Analys om ,

Krönika: I faderns, sonens och krigets namn

Med krigssegern i Nagorno-Karabach förstärktes personkulten kring Alijevfamiljen i Azerbajdzjan ytterligare. Rasmus Canbäck skriver i veckans krönika om hur veckans toppmöte mellan Azerbajdzjan och Armenien i Bryssel påverkas av Ilham Alijevs status i Azerbajdzjan.

Detta är en argumenterande text. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det började redan tidigt i söndags morse. Heydar Alijevs ansikte tog över de azerbajdzjanska medier som jag bevakar. Det är arton år sedan den förra presidenten dog och i Azerbajdzjan var det minnesdag.

På azerbajdzjanska ambassaden i Stockholm bjöd ambassadör Zaur Ahmadov in till minneshögtid för vad i azerbajdzjansk statsmedia beskrivs som ”anställda på ambassaden och prominenta personer från diasporan”.

På bilden från ambassaden syns Heydar Aliyevs hjässa med ett citat. ”Jag är stolt över att vara azerbajdzjan”.

Söndagen blev måndag och bilderna på Heydar Alijev i sociala medier blev utbytta.

Denna gång till sonen Ilham Alijev som tagit över makten i Azerbajdzjan efter faderns död 2003. Ilham har burit fanan med järnhand, och trots att fadern ansågs vara både auktoritär och diktatorisk så har sonens förvärv setts som en eskalering.

Bilderna på när Ilham Alijev anländer till ett toppmöte i Bryssel är uppseendeväckande, men delades i sociala medier av samma personer som dagen innan hyllat fadern. Han ses gå av ett flygplan och i Bryssels centrum tas han emot av den azerbajdzjanska diasporan.

Azerbajdzjanska diasporan välkomnar Ilham Alijev i Bryssel inför toppmötet vid Eastern Partnership. Foto från Ilham Alijevs Facebook.

Grönt, rött och blått med en halvmåne och stjärna. Den trefärgade flaggan syns i mängder. Dessa kompletteras med skyltar som hyllar diktatorn och landets arbete för mänskliga rättigheter.

En annan kan fråga sig: Vilka rättigheter?

För demokratisinnade utomstående skapas en sorts förvirring. Landet är trots allt en auktoritär regim där aktivister möter brutalt polisvåld och där krigsbrotten under invasionen av Nagorno-Karabach sopas under mattan.

För att inte tala om de miljarder kronor och mängder med dyra fastigheter i London som Alijevfamiljen tillförskansat sig genom korruption.

Den 12 december bjöd azerbajdzjanska ambassaden i Stockholm in till minnesdag av Heydar Alijevs död. I statlig azerbajdzjansk media beskrevs gästerna som ”ambassadpersonal och prominenta personer från diasporan”. Däribland syns Emil Mirzoev och Rahim Sadiqbeyli som Blankspot skrivit om i samband med bjudresorna för journalister till Azerbajdjzjan. Foto från Azertac.az.

När Ilham Alijev hyllar sin fader, så gör han det också för att förhöja bilden av Alijevfamiljen som despotisk.

För bara några år sedan utnämndes hans fru Mehriban till vice president, och barnen Arzu, Heydar och Leyla besitter viktiga bolagsstyrelsers positioner.

Fram till 2019 var Telia delägare i ett av bolagen, Azercell. 2014 uppdagades det, i den så kallade Teliaaffären, att bolaget mutat Uzbekistans presidentdotter, men vad som rapporterats mindre om är Alijevfamiljen som också beräknas ha fått en miljard dollar.

Samma år som Telia slutligen sålde av alla sina aktier så slöt Ericsson ett tvåårsavtal med Azercell för att möjliggöra utbyggnaden av 5G-nätverk i landet. Detta avtal ska nu förlängas. Arzu och Leyla är fortfarande kopplade till bolaget.

Men korruptionen skyls av längtan efter kontroll över Nagorno-Karabach, och i den statliga retoriken är det bara den upplysta Alijevfamiljen som kan tillförskansa landet seger i krig mot Armenien.

Bilden på Ilham Aliyev och Mehriban Aliyeva är känd, och syns i mångas hem. Mehriban är vice president.

Veckans toppmöte i Bryssel innebär dock realpolitik.

Det är Europarådets ordförande Charles Michel som kallat till förhandlingar mellan Ilham Alijev och Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan.

Efter krigsslutet i Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan tecknades ett avtal om eldupphör mellan parterna och Ryssland som är i behov av att konkretiseras. Azerbajdjzjan gick vinnande ur kriget och ställer hårda krav.

Knäckfrågor som hur de nya gränserna går och formen för en transportkorridor mellan Azerbajdzjan och dess enklav Nachitjevan behöver lösas.

Ilham Alijev har satt kniven mot strupen mot Armenien och hotat med ett nytt krig om transportkorridoren inte öppnas. Och Nikol Pasjinjan har å sin sida försökt att minimera riskerna för krig, och förhandlar om att transportkorridoren också ska kunna användas av Armenien för att inte avskärma landets gräns mot Iran.

Ett led i att minska spänningarna i regionen är att Armenien återupptagit diplomatiska förbindelser med Turkiet för att normalisera relationerna. Det kritiseras av många armenier då man inte anser att Turkiet är att lita på efter att förbehållslöst och militärt ha tagit Azerbajdzjans sida i konflikten i Nagorno-Karabach. Bland andra föredrar man neutrala förbindelser framför fientliga.  

Transportkorridoren är tänkt att förbinda Turkiet med Azerbajdzjan, genom Nachitjevan, och ses som en stor nationalistisk seger i både Ankara och Baku. Inte minst ur ett panturkiskt perspektiv där den södra delen av Armenien ses som det sista fysiska hindret för att förbinda den turkiskspråkiga världen efter kriget i Nagorno-Karabach.

Faktum är att den panturkiska etnofascistiska organisationen Grå vargarna beviljades att öppna en skola i Nagorno-Karabach bara en månad efter krigsvinsten. Det var ett tydligt ställningstagande i vad Nagorno-Karabach betyder för panturkismen. Varför Baku drog tillbaka beviljandet är okänt, men det beror inte på att man i det turkiskspråkiga* Azerbajdzjan anser Grå vargarnas idéer om turkiskt övervälde vara osympatiska.

Trots att Alijevfamiljen bevisligen gjort sig skyldig till korruptionsaffärer för mångmiljardbelopp. Trots att demonstranter slås ner med brutalt polisvåld. Och trots att invasionen av Nagorno-Karabach inneburit ännu mer lidande för både azerbajdzjanska och armeniska civila så ruckas inte makten för det.

Snarare tvärtom.

Personkulten är en helig treenighet bestående av fader Heydar, sonen Ilham och kriget i Nagorno-Karabach. Tillsammans bildar de en oantastlig ställning som verkar tillåtas agera hur de vill. Även av Europa.

*Azerbajdzjanska tillhör den turkiska språkgruppen, och språken betraktas som lika varandra.

Toppbild: Heydar Alijev till vänster och Ilham Alijev till höger. ”Karabakh is Azerbaijan” är azerbajdzjanska krigsrörelsens slogan.

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.