Reportage om Demokrati, Miljörättigheter, Moçambique

Möt miljöaktivisterna i Moçambique som arbetar med livet som insats

Klimatkamp, aggressiva markägare och en försummad befolkning. Det är några av utmaningarna för aktivisterna Daniel Ribeiro och Anabela Lemos i Moçambique. Ett engagemang som har lett till att de dagligen utsätts för hot och trakasserier.

Av Linnea Bergqvist 7 maj, 2022

På gräsplätten utanför solidaritetshuset står klungor av människor och småpratar. 

Vårsolen känns varm mot ansikte och det svaga ljudet av fåglarna gör en påmind om att vinterns kallaste dagar har börjat gå mot sitt slut.

Byggnaden uppfördes redan på 1700-talet som ett magasin för en textilfabrik men är sedan fler år tillbaka ett centrum för solidaritetsarbete och opinionsbildning.

Här träffas dagligen föreningar för att diskutera såväl globala som lokala frågor och idag har organisationen Afrikagrupperna samlats för att träffa Daniel Ribeiro och hans mor Anabela Lemos, en kvinna som i över 20 år har kämpat för klimaträttvisa i sitt hemland Moçambique.

Hennes arbete har gett henne internationell uppmärksamhet och hon mottog för några dagar sedan Per Anger priset, svenska regeringens utmärkelse till en person som har arbetat för mänskliga rättigheter och demokrati.

– Man kan inte arbeta med miljöfrågor och fokusera på det enskilda trädet, utan miljöfrågan är en människorrättsfråga då det är människan som kan påverka det som sker, och blir påverkad när inget görs, säger hon.

Intresset för miljöfrågorna har hon haft sedan 1960-talet, men det var inte förrän år 1998 som intresset blev ett kall när hon valde att engagera sig i ett lokalt projekt.

– Det började med att min syster visade mig ett urklipp från tidningen där det stod att en gammal cementfabrik skulle byggas om till en förbränningsanläggning för bekämpningsmedel. Fabriken låg nära vårt hem i Maputo och den nya anläggningen skulle släppa ut mängder av giftiga föroreningar, säger hon.

Hon började kritisera bolaget som skulle genomföra projektet och mobiliserades grannskapets för att gemensamt kräva att anläggningen inte skulle byggas.

Efter två år kom utslaget: projektet hade avbrutits.

– Allt fler människor började höra av sig med sina problem och vi började genomföra liknande kampanjer runt om i landet. Vi planerade aldrig att bli en organisation utan i många år hade vi andra jobb och gjorde miljöarbetet vid sidan av, säger hon.

Hennes kamp inspirerade sonen Daniel som år 2004 bildade organisationen “Justiça Ambiental!” (JA!) vars huvudfokus har innefattat kampanjer mot gasexploateringen, kolutvinningen och illegala markstölder.

Ett av områdena som organisationen har haft samarbetspartners i är Cabo Delgado som ligger på nordöstra sidan av Moçambique.

Provinsen var innan välkänd för sin långa kust och vackra natur men har sedan år 2017 varit centrum för våldsamma sammandrabbningar mellan extremistgrupper, den moçambiqanska militären och inhyrda legosoldater.

I sin tur har 800 000 människor tvingats på flykt och minst 2800 har dödats.

Parallellt har olika företag gjort massiva markuppköp, vilket har tvingat bort delar av befolkningen som har undsluppit den väpnade konflikten. Dessa företag, som det franska multinationella oljeföretag Total SE, har i sin tur påbörjat byggnationer av gasanläggningar som finansieras av internationella aktörer.

Bland annat har den sjunde AP-fonden placerat närmare 1,5 miljarder kronor i det franska företaget.

Bakgrunden till situationen tar sin början år 2010 när det gjordes stora upptäckter av gas och rubiner i provinsen. Istället för att gagna lokalbefolkningen slöts avtal med utomstående bolag.

Vid tidpunkten livnärde sig uppemot 70 procent av de bosatta på naturresurser genom fiske och jordbruk, men enligt Daniel och Anabela fick befolkningen inte reda på avtalen förrän projekten skulle påbörjas. 

– Det här är ett taktisk drag av regeringen då de visste att det inte fanns tid för befolkningen att kunna mobilisera sig för att förhindra projekten, säger Daniel.

Moçambique är den tredje största innehavaren av naturgasreserver i Afrika med sammanlagt 100 biljoner kubikfot gas, och med åren har avtalen kopplade till naturgasen blivit större och fler.

Det här har resulterat i att runt ⅔ av marken i norr idag är tilldelad olika företag. De stora rubin- och kolgruvorna har även lett till att andelen gruvkonsessioner, vilket innebär avtal som ger ett företag rätt att utvinna mineraler i ett visst område, har ökat med 68 procent sedan år 2017.

Samtidigt anses Moçambique vara ett av de mest ekonomisk utsatta länderna i världen där över 50 procent av befolkningen lever i fattigdom.

Anabela berättar att frustrationen har lett till folkliga initiativ där olika grupperingar har gått samman för att protestera. Hon tar upp sin telefon för att visa en bild från en av demonstration som genomfördes för bara några veckor sedan.

Bilden skildrar en stor grupp människor som står samlade med blickarna vända framåt, de flesta med händerna längst sidorna eller lutande mot varandra. Enligt Anabela var demonstrationen fredlig och hade organiserats för att nå ut med informationen om en nytt projekt som skulle påbörjas i anslutning till där de boende hade sina hem.

Trots det blev situationen våldsam när polisen började använda gummikulor och tårgas för att splittra folksamlingen, något som resulterade i att minst en person hamnade på sjukhus.

Enligt Anabela har våldet mot demonstranter ökat under det senaste året men trots det fortsätter människor att samlas, något som hon ser positivt på.

– Vad som har skett är att många ungdomar står utan möjlighet att arbeta eller bosätta sig någonstans. I sin tur har vi sett en ökad vilja att protestera. Det här är en tydlig indikation att människorna i landet börjar bli trötta på vad som sker då mobilisering på det här viset inte är något som brukar ske i Moçambique, säger hon.

Daniel håller med om att initiativet till demonstrationerna är en positiv reaktion på den pågående situationen men att det tyvärr finns de som väljer en annan väg. Bland annat har stödet för flera extremistiska grupperingar i landet ökat under de senaste åren, däribland för gruppen Al-shabaab.

Gruppen utförde bland annat en attack i slutet av mars år 2021 i staden Palma, vilket Blankspot tidigare har rapportera om, som ledde till att ett dussin människor dödats och tusentals tvingades fly.

Över ett år senare är situationen i staden fortsatt osäker och stora delar av befolkningen som tvingade lämna sina hem har inte kunnat återvända.

– Det finns ingen ursäkt för ett sådant våld, men om du tar bort en persons möjlighet att leva finns det de som kommer att välja en destruktiv och aggressiv väg. Extremister har alltid funnits i landet men intresset för de grupperingarna har varit små, fram till utvinningen av gas och mineraler påbörjades, säger Daniel.

Parallellt har situationen för regeringskritiska individer försämrats och under åren har många oppositionella personer misshandlats, försvunnit eller till och med dödats.

För Daniel och Anabela är det här en daglig påminnelse om farorna med deras arbete.

– Hur det fungerar i Moçambique är att det vartannat år sker ett mord på en ansedd individ som har lyft kritik mot utvecklingen i landet. Det är ett tydligt budskap att alla som opponerar sig inte går säkra, säger Daniel.

Ett fall som fick stor uppmärksamhet var mordet på Gilles Cistac, en advokat som specialiserade sig på konstitutionella rättigheter. 

År 2015 blev han beskjuten av en passerande bil utanför en café och avled senare på sjukhuset. Mordet ansågs ha en politiska motiv då Cistac hade varit en stark oppositionell figur i landet och bland annat anklagat regeringen för att bryta mot konstitutionen.

Trots att en utredning startades har fallet, 7 år senare, fortfarande inte blivit löst. 

– Jag har själv fått eskort av polisen från situationer som har varit farliga. Generellt handlar det om verbala hot eller trakasserier på nätet, men det har även hänt att någon har kommit upp till mig och sagt att jag utsätter min familj för fara genom att arbeta med det jag gör, säger Daniel.

Till följd av den ökade hotbilden har JA! utvecklat ett flertal tekniker för att kunna hålla sina medlemmar så säkra som det går.

En av de viktigaste delarna är att alla inom organisationen ska ha en insikt om de pågående kampanjerna, och varje vecka träffas de i minst 5 timmar för att utbyta information. 

Enligt Anabela, som är den informella ledaren i organisationen, är det här ett sätt för medlemmarna att inte sticka ut i en viss fråga och därför inte bli en måltavla.

– Om en person har pratat om en viss kampanj i media, och sedan möts av hot, då kommer någon annan prata om det ämnet vid nästa tillfälle. Genom att göra det här visar vi att ingen i organisationen är mer insatt i ett visst ämne, säger hon.

Ytterligare ett problem i landet är den omfattande korruptionen som finns på såväl lokal som nationell nivå.

En av kändaste fallet uppdagade år 2016 när det framkom bevis på att tre statsägda företag vid namn ProIndicus, Ematum och Mam hade lånat över 1,76 miljarder euro i hemlighet.

Den stora summan kom från bland annat den global investeringsbanken Credit Suisse och den ryska banken VTB och ska ha varit avsedda för att finansiera havsövervakning och fiske- och varvsprojekt.

Men inga av dessa projekt genomfördes och istället antogs pengarna ha använts för korruption till förmån för människor nära regeringen.

När uppgifterna om lånet offentliggjorde valde den Internationella valutafonden att avbryta sitt finansiella stöd till landet, vilket utlöste en ekonomisk kris, och det dröjde tre år innan samtliga involverade hade åtalats.

I augusti föregående år påbörjade slutligen rättegången vilken inkluderade minst 19 personer, varav en var landets förre president Armando Guebuza.

När Daniel berättar om korruptionsskandalen skakar han på huvudet i missmod.

– Trots det fortsatte investeringarna att komma in. Även om det pågår blodiga konflikter i landet, och tusentals människors liv har blivit förstörda, fortsätter bolagen att finansiera projekten. Det här gör det tydligt för vår regering att deras handelspartners bryr sig mer om en ekonomisk vinst än mänskliga rättigheter, säger han.

Även om motgångarna är stora fortsätter JA! och andra organisationer att försöka belysa problematiken i Moçambique, och ansträngningarna har gett resultat.

Bland annat togs ett ärende upp i Storbritannien i slutet av föregående år efter att miljörättsorganisationen “Jordens vänner” hade kritiserat en upphandling som Storbritanniens exportkreditinstitut (UKEF) godkänt i Moçambique.

Avtalet handlade om ett offshore-projekt för flytande naturgas som skulle kosta UKEF 1,15 miljarder dollar. Däremot menade Jordens vänner att projektet inte var förenligt med Parisavtalet, som är en rättsligt bindande överenskommelse mellan mer än 190 länder.

Avtalet utgör en målsättning för att begränsa den pågående globala uppvärmningen till under 2 grader, vilket innebär att länderna måste sträva efter låga utsläpp genom exempelvis klimattålig bränslealternativ.

Enligt Jordens vänner kommer gasprojektet som UKEF hade godkänt att producera mellan 3,3 och 4,5 miljarder ton CO2-ekvivalenter under sin livscykel, vilket är mer än de sammanlagda årliga utsläppen av växthusgaser från alla 27 EU-länder.

När ärende slutligen presenterades inför en domstol sa en av två domare att beslutet att stödja naturgasprojektet var olagligt då UKEF inte hade gjort en bedömning kring projektets totala utsläpp.

I sin tur har Jordens vänner lämnat in en överklagan och väntar nu på att en ny rättegång ska genomföras.

Enligt Daniel är det ett stort framsteg att en domare såg bristerna i upphandlingen gällande gasprojektet, men menar att den verkliga problematiken är att de saknas bindande lagar för utomstående aktörer när de gör avtal med andra länder.

– Vad som behövs är mer transparens, och bindande krav på de företagen som tar sig an projekt i landet. Vi har själva försökt få igenom det här, vilket först stöttades men som sedan blev avvisat av flera länder i EU. Man kan ju då fråga sig varför företag inte vill ha bindande avtal, om de nu ändå inte har tänkt att bryta mot dem?

Han förklarar att det beror på att de nuvarande avtalen ger företagen stora möjligheter att kunna överta mark utan att behöva hantera reaktionerna från befolkningen eller effekterna på naturen.

I sin tur har det långsiktigt konsekvenstänket, för såväl miljön som människor, blivit åsidosatt.

– Vi som människor har värderingar, när det kommer till vår familj och kultur. Men när man tittar på den globala nivån är det enda som räknas det ekonomiska perspektivet. Det här har lett till att allt som inte har ett dollartecken på sig har tappat sitt värde. Vi måste återta vårt demokratiskt utrymme och rättigheter innan utvecklingen når en punkt när vi inte längre kan vända tillbaka, säger han.

Bli prenumerant på Blankspot!

Toppbild: Anabela Lemos och Daniel Ribeiro.
Foto: Lovis Aaröe

Av Linnea Bergqvist