Reportage om

Oviss framtid för flyktingarna från Nagorno-Karabach

I ekobyn Arin Berd utanför Jerevan försöker flyktingar från Nagorno-Karabach bygga en ny tillvaro. Mitt i vinterkylan kämpar de med saknaden över sitt förlorade hem, allt medan Armeniens stöd minskar och framtiden är oviss.

Det hamrande ljudet upphör när en man ropar ut instruktioner till en annan. En liten bit ner för gatan lägger en snickare upp brädor som ska sågas. Ovanför honom står en elektriker på en stege och drar kablar mellan nyligen resta stolpar. De har alla mössor på sig och deras andetag blir till ånga.

Vinterkylan har tagit greppet om den lilla ”ekobyn” Arin Berd i Jerevans utkant. Men arbetet med att färdigställa den nya byn måste bli gjort.

– Vi har precis flyttat hit. Vi har fått det lite billigare… ja, för vi är ju från Artsach, säger Armen Harutyunyan som använder det armeniska namnet för Nagorno-Karabach.

Armen Harutyunyan arbetar varje dag med att göra i ordning sitt hus.
Precis utanför ”ekobyn” ligger stora fabriksområden.

Hans hus är ett av få som nästan färdigställts. Ännu är det mer av ett hölje än ett färdigt hus. Plywoodskivorna som utgör väggarna är grönmålade på utsidan för att ge en sorts hemkänsla. Grannens hus är rosa och längre nerför vägen finns hus i alla sorts färger.

– Sedan vi kom till Armenien från Artsach har vi sökt bostad hela tiden. Nu testar vi det här. Om det inte blir bra kan vi få tillbaka insatsen för huset, säger Armen.

Han berättar att tanken är att byn ska inrymma framför allt familjer från Nagorno-Karabach. De som flyttar dit får subventionerade bostäder som åtminstone på pappret verkar lukrativa. På sikt är det tänkt att öppna butiker, en mindre sportanläggning och möjligen en skola i området.

Frågan om de över hundratusen flyktingarnas boende har varit skriande sedan flykten i september 2023. Det var efter att Azerbajdzjan genomfört en blixtoffensiv mot det armeniskbefolkade Nagorno-Karabach som hela den armeniska befolkningen tvingades på flykt.

I Armenien har statusen på flyktingarna varit en het fråga i inrikespolitiken. Debatten har handlat om allt från rätten till att erhålla armeniska pass till hur stort flyktingstödet varit. Många flyktingar känner också att de utsätts för diskriminering och anklagar den armeniska regeringen för att spä på den.

Till exempel kritiserades parlamentets talesperson Alen Simonjan för att marginalisera flyktingarna efter att han sagt att de borde ha stannat i Nagorno-Karabach. Kritiken har följts av rapporter som visar att det inte rör sig om engångsföreteelser.

Samtidigt beslutade regeringen i december att minska stödet till flyktingarna. I en artikel i Eurasianet citeras Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan försvara besluten.

– Vi måste skapa möjligheter där människor kan ta hand om sina familjer genom eget arbete, sade Nikol Pasjinjan.

Byn framhävs som ”ekologisk”.

Det subventionerade boendet i Arin Berd visar att det trots allt pågår vissa initiativ för att stötta flyktingar. Många av dem är finansierade från utlandet, men biståndet som allokeras till hjälpprojekten är relativt sparsmakade i jämförelse med andra flyktingkatastrofer. EU har skickat runt 18 miljoner euro för att stötta den armeniska regeringen i flyktinghjälpen och andra länder bedriver diverse utvecklingsprojekt.

Arin Berd har i det här blivit ett av regeringens flaggprojekt. I dess sociala medier framhävs det att boendet är av ”hög kvalitet” och att allt är ”miljövänligt”. Det kontrasteras till viss del mot hur det är på plats.

Bara ett par hundra meter bort, på andra sidan krönet, breder Jerevans soptipp ut sig och på andra sidan vägen från byn ligger ett industriområde. Soptippen har fått ett rykte om sig att vara vanstyrd genom att sopor bränns var och varannan dag med anklagelser om brist på källsortering. Det har bidragit till att Jerevans luftkvalitet förvärrats.

Tatul har redan flyttat in i huset. En liten värmelampa sprider värme i rummet.

– Hittills har vi inte märkt av soptippen särskilt mycket. Den ligger där borta, men husen här skyddas av jordvallarna, säger Armen Harutyunyan.

Hans son Tatul sticker in att det större problemet är hur husen är byggda.

– Man har byggt dem snabbt och slarvigt, säger han och går ut till badrummet för att visa hur det ser ut.

Han menar att golvet inte lutar tillräckligt för att vattnet ska kunna rinna ner i avloppet.

– Ja, du ser ju själv att det inte är särskilt bra. Det går gör fort. Men vad ska vi göra? Vi har flyttat flera gånger sedan vi kom till Armenien och måste försöka hitta något hem, säger han.

Situationen är knappast unik. Många familjer har sedan de kom till Armenien tvingats betala höga hyror på den så gott som oreglerade armeniska hyresmarknaden. Redan innan massflykten hade hyrorna i särskilt Jerevan stigit i höjden. Det var som en följd av att många ryssar flyttat till Armenien från Ryssland efter att den senare invaderade Ukraina 2022. En liknande situation finns i flera forna sovjetstater som i regel har liberala visumlagar för ryska medborgare.

Med flykten har också arbetslösheten blivit utbredd bland armenier från Nagorno-Karabach. Statistiken varierar men den visar att uppemot tiotusentals kan ha flyttat till Ryssland för att få en inkomst. Många av dem har också återvänt.

Fortfarande är det mycket som behöver byggas i byn.

Att leva i en situationen där varken arbete eller stadig bostad finns har medfört att många känner en rotlöshet i Armenien. Det har också uppstått en infekterad konflikt mellan Nagorno-Karabachs forna ledarskap och den armeniska regeringen. Den kan till delvis förklaras av att det forna ledarskapet i viss utsträckning har en oppositionell syn på regeringens politik.

I Arin Berd försöker familjen Harutyunyan komma till rätta, även om de saknar bergen i Nagorno-Karabach.

– Vi fick lämna en bil efter oss. Men det var nog inte det värsta. Det går inte en dag utan att jag tänker på mitt hem. Jag vet inte hur jag ska göra för att inte göra det, säger Armen.

Sonen Tatul instämmer.

– Jag tänker ibland att det var ett misstag att lämna Artsach. Jag vet verkligen att det inte fanns något annat val men det gör så ont att tänka på det. Jag hoppas att det kan bli bra här, säger han.

Toppbild: Armen Harutyunyan tänder en cigarett framför sitt nya hus. Foto Rasmus Canbäck

Gå med i Rasmus Canbäcks WhatsApp-grupp för att följa hans löpande bevakning av Sydkaukasien. Vill du tipsa reportern eller dela med dig av dina egna erfarenheter? Mejla till rasmus@blankspot.se