Blankspot om ,

Med elever under radarn i Togo

Reportageresan till Togo 2017 var första gången vi tog med oss skolelever ut i fält via facebook. Vi publicerar här Martin Schibbyes text om erfarenheterna från vårt skolprojekts första resa.

Av 2 oktober, 2018

Detta är en av flera texter om Blankspots skolprojekt. Här kan du läsa mer om skolsatsningen: ”Vi bygger morgondagens demokrati med elever” och ”Så var det att göra journalistik med 1200 elever.”

»Mellanlandning i Paris. Tack för senast. Så kul att träffa er och föreläsa för er. Det känns väldigt speciellt att ha en hemlig och unik facebookgrupp tillsammans med er. Men också lite nervöst.

Framför mig på golvet på flygplatsen står mitt till bristningsgränsen packade handbagage: Passet med ett stämplat visum, de laddade batterierna, och 360-kameran.

Utrikesjournalistik är i grunden extremt oglamoröst. Det är mest oändliga förberedelser, tålmodig väntan på olika tillstånd, visum och intervjupersoner. Ett mödosamt tragglande med papper. Men så kommer de dagarna då allt faller på plats. Då planeterna radar upp sig längs en rät linje.

Då allt känns möjligt.

I dagsläget kan jag inte berätta allt om destinationen.

Dels för att jag vet lika lite som ni om vad jag kommer att komma hem med. Eller hur det kommer att bli.«

Så löd det första inlägget i de facebookgrupper för skolorna som följde reportageresan till Togo 2017. Eftersom jag inte kunde berätta om destinationen så fick jag berätta vad jag gjort de senaste veckorna.

Jag berättade för eleverna att jag alltid börjar med att köpa en karta som man kan veckla ut och sedan försöka förstå landet utifrån ett helikopterperspekti:

Varför går gränserna där de går? Av vem är de dragna? Är landet strategiskt placerat? Finns det mineraler? Hav? Sedan går jag till biblioteket och lånar allt om landet. Eller laddar ner till min Kindle. I det här fallet hittade jag bara två böcker som jag redan läst ut. Det gör att det också känns som rätt destination. Det finns ju ingen poäng att åka och göra samma reportage som andra redan gör. Sedan beskrev jag i grupperna hur jag började ringa diplomater, hjälparbetare och politiker. Det är inga intervjuer utan man ber att få prata med dem i »researchsyfte« då berättar de ofta mer, »off the record« som det heter, om de vet att de inte blir citerade. Syftet med de samtalen är att försöka bli klokare snabbt.

Jag berättar för eleverna att den röda tråden i reportagen vi ska ta fram tillsammans är att studera demokratirörelser och det händer oerhört mycket på kontinenten som vore värt at uppmärksamma.

Den här fasen brukar kallas för researchfasen och som alla journalistiska historier börjar den med att man har en frågeställning som man är nyfiken på. En fråga är: varför växer demokratirörelser sig starka just nu?

Hur kommer det sig och vad eller vilka kan hjälpa mig att berätta detta?

Research handlar om att samla in material och det är viktigt att i denna fas inte vara tesdrivande. Om man redan är inställd på vad man letar efter kommer det som är mest uppseendeväckande glida en förbi. Det kanske inte alls stämmer att demokratirörelser växer sig starka. Fler och fler länder kanske blir diktaturer. Man måste försöka att inte söka svar på det man tror utan söka brett utan för mycket åsikter.

Den bästa källan till kunskap är alltid lokala journalister i de aktuella länderna och jag mailar även dem och frågar vad som händer i oktober i deras länder.

Jag får ofta frågan om jag är mer eller mindre orolig nu än förr när jag är tillbaka i sadeln i jobbar.

Blir man avskräckt eller blir man orädd av att ha erfarenheterna jag har? Svaret är att jag alltid är orolig, annars har jag inget där att göra. Framför allt är jag orolig för de jag intervjuar.

Jag är rädd för att någon ska knacka mig på axeln och säga att »den här intervjun du nu gör är olaglig«. Jag är mer orolig för juridiska frågor än för risken för våld eller fysiska hot.

I land efter land så kriminaliseras journalistik. Röda linjer dras framför de frågor man inte får bevaka.

Det pågår en jaktsäsong på kollegor som inte ser ut att någonsin avblåsas. Att se hur kriget mot terrorismen, i många länder blivit ett krig mot journalistiken, det skrämmer mig mer än något.I gruppen skriver jag: »Nu ska jag strax mot gaten. Det känns fint att ha er i klassen med. Ni kommer att kunna spela en väldigt viktig roll framöver när jag kan berätta mer. Jag vet inte hur det blir med tillgången till nät framöver, men så fort jag har nät blir ni det första att veta.«

En av lärarna svarar direkt: »Stort lycka till. Det ska bli väldigt spännande att följa med dig på ditt uppdrag«.



Efter ett par dagar i landet med små korta uppdateringar så skriver jag i grupperna:

»Som några av er har listat ut befinner jag mig i Togo i Västafrika. Landet är svårt att hitta även på en karta och så litet att på de flesta kartor är namnet utskrivet i havet. Landet har sedan en militärkupp 1967 styrts av Gnassingbe-familjen. Först av fadern Eyadema och sedan av sonen Faure. Det jag är nyfiken på är dels stämningen i landet. Med tanke på allt som händer i Västafrika där demokratin vinner mark så är jag nyfiken på om det finns liknande tendenser här.

Det tänkte jag att vi tillsammans ska undersöka.

Sedan sitter det också sedan nio år en svensk medborgare fängslad i stadens fängelse. Och jag tänkte att vi tillsammans skulle ta reda på varför han sitter fängslad, samt om möjligt försöka träffa honom.

Men nu när jag har nät så kan vi ju göra en övning tillsammans. Om ni googlar på Gnassingbe i Sverige, så gör jag samma sak här och ser hur resultaten ser ut.

(Ingen bild idag – tar för lång tid att ladda).«

Resan var den första i pilotprojektet och det medförde en del avvägningar. Precis innan jag reste blev jag kontaktad av en person som jag hade planerat att intervjua och personen sa att de inte ville att jag skulle hämta ut min journalistackreditering på plats i landet. De menade att jag då skulle bli övervakad av säkerhetstjänsten och då skulle de inte våga träffa mig.

Så jag tog beslutet att resa in som turist. Detta var inget jag skrev om i Facebook-gruppen förrän senare.

Jag gillar inte att låtsas vara turist, det har jag varit tydlig med mot eleverna.

Jag vill jobba öppet. Och särskilt med min historia så vill jag inte råka illa ut för att jobba som journalist utan visum.

Men de jag skulle träffa bedömde situationen som sådan att det var så jag skulle göra. Så då fick det bli så.

Första morgonen när jag såg ut genom hotell-fönstret så såg jag två polisbilar utanför hotellet. Det visade sig att det hotell jag valt låg bredvid en polisstation. Jag blev kompis med poliserna i huset bredvid hotellet och hälsade på dem varje morgon.

Men därför kan jag inte skriva om allt till eleverna – allt på Facebook är ju som att skriva ett vykort – även om det är en stängd grupp.

När jag väl var hemma så frågade jag eleverna om det var rätt att jobba under radarn och låtsas vara turist – eller om jag borde ha ställt in resan för att jag inte kunde jobba helt öppet?

Ett av de första reportagen jag gjorde i Togo handlade om stämningarna ute på universitetet. I facebookgrupperna skriver jag:

»Var ute vid universitetet idag och träffade studenter. På ett universitet byggt för 10 000 studenter gick över 15 000. Många demokratirörelser i länderna i regionen har sin bas på universiteten, bland studenter. En person berättade att allting var väldigt politiserat. Ville man som student ha bättre toaletter tolkades det som att man var emot regeringen. ’De kallar mig radikal, när allt jag vill är att förbättra situationen’ sa han.

Han hade också gripits av polis vid flera tillfällen för sitt studentfackliga arbete.

En annan student var trött på alla politiska konflikter och ville bara studera i lugn och ro.

Stämningen på universitet kan ofta vara bra temperaturmätare på läget i landet och det kändes också bra att min skolfranska kunde dammas av.

Måste vidare nu. Skriver mer snart.«

Ett av målen med resan är att ta mig in i fängelset och intervjua den fängslade svensken men om detta kan jag inte skriva så mycket medan jag är i landet. Det får bli en överraskning när jag väl är hemma och träffar eleverna igen.

I ett inlägg några dagar senare skriver jag istället om hur det är att jobba:

»Att surfa här är som att andas genom ett sugrör. Funderar en del på vad det innebär att internet är så segt att det nästan inte fungerar? Är på plats och har börjat orientera mig. Har träffat kollegor och gjort ett par utflykter. I det här läget försöker jag tänka i ’scener’. Vilka scener behöver jag, eller vill jag ha. Vilka personer kan bli huvudpersoner i en berättelse och hur ska historien berättas.

Jag vill helst ha rörelse. Det vill säga vara med människor när de gör saker – aktiva verb. Det är nyckeln till bra reportage. Men ofta hamnar man vid skrivbord där folk berättar vad som hänt. Fungerar så klart det också. Man samlar pusselbitar utan att veta vilket motivet är. Sedan har jag satt igång flera processer som kan bli något.

Berättar mer sen. Varje kväll är jag noga med att skriva rent anteckningar och intervjuer från dagen – annars blir det för mkt jobb när man kommer hem. Idag ska jag lämna huvudstaden och ta mig ut på landsbygden. Ofta kan skillnaderna mellan stad och land vara som natt och dag.

Man kan leva i samma land – men ändå i helt olika världar.

Även om journalistik ofta kan sammanfattas som ’the art of hanging around’ så är det också ofta bra att inte stanna för länge.

En av de svåraste sakerna med att jobba som journalist i fält är att få folk att förstå vad det är man ’vill ha’. Ofta hammar man i artigheter, eller i en rad möten som inte leder någonstans. Det är lätt att bara börja flyta med. Men då är det viktigt att inte glömma grunduppdraget vad jag är här för att bevaka.

Så plötsligt förstod jag, tolken och fixaren varandra och allt föll på plats. Det är viktigt med en plan men också att kunna experimentera och våga släppa planen.

Pratade medievanor med ungdomar idag och till min förvåning är Yahoo stort här. Det är den kanalen de flesta använder för nyheter tillsammans med radion och nyhetsgrupper på WhatsApp«.

Dagen efter besöker jag stadens enda offentliga sjukhus och tvingas kliva över en man som ligger på ett plastskynke med benet provisoriskt spjälat med brun kartong. Bakom honom sitter en mamma i grön klänning med ett otröstligt naket barn.

Bandage fuktiga av var och blodiga kompresser ligger i en blå hink.

Golvet är täckt med skräp och tomma vattenflaskor. Runt omkring den enda läkaren trängs de som kan stå upp. I ett angränsande rum pågår en operation utan bedövning. Det liknar vid en snabb anblick ett krigssjukhus efter en granatattack.

Men detta är vardagen på Togos enda större offentliga sjukhus förklarar en läkare.

– Hur vi orkar, ja man får vända sig till sin Gud.

Det enda som kändes som ett sjukhus var rostiga skyltar med texten för de olika avdelningarna.

Bara tio minuters promenad från sjukhus låg ett privat sjukhus, Biasakliniken, och skillnaden var som mellan natt och dag.

Svalkan slog emot en direkt när man klev in. Från en stor platt-tv rapporterar France24 om den nyvalda presidentens besök i grannlandet Mali. Flera togoleser skakar på huvudet åt valet i Frankrike, pest eller kolera anser många då Frankrike anses styra för mycket i landet även efter självständigheten.

Rummen liknar inget jag någonsin sett på ett sjukhus. Singelrum med sängar som liknar första klass på internationella långflygningar, komplett med balkong, privat kök, platt-tv och syrgasmasker. Golven nybonade så den gnisslar om sulorna. Man kan spegla sig i både väggar och golv. Ur ett rum kommer röntgenläkare ut med bly över bröstet. Nyligen öppnade man en mottagning för unga par med fertilitetsproblem. Sedan dess har det anlänt personer från hela Västafrika. Ett par från Ghana, Senegal väntar på sin tur.

På en annan våning är det en intensivvårdsavdelning. De flesta maskiner står tomma, i en annan ligger en yngre man som blir uppassad av två sjuksköterskor i ljusgröna uniformer.

I Facebookgruppen skriver jag: »Två besök på olika sjukhus som kanske kan bli en del av det kommande reportaget. Om inte så bidrog de till att förstå mer av landet och skillnaden mellan de som har pengar i landet och de som inte har det, om man skulle bli sjuk.«

En av lärarna skriver i gruppen:

»Hej! Nu så har vi lektion igen och har ännu mer frågor, vi undrar mer om just journalistik. Har du träffat några journalister och under vilka villkor, var det fritt eller behövde ni gömma er?

Finns det pressfrihet i Togo, kan journalisterna granska regeringen utan att bli dödshotade eller fängslade? Tack från 8b!«

Jag svarar genom att berätta om de intervjuer jag precis gjort med lokala journalister om deras situation.

En av de sista dagarna så reser jag ner längs med kusten, öster om huvudstaden. Eftersom det är första gången för mig i landet så försöker jag också få en känsla för historien. Besöker den plats varifrån slavar skeppades från Togo över Atlanten. Min tanke var att denna plats skulle bli slutscenen i det kommande reportaget.

Så blev det inte men nere vid stranden gjorde jag flera filmer där jag berättade om landets historia.

Filmer som jag sedan laddade upp i facebookgrupperna.

Efter hemkomsten kunde eleverna följa den dramatiska utvecklingen i Togo. Efter att jag hade lämnat landet så skakades den lilla nationen av omfattande protester.

Jag skrev närmare 30 artiklar om händelseutvecklingen och till slut strax innan jul så kunde jag skriva om svensken som släppts fri efter åtta års fångenskap.

Genom intervjuer med dottern och genom att ta fram flera filmer, så kallade explainers om landet så fick de också mer kunskap.

Det kändes bra att i och med det kunna visa på hur journalistiken just är en process där man från början inte vet vad man kommer att hitta.





Av