39 nuvarande och tidigare medarbetare på Sveriges Radio har skrivit en tolv sidor lång anklagelseakt mot public service-företaget där man menar att medarbetare utsatts för negativ särbehandling på grund av etnicitet. Men uppropet handlar också om lyssnarna, menar initiativtagarna Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah.
Av Martin Schibbye 1 oktober, 2020
Uppropet som hämtat kraft från Black lives matter-protesterna, har enligt de fyra initiativtagarna Palmira Koukkari Mbenga, Maya Abdullah, Mona Ismail Jama och Freshta Dost blottat allvarliga problem på Sveriges Radio.
”Sveriges Radio speglar inte hela Sverige, varken bland anställda eller i innehållet. Det finns försvinnande få svarta anställda på företaget och även andra grupper med stora diasporor i Sverige är gravt underrepresenterade,” skriver undertecknarna.
Men den för lyssnarna mest allvarliga kritiken rör hur vita redaktioner missbedömer magnituden av olika samhällsfrågor.
Enligt Palmira Koukkari Mbenga på P3 Nyheter och Ekots Maya Abdullah drabbas inte bara de anställda på SR av situationen, utan även lyssnarna.
– Effekten blir att journalistiken ger en skev bild av verkligheten. Antingen bevakas frågor som är stora i diasporagrupper inte alls, eller inte på ett sådant sett att det ger uppfattningen att det är brännande frågor hos många i Sverige idag. Eller så bevakas de på ett missvisande sätt, när det gäller vilka som får komma till tals och vilka perspektiv som lyfts fram. I förlängningen är det här en demokratifråga och även överlevnadsfråga för Sveriges Radios journalistik, då vårt uppdrag är att vara i allmänhetens tjänst och för att vara det måste alla som bor i det här landet kunna känna att vår journalistik är relevant för dem.
De båda initiativtagarna menar också att synen på det som inom journalistiken kallas ”närhetsprincipen,” det vill säga att för att en nyhet ska vara relevant måste det finnas kulturell och geografisk närhet, måste uppdateras.
– Det måste den verkligen. Så som närhetsprincipen används idag uppfattar vi att man med kulturell och geografisk närhet menar ungefär västerländska länder och länder som många majoritetssvenskar turistar i. Många diasporagrupper håller helt andra länder och regioner nära och det behöver redaktioner inse och respektera.
I ett av de anonyma vittnesmålen i uppropet så skriver en av personerna: “Terrorattacken i Mogadishu 2017 blev den dödligaste i sitt slag i landet med över 500 döda och hundratals skadade. Det kunde man inte tro om man lyssnade på Ekot. Redaktionen bevakade tragedin den första dagen, men vad hände med dag två, tre, fyra och fem? Somalier är den största afro-svenska gruppen som bor i Sverige med över 70 000 som är födda där och många har anhöriga kvar i Somalia som drabbades av terrordådet. Till det deras barn och barnbarn. Många pratar om närhetsprincipen, att en sådan nyhet inte skulle vara relevant pga. Att det saknas kulturell och geografisk närhet. Detta stämmer inte då Sverige inte ser ut som det gjorde på 70- och 80 talen. Redaktionen måste uppdatera sig om hur Sverige ser ut idag”.
De båda initiativtagarna Maya Abdullah och Palmira Koukkari Mbenga menar också att det har att göra med valet av perspektiv.
– Genom vem eller vilkas ögon ser vi på händelser i vår omgivning och vårt samhälle? De homogena redaktionerna och våra vita journalistkollegor har idag en snäv uppfattning om vem och vilka som är samhällsmedborgare i Sverige idag. Om man inte tänker och känner att exempelvis svenskiranier, ensamkommande killar från Afghanistan eller svensksomalier är fullvärdiga samhällsmedborgare precis som vita svenskar, då gör man tolkningen som exempelvis Ekot gjorde inledningsvis vid nedskjutningen av det ukrainska planet i Iran, eller vid den stora explosionen i Mogadishu 2017, att det skulle vara renodlade utrikesnyheter. Det istället för att tänka och känna: Det är människor i Sverige som har omkommit, det finns människor i Sverige som har förlorat sina anhöriga, sina nära och kära. Det här är relevant för oss alla.
En annan av uppgiftslämnarna berättar i uppropet att: “Kort efter det historiska mötet mellan två afrikanska länder har Sveriges Radio fått en exklusiv intervju med en av ländernas presidenter. Det ska sändas i ett reportage i P1 Morgon, men när nyhetsinslag till Ekot kommer på tal avfärdas det av redaktören med orden: ‘Hade vi inte någonting om det landet förra veckan?”.
Palmira Koukkari Mbenga på P3 Nyheter och de andra som skrivit under och i veckan tagit debatten vidare tror att vägen framåt för att på ett bättre sätt kontinuerligt skildra länder varifrån Sverige har stora diasporagrupper är en större diversifiering.
– Människor från de olika diasporagrupperna behöver ta plats på redaktionsgolven och i beslutsfattande positioner. Nuvarande anställda på redaktioner behöver bättre uppdatera sig på hur Sverige ser ut, vilka nyheter som har relevans för de här grupperna och helst bredda sina kontaktnät och de flöden de hämtar information ifrån. Man behöver också bli bättre på att lyssna på de rasifierade journalisterna som finns på redaktionerna idag, och lita på deras journalistiska kompetens när de bedömer nyheter som relevanta, istället för att avfärda dem.
I en idealvärld menar de båda att alla journalister ska kunna rapportera om alla ämnen. Men att verkligheten de facto inte ut så, vilket de menar syns i rapporteringen.
– Det finns inga perfekt objektiva och allvetande journalister som kan täcka in alla perspektiv i sin rapportering. Alla kommer med sin bakgrund, sina kunskaper och sina perspektiv i bagaget. Därav vikten av att vi har redaktioner med så stor representation som möjligt, och med så stor variation som möjligt. Det som idag definieras som objektivt och neutralt är i själva verket världen sedd genom en vit, inte sällan manlig, blick, säger initiativtagarna Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah till Blankspot.
