Under de senaste decennierna har man kunnat se med oro på hur spänningarna byggts upp mellan Egypten och Etiopien över byggandet av den stora etiopiska renässansdammen på den blå Nilen. Men vad finns att lära av historien?
Av Blankspot 6 augusti, 2020
Text: Mike Muller, professor vid universitetet i Witwatersrand.
Egyptiska politiker har offentligt hotat med krig för att försvara vad de ser som sitt existentiella intresse – Egyptens rätt till lejonparten av Nilens vatten. Över 80 procent av vattnet som når Egypten kommer från Etiopien.
Det har också påståtts att Egypten stöttat separatistiska rörelser i Etiopien för att försvaga den etiopiska regeringen och avleda dem från dammbygget.
Egypten har en lång historia av att försvara sin rätt till vattnet genom de koloniala avtal som ger landet veto att stoppa nio länder uppströms från att använda Nilens vatten. Med Sudan finns ett separat avtal.
Så den etiopiska renässansdammen är principiellt viktig eftersom den kan skapa ett prejudikat för att andra länder att också ignorera de egyptiska anspråken och börja använda floden för det egna landets utveckling.
I juni meddelade så den Etiopiska regeringen att efter de kraftiga regnen hade dammens reservoar börjat fyllas.
Det har aldrig utbrutit ett krig på grund av vatten, men planerna på en enorm damm på Nilen var i centrum för en av det Kalla krigets mest dramatiska episoder.
Suezkrisen 1956 triggades av att Egyptens president Gamal Abdel Nasser nationaliserade kanalen. Ett av motiven som han angav var att landet behövde pengar för att bygga Aswan-dammen. Israel tillsammans med franska och brittiska styrkor inledde en militär intervention med fick dra sig tillbaka under årsskiftet 1956-1957.
Det kan vara på sin plats att backa bandet och titta på denna del av historien för att sätta dagens spänningar i ett sammanhang.
Aswan-dammen
Under många decennier hade Egypten försökt att hitta ett sätt att reducera landets beroende av en flod vars flöde var farligt oregelbundet. År av massiva översvämningar, som förstörde allt i sin väg, följdes av omfattande torka som påverkade miljoner av egyptier som levde på landsbygden.
Aswandammen erbjöd en väg ut ur denna olycksbådande spiral.
Visionen var en damm som skulle kunna härbärgera tillräckligt med vatten för att ta landet genom den värsta tänkbara torkan och få ett för jordbruket regelbundet flöde.
Utmaningen låg i att omsätta den visionen i en verklig damm.
Egyptens president Gamal Abdel Nasser förhandlade med både USA och flera europeiska länder för att finansiera dammen men projektet maldes ner av det geopolitiska spelet. När tiden var inne för att lägga pengarna på bordet så drog USA tillbaka sitt stöd. Landet såg också till att Världsbanken gjorde samma sak. Länder som Storbritannien var för tillfället allt för upptagna med sina egna koloniala ambitioner.
Så Egypten vände sig till Sovjetunionen för att be om ett lån. Ett beslut som fick det att se ut som om landet tog klivet över till det kalla krigets socialistiska läger.
Kort därefter, 1956 nationaliserades Suezkanalen, med motiveringen att det var nödvändigt för att finansiera dammbygget.
Brittiska och franska trupper invaderade området kring Suezkanalen i ett försök att återta kontrollen över denna världsekonomins kroppspulsåder mellan Storbritannien och dess kolonier.
Men när USA vägrade att stötta invasionen var de tvungna att lämna över kontrollen till den första fredsbevarande styrkan från FN. Suezkanalen låg kvar i Egyptens händer om än under FN:s överinseende.
När nu pengarna från kanalen flöt in i den egyptiska statskassan istället för sina tidigare europeiska ägare kände Sovjet att det var möjligt att ge landet lånet som de ansökt om. Sovjet försåg Egypten med mycket av de resurser som krävdes för bygget av Aswan dammen men huvuddelen av arkitektur, design och byggande sköttes av landets egna medborgare.
Medan kommentatorer i väst beskrev projektet som en katastrof, var slutresultatet imponerande.
Dammen tillätet Egypten att med hjälp av bevattning utöka sin odlingsbara areal med en tredjedel. Jordbrukarna kunde plantera och skörda två gånger per år. När dammen stod färdig 1970 producerade den 2 100 MW vilket då utgjorde hälften av landets energibehov.
Förutom dess substantiella ekonomiska effekter etablerade också det framgångsrika dammprojektet Egyptens president Gamal Abdel Nassers ledarskap i Mellanöstern i Egypten under en turbulent period i regionens historia.
Landets egen historia får Egyptens synpunkter på den etiopiska dammen att framstå som hycklande.
Etiopien gör vad Egypten själva gjorde för 60 år sedan för att sätta fart på landets utveckling.
Den nuvarande krisen
Egyptens senaste invändning har handlat om att påstå att om Etiopien fyller sin damm för fort, så kommer livsviktigt vatten att inte nå landet. För närvarande är den etiopiska planen att fylla dammen under de fyra till sju kommande åren. Egypten i sin tur fyllde Aswandammen, som är tre gånger så stor som den etiopiska dammen, på bara 12 år.
Dessutom kan den etiopiska dammen hjälpa Egypten att spara vatten. Det mer stabila och garanterade vattenflödet kommer möjliggöra för Egypten att sänka den egna dammens nivåer. Det kommer minska avdunstningen genom vilken dammen förlorar tio procent av sitt vatten.
Nu när fyllandet av dammen har inletts så kommer Egypten att tvingas erkänna rätten för länder som ligger uppströms att använde det vatten som rinner igenom dem.
Men olyckligtvis har Egyptens officiella uttalanden under processen uppmuntrat diverse populistiska och nationalistiska element i det egna landet som kommer att vara svåra att lugna ner.
Militären kommer också att behöva förklara varför de misslyckats med att stoppa något som de beskrivit som ett hot mot landets själva existens och överlevnad.
När Nasser tog kontroll över Suezkanalen så blockerade han israeliska skepp från att använda den. Den åtgärden, var snarare än dammbygget, det som ledde till kriget 1967 och 1973 med Israel och de fortsatta regionala spänningarna.
Om historien upprepar sig, är det troligt att fokus nu skiftar från den etiopiska renässansdammen, till andra politiska problem som Egypten står inför.
Under tiden kommer Sudan, beläget mellan de båda ländernas dammar att dra fördel av möjligheten till utökad bevattning och den billiga elektriciteten från grannlandet.
Etiopien kommer att kunna använda mer av vattnet för jordbruk och elektriciteten kommer lysa upp Addis Abeba och gynna den tunga industri de nu hoppas locka till sig.
Så kan vatten och renässansdammen, snarare än att bli en orsak till ett nytt krig, bli en källa till fred och framsteg, precis så som Aswandamman visade sig vara.
Text: Mike Muller, professor vid universitetet i Witwatersrand.
Texten är en återpublicering från The Conversation enligt en Creative Commons licens.
Bild: Hailefida
Av Blankspot
Hjälp oss skriva mer om Etiopien!
Det är svårt att hitta något exempel i världen där utvecklingen har gått så fort som på Afrikas horn den senaste tiden. Utvecklingen vi rapporterat om är både skrämmande och hoppfull. Historia skrivs nu och vi på Blankspot vill tillsammans med dig vara med och skildra den.
Blankspot har genomfört flera reportageresor till regionen de senaste åren och vi planerar för nya. Rapporteringen på plats kompletteras med seminarier, meet-ups och live-sända intervjuer med berörda runt om i världen.
Stöd oss genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Etiopien och Eritrea”.
