Under en skidsemester nära norska gränsen går Ryssland allt längre in i Ukraina. Blankspots Martin Schibbye skriver om att befinna sig i en fjällstuga i skärningspunkten mellan historien och nuet.
Av Martin Schibbye 6 mars, 2022
Natten till torsdagen krossar den ukrainska armén ett ryskt stridsvagnsregemente strax norr om Poltava.
Bilder på utskjutna stridsfordon fyller strax därefter telegramkanalerna. ”De som lever av svärdet kommer också dö av svärdet,” twittrar försvararna.
Nyheten flimrar förbi på skärmen samtidigt som de breda turskidorna skär genom skaren på väg ner från fjällen kring Storlien.
I horisonten breder Snasahögarna ut sig.
Det är magiskt att jaga skymningen och enklare än jag först trodde att både åka skidor och samtidigt följa med i den snabba nyhetsutvecklingen.
De röda kryssen gör att man knappt behöver titta upp från telefonen. Bara kylan sätter stopp för scrollandet, och barnets skrik om kalla händer eller att skidåkning är det värsta hon vet.
Väl nere fjällstugan vi hyr sitter meterstora porträtt på Armfeldts karoliner bredvid lika stora minnestavlor över dödsmarschen 1718.
Stugan ägs av NSF:s scoutkår och scouternas koppling till både platsen och kungen är sedan länge stark.
I historikerna Alf Åberg och Göte Göranssons bok om Karolinerna, som ligger vältummad på en sliten byrå, läser jag högt för barnen om hur armén på nyårsnatten, under månens sken, delar upp de sista ransonerna: ett kilo kött per man och två havrekakor. Sedan börjar man gå.
Först genom skogen och upp på kalfjället. När kylan och vinden satte in, kastade de sina gevär och packningar i snön.
Den fiende de nu stod emot kunde inte tämjas med vapen. Den snåriga fjällbjörken brann dåligt och riset var surt. Gevärskolvarna av trä brann bättre. Men långt före gryningen var alla eldar utbrunna. 2 300 soldater blev kvar på fjället. Hälften av karolinerna. Ytterligare 1 500 dog inom några månader till följd av skador och sjukdomar.
Barnen lyssnar andäktigt på högläsningen.
Ibland plingar det till i mobilen som ligger på bordet: ”Ryskt stridsflyg kränkte svenskt luftrum” läser sjuåringen och frågar vad orden luftrum och kränkt betyder.
Det är ingen fara, svarar jag.
Det är bara bra att vår egen armé håller koll.
Ett annat kapitel, längre fram i boken – innan nederlagen – handlar om ”Vägen till Ukraina.” Om hur den svenska armén hösten 1708 tog sig fram genom träsk och skogar jagade av ryska gerillaförband.
Soldaterna tömde sina säckar på allt utom strumpor och skor. De dödas gevär delades ut till trosspojkarna och kuskarna så att de kunde försvara sig.
Är det samma Ukraina där det är krig i dag frågar barnen?
Jag nickar och läser tyst vidare om hur armén i byn Kritzow lyckas erövra brännvin som lämnats kvar av ryssarna och det beskrivs i dagböckerna som en god förfriskning för ”vårt arma folk”.
Den enda ljusglimten på den veckolånga marschen genom kärr och skog.
Men då scoutstugan tillhör NSF hoppar jag över den meningen.
Jag läser om hur armén stannar och röjer undan träd som ryssarna fällt och på nätterna vågar de inte slå upp tält eller ge sig ut på jakt efter mat då de är ständigt angripna. Vagnarna fastnar i gyttjan och på morgnarna hittas karoliner ihjälfrusna.
De går som i en ”vild öken” där fienden ödelagt allt. En del soldater gnager barken av träden.
Skogen tar flera liv än ryssarna.
Först i mitten av november är man framme i bebyggda områden och kan äntligen äta sig mätta. På åtta dagar äter armen 3 000 grisar samt oxar och annan boskap.
Landet är en kornbod.
Sedan slår kölden till. Vintern 1708–1709 blir en av de värsta i historien. På den oskyddade stäppen var armén chanslös. Karl XII försökte få in så många som möjligt i staden Gadjatj och senare Petrovka – men alla kunde inte få plats i husen.
Det var så kallt att ”fåglarna som flögo i luften föllo neder på jorden och blevo döda”.
Fältskären arbetade både natt och dag med att amputera förfrusna kroppsdelar. Två till tretusen karoliner frös ihjäl. Trots förlusterna fortsatte Karl XII sitt fälttåg och lät storma staden Veprik, där över tusen svenskar stupade.
Mördande och brännande fortsatte österut ända till floden Kolomak.
Termometern i stugan visar på minus tjugo grader.
Jag googlar på stadsnamnen: Veprik, Kolomak, Gadjatj och Petrovka. Hittar en tre veckor gammal nyhet om att skoleleverna i Petrovka nu får varm och gratis skollunch. På bilden står pelargoner i fönstren och runt borden sitter skrattande barn.
I Kolomak står idag ett förstärkt ryskt infanterikompani.
Utanför har det börjat snöa och temperaturen stiger sakta.
Snart en vecka i stugan. Varje morgon är det första man kollar om Kiev ännu fallit. Sedan andas man ut och sätter på kaffet.
På dagarna lekar vi karoliner. Vi rör oss ljudlöst över fjället och smyger på de norska skoteråkarna som kör sönder skidspåren.
Tecknen för stridslinje och stridskolonn är lek men det finns ett allvar i luften.
Överfallet sätts in vid en hängdriva och fienden är redan borta när vi rasar ner över kanten. En löpgrav grävs och en skyddsgrotta mot bomberna.
Sanningen är krigets första offer. På twitter är källkritikens krigets andra offer. I slutet av veckan visar det sig att de som dog hjältedöden på ön visar sig leva, spöket i skyn vara en myt och bilderna på utskjutna stridsfordon visar sig vara från helt andra krig.
Rubrikerna talar om att går åt helvete för Ryssland. Men på kartorna blir mer och mer av Ukraina rött.
När väl våren kom 1709 var krutet förstört och armén utmattad. Snösmältningen gjorde vägarna bottenlösa. De goda kvarteren i Ukraina har sugits ut. Karl den tolfte befann sig instängd mellan floden Dnjepr i söder och Vorskla i öster.
I väster stod kosackförband.
Jag fortsätter att googla ortsnamn.
Vorskla Poltava är i dag ett av fotbollslagen i Ukraina. I en intervju uttrycker spelarna en chock över anfallet.
I början av maj 1709 började belägringen av staden Poltava. Planen var ett överraskande anfall i gryningen men svenskarna möttes av en förödande artillerield. Med värjan i hand stormade karolinerna mot kanonerna. Över 300 officerare, 6 600 underofficerare och meniga stupade och 3000 togs till fånga.
Spillrorna av armén gick söderut mot Vorskla och floden Dnjepr och efter tre dagar nådde man Perevoltjna. Här kapitulerar armén och hamnar i rysk krigsfångenskap.
Under de följande århundraden har historiker diskutera varför? Kunde man inte ha bjudit ryssen motstånd istället för att sträcka vapen?
Samma frågor ställs idag? Ska vi göra mer än skicka pansarskott.
Andelen i Sverige och Finland som stödjer ett Nato-medlemskap går genom taket. Allt går snabbt. Kommer svensk trupp innan året är slut att strida i Poltava igen?
Ska vi strax åka pansarbandvagn till Moskva, göra avsittning och sedan gå tillbaka i lervällingen – igen?
I en förrådsbyggnad bakom bastun hittar jag en eftermiddag 100-tals fotogenlyktor, tält, gasol och slädar för att transportera en hel scoutkår. Det gör mig lycklig och trygg. Över att det finns de människor som viger sina liv åt att fylla förråd åt andra. Att tänka framåt och planera för andra än sig själv.
En del av mig vill stanna här.
Skidfärden dagen efter med en Segelbadenpulka i trä blir veckans bästa. Barnet har både handskar och underställ och orienterar tillsammans med en vän efter kompass i den vackra björkskogen.
Tekniken sitter och skidorna ger frihet.
Jag ser barnet och kompisen försvinna över krönet och läser om den 21-åriga Yarko i Ukraina som var scout innan kriget och som nu använder sina kunskaper till att packa mediciner i lådor och ställa upp militärkängor på rad.
Alltid redo.
När veckan är slut har han och avdelningen skickat ut 50 ton ammunition, mat och medicin till styrkorna i fält.
På tåget tillbaka till Stockholm är uppkopplingen svajig. Nya bilder. Nya budskap. Är glad för varje tweet som laddas under hashtaggen Ukraina. Tar inte internet för givet längre.
Det är en förändrad värld vi återvänder till.
Allt är i gungning.
