Efter att en rad civila sydsudaneser vittnat var det så dags för ett antal före detta Lundinanställda. Först ut var radiooperatören Stephen Gatlueng Kouh.
Av Martin Schibbye 11 oktober, 2024
Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.
På Tingsrättens väggar projiceras ett flygfoto över Lundinbolagets bas i Rubkona. Åklagaren riktar laserpekaren mot byggnad efter byggnad och målsägande Stephen Gatlueng Kouh berättar vad han minns. Förhöret har pågått i ett par timmar, men det är först nu som det börjar brännas.
Tidigare vittnen har de senaste månaderna berättat om angrepp mot byar runt om i block 5A men dagens vittne berättar om vad han såg under sin tid som anställd av Lundinbolaget.
– Där sitter säkerhetsbolagets personal, säger Stephen och fortsätter sedan berätta om att på andra sidan finns en bränslestation och bakom den ett område där man kan ”parkera en helikopter”.
Bit för bit går målsäganden igenom kartan tillsammans med åklagarna. Även om det stundtals är lite oklart vad som ska bevisas förstår man att han jobbat på platsen när han beskriver var köket låg och var generatorerna, verkstaden och dynamiten var placerad. I stämningsansökans framgår att åklagaren ser förhöret med Stephen Gatlueng Kouh som var anställd av Lundinbolaget 1999- 2003 som ett sätt att bevisa att det fanns ett nära samarbete mellan bolaget och den sudanesiska militären och regimallierade milisgrupper.
Grupper som i sin tur, enligt åklagaren, genom anfall skapade förutsättningar för bolagets verksamhet i ”och nära” block 5A.
– Du ser det här huset, de sitter här med chefen på kontoret, säger Stephen och pekar mot kartan som svar på åklagarens fråga om var ”HSE” satt och var ”Pet Sec” hade sitt kontor.
Därefter namnger han olika chefer och berättar om de som jobbade med ”Miljö- och hälsosäkerhet” samt om Omar som jobbade med ”säkerhet”.
Åklagarsidan har under förra hösten beskrivit bolagets bas i Rubkona som något av ett högkvarter för militären. För att bevisa det har man inför Tingsrätten redogjort för den så kallade ”Rubikon-rapporten” som bolaget tog fram i november 2001.
Rapporten gav samma bild av aktörerna som målsäganden nu berättar om: Den huvudsakliga säkerheten skötte den sudanesiska militären, tillsammans med miliserna SSUM och SSIM. Dessutom fanns Petroleum Security (Pet Sec), som enligt åklagaren hade nära kopplingar till sudanesisk säkerhetstjänst och HSE, Health Safety and Enviroment, en privat säkerhetsfirma men med ett namn som signalerar annat, ”eftersom myndigheterna är allergiska mot före detta militärpersonal”.
Under tiden som Stephen jobbade vid basen hade den sudanesiska armén enligt rapporten sex stycken baser i området med ett par hundra man i varje. Utöver det så sökte de pro-aktivt av området i jakt på rebelledaren Peter Gadet och hans soldater. Dessutom hade armén avsatt mellan 200 – 300 soldater för att säkra de pågående seismiska undersökningarna. De soldaterna har också möjlighet att kalla in förstärkningar i form av stridshelikoptrar.
Åklagarna kunde också under hösten visa att det svenska oljebolaget hade försett militären, eller ”vakterna” som försvarat kallar dem, som skyddade de seismiska undersökningarna med bland annat myggnät och tält.
– Bolaget kunde planera en konvoj till Thar Yath och då behövdes det tre, fyra fordon med maskingevär. Man frågade då Mohamed Ali som i sin tur frågade Richard, berättar Stephen som om det vore det naturligaste i världen.
Konvojerna längs med vägen har rätten sett bilder från under året som gått, framför allt från filmerna tagna av Bengt Nilsson där man också kunde se de på flaken monterade kulsprutorna.
Stephens arbete som radiooperatör handlade om att ta emot och skicka meddelanden. Men också att hålla koll på helikoptrar som skulle landa och lyfta. De meddelanden som kom från Khartoum skulle han också efter att ha mottagit dem – delge berörda.
– Jag hörde alla trafik på de olika kanalerna. Både cheferna men också hur säkerhetspersonal pratade med varandra, fortsätter Stephen.
Ibland handlade radiotrafiken om bränsle till stridshelikoptrarna. Ibland handlade den om flygtider och landningsplatser.
– De pratade inte med mig, men jag hörde dem. Hur de berättade att en helikopter var på väg från Leer som behövde bränsle och vilken tid den skulle landa.
Om Stephen öppnade kontorsdörren när ljudet av rotorbladet hördes in på basen kunde han se helikoptern på landningsbanan utanför Lundins bas.
– Jag såg då att detta var en stridshelikopter som landat för att tanka. Totalt såg jag tre helikoptrar, under min tid som anställd, säger Stephen.
Åklagarna fortsätter att fråga om det inte kan vara så att han blandar ihop ”stridshelikoptrarna” med bolagets egen helikopter. Men enligt målsäganden Stephen var skillnaden stor. Arméns var beväpnade och annorlunda än bolagets egen inhyrda helikopter.
– Hur gick det till när det bestämdes att de skulle få bränsle? frågar åklagaren.
– De pratade med Mohammed Ali och Omar som var en del av säkerheten om bränsle. Vi gav dem bränsle och de kom sedan tillbaka.
– Den här kommunikationen, gick den via dig, eller var det något som du hörde?
– Jag var radiooperatör och det fanns många kanaler och jag hörde allt som sades, även om jag inte pratade med dem. Jag hörde hur de kommunicerade via radio. Jag öppnade bara dörren, min kontorsdörr och kunde se hur de tankade. Jag vill ha dörren öppen utifall någon skulle ropa på mig.
Att se helikoptrarna tanka gjorde Stephen ledsen, då han förstod ”vad de var kapabla till” och hur de skulle kunna angripa civila. Hans egen syster var en av de som dog under kriget.
– Hade de bränsle skulle de kunna döda familjer, angripa våra hem, minns Stephen att han tänkte.
Förutom att målsägandens berättelse stämmer väl överens med bolagets egen beskrivning av säkerhetsorganisationen så passar den också in i åklagarens sakframställan. Under hösten presenterade åklagaren rapporter från bolaget där det framgick att tre (3) så kallade ”Gunships” landade i Rubkona – vilket innebar att armén hade växlat upp sin kapacitet att slå tillbaka angrepp.
”Opererar de för att skydda oljebolaget? Svaret på det måste sägas vara ja trots att det är stridshelikoptrar” står det i en av säkerhetsrapporterna som åklagarna då citerade.
Att armén förstärkte sina positioner väster om bolagets anläggningar, menade bolagets säkerhetsanalytiker i en annan rapport var naturligt med tanke på kommande offensiver. Lösningen på problemet med rebelledaren Peter Gadet beskrevs som ”offensiva åtgärder.” Men det var också viktigt att engagera lokalbefolkningen i bolagets projekt för att undvika att de rekryteras av rebellerna. Eller att miliserna som slåss för regeringen skulle byta sida.
Förhöret tar sin tid och både tolken och målsäganden pratar sakta, men bit för bit får rätten klart för sig hur arbetet i radiorummet såg ut. Dels var det ett skiftarbete med både dag- och nattarbete och dels minns Stephen namn på förmän och kollegor från tiden som han bokstaverar.
En annan arbetsuppgift Stephen hade var att hantera besökarna vid basen och se till att de som kom in lämnade in sina vapen vid grinden.
– Det fanns en dörr mellan mig och managern, men den var oftast öppen, säger Stephen och berättar att han ibland läste chefens mejl men att han lärde sig att markera det som ”oläst.”
En händelse han inte glömmer är hur en kollega ”Camilo” kastades ut från kontoret medan han satt och läste mejl.
Innan han berättar mer ber åklagarna rätten att hissa ner de fyra vita projektordukarna. Under tiden flashar TT om att Sverige fått en ny utrikesminister.
Stephen tror att hans kollega, som han hittade utanför basen en morgon, kanske glömde markera mejlen som olästa och att det var därför han sparkades.
Själv var han alltid väldigt försiktig.
Anledningen till att han läste mejlen till hans chefer förklarar han med att han inte kunde stå för det som bolaget gjorde.
– Fick jag veta att stridshelikoptrar var på väg till Leer kunde jag informera befolkningen så att de hann fly. Jag ville bara ha kunskap om det som hände, information, därför jobbade jag kvar, berättar Stephen.
Han lärde sig det amerikanska bokstaveringsalfabetet med ”Alfa, Bravo och Charlie” men det fanns också radiooperatörer som kunde morse. Vid ett tillfälle blev han påkommen med att lyssna på frekvenser han inte borde lyssna på, men han försvarade sig med att han var nyfiken.
Ett mejl han minns handlade om miljoner som skulle delas ut och han såg även en gång hur en kollega kom med miljoner i sedlar.
– De hade en ryggsäck full med pengar, det kan ha varit de som de skrev om i mejlen.
Det stod att en miljon skulle gå till säkerhetspersonalen och att två miljoner skulle ges till Matieps milis. Andra mejl rörde nya bilar som skulle ges till säkerhetspersonalen.
– Jag såg bilarna när de kom och minns att de hade automatvapen monterade.
Stephen minns också hur Paulino Matiep hade bilar på basen och att hans milis användes vid bolagets vägbyggen.
Han berättar också att milisledaren Matiep flög med Lundins flyg under tiden han arbetade vid basen.
– Jag såg också James Leer, som var en annan av milisledarna. Det pratades om att han skulle betalas, men det såg jag inte.
Stephen säger sig också minnas andra mejl där det skrevs om att rebellerna var på väg att besegras, att arbetet vid riggen låg nere, men att de ville börja jobba så snart som möjligt.
Han minns också att när väl det stod att situationen i block 5A var ”grön” igen, återupptogs arbetet.
Som radiooperatör hade han inte bara koll på radiotrafiken, utan också på vilka andra på basen som var betrodda med bolagets walki-talkies.
– Säkerhetspersonalen, militären och en del övrig personal hade en radio, berättar Stephen och nämner också att det på bilarna fanns en fast monterad radio.
Åklagaren vill veta närmare vad han menar när han pratar om ”säkerhetspersonal” och Stephen berättar att de har en radio och att chefen Omar kunde prata direkt med militären på deras ”kanal”.
Stephen berättar att arbetet med att bemanna radion skedde i skift och räknar upp namnet på en handfull kollegor som arbetade med honom.
– Dygnet runt fanns någon vid radion.
Under den 13 år långa förundersökningen mot bolaget var det framför allt tre frågor som poliser och åklagare letade efter svar på. Dels om konsortiet, där Lundin Oil (från 2001 Lundin Petroleum) ingick, fick skydd för sin exploatering av den sudanska regeringens militära styrkor. Dels om de använde sig av militära transporter eller om företagets satsningar på infrastruktur underlättade för regeringens militära operationer? En annan övergripande fråga var om de nu åtalade kände till folkfördrivning och övergreppen som skedde och vilka åtgärder som vidtogs i så fall?
Dagens vittne levererar på alla dessa tre områden. Förutom att sitta i radiorummet var Stephen också under fyra månader 1998 ute i fält med ”en grupp som letade efter olja”. När åklagaren ber honom berätta i detalj vad han gjorde under dessa månader berättar han att de ”la ut linjer med hjälp av GPS”.
En av de seismiska linjerna han jobbade med, berättar han gick rakt genom en kvinnas hus.
– Hon vägrade gå ut ur sin hydda utan sa ”ni kan döda mig”.
Åklagaren frågar om det någon gång hände att bolaget ”gick runt ett hus”.
– Nej, man kan inte gå runt, svarar Stephen.
För alla vittnen finns det en knivskarp gräns mellan vad de själva sett och vad de hört andra vara med om. Rättens ordförande Tomas Zander påminner ofta de målsägande om att tänka på denna, för juridiken, avgörande skillnad.
Stephen förtydligar att han inte var utanför hyddan utan i en bil i närheten, men att han hade fått berättat för sig att det var många som uppmanade henne att gå ut ur huset.
– När hon fortsatte att vägra kom det soldater och drog ut henne.
Den gången var han inte på plats men Stephen berättar att när det gällde ett hus som tillhörde en Matip var han på plats när det förstördes. Släktingen blev utlovad kompensation för att flytta på sig men han säger sig förstå att någon sådan aldrig skulle betalats ut. När han en tid senare träffade på mannen igen i Bentio så frågade den gamle mannen var hans pengar var.
– Jag hade aldrig något svar att ge honom. Han började då anklaga mig för att ha tagit hans pengar, berättar Stephen.
För åklagaren är hösten 2001, en central tid, då grunden läggs för flera av de så kallade ”medverkansgärningarna”. Enligt åklagarna så blir militärens behov av en ny väg tydlig under hösten och de vill också se tio meter höga plattformar längs vägen, som en form av fasta försvarsinstallationer längs med den.
Enligt åklagaren går Lundin med på att bekosta den första milen av den nya vägen i block 5A. För att styrka det har åklagarsidan visat upp ett brev av bolagets Ken Barker från november som hittades vid husrannsakan. Försvaret har pekat på frånvaron av ett formellt avtal och förnekar att vägen byggdes på militärens initiativ.
Åklagaren vill därför att målsäganden Stephen berättar om ”vägbyggena som han såg under sin tid i block 5A”.
Stephen minns en del radiotrafik som handlade om strider kring vägbyggen under 2002. Han hörde hur det pratades på radion om sårade personer som skulle tas till sjukhus från Nhialdo till Leer.
Var Lundin på något sätt var inblandade i vägen?
– Det var Lundin som byggde den. Det var ett företag som fick kontrakt av Lundin för att bygga vägen.
Hade Lundin något intresse av att vägen skulle byggas?
– De var ansvariga för hela block 5A-området och alla andra företag som ville ha verksamhet i området fick gå via Lundin. Lundin byggde vägen, men säkerheten var det miliserna som stod för.
Stephen berättar också att efter att vägen var klar så byggde Lundinbolaget ett sjukhus i Nhialdo och att rebellerna såg vägen som en måltavla både under vägbygget och efter att den stod klar.
– Det är allt jag vet om vägen till Nhialdo. Peter Gadet [som slogs mot regeringen] hade också tunga vapen. Det vi brukade höra från civila var att också Antonovflygplan fanns i områdena.
Stephen minns också att milisledaren Matiep lovade bolaget att han skulle ”jaga bort” rebellerna och säkra bolagets verksamhet så att de inte skulle attackera.
– När man började bygga vägen var det mycket strider, det var krig.
Stephen berättar att kriget också innebar att rebellerna brände ner en del av Lundins anläggningar och maskiner.
– Rebellerna förstörde maskiner och utrustning och minerade vägen, vilket dödade företagets anställda.
Under 2001 går enligt åklagaren en av milisgrupperna över till rebellerna och motsätter sig oljeexploateringen, vilket leder till att säkerhetssituationen i blocket snabbt försämras.
När skott hörs i närheten av de seismiska undersökningarna flygs en helikopter in för att evakuera personalen. Helikoptern beskjuts och tre arbetare skadas tillsammans med piloten.
– Jag var i tjänst den dagen när rebellerna sköt en pilot från Lundin. Det var jag som pratade med piloten och sa till honom var han skulle landa. Han hette David och han blev skjuten i benet och träffades i höger sida av kroppen, berättar Stephen.
Han ska sedan ha instruerat helikopterpiloten att landa i Thar Yath och de kunde då se skadorna på helikoptern.
– Sedan anropade vi en helikopter från Heglig, som kunde flyga bort piloten. Ett flygplan skickades också från Khartoum. Detta var en stor händelse och det skedde för att rebellerna inte ville att företaget skulle jobba. Det fanns ingen överenskommelse om att de skulle jobba, förklarar Stephen.
Åklagarsidan har tidigare redogjort för att helikopterincidenten kort därefter följs av ett bakhåll på armén när de evakuerar 26 lokala sudaneser söder om Thar Yath. Gruppen hittas men blir angripna, nio dödas och 12 skadas.
Två dagar senare reser Ken Barker till Leer för att få ett grepp om situationen men kan bara konstatera att Peter Paar inte längre kan kontrollera sin milis vilket är förödande för verksamheten. Trupper rör sig mot Nihladiu. Säkerhetsrapporternas slutsatser är att bolaget kommer få se omfattande strider inom Lundinbolagets område: ”Tunga strider förväntas inom de närmaste 48 timmarna.”
Den 31 december exploderar så en landmina på vägen mellan Rubkona och borrplatsen i Thar Yath. Ena bakre hjulaxeln slits sönder och vattentanken på lastbilen springer läck samtidigt som en krater uppstår vid sidan av vägen.
Soldater från den sudanesiska armén inleder en minröjningsoperation och menar sedan att vägen är säker.
Minan beskrivs som ”ett misstag” men händelsen är droppen som får bägaren att rinna över. Lundin höjer den 31 december säkerhetsbedömningen från röd till svart och inleder en evakuering av all personal.
En chartrad DC 3 flyger in till Thar Jath för att evakuera bolagets 160 anställda.
Stephen minns den här tiden, men från ett annat perspektiv. I januari 2002 befann han sig enligt egen utsaga i Leer då hans hus blev beskjutet av en stridshelikopter.
– Vi sprang till skogen för att söka skydd och min pappas hus brändes ner. Nio personer skadades varav tre dog.
Han tror att det skedde 2002 i januari och minns att det var två stycken stridshelikoptrar som också ”släppte bomber.”
– Det är inte bomber, det är vapen som sitter på vingarna, det kommer saker från dem som sprängs i luften och bränner hus och dödar folk.
När helikoptern började skjuta ville han först söka skydd i de grävda hål som fanns borta vid åkerkanten – men bestämde sig sedan för att springa till skogen istället. Ett beslut han idag inte ångrar, då det inte var så långt bort till trädlinjen.
Medan han sprang minns han att han ”hoppade över de döda” och att barnen uppmanades att ”släppa loss alla kor” för att de inte skulle träffas. Enligt målsäganden ”siktade de för att döda civila”.
När attacken var över återvände han till byn och kunde han konstatera att inget hade hänt med hans pappa men att han förlorat en del kor.
– Vi vågade inte äta de döda korna, då de träffats av kulor trodde vi det kunde vara gift i köttet.
Efter händelsen flydde han tillsammans med vänner in en ”stor skog” samtidigt som militären etablerade sig fem kilometer bort.
Även här såg han helikoptrarna cirkla runt och öppna eld.
– Soldaterna transporterades hit på grund av kriget. Det var på grund av vägen, på vilken det ännu inte låg asfalt, utan det var en grusväg. Detta har hänt och jag har själv sett det med mina ögon. Man gjorde de här vägarna för att företaget skulle kunna jobba.
2002 lämnade Stephen Leer-området och kom tillbaka till Rubkona. Väl där fängslades han efter två dagar.
– De anklagade mig för att vara en rebell och att jag skulle ha avslöjat information. Jag blev slagen med vapen på min kropp och blev trampad på med skor vilket lett till skador i min kropp.
Han trodde där och då att han aldrig skulle vakna till liv igen.
Än idag tror han att skadorna i bröstkorgen, som han ännu har, kan komma att orsaka hans död någon gång i framtiden.
– De som jobbade med Lundin vill inte att jag ska leva. De vill döda mig, säger Stephen.
Parallellt med förundersökningen om grovt folkrättsbrott har det också pågått en förundersökning kring övergrepp i rättssak. Den lades ner för några år sedan, men återupptogs igen under sommaren.
Det sista som sker under dagen är också att Stephen berättar att han för många år sedan träffade en vän han inte hade sett på länge. Inför mötet blev han misstänksam.
– Jag spelade faktiskt in vårt samtal då jag inte riktigt visste vad han skulle prata om, berättar Stephen.
Vännen berättade då att några hade stämt bolaget som de båda hade jobbat för. Stephen frågade då vilka som stämt bolaget och vännen räknade då upp några namn, bland annat pastor James Nimrew som vittnade i Tingsrätten under maj månad i år.
– Han sa sedan till mig att han ville att jag skulle vara på Lundinsidan och att jag skulle få 20 000 dollar, säger Stephen.
Stephen svarade att han ville ha tid att tänka om han skulle vara på ”Lundins sida eller på pastorernas sida”.
Han behövde pengar till sin pappas begravning, men ville inte bestämma sig och de kom överens om att hålla kontakten.
En tid senare så blev han på väg till sin svåger, upplockad av okända män i en bil. Stephen frågade dem först vad det var för problem? Men när han såg att de var beväpnade med pistoler klev han in i bilen.
– Jag satte mig i baksätet och bilen rullade in i Amarat-området och stannade framför en byggnad som heter blå byggnaden.
Väl inne i byggnaden så bad de honom slå sig ner och han satte sig. Männen omkring honom sa att han nu ”måste prata bra nu.”
– Männen som hade vapen gick runt mig med vapen och deras officerare började ställa frågor till mig.
Åklagaren avbryter honom och vill veta om några av dessa sade sig vara företrädare för Lundin varpå han namnger tre personer.
– De sa att du ska vara på vår sida. Du ska stödja Lundin. Vi ska ge dig pengar, dollar. Vi ska hyra en bostad för dina barn. Allt det här ska du få om du är på Lundins sida.
Åklagaren frågar om han tog emot något av detta.
– Nej, jag har inte tagit emot något.
Har dina kontakter med Lundin eller de andra påverkat din vilja att berätta?
– Jag blev väldigt trött. Även nu när jag sitter här. Man söker mig, vill skada mig och döda mig. Även i flyktingläger i Uganda sökte de upp mig och detta har påverkat mina barn och min familj.
Åklagaren frågar om dessa hot har fått effekten att han skulle berätta om något som inte är riktigt.
– Det är bara jag själv som berättar om det jag erfarit, jag vet att jag kan få problem men jag ber Gud skydda mig för att säga sanningen, säger Stephen.
Dagen efter ligger ett still regn som en dimma över Tingsrätten. Stephen Gatlueng Kouh slår sig ner framför rätten i en lila kavaj. Redo för motförhör.
Under natten har han tänkt på en sak som ”inte gick så bra igår.” Han berättar att när han fick frågor om han kände igen namnen ”Petter Bolme och Egbert Wesserlink” så hade han kategoriskt förnekat att han kände personerna. De båda har en central roll som länk mellan polisens förundersökning och hjälporganisationernas rapporter.
– Igår så glömde jag bort det, på grund av allt traumatiskt, jag var ledsen för att jag mindes de som dog och minnena krossade mitt hjärta, därför blev det fel, säger han.
En rättelse i grevens tid med tanke på att motförhöret nu börjar: Försvarsadvokaten som håller i motförhöret är Per E. Samuelsson som igår var en del i medier efter att en annan av hans klienter, den före detta Swedbankchefen, dömdes till fängelse i Hovrätten för svindleri.
Motförhöret börjar lugnt med frågor om var han är född, vilken gudar han tillber och klaner han är född in i. Den första mer riktade frågorna handlar om vad han gjorde under åren innan han jobbade för Lundin och vad han gjorde under skolåren i Khartoum samt hur många syskon han har?
– Vi män vi är fem, två flickor från min mamma och jag har då inte nämnt mina styvbröder, säger Stephen.
Försvarsadvokat Samuelsson vill sedan veta vad som hände och hur han fick kontakt med svensk polis och Petter Bolme.
Stephen berättade att han hittade Andrew Jagei som levde gömd i Khartoum genom Facebook och att han då också fått kontakt med Peter Bolme som sedan ringde honom och uppmanade honom att resa till Nairobi.
– Efter att jag träffade den svenska polisen, så träffade jag Bolme på mitt gömställe. Han kom dit.
Samuelsson frågar sedan om han vet att han är förhörd två gånger av svensk polis. Dels i utredningen om grovt folkrättsbrott och dels i utredningen om övergrepp i rättssak. Stephen säger sig minnas detta.
En av åhörarna i rättssalen med blå jeansskjorta och palestinasjal ställer sig plötsligt upp och håller upp en knuten näve.
Personen lämnar därefter salen innan ordförande Zander hinner reagera. Han har fullt fokus på motförhöret. Klimataktivister har tidigare under året tillfälligt stoppa Orron Energys årsstämma men den här gången är det ingen som reagerar på deras närvaro.
Samuelsson frågar sedan om när han började jobba med ”seismik” och Stephen säger att han jobbade som ”borrare” på Highland Crew och slutade 1998.
– Vilket företag var du anställt på? frågar Samuelsson.
– BGP.
– Så du var inte anställd av IPC?
– Vi jobbade på BGP men företaget som hade ansvaret för oss var IPC.
– Vem fick du din lön av?
– Det är IPC som ger pengar till BGP och sedan får vi lön.
– Från vilket land kom BGP?
– De var kineser, säger Stephen och Samuelsson verkar nöjd med svaren som förskjuter alla gårdagens berättelser bort från de åtalades ansvar.
Advokat Per Samuelsson frågar honom sedan om påståendet att ett ”hus ska ha förstörts” när seismiken gick igenom en byn Bao. Samuelsson vill veta om han såg hus förstöras och i så fall vilka.
– De hus som förstördes tillhörde Matip, säger Stephen.
– Så det enda du sett med egna ögon på linje 34 är Matips luak, som förstördes, frågar Samuelsson.
– Ja, säger Stephen.
Samuelson frågar då kring om händelsen där Matip skulle utlovats pengar – men sedan inte fick några pengar.
– Var det någon vit person från bolaget som förhandlade.
– Nej, det var det inte, svarar Stephen varefter diskussion fortsätter om exakt vem som sa vad på plats.
Vad försvaret vill visa är att ett eventuellt löftesbrott, kring en utlovad kompensation för den förstörda hyddan, inte har med bolaget att göra då inget från IPC, det vill säga det konsortium som styrde, var på plats.
– De var kineser och det var folk från regeringen där, men det var inte deras uppgift att förhandla. Det var Petroleum Security som hade ansvar för att förhandla. De var där, säger Stephen.
Efter ytterligare ett par frågor konstaterar försvaret att ingen från IPC var på plats, enligt Stephen.
Men det är inte det enda problemet.
– Du har sagt något helt annat i polisförhöret, säger Samuelsson och med rättens tillstånd vill försvaret visa upp en utskrift från förhöret.
Sakta, sakta firas skärmarna ner och rättens ordförande ger de engelska tolkarna rätt att läsa upp avsnittet.
I förhöret som läses upp berättar Stephen att Ian Hood från IPC kände till att hyddor förstördes.
– Ja, Ian Hood visste att linjerna gick genom byarna, säger han i det tidigare förhöret.
På frågan hur han visste det säger Stephen att om det blev problem så ”ringde de bolagets Ian” och han kunde då komma ut från basen för att besöka byarna. Det var nämligen bara han som kunde övertyga befolkningen att lämna sina hyddor.
På frågan, 2017, om han sett detta hända berättade han för polisen att det var Ian Hood från IPC som pratade med de boende. På frågan hur han kunde göra sig förstått berättar Stephen då att det översattes till Nuer.
Per Samuelson frågar om målsägande förstått och undrar vad hans kommentar är till att uppgifterna skiljer sig åt.
– Versionerna går inte ihop, jag tror att problemet bygger på de som översätter förhöret, säger Stephen.
– Tänk dig för innan du svarar, för vi har också en utskrift på Nuer.
– Jag förstår att versionerna inte går ihop. Men det jag har sagt nu är att Ian inte var där. Jag vet att han brukade resa med säkerhetstjänsten och att han ibland var med när hus förstördes, men vid detta tillfälle var han inte där. Jag tror problemet är tolkarna.
– Så din version nu är att Ian Hood inte var vid Matips hus, men 1998 var han vid andra hus.
– Ja, det stämmer.
– Det är ett problem till då, eftersom Ian Hood började arbeta i april 1999. Vad har du för kommentar till det?
– Han jobbade med kineserna 1998.
– Det påstår du?
– Ja, det är sant.
– Då ska vi titta på en annan bilaga, säger Samuelsson och visar ett dokument där det framgår att Ian inte arbetade för företaget 1998.
Den tjänsten innehades vid tillfället av en Alan Packwood.
– Ian kan alltså inte varit vid några förstörda hus 1998, vad är din kommentar till det?
– Alan och Ian det är väldigt lika namn. Jag kan ha blandat ihop Ian och Alan. De är nära varandra namnen. Vi jobbade med dem och med kineserna. De kom med flyg och helikoptrar.
– Men du säger att Petroleum Security var och förhandlade med Matip och att de kom i fordon.
– Ja, de var flera, de var sju stycken och de kom i fordon.
– Men det är problem med det också eftersom Petroleum Security inte var en del av vaktstyrkan 1998.
– Jo, de var där hela tiden.
– Nja, vi får titta på lite handlingar här också fortsätter Samuelsson. Han visar upp en säkerhetsrapport från den tredje mars 1998 där det framgår att Petroleum Security ”inte borde närvara” kring de seismiska undersökningarna utförda av High Land Crew ”eftersom de inte var välkomna i blocket vid tiden”.
Stephen menar att det som står i advokatens papper – inte stämmer då han såg dem.
– När de kom så var de med på fältet och de var till och med på frontlinjen. Detta kanske är något som diskuteras i Khartoum, men de var på plats. De blev till och med dödade, säger Stephen.
Samuelsson visar då upp ännu en veckorapport från mars 1998 och ber tolkarna läsa upp ett stycke där det står att bolaget utvärderar vakterna som jobbar med High Land Crew och att det behövs ”neutrala poliser och personer för att skydda seismiken”.
– Här står det ju att vaktstyrkan består av poliser. Inte av Petroleum Security.
Henrik Attorps, som nu är på plats, bryter in och säger att det står ”den extra styrka som ska tillföras” och att det inte står att det inte rör sig om Petroleum Security.
– Vad de skriver på papper i Khartoum, stämmer inte med hur det var på plats, fortsätter Stephen utan att ha fått ordet. Jag vill att du visar kontraktet där det står att de ska komma ner från Khartoum och döda civila!
– Jag är nöjd så, säger advokat Per E. Samuelsson.
Efter pausen fortsätter motförhöret och fokuset är fortsatt på den seismiska linjen 34. På Tingsrättens skärmar projiceras ett dokument med titeln ”Final seismic report” och i vilket det framgår att linje 34 undersöktes första halvan av mars 1998.
– Det var därför jag visade rapporter om just den tiden för dig, säger Per E Samuelsson och visar sedan upp en karta som visar att linje 34 inte gick genom byn Bao.
På kartan är Bao en rund cirkel och bredvid går en linje.
– Ursäkta, säger åklagare Henrik Attorps som nu för andra gången hugger in.
– Jag vill inte bli avbruten av åklagaren, säger Per E Samuelsson demonstrativt.
Rättens ordförande Tomas Zander säger att det nog var han som Attorps riktade sig mot och låter honom prata:
– Det blir förvirrande när man säger att linjen inte ligger exakt här. Vi har haft långa diskussioner om hur byar ser ut. Menar försvaret att byar är en rund cirkel och aldrig något annat, frågar Attorps retoriskt.
Tomas Zander säger att det i så fall är något som målsäganden får svara på.
– Bao är ett stort område, säger målsäganden. Byn är 25 kvadratkilometer, det är en stor by och går från floden, hela vägen mot skogen och Matips hus är ett av husen i byn.
Samuelsson frågar därefter om målsäganden minns att linje 34 kortades av ”på grund av oroligheter.”
– Vi färdigställde linje 34, den som vi kortade av var linje 33, säger målsäganden.
Samuelsson scrollar i slutrapporten från de seismiska undersökningarna men hittar inte det han letar efter.
– Kan du förklara varför någon skulle vilja förstöra hus som jobbar med seismik? Frågar Samuelsson och målsäganden säger att man förstör arbetet om linjen inte är rak.
– Men varför kan man inte hoppa över ett hus och borra ett hål bakom det?
– Nej, man kan inte hoppa över husen. Om det är ett träd i vägen ska det bort.
– Men detta gäller hus. Kan du förklara varför?
– Datorn kan förlora kontakten, om man hoppar över huset.
– Du som borrat har du inte varit med om att man flyttat borrhål på grund av att hus stod i vägen?
– Nej, jag har inte varit med om detta.
– Så om det kommer in folk under rättegången från IPC som kan berätta om att man flyttade borrhål. Menar du att de i så fall kommer att lämna oriktiga uppgifter.
– Ja, det skulle jag säga. Man måste följa linjen hela vägen.
– Då vet vi det, säger Samuelsson.
Advokaten går sedan tillbaka till slutrapporten ”Final seismic report” och visar målsäganden ett avsnitt som handlar om hur man hanterat hus som står i vägen. De engelska tolkarna läser upp ett avsnitt där det står att ”operatörerna visade stor respekt mot de boende” och att de var ”välkomnade av civilbefolkningen” som ”nu kunde röra sig i terrängen lättare”.
– Den här rapporten är falsk, säger målsäganden.
– Hela?
– Ja, hela, säger Stephen. De högg bort träd och förstörde hus.
– Vi vet att du tycker det, men samme man skrev också dagliga rapporter från arbetet med linje 34. Jag har alla rapporter och IPC-bolaget var ett stort bolag som var noggrant med att anteckna allt som händer, fortsätter Samuelsson.
På tingsrättens skärmar visas vad som enligt bolaget hände dag för dag. När rättens ordförande frågar vad det är för dokument och vad de har för referens blir svaret att de är nya dokument som inte finns i förundersökningen.
– Bevistema? frågar Attorps försiktigt.
– Det står i rättegångsbalken att den här typen av handlingar får visas för att visa att utsagan inte stämmer, säger Samuelsson.
Zander konstaterar att de haft den här diskussionen förut och tillåter advokaten att citera ur dokumentet.
I rapporten står det att arbetet drabbats av ”banditer” men inte ett ord om några förstörda hus. Samuelsson scrollar fram till torsdagen den 12 mars där det står att ”borrningarna fortsätter utan några incidenter”.
Efter de seismiska undersökningarna anställdes Stephen på baslägret vid Rubkona och advokat Samuelsson undrar om han hade ett skriftligt anställningsavtal?
– Jag hade det då. Men jag förlorade de pappren på grund av konflikten i Sydsudan. Men jag skrev på ett avtal med en Brent Dot, minns Stephen.
Förhöret fortsätter sedan med frågor om arbetsuppgifter i lägret fram till dess att Lundinbolaget säljer och lämnar Sudan 2003.
– Efter att bolaget köptes upp jobbade jag kvar för Petronas, säger Stephen och uppger att han slutade frivilligt 2005 på grund av hotbilden mot honom.
Förhöret fortsätter sedan med frågor om vad han arbetade med år 2000? Svaret blir att det både var vägbyggen och seismik.
– Det gjordes undersökningar i Jikanyområdet, ett träskområde, under det året. Men riggen var kvar i Thar Yath.
Samuelson fortsätter att fråga om 2001 och om helikopterincidenten som diskuterades igår.
– Jag jobbade den dagen och hörde på radion hur piloten ropade på Rubkona base: Mayday, mayday.
Händelsen, som kommit att kallas ”helikopterincidenten” gicks igenom av både åklagarna och försvaret under hösten och våren.
Försvaret frågar om han minns att Machar och Garang offentliggjorde att de skulle gå ihop 2002 och vilken månad det i så fall skedde.
– Det började i december 2002 sedan januari och februari gick deras trupper samman, berättar målsäganden som sedan berättar om hur de olika miliserna reagerade på beskedet.
Efter en del frågor om händelser under år 2002 får Stephen frågan om han hade några konflikter med sina chefer under åren på bolaget.
– De fängslade mig och försökte döda mig.
– Jag tänkte inte på den händelsen, hade du någon konflikt med en Jeff Furgusson?
– Ja, vi har bråkat många gånger. Eftersom han misshandlade personal. Om man blev törstig och hämtade vatten så kom han och hällde ut vattnet. Lämnade man radiorummet för att gå på toaletten så blev han arg på en. Vi jobbade åtta timmar utan tid att ens dricka te.
Strategin att visa att målsäganden har ett äldre agg mot bolaget har försvaret använt även under andra motförhör och efter att ha konstaterat att det fanns konflikter byter advokat Samuelsson tema.
– Har du bett att få låna bolagets helikopter när du skulle föda barn?
– Nej.
– Du fick ju ditt första barn 2001 och det finns uppgifter om att du då bad om att få låna en helikopter men att du inte fick det. Du ville flyga till frun med en helikopter. Kommer du ihåg det?
Målsäganden säger att han flugit helikopter med Ian Lundin och att han som anställd varit med och planerat rutter men minns inte att han bett om att låna helikoptern.
När Ian Lundin hör att de skulle flugit helikopter tillsammans höjer han på ögonbrynen och sätter pennan mot anteckningsblocket framför sig.
Advokat Per E Samuelson visar därefter upp en lista över de lokalanställda i Rubkona.
– Var är ditt namn? frågar Samuelsson.
Rätten läser det femtiotalet namnen på skärmen utan att hitta Stephens.. Även Stephen läser alla namnen under tystnad.
– Radiopersonalen är inte med på denna lista, säger han. Jag ser inte mitt namn där.
– Kan det bero på att du blivit omplacerad till vakt.
– Ja, de placerade om mig 2003. På grund av de här bråken.
Samuelson frågar sedan om de mejl han pratade om igår från Ian Hood och undrar när de skickades vilket Stephen inte säger sig minnas.
– Mejlet var till Richard, men han var på semester i Khartoum. Så vi vidarebefordrade brevet.
– Hur såg du e-postmeddelandet?
– Datorn var framför oss. Det var huvudkontorets dator, alla e-mail kom dit.
– Fanns det internet i början av år 2000?
– Ja det fanns och så fanns en fax.
– När du började?
– Ja, det fanns, det skickades brev via fax och det mejlades. Själva internetutrustningen var monterad på en container.
– Fanns det inga lösenord? Kunde vem som helst läsa e-post.
– Ja, det var öppet för alla. Det gick att skicka e-post.
– Så om det kommer in personal och vittnar om ett det inte fanns internet, att datorn var lösenordsskyddad och tillhörde Jeff Fergusson.
– I så fall ljuger dem, det fanns inget lösenord, säger målsäganden.
Samuelsson går sedan över till att fråga vad det stod i e-postmeddelandet han säger sig ha tjuvläst från Ian Hood?
– Det stod om dödade och sårade, men att området nu var rensat och att de snart skulle kunna börja arbeta.
– Ett problem här är att du inte nämnt det här mejlet i ditt första polisförhör. Kan du förklara varför du inte sa ett ord om detta när du förhördes i Nairobi?
Målsägande berättar att de var mycket händelser och att han inte heller sa något om helikoptern då.
– Men varför sa du inget om mejlet?
– När jag sitter här kommer jag ihåg saker. Imorgon kommer jag komma ihåg nya saker. Det är så många händelser under lång tid.
– Men du berättade om mejlet i det andra polisförhöret och inte i det första. Är förklaringen att du bara råkade glömma det?
– Det har gått mer än tjugo år. Jag kan inte minnas allt som har hänt då. Men nu när jag ser er. Då kommer jag ihåg mer och jag vill gärna minnas allt och berätta allt.
– Du ska få berätta mer, men först så tar vi lunch, säger Samuelson.
Efter lunchen ber Samuelsson målsäganden berätta om när i tiden han såg mejlet på datorn i Rubkona.
Målsäganden Stephen tror att det skickades någon gång i början av hans tid vid bolaget och att innehållet handlade om en miljon dinarer som skulle betalas ut till de som stod för säkerheten. I mejlet stod också att två miljoner dinarer skulle betalas ut till milisledaren Paulino Matiep.
– Sedan sa du att du med egna ögon såg pengar överlämnas?
– Ja, jag såg att pengar hämtades, svarar Stephen och fortsätter att berätta att det var cirka två dagar senare som pengarna lämnades över till milisen.
Samuelson vill veta vad milismännen hette som tog emot pengarna och Stephen räknar upp ett antal namn som advokaterna ber honom bokstavera.
– Dessa gick alltså iväg med pengarna i en ryggsäck, stämmer det?
– Det var en stor säck, inte en ryggsäck.
– Men du sa ryggsäck igår.
– De kom i en liten gul handväska, säger nu Stephan.
Samuelson påminner sedan honom om att han berättat ”den här historien” för polisen en gång tidigare.
– Det du sagt här är inte riktigt likadant som i de förhören säger Samuelson och ber om rättens tillstånd att få göra en ”liten jämförelse”.
Det blixtrar till i projektorns glödlampa och på väggarna visas nu utskrifter från det andra polisförhöret.
– I det är det samma namn som du nu sa. Men 2018 hade du andra namn på de här milisgubbarna. Vad har du för kommentar till det?
– Vad jag vet så var det inte de som hämtade pengarna, säger Stephan och fortsätter att förklara de olika namnen, med att pengarna hämtats vid flera olika tillfällen.
– Men igår sa du att det bara skett en gång?
– Vad jag sa, var vad jag bevittnade, men det var inte första gången de delades ut pengar. Jag pratade om vad jag sett.
– Titta här då! Utbrister Samuelsson och visar att i det första polisförhöret är det en ”Richard” som lämnar pengar men i det andra förhöret är det ”Furgusson” och idag är det ”Brett”. Du som är ögonvittne hur kan du se så fel?
– Det här är saker som hänt för länge sedan, alla dessa är personer som jobbade där, så de brukade dela ut pengar.
– Det ska vara två miljoner, inte två miljarder, säger Stephan.
– Men ibland säger du 200 miljoner, ibland 2 miljoner och här två miljarder. Hur kan det vara så olika i olika förhör?
– Jag var stressad, jag var orolig under förhören och jag minns inte allting.
Samuelson går då över till påsarna och pekar på att vittnet i ett förhör sagt att pengarna lagts i dels en papperspåse, dels i gula säckar och under gårdagens förhör i ryggsäckar.
– Jag sa inte ryggsäckar igår. Jag sa handväska, stor gul väska. Jag säger väska. Det är samma väska jag pratar om.
Samuelson tar sedan upp uppgiften om att målsäganden sett stridshelikoptrar tanka och ber honom berätta om de tre olika tillfällena.
– Datumet minns jag inte men det var Petroleum Security som berättade för Omar att de skulle komma och landa.
– Men berätta vad du såg? Berätta om när helikoptern kom.
Målsäganden säger sig inte minnas vilket år och verkar inte vilja berätta fler detaljer om händelserna.
– Jag har sagt vad jag sett, så det är bättre att du säger vad du vill veta.
– Det kan jag göra, säger Samuelson och tar fram M18 aktbilaga 731 sidan 90 och där ber han tolken läsa det gulmarkerade.
Tolken läser ur förhöret och Stephen berättar där att han enbart sett en helikopter tanka ”en gång”. Men att han också sett helikoptrar landa utan att tanka.
– Här säger du att du sett detta en enda gång, men nu säger du att du sett det ”tre gånger”. Vad har du för kommentar till denna skillnad.
– Jag har sett dem tre gånger.
– Men varför säger du ”en gång” i polisförhöret då?
– Jag har sett helikoptrar tanka en massa gånger, säkert fyra gånger, fortsätter Stephen.
I det tidigare förhöret med polisen så står det också att det ska ha skett 2003.
– Jag sa inte 2003.
– Jo, du sa 2003, men inte vilken månad.
– Det är många händelser som ägt rum och jag försöker komma ihåg så gott jag kan. I början trodde vi att det var Sudans regering som vi skulle möta [i en rättegång], vi visste inte att det var ni. Jag vet också att ni var väldigt inblandade i sättet som mitt folk dödades på.
Advokat Samuelsson går sedan över till att fråga om Stephens resa till Leer 2001. Hur hann han dit när han bara hade två veckors semester och dessutom var på plats i Rubkona när helikopterattacken skedde?
– Ja, när striderna började befann jag mig där, men jag stannade kvar och kunde inte återvända.
– Så du var borta från november 2001 tills när?
– Jag reste i december, men jag vet inte exakt vilken dag. Det jag vet är att jag stannade i Leer och firade jul, säger Stephen och berättar att han på hemvägen reste tillsammans med Ian Lundin i en bil till Thar Yat.
– Problemet för dig är att detta inte hänger ihop eftersom helikopterincidenten inträffade 19-20 december 2001 och då stängdes hela block 5A och alla evakuerades. Ian Lundin var inte i landet. Så det är något som inte stämmer i din berättelse, har du någon kommentar till det?
Stephen säger att det verkar som om advokaten bara vill förvirra honom.
Nya vägar, årtal och frågor haglar över honom. De flesta svar leder till nya frågor. Under en lång utläggning trasslar målsäganden in sig i hur han tog sin från Thar Yath till Leer och varför han inte använde vägen som anlagts i mars 2001?
Det förklarar han med att den inte var farbar utan mer som en ”pipeline” genom landskapet.
Samuelsson frågar sedan varför han i tidigare polisförhör inte berättat något om att civila dog i helikopterattacken mot Leer.
– Det är en ganska central händelse att tre dör och nio skadades, hur kunde du glömma det?
– Det är så mycket saker i detta som jag glömt och som jag kanske kan komma ihåg.
Samuelson frågar sedan hur han kom tillbaka till Rubkona och Stephen berättar att han korsade allvädersvägen vid kilometermärke 50 och att han passerade flera byar på vägen.
– Under den här tiden så vandrade man på natten.
– Men hur kom du fram till Rubkona?
– I Duar så kom jag i kontakt med militären och jag fick sedan skjuts med dem, berättar Stephen.
Advokaten går du tillbaka till polisförhöret och menar att Stephen där lämnade en helt annan berättelse om ”den här skjutsen.”
– Det kanske är samma sak, säger Samuelsson du vill kontrollera en sak och pekar sedan på att det i det förra förhöret är De La Dieus män som ger honom skjuts. Nu säger du att det är regeringssoldater?
– Fordonen tillhörde regeringsarmén men de som sa att jag kunde på skjuts var en man som var tillsammans med De La Dieu.
Samuelson går sedan över till att fråga om resan på vägen, sista biten tillbaka till basen, och hur han kan veta vem som byggde vägen och vad det bolaget hade för namn.
– Du som radiooperatör hade väl ingen inblick i den juridiska strukturen kring vägbygget.
– Jag visste inte så mycket men på jobbet fick vi höra vilka som skulle besöka oss.
– Besökte du vägen?
– Varför ska jag besöka den? Jag är inte ansvarig för den.
Samuelsson fortsätter att fråga om hur situationen var längs vägen när han var på väg till sin pappa för att fira jul.
– Det var en vanlig väg, den var fin. Det var inga problem.
Samuelsson frågar sedan om Lundinbolaget hade någon verksamhet i Nhialdo vid den här tiden.
– Nej, det var bara i Thar Yath.
– Hade Peter Gadet sin bas i Nhialdo, frågar Samuelsson.
– Ja, innan vägen kom var han där, säger målsäganden.
Han börjar sedan berätta om de som blev dödade i Bentio efter attacker av Peter Gadet.
– Han utsatte staden för beskjutningar vid tre tillfällen.
– Var det därför som militären byggde vägen till Nhialdo?
– Man hade redan börjat med vägbygget, men en del försökte hindra detta.
– Men byggde man vägen för att kunna attackera Peter Gadet.
– De ville att han skulle bort för att han förhindrade vägbygget?
– Var det inte på grund av attackerna som man ville ha en väg.
– Nej, deras intentioner var att bygga vägen för att oljeverksamheten skulle kunna sättas igång.
– Jahapp, nu kom det så ett annat svar, säger Samuelsson och tar återigen fram ett gulmarkerat stycke i ännu en äldre aktbilaga.
De engelska tolkarna läser att Stephan då, i det förra förhöret, svarade att om regeringen når Nhialdo så kan de ”skydda Bentio från attacker från Peter Gadet”.
– Stämmer det här?
– Ja, det stämmer. De vill att oljeområdet ska vara tryggt.
Målsäganden Stephen börjar bli trött. Svaren blir kortare och man märker hur han börjar bli irriterad. Efter den sista rasten så tar advokat Per E Samuelsons återigen fram flygbilden över basen i Rubkona.
– De vallar man ser kring baslägret, vad är det för något som sticker upp i luften?
– Det har de byggt av lera, högt av lera, det är en typ av jordvall. Högre än containern, förklarar Stephen och svaret verkar vara det rätta eftersom advokaten efter det släpper bilden.
Istället frågar han om det stämmer att Petroleum Securitys kontor låg utanför bolagets bas i Rubkona.
– Ja, de har inte sin personal inne på basen.
– Men du sa att Mohamed Ali och Omar var anställda av IPC-bolaget.
– Ja de är anställda och de får lön.
Advokatens muspekare hovrar i bildens nederkant, längs med vägen och advokat Samuelsson får Stephen att bekräfta att arméförläggningen ligger utanför Lundins basläger. Stephen förtydligar sedan att även arméns flygplats ligger utanför Lundins bas.
Därefter kommer motförhöret in på mer tekniska detaljer.
– Vet du vad VHF-radio är?
– Ja.
– Hade ni sådan?
– Ja, de hade vi.
– Var de som walkie-talkies?
– Ja, de delades ut till personalen.
– Hade ni också HF-radio?
– Ja, när vi kommunicerade med flygplan.
– Var det inte den ni använde för att kommunicera med Thar Yath.
– Nej, inte med Thar Yath, de hade en VHF.
– Menar du att de här VHF-apparaterna kunde användas till mer än intern kommunikation mellan de som höll i apparaterna.
– Vi använde de för intern-kommunikation för personal. Även med helikoptern vi lånade in.
– Påstår du att ni lånade ut walkie-talkies till militären?
– Vi lånade inte ut dem. Militärerna var en del av vår operation. Alla dessa grupper Petroleum Security och militären hade dem. Dessa fick walkie-talkie apparater av oss.
Advokat Per E. Samuelsson fortsätter att fråga: om det är så att andra kommer att vittna om att ”ingen utrustning lånades ut till militären” och att det inte fanns någon ”kommunikation mellan militären och bolaget”.
– Hur ser han då på det? Menar du att alla de ljuger.
– Det här är en rättegång. De vet att de var där och de vet att de jobbade i den här operationen, svarar Stephen.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.
Rapporterna från tidigare dagar finns här.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
