Analys om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Svante Lundgren: EU:s nya gunstling har blodiga händer
Svante Lundgren, forskare i Mellanösternstudier vid Lunds Universitet, skriver i en analys om hur den senaste tiden krig i Kaukasien kan kopplas samman med EU:s behov av gas.
Av svanteelundgren 4 oktober, 2022
Det här är en opinionsbildande text som har syftet att påverka läsaren.
Det är uppenbart att Azerbajdzjan inte bara är inne i värmen, utan njuter stabilt stöd inom EU:s ledarskikt. Detta trots landets brister vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter samt ständiga avslöjanden om brutala krigsbrott.
Förra helgen samlades en skara prominenta personer i Bulgariens huvudstad Sofia för att fira att en gasledning mellan Grekland och Bulgarien hade öppnats.
Med fanns också Azerbajdzjans president Ilham Alijev, som skrattande åhörde hur Serbiens president Aleksandar Vuçić förklarade att Alijev numera har blivit populär i EU. Bredvid Alijev satt Ursula von den Leyen, ordförande i Europeiska kommissionen, och smålog.
I juli besökte von der Leyen Baku och slöt ett avtal om ökad import av azerbajdzjansk gas. Hon talade då om landet som en ”avgörande partner” för EU:s energisäkerhet. Senaste helg i Sofia använde hon uttrycket ”pålitlig partner”.
Det här har väckt en del uppmärksamhet och kritik eftersom det land EU:s ledare nu så ivrigt tar till sitt hjärta inte är vilket land som helst. All seriös och välgrundad kritik mot Azerbajdzjan, ofta framförd också i Blankspot, brukar avfärdas av regimtrogna azerbajdzjaner som en illasinnad och rentav islamofobisk kampanj mot landet.
Men det handlar inte bara om enstaka personers åsikter. Det finns omfattande data från välrenommerade institutioner på detta.
Låt oss ta några exempel.
Demokrati. En institution vars undersökningar av demokratins tillstånd betraktas som relevanta och välgrundade är Freedom House.
I dess senaste demokratiindex får Azerbajdzjan 9 poäng av 100 möjliga på ”Global Freedom Scores”. Belarus får 8, Ryssland får 19. Bägge dessa länder är ute i kylan. Azerbajdzjan är det inte. På ”Democracy Scores” får Azerbajdzjan 1, Belarus 3 och Ryssland 5.
Pressfrihet. Ett av de viktigaste uttrycken för demokrati och frihet är en fri press. Reportrar Utan Gränser publicerar varje år en ranking av världens länder vad gäller pressfrihet. Årets ranking omfattar 180 länder. Azerbajdzjan är på plats 154, Belarus på 153 och Ryssland på 155.
Vad gäller demokrati och pressfrihet spelar Azerbajdzjan alltså i samma liga som Belarus och Ryssland. Men de behandlas helt olika av världssamfundet, däribland EU och Sverige.
Det här handlar naturligtvis inte bara om brister vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter, utan också om att Ryssland startat ett blodigt krig mot Ukraina och stöds i det av Belarus. Under det kriget har den ryska armén gjort sig skyldig till omfattande krigsbrott.
Men Azerbajdzjan har också agerat på samma sätt, även om omfattningen är mindre. I mitten av september gjorde landet en militär invasion i Armenien. Under två dagar dödades flera hundra soldater. Detta skedde inte i den omtvistade enklaven Nagorno-Karabach, utan i egentliga Armenien, i dess internationellt erkända territorium.
Azerbajdzjans försvar är att gränsen vid de ställen där striderna utkämpades inte är markerad och att man därför inte kan säga att landet skulle ha trängt in på armeniskt territorium. Länder som USA och Frankrike fördömde dock invasionen och krävde att den azerbajdzjanska armén drar sig tillbaka till sina ursprungliga ställningar.
I samband med invasionsförsöket spreds åter en gång videor på hur azerbajdzjanska soldater utför krigsbrott. En brutal video visade hur en armenisk kvinnlig soldats lik skändades å det grövsta. En annan, som blev känd samma dag som mötet i Sofia där Alijev myste bland sina vänner, visar hur armeniska soldater som gett sig kallblodigt mejas ner.
Dessa videor sprids av azerbajdzjanska soldater, som vet att det inte blir några som helst följder av deras beteende.
Att behandla armenier brutalt ses inte som ett brott i Azerbajdzjan, utan som något positivt. På en Natokurs i Budapest 2004 bröt sig en azerbajdzjansk officer, Ramil Safarov, in på sin armeniska kurskamrats hotellrum och högg ihjäl denne med en yxa. Han blev dömd till livstids fängelse, men när han åtta år senare utlämnades till Azerbajdzjan blev Safarov benådad och belönad och mottogs som en hjälte.
Allt det här vet naturligtvis Ursula von der Leyen, Ann Linde och andra politiker som väljer att blunda för Azerbajdzjans alla brister. Så vad är det då som gör att de ändå väljer att se mellan fingrarna med allt detta?
Just nu handlar det naturligtvis om gasen. EU-ledarna fruktar för en kall vinter och ser sig om efter gasleverantörer överallt. Om Azerbajdzjan kan hjälpa – ironiskt nog är volymerna därifrån ganska begränsade och dessutom ägs gasfälten delvis av ryska Lukoil – så är man villig att blunda för landets alla baksidor.
Det kan också finnas andra orsaker. Det är välkänt att Azerbajdzjan använder stora resurser på att främja sitt varumärke runtom i världen. Det handlar om allt från att sponsra fotbollsklubbar till att bjuda in journalister; det sistnämnda har Blankspot avslöjat att också förekommer i Sverige.
En del av detta är lagligt, men det är också känt att Azerbajdzjan köper inflytande genom mutor. Organized Crime and Corruption Reporting Project har under flera år avslöjat hur framför allt europeiska politiker tagit emot stora pengar från Azerbajdzjan för att främja landets intressen.
Den här verksamheten är så omfattande att den fått ett eget namn, kaviardiplomati. Iögonenfallande är att många av dem som korrumperats av kaviar är tyska kristdemokrater, det vill säga partikamrater till von der Leyen.
Inför allt detta känner armenier världen över desperation. Varken bristande demokrati eller brutala brott mot folkrätten får EU att ta sin hand från Azerbajdzjan.
Man ser detta som att Azerbajdzjan ges fria händer att fortsätta med sina gränsprovokationer och invasionsförsök.
Den allmänna stämningen i Armenien är att det militära hotet mot inte minst landets södra Syunikprovins är reellt och att världens undfallenhet gör att nästa attack kan komma när som helst.
Och när det sker kommer EU-ledarna igen en gång att vädja till bägge parter om återhållsamhet och samarbetet med den ”pålitliga partnern” kommer att fortsätta ostört.
Svante Lundgren är forskare i Mellanösternstudier vid Lunds Universitet.
Toppbild: Ett hus i centrala Stepanakert i Nagorno-Karabach har blivit förstört av azerbajdzjanska robotar. Arkivbild från mars 2021. Foto Areg Balayan.
