas till P1:s programchef Bibi Rödöö: vem är nästa politiker som ska få redogöra för sin syn på ett politiskt skeende som sommarvärd? Är det rimligt?
I ett dokumentärt format hade Stenström, liksom andra diplomater som var inblandade i processen, fått kritiska frågor. Det hade förmodligen också lyfts att Stenström, direkt efter att uppdraget som Natoförhandlare var avslutat, gick vidare till att arbeta för vapenindustrin. Arbetsgivaren Wallenberg säljer bland annat vapen till Turkiet, vars vapenembargo Stenström varit med om att förhandla bort.
Som journalist hoppas jag på att Stenström ställer upp i fler intervjuer och program där frågor kan ställas. Förhoppningsvis kan då den tillrättalagda bilden problematiseras, även om lägerelden då sedan länge slocknat.
Toppbild: Oscar Stenström får ett diplom av Bibi Rödöö. Foto Sveriges Radio
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
