Reportage om ,

Möt människorna bakom protesterna i Kazakstan

Protesterna i Kazakstan har väckt starka reaktioner i omvärlden. Västvärldens analytiker anklagar Ryssland för en invasion och regeringen gör allt för att kväva demonstrationerna. Blankspot har träffat människorna bakom rubrikerna.

”Klockan är snart halv två på natten. Jag kan inte sova. Jag är orolig. Mycket orolig”. 

Elena svarar äntligen på meddelandet. Det har gått flera dagar sedan vi hördes senast och pricken som normalt visar att hon tagit emot meddelanden har varit blank. 

När det var uppenbart att protesterna i Kazakstan inte bara vara isolerade till landets västra delar stängde regeringen ner all internetuppkoppling. Lärdomen om att proteströrelsers effektivaste verktyg är sociala medier gör denna åtgärd till en av de första på listan över hur en diktatur kväver protester.

Denna gång har det dock inte fungerat. 

– Vi försökte att ta oss till jobbet tidigare idag, men fick vända om. Det är många unga och berusade människor längs vägarna. De som kör bil har tagit av nummerskyltarna så att ordningsmakten inte ska känna igen dem. Vad kommer härnäst?

Elena bor med sin familj i centrala Almaty, Kazakstans största stad i landets sydöstra hörn och har sedan protesterna började vid nyårsskiftet knappt kommit utanför sitt hem. 

Det är femte dagen och i nyhetsmedier syns bilder som liknar dem vid Majdanrevolutionen i Ukraina 2014. Brända bilar. Mörk rök från polisens tårgaskastare. Arga ungdomar. 

Återigen slutar meddelanden komma. 

Jag ser plakat som kräver en bättre framtid. Budskap om demokrati, mänskliga rättigheter och frihet. 

Vilka är människorna bakom protesterna? Hur mår de som lever mitt i kaoset? Hur reagerar barnen? Vad händer med de äldre?

Den förra presidenten Nursultan Nazarbajevs staty har raserats. Trots den såg robust ut är den ihålig. Foto from sociala medier.

Allt började med att den kazakstanska regeringen vid årsskiftet beslutade att släppa på bränslesubventionerna för motorgas. Kort därefter bröt våldsamma protester ut i oljestaden Novuj Uzen (Zhangaözen). 

Protesterna spred sig snabbt till andra städer och trots att regeringen drog tillbaka beslutet om att släppa på bränslesubventionerna växte folkmassorna. 

Det visade att oron i grunden inte handlar om bränslepriser utan om ett långvarigt missnöje mot den kazakstanska regeringen där folket ställer sig frågan varför de lever i fattigdom samtidigt som landet har naturresurser i överflöd?

Händelseförloppet har hursomhelst gått snabbt. 

Kazakstans president Kasym-Zjomart Tokajev valde snart att avsätta den förre presidenten Nursultan Nazarbajev från positionen som ordförande för säkerhetsrådet.

Positionen som ordförande hade han fått efter flera års protester. Nazarbajev gjorde en rockad i regeringen som innebar att han trädde tillbaka 2019, för att släppa fram Tokajev som regeringschef.

Året dessförinnan, 2018, röstade man igenom en konstitutionell reform som gjorde att ordföranden för säkerhetsrådet är den som styr över militär, underrättelsetjänst och innehar vetorätt i strategiska regeringsbeslut. 

I praktiken innebär reformen tillsammans med rockaden att stora delar av regeringschefens makt förflyttats till säkerhetsrådet.

I mångt och mycket enligt sovjetisk modell. 

I sociala medier delades snart årets protester upp i flera läger. Dels de som visar ett allmänt missnöje mot Nazarbajevregimen, och i längden Tokajev. Dels de från en urban utbildad medelklass som under lång tid bedrivit demokratiaktivism. 

Men också en tredje skara bestående av unga arga män, som Elena skrev om i meddelandet, som passar på att bege sig till städerna för att tömma butiker, råna bankomater och ödelägga. 

I sociala medier sprider kazakiska medborgare att internet inte fungerar, med budskapet SOS.

Fler och fler lager adderas till protesterna. 

Det är torsdag den 6 januari och aktivisten Amir Shaikezhanov uppdaterar sina sociala medier under den korta stund som internet fungerar i Almaty. 

– Det var läskigt i stan i kväll, klirrandet av slagna fönster, mullret från öppnade bankomater, bilar utan nummerskyltar dök fram, tog ut bytet och försvann. Under dagen är stora butiker och stormarknader stängda, bara små butiker nära huset är sparsamt öppna.

En krossad tavla på Nursultan Nazarbajev. Den är funnen i det forna presidentpalatset i Almaty. Foto från en aktivist i Jeannes grupp.

Han befinner sig vid ett av torgen där de stora protesterna pågår och lägger upp en bild på en av demonstrationerna. På plakatet står det: ”Vi är vanliga människor, vi är inte terrorister”.

Samma morgon ändrade president Tokajev sin retorik kring protesterna. Plötsligt kallas de för ”terrorister finansierade av utländska intressen”. 

Amir är där för att hjälpa en aktivistgrupp med att få ut sitt budskap.

Ovanför samordningscentralen för aktivistgruppen står det en text: ”Vi är emot plundrare. Vänner, fall inte för provokationer. Drick inte alkohol. Vi är för ett fredligt möte och uppfyllandet av våra krav”.

I ett meddelande till Blankspot skriver samordnaren för aktivistgruppen, Jeanne Prasjkevitj, att hon vill ställa upp för intervju så snart internet är stabilt.

Sporadiskt skickar hon meddelanden, filmer och bilder när internet kopplas upp och ner.

– Jag har barn så jag kan inte vara med på plats på torget inleder Jeanne. Vi befarar att den nya rubriceringen av oss människor som terrorister är farlig. Det kan göra att vi blir nästa Belarus… eller är vi det redan nu?

Hon skickar också en länk till de krav som aktivisterna tagit fram.

1 Organisera ett offentligt samordningscenter vid Almatys befälhavares högkvarter. Bjud in ledarna från civilsamhällesrörelserna. 

2 Genom våra aktivisters insatser, identifiera ledare bland demonstranterna och skapa en lista med krav för förhandlingar. Organisera förhandlingsprocessen under arbetsdagen.

3 Genom alla massmedia tillkännage början av förhandlingsprocessen och separationen av parterna. För dessa ändamål är det nödvändigt att återställa Internet och arbetet i sociala nätverk.

4 Utveckla enhetliga regler för förhandlingsprocessen för båda parter med vår moderering.

5 Organisera frivilliga grupper av demonstranterna och, tillsammans med polisen, ta stadens strategiska och socialt betydelsefulla föremål under skydd.

Amir är en av dem som hjälper till. De ska samla namnunderskrifter när de plötsligt hör explosioner och automatkarbiner. En grupp män kommer rusande och ropar från torget.

– Killar, kom inte tillbaka, de öppnade eld mot oss utan förvarning, deltagarna spreds, vi har flera sårade.

Inlägget fortsätter.

– Senare fick vi reda på att säkerhetsstyrkornas kulor även dödade bilföraren till ett journalistteam och skadade en ung man på cirka 20 år.

Under natten börjar utländska trupper rulla in i Kazakstan. 

Scener från protester i staden Aktau.

På kvällen, torsdagen den 6 januari, publicerar Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan ett inlägg på sin Facebooksida där det står att den Rysslandsledda säkerhetspakten CSTO ska skicka fredsbevarande trupper till Kazakstan på bestämd tid och med ett bestämt mandat. Pasjinjan är nuvarande ordförande för CSTO. 

För att kunna aktivera artikel 4 i avtalet med CSTO, som innebär att man kan få militär hjälp, behövs en extern fiende. I detta fall utnämndes demonstranterna till utländska terrorister. 

Sammanlagt har strax under 4 000 soldater skickats genom militäralliansen. De kommer från Armenien, Belarus, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan. Varav de flesta från Ryssland. 

Formellt hävdar Rysslands president Vladimir Putin att deras uppdrag är att bevaka strategiskt viktiga platser. 

I sociala medier i Tadzjikistan och Kirgizistan florerar dessa bilder. ”Jag är emot att skicka (landets) trupper till Kazakstan.

Bland dessa namnges Almatys flygplats och regeringsbyggnader som demonstranter stundvis tagit kontroll över. Men den internationella rymdcentralen i Bajkonur nämns också.

Sedan Sovjetunionens fall har Ryssland ett avtal med Kazakstan om att hyra rymdcentralen till 2050, och det är härifrån som Ryssland skjuter upp satelliter. 

Sedan CSTO:s insats inleddes i Kazakstan har mycket blivit sagt av analytiker och politiker världen över. Medan somliga menar att det är en förtäckt rysk invasion, så säger andra att den snabba hanteringen från Ryssland visar vilken betydelse Kazakstan har för Moskva.  

Reaktionerna från länderna som skickar trupper är cyniska.

I sociala medier i Kirgizistan och Tadzjikistan florerar bilder som ifrågasätter varför ländernas trupper ska stötta rysk imperialism. I Armenien kritiseras Nikol Pasjinjan för att gå Rysslands fingerade ärenden och man undrar varför CSTO inte skickat trupp när Azerbajdzjan anfallit Armenien flera gånger det gångna året. 

Kazakstans president har dock meddelat att CSTO:s insats inte ska bli längre än nödvändig. Insatsen är enligt Tokajev beräknad att avslutas i mitten av januari.

CSTO-trupperna samlas i Kazakstan. Protester mot att de skickas sker i alla länder. Foto från Armradio.am

Pistolskott. Tystnad. Ett kort tillrop. Fler skott. En explosion. Mer tystnad. 

I fjärran hörs läten som för många är overkliga. Gatorna är tomma så när som på ett fåtal poliser som vandrar längs dem. Det är skrämmande ödsligt. 

Aktivisten Amir Shaikezhanov har lagt upp flera videor i sina sociala medier. 

Det är söndag. Amir skriver att det är lugnare idag. Det har gått ett par dagar sedan han hade internet senast och han vill uppdatera omvärlden på vad som händer. 

– Idag har närbutiker, bagerier, öppnat i området. Bröd har dykt upp utan att kaotiska köer bildats. De säger att de kommer öppna storbutikerna snart och kanske till och med acceptera kortbetalningar. I eftermiddags kom jag tillbaka från affären. På väg hem, bakom fönster, såg jag män med maskingevär. Tydligen är de överallt. 

Han fortsätter.

– De sköt mot något eller någon runt hörnet, siktade sedan mot en förbipasserande bil. Jag lyckades ta mig bort en bit och när mannen med maskingeväret siktade mot vårt hus så gick jag in. Det hörs då och då skott i centrum.

Tokajev svärs in som president 2019. Foto från Eurasianet.

Kazakstan anses liksom många länder i det forna Sovjetunionen vara repressivt. Människorättsorganisationer som Human Rights Watch och Amnesty International släpper med jämna mellanrum dystra rapporter om övergrepp mot mänskliga rättigheter, och Freedom House konstaterar kallt att landet är en ”utpräglad auktoritär stat”. 

Landet saknar så gott som en verklig opposition och har styrts av Nursultan Nazarbajev med järnhand sedan Sovjetunionens fall 1991. 

I en intervju för Blankspot tidigare år förklarade den kazakiska HBTQ-aktivisten och statsvetaren Zjanar Sekarbajeva att både makt och pengar ligger hos en liten elit i landet. 

– Vi alla vet att det kanske är de 20 eller kanske 30 rikaste i landet som styr och ställer allt. De har verkligen ingen lust att ändra systemet. En del av systemet är bristande mänskliga rättigheter, för om de varit fungerande så hade landet sett helt annorlunda ut.

Antikorruptionsorganisationen OCCRP avslöjade tidigare i år i ”Pandoraläckan” att Nazarbajev under åren sett till att göda sin familjs förmögenhet som bland annat uppgår till cirka 4-5 miljarder kronor i utländska fastigheter.  

Trots att Kazakstan är det rikaste landet i regionen, till följd av stora naturtillgångar, så är medellönen bara strax över 5 000 kronor i månaden och många undrar var pengarna har tagit vägen.

Nazarbajevs beslut att på 1990-talet flytta huvudstaden från Almaty till den nyanlagda staden Astana symboliserar korruptionen. 

Den stora staden Almaty på gränsen till de centralasiatiska bergen har länge betraktats som landets finansiella centrum, och flytten till Astana skulle visa sig dyr. 

Staden som idag, drygt tjugofem år senare, består av stora glasskyskrapor, vackra parker och skinande bilar ligger mitt i öknen. På sommaren är det ökenvärme och på vintern blåser de sibiriska kalla vindarna från norr. 

När Nazarbajev 2019 avsade sig presidentämbetet bytte han också namn på sitt livsverk från Astana till Nursultan. Men nu när han är borta så har regeringen återigen börjat kalla staden för Astana. 

Den 8 januari fick trupper tillåtelse att skjuta demonstranter utan förvarning. Foto från OMCT.org

Utanför Kazakstan växer frustrationen över att regeringen gör allt för att hindra insyn i landet. 

Den brittiska journalisten Joanna Lillis, som är bosatt i Almaty, var på nyårsresa till Bisjkek, Kirgizistans huvudstad, när protesterna bröt ut. På Twitter skriver hon.

– Jag har bott i Almaty i 17 år. Jag är knappast en ”outsider”. Jag var bara borta i ett par dagar – och nu är jag fast utanför! 

Samtidigt meddelar det kazakstanska utrikesdepartementet att det bästa sättet att få reda på information från landet är via dem, och kritiserar användandet av sociala medier. 

Bland annat skriver ambassaden i Belgien: ”Sociala medier är inte det bästa stället att få reda på den senaste utvecklingen i Kazakstan. Det tar tid att samla information och undersöka. Men för er som har frågor om proportionaliteten i statens ageranden, kolla denna på vår film och våra bilder. Terroristattackerna, rånen och våldet det senaste dagarna har kidnappat fredliga demonstrationer och underminerat säkerheten för hundratals och skadat affärerna. Den 10 januari har blivit utsedd till sorgedag av president Tokajev”. 

Bilden är något som kazakstanska ambassaden i Stockholm delar. De kritiserar utländska medier för att sprida en falsk bild av situationen, och för att vara ensidig. 

Blankspot har försökt att nå ambassaden för en kommentar. 

Insatta journalister och analytiker är alla rörande överens om att det kazakstanska utrikesministeriet genom sina kanaler försöker skapa ett alternativt narrativ. Syftet med det är att ta över kampen om informationen kring Kazakstan.

Bland annat kritiserar analytikern Peter Leonard regeringen i landet för att både stänga ner internet och stänga gränserna för journalister.

På så vis försöker regeringen att kväva nyheter inifrån Kazakstan.

En av Nursultans Nazarbajevs fastigheter i Europa. Foto från Radio Free Europe.

På andra sidan Kaspiska havet observerar Azerbajdzjan och Turkiet bekymmersamt utvecklingen i Kazakstan. Alla tre är medlemsländer i Turkiska rådet.

Oljeledningen från Azerbajdzjans huvudstad Baku till Turkiet, via Georgien, är en av huvudlederna för att föra ut olja från Kazakstan. Det är också enda vägen för att undvika stormakterna Ryssland och Kina.

Karta över oljeledningar runt Kaspiska havet. Från SouthFront.org

Just nu byggs dessutom oljeledningar under Kaspiska havet till Azerbajdzjan för att skapa en direktförbindelse mellan Kazakstans oljefält och ledningarna i Azerbajdzjan.

Syftet är delvis att minska beroendet till Ryssland, och delvis att öka det diplomatiska samarbetet med de turkiskspråkiga länderna i väst. 

För Blankspot förklarar den armenisk-libanesiska statsvetaren Yeghija Tashijan att röster i Turkiet och Azerbajdzjan anser att det var fel väg att gå för Kazakstan att kalla på CSTO.

– Framstående personer hade föredragit att Turkiska rådet skickade fredsbevarande trupper snarare än CSTO. Visserligen är inte Turkiska rådet en militär allians baserad på ömsesidigt försvar, utan det är en kulturell union. Därför kan inte Turkiet överföra militär till Kazakstan. Azerbajdzjans president Ilham Alijev har dock inte uttalat sig för att inte reta upp Ryssland.

Han tillägger att både Ryssland, Kina och södra Kaukasien har stora ekonomiska intressen i Kazakstan. Trots att andra intressen krockar så kommer dessa göra gemensam sak för att stabilisera läget i landet. 

– Ekonomiskt kan jag inte anta vad som kan hända, men Kina har enorma investeringar i Kazakstan, därför skulle både Ryssland och Kina arbeta tillsammans för att stabilisera landet. Ett stabilt Kazakstan är givetvis också viktigt för södra Kaukasus.

En nedbrunnen regeringsbyggnad i Almaty.

De groende protesterna har lagt sig något, men regeringen stänger fortfarande ner internet, gränser och kontrollerar medier. 

Hittills har detta inte påverkat hur demonstranter ser på sin regering, och trots löften om mindre reformer och åtgärder lär de inte blidkas. 

Protesterna har vid tiden för publicering på tisdagen den 11 januari lett till att hundratals civila dött, nästan 8 000 arresterats och otaliga skadats. Till det tillkommer rapporter om våldtäkter, kvinnovåld och angrepp riktade mot utsatta minoriteter.

Hur den närmsta framtiden ser ut är svårt att säga, men protesterna har uppenbart inte endast skrämt upp den sittande regeringen; även länderna i Kazakstans omvärld. 

För Elena i Kazakstan finns dock oron för familjens säkerhet kvar. 

– Jag har inte gått ut på flera dagar och vi har låst dörren med alla tre lås. Jag hoppas att kaoset går över snart. 

Hon tillägger att hon trots allt hoppas att livet kan gå tillbaka till det vanliga.

– Vår förhoppning är att myndigheterna kan få bukt med problemen, och att våra liv lugnt och stilla kan fortsätta som de gjorde innan allt det här.

Fotnot: Elena heter egentligen något annat.

Toppbild: Demonstranter håller upp plakatet: ”Vi är vanliga människor, vi är inte terrorister”. Foto från Twitter.

Ja, jag vill prenumerera!

Läs köpvillkoren innan du beställer.

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.