Analys om ,

Stakston: Ett förlorat decennium

Demokratiutvecklingen har inte tagit de gigantiska kliv som var möjliga under tiotalet.

Slutet av tiotalet närmar sig och vi lämnar det första decenniet där sociala medier funnits med i mediepaletten hos en bred allmänhet under hela perioden. När jag summerade medieåret 2009 inför klivet in i det decennium vi nu strax ska lämna var Twitter i fokus. I en text om hur twitter förnyade alla branscher lyfte jag då särskilt fram hur journalistiken, företagen och politiken förändrats och utmanats.

Detta var en tid då sociala medier till största del ännu mest ansågs vara harmlöst och till stor del en trivial kommunikationsform. Åtminstone när medierna bevakade det som skedde på de här plattformarna. Ingen kritisk granskning och det som skedde där bedömdes inte utifrån att ha en samhällspåverkande roll alls.

Men det fanns de som var tidiga i att se hur det här öppnade nya sätt att arbeta med sitt uppdrag.

Centerpartiets Fredrick Federley var en av de svenska politiker som för tio år sedan var så pass trött på att sociala medier inte togs på allvar att han fejkbloggade om att han krävde en regeringsombildning. Hans reaktion kom efter en undersökning om hur meningslöst riksdagspolitikernas bloggande var som DN genomfört och själv hade han vid den tiden publicerat 2 900 inlägg.

”Jag har funderat på hur jag ska kunna bevisa att de som sågar sociala medier och riksdagsledamöters bloggande har fel. Det handlar inte om antalet kommentarer, antalet besökare osv utan bloggar, twitter, facebook osv fyller en mycket större funktion än så.

Jag har inte ringt en enda mediakälla. Inte sms:at någon. Det har inte gått något pressmeddelande. Ingen spindoktor har jobbat. Inte en pressekreterare är aktiverad. Jag har endast använt mig av sociala medier. Precis så som jag oftast gör men denna gång på ett mer renodlat sätt för bevisa vad som skulle bevisas.”

Och medierna plockade det. Jag kritiserade bägge parter. Federley å sin sida i en text om hans fejkbloggande för att inte vara mer varsam med sin digitala närvaro även om jag förstod den poäng han ville göra. Medierna å andra sidan för att de ständigt ville reducera de här plattformarna till trams och med fokus på kvantitet istället för att ta dem på allvar och analysera dess potential och konsekvens för politiken. Grundproblemet som märkts under det decennium som varit är att medierna verkade tro att deras distributionskraft var det starkaste vapnet inte den journalistiska uppgiften. I analyser låg fokus på delningar och kommentarer och inte hur detta skulle användas som strategiskt verktyg för politisk påverkan.

Jag hoppades från första början att politiken skulle se möjligheten till nya former av medborgardialog och förnyelsen av formerna för hur man engagerar sig partipolitiskt.

När jag nu sitter här och ska summera det senaste decenniet dyker den här händelsen upp i minnet efter att den finska finansministern Katri Kulmuni i veckan hamnat i blåsväder.  Hon har använt sociala medier för att ställa frågan om hur man ska hantera frågan om de finländska anhöriga till IS-anhängare i lägren. Finlands regering vill ta hem barnen som befinner sig i Syrien vilket även oppositionen ställer sig bakom, men frågan gäller hur man gör med de mammor som också finns i lägret? Borde man hämta hem kvinnorna och barnen eller bara barnen?  Kulmuni tillhör oppositionen och lade upp en story på Instagram på torsdagskvällen där hon genom funktionen ”undersökningar” frågar sina följare vad de tycker att man borde göra: Ska kvinnorna och barnen hämtas hem från lägret eller ska man bara ta hem barnen? Hon driver den sistnämnda linjen och inlägget blev en del av hennes kampanjande för sin linje.

Reaktionerna har varit kraftiga, bland annat från Human Right Watch vars europeiska kommunikationschef Andrew Stroehlein. På twitter undrar han om vad som är nästa steg när en stats representanter i frågor om liv och död visar så lite respekt för mänskliga rättigheter. ”Vad är nästa steg? Publika hängningar som avgörs av hur högljudda ropen inne på stadion är”.

Här är vi alltså 10 år senare.

Och låt mig än en gång återvända till den där summerande texten om år 2009. I den fanns ännu en händelse som var tidstypisk för en lite aningslös period. Det exemplet gäller Jan Helin som då var ansvarig utgivare på Aftonbladet. I skyddet av nattens sena timmar och sina få följare ställde han frågor om publicistiska beslut till de som råkade vara vakna just då.

Komikern Henrik Schyffert undrade denna sena nattimme om det är något han kan hjälpa till med och får ta ställning till ett publicistiskt dilemma som svar från Jan Helin:

”@schyffert Ok: Vi har bild på graven där bebin ligger som barnläkaren misstänks ha mördat. Vi får inte kontakt med föräldrarna. Publicera?”

Det kritiserade jag då bland annat på grund av det slängiga språket och efterfrågade en större respekt för det ansvariga utgivarskapet. Helin avfärdade kritiken fullständigt men raderade senare tweeten.

Än i dag tycker jag inte att det där var en relevant transparens eller ett innovativt medskapande sätt att arbeta med journalistik.

Det var mer ett tidens tecken på hur man famlade.

Och gick vilse.

Jag har ännu inte landat helt i hur det här decenniet ska summeras. Men en sak är tydlig. Så värst långt har vi inte kommit och till stor del är många fortsatt vilsna och inom politikens slagfält är sociala medier verktyg för att polarisera och manipulera. Och det är ett perspektiv som inte alls syntes i analyser för tio år sedan. Varken i mina egna eller i andras. Jag trodde vi stod på tröskeln till en förbättring och förfining av allt det som byggts upp under de senaste 100 årens demokratiutveckling.

Valrörelse efter valrörelse har sedan dess påverkats negativt av hur ekosystemet av medier i dag kan manipuleras. De amerikanska sociala mediejättarna har fått en stor makt och famlar sannerligen i hur den ska hanteras. Plattformar som ville ge människor en möjlighet att mötas är idag arenor som lika lätt kan användas för övervakning och manipulation. Och världen har fått en amerikansk president vars politiska gärning till största del styrs via Twitter.

Och det som jag och även Federley såg som möjliga vägar för en förnyelse av engagemang och partipolitik, har för vår demokrati blivit än allt mer destruktiv arena.   

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.