Idé & Analys om Lundin

Målsägandens vittnesmål ifrågasattes: ”Minns flygplanen som bombade vår by”

Under torsdagen den 17 oktober vittnade Lam Pak Triguar, född 1995, om sina minnen som barn under kriget i Sudan. Han beskrev hur militären anföll utan förvarning och dödade både människor och boskap. Det var bara ett problem. Historien var en annan än den han berättade 2016. – Det som gör oss förvånade är att allt du sagt nu avviker från det du sa till polisen 2016, sa Ian Lundins advokat, Torgny Wetterberg, under det intensiva motförhöret.

Av Martin Schibbye 19 oktober, 2024

Höstens första frostnatt är över. Hade de åtalade befunnit sig i Sverige skulle de i morse behövt skrapa de tonade rutorna på den svarta bilen inför färden från Grand Hotel till Kungsholmen. Men sedan några veckor har de båda begärt och beviljats att vara med på länk.

Lampan ovanpå den vita webbkameran längst bak i sal 34 lyser rött. På skärmarna visas logotypen för Sveriges domstolar: Svärdet och vågen är Justitias attribut – svärdet står för maktutövning och vågen för rättsskipning. Vågen i balans står för jämlikhet och likhet inför lagen.

Därefter ser man på Tingsrättens skärmar Ian Lundin, klädd i svart kostym, framför ett skåp av ljust trä. Schneiter sitter i vad som ser ut som ett bibliotek och Ian framför samma whiteboard-tavla som igår. Det är samma ljusa trä i Schneiters bokhylla som Ian Lundins kontorsmöbler och det ser nästan ut som om de satt i samma rum.

De unga jurister som turas om att som praktikanter för Civil Rights Defenders bevaka rättegången brukar alltid reagera på att de åtalade inte sitter häktade. Vid misstanke om så pass allvarlig brottslighet borde flyktfaran vara stor? De är dessutom båda bosatta utomlands.

Varför det är så kan ingen riktigt svara på. Det är första gången en svensk domstol gör något liknande och åtalar företagsledare för medhjälp till grovt folkrättsbrott, och mycket är inte som det brukar vara.

De åtalade säger sig välkomna rättsprocessen, som de är övertygade om kommer att frikänna dem. Samtidigt har de gjort allt i sin makt under de senaste tio åren för att inte hamna här.

I snart 150 arbetsdagar har de båda sidorna argumenterat emot varandra. Å ena sidan den svenska statens samlade resurser efter en rekordlång 13-årig förundersökning, på den andra oljemiljardären och hans kollega som vardera har ett stort team med advokater.

I bild syns nu även Lam Puak Triguar, född 1995, ett av de yngsta vittnena i målet. I vit skjorta och svart kavaj sitter han inte still i stolen utan snurrar från sida till sida medan han berättar om konflikten.

Bakom honom står, vad som ser ut som, en svart skolväska lutad mot väggen. En snabb överslagsräkning visar att han var två år när Lundinbolaget fick tillträde till block 5A. På plats bredvid honom sitter tingsrättens två tolkar, som rest ner till Kigali för att översätta från nuer till svenska för de vittnen som inte kunnat ta sig till Tingsrätten, men till grannlandet Rwanda. Bredvid på en stol sitter även advokat Anders Sjögren, målsägandebiträde och kollega med Thomas Bodström.

Lam Puak Triguar är trött och berättar för rätten att han inte sovit på två dygn. När han landade i Kigali togs han åt sidan av landets migrationsmyndighet och sattes i förvar. Det tillhör inte vanligheterna att en ung man från Sydsudan reser in i landet för att vittna i en domstol. 

Men hans advokat och målsägandebiträde fick ut honom, och nu efter en kort paus syns han på skärmarna, bredvid de åtalade. Åklagare Martina Winslow ställer inte så många frågor den här morgonen, utan låter målsäganden berätta relativt fritt om byar, stölder av kor och livet som barn i byn.
Han minns att militären en dag kom till byn och att det var ”soldater både på marken och i luften”.
– De förvarnade oss inte. De kom och började beskjuta byn och sköt alla, både människor och kor.
– Vilka är det som kommer? frågar åklagaren Winslow, noga med att inte ställa ledande frågor.
– Jo, de som kom, de hade uniformer och de var araber, blandade med folk som var svarta och de som var röda i skinnet. Så vi visste vilka det var.
– Vet du vilka de var?
– Det var araber, alla blev rädda och började fly.

Det vittnet syftar på är nordsidans soldater i det inbördeskrig som rasade i landet mellan 1955 och 2005. Förenklat kan man säga att det utkämpades mellan araber i norr och svarta folkslag i söder, i det som idag är ett nytt land: Sydsudan. Men kriget var betydligt mer komplext än så med strider även inom de båda grupperna.

Hur gammal Lam Puak var när kriget kom till byn minns han inte riktigt, men han minns att pappan ”kunde bära honom” och han tror att han var åtta år och att det kan ha varit kring år 2002. Han säger sig också minnas flygplanen i luften ”som bombade civila”.
– Minns du att du såg flygplanen vid det här tillfället?
– Jag har sett dem, de har samma färg som deras uniformer. Det är samma kamouflage, samma färger, berättar Lam Puak Triguar och förklarar att det också släpptes bomber som ”ramlade ner och spred ut sig”.

Det var då som kor och människor dödades. Än idag ångrar han att han inte hann släppa ut boskapen. Hade han gjort det hade korna haft en chans att klara sig. Nu dödades korna.

Även om han inte minns årtalet exakt, minns han att anfallet kom under torrperioden. Det är regnperiod från maj till oktober, och torrperioden sträcker sig från december till april, så med hjälp av de ramarna kan Tingsrätten försöka orientera sig.
– Jag minns tiden, eftersom vi under samma tid högg ner och avverkade träd, berättar Lam Puak Triguar och ser sig nyfiket omkring i rättssalen.

Dagens målsägande är en av totalt 32, och de kan lite förenklat delas in i fyra kategorier. Dels äldre pastorer som är lite mer av politiker, dels före detta barnsoldater som var omkring nio, tio år när bolaget kom till området, och sedan en grupp av före detta anställda på bolagets bas i Rubkona.

Själv tillhör han den fjärde: civila som drabbats. lam Puak berättar sedan för rätten att under anfallet mot hembyn dog också hans lillasyster. Pappan hade flera fruar och de hade inte samma mamma. Men en syster är en syster. Målsäganden berättar att hon inte dog av bomber eller splitter, utan av kulor. Hon var gammal nog att gå och lekte ibland med sin storebror.

– Hon träffades bakom vårt hem, säger Lam Puak Triguar.

Sedan bryts uppkopplingen till Kigali för en kort stund, och åklagaren hinner upprepa frågan om de kunde skydda sig på något sätt under anfallet? Därefter bryts uppkopplingen igen, och den åtalade Alexandre Schneiter syns i bild på Tingsrättens alla fyra skärmar.

Efter bara någon sekund är rättssalen i Kigali tillbaka i bild. Lam Puak Triguar berättar att de inte kunde skydda sig, men att den enda som dog den dagen var lillasystern.

Målsäganden börjar se ännu tröttare ut och kväver en gäspning medan han fortsätter att svara på åklagarens frågor om namn på byar och floder. Under gårdagen lämnade åklagarsidan in ännu en av många kartor för att rätten ska kunna följa med i berättelsen.

Sedan rättegångens start har geografin varit en stridsfråga. Det finns ingen karta som de olika sidorna enats om, och även om det funnits skulle byarnas placering på den kunna diskuteras.

Det är också därför åklagaren i sin gärningsbeskrivning talar om platser ”i och nära” block 5A för att inte en händelse i en by ska avfärdas av rätten för att den ligger utanför Lundins områden.

Försvaret har i sin tur menat att det är för oprecist och svårt att försvara sig emot. Åklagarna har försvarat metoden med att det är ”en stridsmetod och inte ett enskilt anfall” som åtalet tar sikte på.

Att få ett barns minnen, från 24 år sedan, att passa in i åtalet kräver lite arbete, och åklagarens frågor blir allt mer detaljerade när målsäganden ska berätta om flykten efter anfallet.

Målsäganden berättar att de efter att ha flytt hamnade i Thurkiel och väl där bestämde sig byborna för att flytta korna till områden som inte var drabbade av kriget. Därefter flydde han och familjen till Rubkona och där registrerades familjen som flyktingar. Eftersom en av släktingarna var soldat fick barnen instruktioner om vad de kunde berätta.

– Ni är små barn, om de frågar er om den här mannen, så får ni säga att ni inte känner honom, berättar Lam Puak Triguar, för att visa hur familjen försökte skydda barnen under kriget.

Därefter bryts kontakten med Kigali och bilden fryser under några sekunder. När uppkopplingen startat om berättar målsäganden om en händelse då hans farbrors hus brändes ner efter att de flytt vidare.
– Du kan bränna ner ditt hus själv, sa soldaterna till farbrorn när de kom till byn.
Lam Puak Triguar minns hur farbrorns gamla händer skakade när han tog emot den brinnande lågan.
Han ska ha svarat att han inte kunde bränna ner ett hus han byggt.
– Då sa soldaterna: Vi gör det själva, och så sköt de ammunition in i huset som fick allt att fatta eld.

Det finns detaljer i berättelsen som gör att den sticker ut: de skakande händerna, den brinnande lågan. Den idag snart trettioåriga Lam Puak Triguar fortsätter att försöka minnas vad han var med om som åttaåring. Han minns hur de paddlade i kanoter över floder. Hur kriget alltid kom ikapp dem var de än flydde, och hur militären kom med tunga vapen längs med floden. Nya namn på byar, nya namn på döda.

Men också långa perioder där inget händer och då Lam Puak Triguar får höra vad som hänt från andra.

Han minns att hans familj funderade på att ta sig till Dinka-områdena, men att det var ett svårt beslut att ta eftersom de, som nuer, länge befunnit sig i konflikt med dinka och stulit kor från varandra. Till slut bestämmer sig familjen för att inte fly dit, utan söka en fristad i nuerområdena.

Efter en tid på flykt berättar målsäganden att han återvände till området kring Bentio.
– Min pappa sa att nu är det lugnare och vi kan därför flytta tillbaka till våra hem. Vi kan återvända till vår gamla hemby.
Väl hemma sa pappan att de inte kunde gå in i huset innan de hade offrat något till gudarna. Orsaken till det var att hans syster hade dödats där.
– Efter det så bosatte vi oss i vårt gamla hem. Men det var inte längre som förut, berättar Lam Puak Triguar.

Han minns att han nu var tillräckligt gammal för att få ta hand om kalvar och boskap, och det får man göra kring tioårsåldern.

Mot slutet av förhöret, strax före lunch, frågar åklagaren Martin Winslow hur han kom i kontakt med svensk polis.

Lam Puak Triguar räknar upp en handfull namn på personer som också förekommer som målsägande i rättegången och med vilka han brukade diskutera det som hade hänt.
Vännerna hade en dag med sig en bild över Sydsudan, och han kunde då berätta för dem vad som hade hänt på de olika platserna.
– Det finns inget barn som du som kan vittna och öppna sitt hjärta. Du ska vara med och vittna, sa de till mig.

Lam Puak Triguar minns att han några år senare blev uppringd av svensk polis, och att han då sa att han gärna var med och vittnade – vilket också skedde i Nairobi. Vid den tiden var han flykting och bodde i ett flyktingläger i Kenya. Svensk polis ordnade så att en buss hämtade upp honom och körde honom till Nairobi där han förhördes. På plats hördes också en äldre person från Sudan.

– Ett år senare kom de och förhörde oss igen, och jag togs till samma hotell, jag och min kollega. De sa då också till min kollega att han gett olika versioner som skilde sig åt, därför fick han inte vara med, berättar Lam Puak Triguar.

Åklagare Winslow frågar sedan om han blivit påverkad på något sätt när andra fick reda på att han förhörts av svensk polis.
– De sökte upp oss, och det hände att flera som vittnat flydde från Afrika till västvärlden. Jag har själv levt gömd under alla de här åren och inte velat leva i Juba.

Lam Puak Triguar berättar att han under de här åren haft tur och blivit varnad av vänner. När människor frågat efter honom har han ”alltid varit på sin vakt”. Hotbilden fick honom så småningom att lämna flyktinglägret där han inte kände sig trygg.
– Det vi har pratat om idag är bra. De andra samtalen också. Men det finns en risk att människor får höra att jag varit här. Det kan bli problem för mig, säger Lam Puak Triguar.

Tillbaka efter lunchen säger Lam Puak Triguar att han nu har återhämtat sig. Efter tre timmars förhör av åklagarsidan, som kallat honom som vittne, är det dags för Ian Lundins och Alexandre Schneiters försvarsteam att hålla i motförhöret.

– Hej, Lampok! säger Ian Lundins advokat Torgny Wetterberg och ber om att få rekapitulera några uppgifter så att han med säkerhet uppfattat allting korrekt.

Efter att ha gått igenom namn på byn han föddes i: Nhialdo, och årtalet 1995, går advokaten i snabb takt igenom de händelser han beskrev under förmiddagen.

– Det som gör oss lite förvånade är att allt du sagt avviker från det du sa till polisen 2016.

Ian Lundins advokat förklarar sedan att försvaret nu ska gå igenom en del av ”alla avvikelser” genom att läsa ur hans äldre förhör på engelska.

På de fyra skärmarna inne i sal 34 visas transkriberingen av förhöret från 2016 upp. Alla i rättssalen kan, samtidigt som tolken översätter, se att i förhöret från 2016 berättade Lam Puak Triguar för polisen att han växte upp åtta timmars gångväg utanför Bentio, i en by som hette Biel. Alltså inte i Nhialdo.

Medan tolkarna i Kigali översätter hans numera åtta år gamla förhör, bläddrar Wetterberg vidare och förbereder nästa avsnitt. Bakom försvararna är den bokhylla som var tom i september 2023 nu full med pärmar med material från den nu över ett år långa förhandlingen.

När tolken översatt klart fortsätter Wetterberg att visa att Lam Puak Triguar 2016 berättade att Biel också kallades Booryian. En annan by i närheten var Pasay. Målsäganden får en fråga om han varit i Nhialdo och svarar att han ”inte gick dit då han inte bodde där”.

– Ja, här säger du att din hemby heter Biel och inte Nhialdo. Du säger till och med att du aldrig gick dit och anger avståndet dit. Vad har du att säga om detta?
– Den här texten? Är det ett tidigare förhör? frågar målsäganden, varpå Wetterberg upprepar frågan.
Lam Puak Triguar ler och pekar med ett finger på Wetterberg i kameran.
– Har jag svarat detta, eller är det tolken som tolkat?
– Det är dina svar.

Målsäganden gestikulerar och pratar länge med tolken, varefter han säger att han inte riktigt vet vad han ska svara.
– Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det verkar som om tolken var arg på mig. Jag har aldrig sagt att jag bodde i Biel. Detta är väldigt konstigt, vi flydde via Biel. Jag bodde i Nhialdo.

Wetterberg går sedan vidare och säger att även det målsäganden sa till polisen i Nairobi 2016, vad gäller flykten, skiljer sig helt från det han sagt idag i Stockholms Tingsrätt.
– Det som vi kommer att läsa upp nu är den beskrivning som du lämnade i polisförhöret av flykten från Biel, inte Nhialdo, så om tolken börjar läsa högst upp på sidan 188, instruerar Wetterberg.

Ett längre avsnitt markeras i gult och visas på skärmarna, och eftersom försvarsadvokaterna anser att i princip allt som sagts är en avvikelse, blir det flera sidor av gulmarkerad text.

Tolken börjar läsa på engelska om hur målsäganden 2016 berättade att han såg poliser som började bränna ner husen, och att han själv var inne i ett av dem och då ombads gå ut av poliser han inte kände igen.

Förhörsledarna i Nairobi frågade då 2016 om han såg huset brinna, och det sa han att han gjorde, och han sprang därför därifrån tillsammans med sin familj. Efter flera följdfrågor om detaljer berättar han att elden ska ha startats av att poliser kastade in brinnande tändstickor i husen.

Målsäganden berättar också att när hans mamma gick ut, följde han efter henne och att de sprang i tre timmar. Därefter ska de ha tagit sig med båt till Bentio.

Medan tolken läser, snurrar målsäganden fram och tillbaka i den svarta läderstolen. Det syns att han är trött. Rent logiskt borde han inte le. Men efter två dygn utan sömn kan man känna igen det närmast fnissiga tillstånd som kan inträda.

Tolken läser och läser. Minut efter minut går. Ibland bryts förbindelsen och tolken måste sluta att översätta. Sedan knastrar det till och ljud och bild är tillbaka, varpå tolken fortsätter att läsa. Men här sägs inget om något anfall från luften. 

Därefter säger Wetterberg också att de ska läsa på några platser till, bland annat om vad han gjorde under flykten. Tolken läser om hur målsäganden svarar på frågan om var han sov: att han ”sov under ett myggnät” i fyra år i staden Bentio, där han också jobbade med matutdelning och gick i skolan. ”Inget hände i Bentio, och jag såg inget dåligt,” sa målsäganden till svensk polis 2016.

– Du har ju hört nu vad du sa till polisen, och det är en väldigt annorlunda beskrivning. Här tas din mamma dig till Bentio och du stannar där i fyra år. Men du har tidigare lämnat en helt annan beskrivning. Vad är din kommentar?
– Vad jag vill säga är det här: Tolkningen stämmer inte. Personen som tolkade var en flicka, en tjej. Jag påpekade felen gång på gång, men hon fortsatte och ifrågasatte mig. Jag sa att hon skulle tolka och inte säga vad hon själv tycker.
– Jag vill bara ge information. Vi har tillgång till ljudfilen, bara så du vet! Men din kommentar är alltså att detta är feltolkat? undrar Wetterberg, och målsäganden intygar att det är så han ska tolkas.

Efter den sista rasten fortsätter Wetterberg att fråga om pappan var med honom under flykten, vilket han bekräftar. Frågan är då varför han inte sa så i polisförhöret? I det förhöret sa han att pappan var kvar i byn, och att han senare dödades.
– Vi lämnade pappan i Bentio, men sedan ringde någon och sa att någon dödat honom, berättade målsäganden 2016.
Under dagens förhör har han berättat att pappan var med honom hela tiden, ändå tillbaka tills de flyttar in i huset där han syster dödades och Wetterberg ber honom återigen förklara – varför han lämnar olika uppgifter.
– Vad är din kommentar till att du till polisen 2016 sa att din pappa blev dödad?
Lam Puak Triguar säger att hans pappa dog 2014.
– När jag blev tillfrågad så frågade de om han levde, och då sa jag att han dog, och då frågade de hur jag kunde veta det, så jag berättade, säger Lam Puak Triguar.

Andra saker som enligt försvaret skiljer sig mellan de olika förhören är uppgiften om den nedbrända hyddan i byn Gezira, som han under förmiddagen berättade om. Wetterberg frågar varför han inte sa det till polisen 2016.
– När du hördes av polisen 2016, så berättade du inget om några händelser i Gezira, utan istället sa du att du var i Bentio.
– Jag var förvirrad då, men jag pratade om det idag.
Wetterberg frågar sedan om händelsen i Thurkiel, som han inte sa något om 2016 men som han idag berättat om.
– Jag vet inte, om tolken inte nämnde detta kan det vara orsaken. Men jag vet inte varför jag inte berättade det, säger Lam Puak Triguar.

Därmed är motförhöret över.

Alexander Schneiters advokater har inga ytterligare frågor, och det är då bara målsägandebiträdet advokat Anders Sjögren i Kigali som har ett par frågor.
– Som du har sett, så är det som lästs upp saker som polisen skrivit ner. Min fråga är om du fått möjlighet att läsa igenom det förhöret?
– Nej, jag fick aldrig den möjligheten.
– Läste polisen upp för dig vad de skrivit ner?
– Nej, de har inte läst upp någonting. Inte heller har de frågat om stavning eller liknande.
– Har du någon gång efter förhöret 2016 tagit del av ditt förhör?
– Nej, jag har aldrig fått tillfälle att ta del av dem. Idag var första gången som jag fick ta del av dessa papper.
– Försvaret sa också att det fanns en ljudfil. Spelade polisen upp den för dig?
– Nej.
– I samband med att förhöret hölls, vad fick du för information kring vad förhöret skulle handla om?
– De sa att jag skulle bli förhörd om händelser under en viss tid.
– Sa de vad det var för händelser?
– Nej, om de sagt vad de ville veta så skulle jag kunnat svara.
– Tack, då är jag med, säger Anders Sjögren, och därmed stängs inspelningen av och förhöret är avklarat.

Därmed är dag 144 av 307 över.

Rättens ordförande tackar Lam Puak Triguar för att han ställde upp och gick igenom allt detta.
– Vi är tacksamma för det. Jag hoppas du nu får en god natts sömn innan du reser tillbaka imorgon.
– Jag är väldigt glad och tacksam, säger målsäganden.

Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.

Av Martin Schibbye