I den estniska staden Sirgala bodde det en gång 10 000 människor. Nu är de bara tio kvar. Rasmus Canbäck skriver i veckans krönika om vad minnet från en svunnen tid säger om Estlands relation till Ryssland i dag.
Av Rasmus Canbäck 6 augusti, 2023
Ur det gröna fotoalbumet trillar ett färgfoto ner på golvet. Det landar i dammet som hopat sig. En blond pojke tittar med ett brett leende in mot kameran på det vis som bara barn gör.
Han visar alla tänder och har kisande lyckliga ögon.
Jag lägger varsamt tillbaka fotot på pojken i albumet och stänger det. Jag har inte med de svartvita fotona på familjeminnen att göra. Den som övergivit albumet ser ut att ha tittat på det en sista gång innan han eller hon lämnat den sovjetiskt byggda och numera övergivna lägenheten.
Albumet var snyggt upplagt mitt på matbordet vid fönstret. Fortfarande står en halvfull skål med torkad gröt bredvid och i kaffekoppen är det bara brunt kvar på botten.
Det är svårt att säga hur många som bodde i Sirgala i Estland när oljeskiffergruvan fortfarande fanns kvar. En vaktmästare som klipper gräs förklarar att de var tusentals, kanske tiotusentals. Siffrorna är inte offentliga i arkiven då staden ansågs vara en skyddad zon under sovjettiden.
Det är den förresten fortfarande, men av andra skäl. Då berodde det på gruvdriften. I dag beror det på att det ligger en militäranläggning bredvid. Förra året beslutade regeringen att tredubbla den i storlek.
Av de kanske 10 000 människorna som bodde i Staden 1980 så är det bara tio kvar i dag.
På listorna över övergivna städer i världen är Sirgala aldrig med. Pripjat i Ukraina där Tjernobylkatastrofen skedde toppar de flesta. Hotellresortsstaden Verosha på Cypern som hamnade mitt emellan kriget mellan nord och syd på 1970-talet är också inkluderad. Ibland kvalar även den azerbajdzjanska staden Agdam som förstördes i kriget i Nagorno-Karabach på 1990-talet in på listan.
Sirgala går knappt att hitta på kartor. Vaktmästaren håller dock ordning på det mest nödvändiga i staden, som att klippa gräset och skyffla snö. Det bor trots allt tio personer kvar i de förfallna Chrustjovruinerna och själv bodde han där för trettio år sedan. Husen byggdes i all hast under 1960-talet för att husera så många som möjligt och så snabbt som möjligt i närheten av gruvorna.
De allra flesta som flyttade in var etniska ryssar från den sovjetiska delrepubliken Ryssland. Det är av betydelse i och med etniska ryssar som bodde i Estland när landet slutligen blev självständigt igen 1991 delades in i två kategorier: de som kommit till landet innan och efter 1940. Det är skiljelinjen mellan rätten att ha ett vanligt estniskt pass eller ett så kallat ”grått” pass.
1940 var året som den sovjetiska ockupationen började och därmed även femtio år av förföljelser av oppositionellt sinnade ester.
Runtomkring 90 000 ryssar har gråa pass, vilket innebär att de inte kan arbeta inom vissa säkerhetsklassificerade yrken och omfattas inte av samma fria rörlighet inom Schengen som den som har ett vanligt pass. De allra flesta av innehavarna av gråa pass bor i Ida-Viruregionen i nordöstra Estland där Sirgala också ligger.
Statistik visar att medelinkomsten i regionen är betydligt lägre än i övriga Estland och arbetslösheten bland de högsta i landet. Nästan 90 procent av befolkningen är etniska ryssar, vilket också utgör det talande språket.
Vaktmästaren i Sirgala berättar att utländska youtubers kallar Ida-Viru för ”Estlands Donbass”, och gör en handrörelse för att visa att de har en skruv lös. Ett vanligare begrepp är ”Narva är en ö” för att indikera att den största estniska ryskspråkiga staden Narva, bara ett stenkast från Ryssland, särskiljer sig från resten av landet.
Unga europeiskt sinnade försöker justera det till att ”Narva är ingen ö”, för att visa att det ryskspråkiga visst är en naturlig del av ett modernt Estland.
En mätning gjord av den estniska staten efter att Ryssland anföll Ukraina 2022 visar att 68 % av de etniska ryssarna identifierar sig som estlandsryssar, eller ryskspråkiga ester. 38 % identifierar sig endast som etniska ryssar.
Intressant nog korrelerar siffran nästan exakt med hur många som har ”gråa pass”.
I en rapport från EU-kommissionen 2015, strax efter Rysslands inledande invasion av Ukraina, pekade rapportörerna ut bristande strategier i att hantera de ryska minoriteterna i Baltstaterna som ett demokratiproblem.
Efter det, något förenklat uttryckt, skiftade politiken i Estland från assimilering till integrering av de ryska samfunden. En ny statlig ryskspråkig TV-kanal startades och ett estniskt kulturhus byggdes i Narva. Progressiva politiker började tala om “estlandsryssar” snarare än bara “ryssar”.
Däremot stängdes bara här om året fler ryskspråkiga universitetsutbildningar ner i landet och i Narva, där Tartu universitet har en filial, sker ingen undervisning på ryska. Åtminstone inte formellt.
I Sirgala dånar skotten från de militära skjutbanorna i närheten. Natostyrkor tränar ibland urban krigsföring i de övergivna husen i staden. Den formella hållningen är att staden är obeboelig. Bullret från militären är för hög, säger myndigheterna.
Ändå bor en handfull människor kvar. Skolan är övergiven och förstörd sedan länge, likaså förskolan. Den har förresten gjorts om till hönsgård där en av de boende fram till nyligen såg till att förse invånarna med nyvärpta ägg.
Ingen av invånarna har estniska pass. En av dem berättar att när muren föll att han var för gammal för att börja studera estniska. Han anlände dessutom tillsammans med några av stadens fasader i ett ryskt flyttlass på 1970-talet.
Liksom staden var han bara tänkt att bo där så länge gruvdriften behövde familjen. Då var han bara 12 år gammal. Nu är han snart sextio. Gruvdriften upphörde efter Sovjetunionens fall och staden med sina tiotusen invånare lämnades när arbeten försvann. Han blev kvar, för var skulle han annars ta vägen?
Sirgala existerar knappt på kartan som annat än en militäranläggning, vars uppdrag är att förhindra att historien återupprepar sig.
Toppbild: Gamla bilder ligger på golvet i en övergiven lägenhet. Foto: Rasmus Canbäck.
