Reportage om Demokrati, Ungern

Ockupationen från insidan

Den ungerska regeringen försöker få ett allt starkare grepp om högre utbildning i Ungern. Men ett universitet låter sig inte kuvas.

Av Linnea Åsfjäll 30 oktober, 2020

I slutet på september stod filmregistudenten Jakob Ladányi Jancsó, tillsammans med sina kursare och vaktade entrén till Színház- és Filmművészeti Egyetem (SZFE) – Teater- och filmuniversitetet i Budapest.

De stod tätt tillsammans, med gula ansiktsmasker på sig. Några av maskerna hade ett svart tryck föreställande en öppen hand med texten ”#freeSZFE” i mitten på handflatan. Samma budskap gick att se på universitetsbyggnadens väggar.

Universitetet hade varit ockuperat i nästan en månads tid och de inblandade parterna hade ännu inte lyckats finna någon medelväg, eller ens en förhandlingssituation som de båda accepterat.

Konflikten var också på väg att trappas upp. Ledamöterna till universitetets demokratiskt valda styrelse hade avgått i protest mot den nya universitetsadministrationen och lärarna hade ansökt om att få gå ut i strejk. De var alla oroliga för statens inblandning i universitetet.

Studenterna spanade ut från entrén. De hade blivit förvarnade om att Universitetets nytillsatta kansler, den uttalade regeringssympatisören, före detta översten Gábor Szarka var på väg. De hade redan bestämt sig för att han inte skulle få passera.

Den nya kanslern blev också snabbt igenkänd. De samlades omkring honom för att höra honom säga att om han fortsatt skulle bli nekad inträde till universitetsbyggnaden, så skulle den nya administrationen stoppa löneutbetalningar till de som arbetar på skolan.

Men studenterna stod fast.

Gábor Szarka tilläts inte sätta in foten på universitetet. Han gav dem till den sjunde oktober, sedan skulle hans hot förverkligas. Men det vägde inte särskilt tungt just för dem. Hotet var inte heller riktat mot dem eller deras lärare, utan mot de städare, vaktmästare och sekreterare som arbetar på universitetet.

De som tillhör arbetarklassen.

Studenten Jakob Ladányi Jancsó visste att de skulle bli rädda. De har familjer som de måste försörja och deras situation är väldigt annorlunda mot studenternas. För många av dem är universitetet bara en arbetsplats.

Frågan var om de var beredda att förlora jobbet för en abstrakt princip om akademisk frihet?

Allt började när den nya administrationen tillsattes för att ombilda SZFE från ett allmänt till ett privat universitet.

Det var i huvudsak detta som drev studenterna till att initiera ockupationen. De var rädda för statens inblandning och ville därför inte att universitetet privatiserades, vilket på ytan kan låta som motsatsen till statlig inblandning.

Men SZFE var inte det första universitetet som stått inför den här typen av ombildning i Ungern.

Det första universitetet som privatiserades i landet var Corvinus, som också ligger i Budapest. Ett universitet som erbjuder utbildning inom ekonomi och humaniora. Planerna för privatiseringen av Corvinus presenterades under 2018 och blev då starkt kritiserade av fackförbund, då de inte fick någon möjlighet att förhandla om villkoren. Privatiseringen kritiserades även på grund av att skolans oberoende ställning såg ut att försvagas kraftigt.

Regeringen i Ungern svarade på kritiken genom att poängtera att det finns många internationellt prestigefyllda universitet som är drivna av privata stiftelser, och så fortlöpte privatiseringsprocessen av Corvinus utan större hinder.

Men till skillnad från privata universitet i andra länder är de i Ungern fortfarande ekonomiskt beroende av regeringen och står till stor del under dess inflytande och kontroll. Till exempel är universitetsadministrationerna nästintill uteslutande sammansatta av politiker och affärsman som står regeringen nära. Någon påverkan på vilka som ska sitta i ledningen har varken studenter eller fakultet, vanligtvis brukar den ledning som finns under universitetets administration väljas på demokratiskt vis av just studenter och lärare.

Dessutom genomförs privatiseringen och förändringar i studieplaner utan att man rådgör med dem, eller den berörda industrin, eller andra intressenter som påverkas av ombildningen.

Privatiseringen minskar med andra ord möjligheten att påverka både utbildningen för studenterna och arbetsplatsen för lärarna, medan regeringens inflytande blir allt större.

Därtill har den administration som tillsatts för att leda ombildningen av SZFE, öppet kritiserat universitetet i ungerska medier, utan att uppge vilka förändringar de vill utföra när de tar över rodret.

Deras största kritik har varit att skolan saknar kristna och konservativa värderingar, berättar Jakob Ladányi Jancsó.

– Det var deras slutsats, att det (universitetet reds. anm) är en ”liberal smältdegel” och att vi alla blir politiskt hjärntvättade av våra lärare, vilket är komplett nonsens. Det är också komplett nonsens att vi inte har några konservativa eller ens kristna värderingar. Vår skola är väldigt fri, alla kan göra vad de vill. När vi lär oss är det strikt professionellt, om någon vill göra en film om kristendomen – inga problem alls!

Sedan tillägger han:

– Vi är intresserade av historier – inte politik.

– Men detta är vad de (Fidesz reds. anm.) har gjort under en lång, lång tid. När migrationskrisen startade behövde de hitta en fiende och det var flyktingarna – nu är det liberalerna. Enligt dem är vi liberaler och det räcker.

Viktor Orbán, premiärminister och ledare för regeringspartiet Fidesz, tillhörde själv en gång de liberala och oppositionella krafterna i Ungern. I dag är det dock ett minne blott, då han i stället beundras av högerradikaler och nationalister.

I ställer för att Orbán lämnade Fidesz, så gjorde liberalerna det. Efter ett minskat stöd i valet 1994, ändrade partiet riktning och styrde mot höger, och så har det förblivit.

Efter en period i regeringsställning vid millennieskiftet hamnade Fidesz återigen i oppositionsställning fram till 2010, då de vann valet med råge och fick en så kallad supermajoritet med två tredjedelar av parlamentet.

Detta har minst sagt underlättat för dem att driva igenom sin politik, göra lagändringar (även i landets grundlagar) och att tillsätta sina sympatisörer på olika maktpositioner i samhället.

Men hur hamnade de där?

Trots att premiärministerns retorik ofta talar för att Ungern är enat under deras regering, är det långt ifrån sanningen. I valet 2010 fick de 53 procent av rösterna, vilket alltså betyder att ungefär 47 procent röstat på något annat parti än Fidesz. Men på grund av det ungerska valsystemets utformning, gav det dem en supermajoritet.

En position som de fortsatt lyckats hålla sedan dess, då de även i senaste valet 2018 fick så mycket som 49 procent av rösterna.

Den vänsterliberala koalitionsregering som styrde Ungern i början på 00-talet tappade förtroendet på grund av korruption och den dåliga ekonomiska situation som landet då befann sig i.

Befolkningen kände sig förbisedd av politiker och såg inte några tydliga tecken på att utvecklingen gick framåt. En önskan om förändring växte sig stark. Viktor Orbán var en man av folket som lovade att allt skulle bli bättre, och kunde peka med hela handen på vad som var problemet – influenser utifrån.

En undersökning gjord av nystartade forskningscentret 21, visar till exempel att många ungrare inte beskyller coronavirusets utbredning och effekter på regeringens hantering av pandemin, utan på viruset i sig.

Men influenser utifrån kan vara mer personliga än så, till exempel den amerikansk-ungerske miljardären George Soros. Han blev snabbt en av Orbáns fiender då han, under flyktingkrisen 2015, menade att Europa borde kunna ta in 300 000 flyktingar och migranter per år. Ett tydligt hot mot Ungerns säkerhet, menade Orbán.

Soros grundade även Central European University (CEU), som funnits i Budapest sedan 1990-talet. Universitetet erbjuder bland annat genusstudier, något som regeringen bestämde så sent som 2018, att ungerska universitet inte bör ägna sig åt.

Fidesz har försökt att forcera CEU ut ur Ungern, av den officiella anledningen att universitetet haft ackreditering i både Ungern och USA, men inget campus i USA. CEU har försökt följa de nya riktlinjerna som kommit deras väg, men trots ett öppnande av campus och sedan även en flytt från New York till österrikiska Wien, såg de ut att behöva stänga igen för gott.

Men nytt hopp tändes i början på oktober i år, då Europadomstolen slog fast att Ungerns försök att stänga ute CEU strider mot europeisk lag.

Något som även Jakob Ládanyi Jancsó och hans studiekamrater sett som en seger.  

Den sista augusti arrangerades en stor demonstration mot privatiseringen av SZFE av dess studenter. Under natten mot den första september räknades alla ockupanterna in och de har sedan dess levt i universitetets lokaler. Vid huvudbyggnaden till universitetets hängdes det upp röd- och vitrandiga avspärrningsband framför entrén. De skapade ett rullande schema med studenter och andra frivilliga som höll vakt.

Men det var inte enkelt. Under dagarna följde de ett strikt corona-protokoll, de ransonerade och skänkte den mat som de själva inte hann förtära, som i sin tur skänkts till dem av Budapestbor som velat visa sitt stöd. De höll undervisning för varandra, själva eller tillsammans med sina gamla professorer.

Utöver detta höll de kontinuerligt presskonferenser vid universitetets entré på Vas-gatan i Budapest, organiserade fler demonstrationer och olika former av föreställningar till stöd för sin kamp.

Verksamheten flöt på. Nästan precis som vanligt.

När allt började hade det andra och sista året av Jakob Ladány Jancsós utbildning precis börjat. Innan han började studera filmregi på SZFE, bodde han i Berlin för att studera psykologi.

Under sin studietid i Berlin började han intressera sig för att göra kortfilmer, med sina vänner till hjälp. Detta ledde i sin tur till att han sökte och fick medel för att kunna göra en kortfilm med professionella filmarbetare. Resultatet visades på en filmfestival för kortfilm i Ungern – det var efter detta som han antogs till mastersprogrammet i filmregi på SZFE.

Men studierna i filmregi har fått samsas med frihetskamp denna höst. På ytan verkar studenterna vara välorganiserade, men enligt Jakob har det varit tufft. De är typiska konststudenter, menar han, det vill säga inte särskilt duktiga eller vana vid att organisera saker. Möjligtvis var de inte det innan den här hösten, som gjort att de definitivt kan lägga till organiseringsfärdigheter och projektledning på sina meritförteckningar.

Utöver kontinuerliga protester inom stadsgränsen, har de organiserat två stora nationella protester tillsammans med andra universitet i Ungern. Den första ägde rum en söndag i september, innan universitetskanslern Gábor Szarka försökte ta sig in.

Idén var att löpare skulle springa stafett mellan utvalda universitet, med en brinnande fackla, för att skapa engagemang och enighet mellan dem. Protesten genomfördes med framgång, men utan större publik utanför Budapest.

Jakob menar att områdena utanför huvudstaden mer eller mindre kan räknas till landsbygd, där politiskt engagemang ofta lyser med sin frånvaro. Åtminstone oppositionellt politiskt engagemang. Troligtvis beror detta på en rädsla att vädra kritiska åsikter, då regeringssympatisörer och närstående finns inom både offentlig och privat sektor.

Människor är rädda för att förlora jobbet om de tycker ”fel”. Samtidigt som deras situation varken försämrats eller förbättrats särskilt sedan Fidesz kom till makten, till skillnad från Jakob och hans studiekamrater.

Utöver att universitetets framtid är oviss, så är även deras.

– Vad jag hoppades på var förstås att ta examen och sedan få medel för att göra långfilm eller liknande. Men i detta politiska klimat är det inte lätt för någon som tar examen från den här skolan just nu, det finns ingen riktig chans att få anslag, vilket är väldigt begränsat i Ungern överhuvudtaget då det bara finns en stiftelse för det – ett statligt finansierat filminstitut, berättar Jakob.

Gábor Szarka närmar sig entrén till universitetet med än mer bestämda steg än sist. Jakob krokar arm med sina studiekamrater, tillsammans skapar de en mänsklig kedja för att skydda universitetet.

Det är den åttonde oktober, dagen efter att tidsfristen runnit ut för det ultimatum som ställdes av universitetskanslern sist han försökte ta sig in och nu står han åter för dörren.

Inte heller denna gång tänker de släppa in den nya kanslern.

Studenterna har, i stället för att möta deras ultimatum, tillsammans med sina professorer startat upp en fond till förmån för de arbetare som skulle stå utan lön ifall hoten förverkligades.

Omkring dem på Vas-gatan i Budapest finns nyfikna invånare, men även ungersk press. Szarka drar fram ett papper – återigen är han förberedd – och meddelar att den nya administrationen kommer att öppna ett nytt campus, då han inte kan utföra sitt jobb, eftersom han inte får komma in på sin arbetsplats.

Detta innebär också att den utbildning som bedrivits i den ockuperade universitetsbyggnaden, inte kommer att räknas som giltig, då administrationen inte kan ta ansvar för att den utförts korrekt.

Szarka fortsätter med att berätta att de hädanefter inte kommer att förhandla med varken studenter, lärare eller universitetets gamla styrelse.

Den nya administrationen kommer enbart att fokusera på att starta ett nytt universitet – där alla är välkomna ­– men på administrationens villkor.

Den här gången låter sig den mänskliga kedjan inte brytas. Men frågan är hur länge de kan hålla ut?

Jakob verkar inte särskilt oroad över universitetskanslerns hot om terminens giltighet eller att få något betygspapper till slut. Allt stöd som studenterna upplevt från andra människor och universitet ger kraft. Europadomstolens beslut angående CEU ger också hopp, även om rättsliga processer tar lång tid.

Men något skaver ändå.

– Vi är oroade över att inte få stanna i gemenskapen, att inte kunna behålla den sammanhållning som vi har format genom blockaden, berättar Jakob.

Om deras gemenskap skulle lösas upp, blir kampen betydligt svårare att föra. Det finns en rädsla för att administrationen ska nå studenterna, en och en, och på så vis bryta upp deras kamp inifrån.

Liksom hopp, så sprids rädsla minst lika snabbt.

Jakob är också oroad över sin egen framtid, men har till skillnad från andra ändå alternativa vägar att ta, då han inte är bara ungersk, utan även tysk medborgare. Han talar flytande tyska och engelska, och studerar just filmregi – dörren till omvärlden verkar stå vidöppen, bara han vill det.

– Men det är det sista jag skulle göra. Jag kommer att kämpa för vår sak och vårt samhälle så länge jag… så länge det finns en chans, säger han.

– Jag vill verkligen inte lämna mitt hem igen.

Reportaget bygger på två längre intervjuer och mail-korrespondens över tre veckors tid med Jakob Ladányi Jancsó.

Omslagsbild: Studenter vaktar huvudbyggnaden till SZFE på Vas-gatan i Budapest. Foto: Gabriella Csoszó/FreeDoc.

Av Linnea Åsfjäll