Analys om Österrike, Coronavirus, Sverige

Stakston: Tillsammans mot viruset

Vad blir kvar av ett samhälle när det tvingas skala bort alla sociala interaktioner? I Wien är det vi-känslan.

Av Brit Stakston 19 mars, 2020

Under helgen reste jag reste genom Europa till min svårt sjuka mamma, samtidigt som gräns efter gräns stängdes runt omkring oss.

Läget förändrade sig för varje timme. Allt fler karantänsregler och vardagsinskränkningar infördes löpande i Österrike under de tre dagar jag var där.

Lugnt, metodiskt och handfast förklarade de österrikiska politikerna vad som behövdes göras nu för att rädda liv.

”Schau auf dich, bleib zu Hause” är regeringens budskap och betyder ungefär ”ta väl hand om dig, stanna hemma,” med tillägget att det gäller extra mycket för de som är över 65.

Man uppmanas att säkerställa att ingen kontakt sker mellan barn och mor- och farföräldrar.  

Alla måste ta hand om varandra.

Avstånd är den bästa medicinen. Vi som mitt i allt detta var tvungna att ge oss ut zick-zackade oss fram på vägen till bank och apotek för att undvika kontakt. Ingen brydde sig om den rakaste vägen mellan A till B. Man säkerställde hela tiden att man inte kom för nära varandra, vare sig det var på väg in i mataffären eller banken.

Alla butiker utom de mest livsnödvändiga är numera stängda.

Butiksägarna på min mammas gata i Wien träffades på trottoaren under lördagseftermiddagen och funderade över hur länge detta skulle pågå. Regeringens aviserade veckolånga stängning anade de skulle förlängas och de kalkylerade med minst tre veckor.

De butiker som tillåts ha öppet är apotek, bank, bensinstationer, bilverkstäder, hälsobutiker, kiosker, kötthandlare, matvarubutiker, djurmat, kemtvätt, telekombutiker och postkontor.

Allt annat som inte är livsnödvändigt stängs.

Värt att notera är just att alla telekombutikerna fortsatt är öppna för att säkerställa att alla kommunikationer fungerar och att alla de som ska jobba hemma får det stöd de behöver för att komma igång med sitt digitala kontor. Varje inskränkning kunde genast detaljförklaras och motiveras. Skolstängningarna kompletteras av möjligheter för barn att få undervisning i mindre grupper om föräldrarna måste arbeta.

Restauranger, barer och caféer har stängts. Krispaket för företag har presenterats.

Max fem personer får vistas utomhus tillsammans och ska då tillhöra samma hushåll.

Österrike hoppas att det räcker med en högre synlighet av polis som kan påminna om vilka regler som gäller vid behov. Men skulle överträdelserna bli för många kommer man kunna kalla in militär som syns på gatorna. Böterna kommer ligga på dryga 10 000 kronor för överträdelser av de här förhållningsreglerna.

Endast de med skäl att vistas utomhus får ge sig ut för att ta sig till sina jobb eller sköta äldre.

Till de öppna apoteken ringlar sig köerna stilla med stora avstånd mellan varje väntande person i kön eftersom det är små lokaler och max fem personer åt gången får vistas i grupp.

Lokaltrafiken går ner till sommartidstabell och nattlinjer ställs in på tunnelbanan. Trafikverket minimerar sin administration och det går inte att förnya sitt körkort. Endast akuta domstolsförhandlingar genomförs, övriga skjuts på framtiden.

Dessa var några av de sammantaget extremt begränsade åtgärderna för ett normalt vardagsliv i en demokrati. Men sättet de presenterades på gjorde det tydligt att det är nödvändigt för att samhället ska kunna skydda de äldre och andra svaga. Flera gånger återkom regeringen och berörda sakkunniga till att det är “den generation som byggt det samhälle vi lever i som är mest utsatta nu”. Vi ska rädda liv.

Att det är ett gemensamt ansvar att ta väl hand om dem. Ett ”Team Österreich” där man tar hand om varandra.

I varje desperat samtal jag själv hade under de här dagarna för att ordna upp allt med min mors vård knäckte den enkla uppmaningen om att hålla mig frisk som avslutade varje samtal.

Det där omtänksamma ”bleib gesund” var för mycket efter att de just berättat att socialtjänsten som bedömer vårdkapaciteten inte kan göra hembesök längre eller att all dygnet-runt personal för vård i hemmen är fast i sina hemländer på grund av de stängda gränserna.

Det är 60 000 hemvårdare som vårdar 33 000 personer på detta sätt i hemmet i Österrike. En viktigt del i den österrikiska vårdapparaten och dessa vårdbiträden pendlar mellan Österrike och sina hemländer. Vanligast är att de kommer från Rumänien och Slovakien. Endast 1.6 procent av de som arbetar med 24-timmars vård i hemmet är österrikare.  

Vi är alla en del av detta.

Det myllrande livet vi har runt oss och vars alla sociala kontakter kokades ner till ett minimum visar plötsligt ett nytt raster. Det var som om samhället kläddes av framför mina ögon.

Kvar står vi människor. Avklädda från allt det där som nyss var så viktigt. Men utrustade med det vi behöver allra bäst nu. Vår förmåga att lösa problem, känna omsorg om varandra och sammanhållning.

Men det krävs att vi accepterar att det är en ny tid. Och om smittskyddsmyndigheterna pratar om rätt insats vid rätt tillfälle så tänker jag att det kan överföras till att man håller fokus på rätt bekymmer vid rätt tid också.

Ja, det är tufft för oss alla giggare, influencers, kulturentreprenörer och allehanda opinionsbildare just nu.

Vi är alla en viktig del ett fungerande samhälle och så även landets alla andra småföretagare som kommer att få det tufft.

Men läget är så pass akut att vi just denna vecka måste svälja vår egen vånda över hur ekonomin ens ska gå ihop och se att de som gör det möjligt att undvika en total samhällskollaps just nu är viktigare än ett inställt föredrag.

Nu ser man verkligen vilka det är som får blodet att pumpa i ett samhälle och står för de samhällsbärande funktionerna.

Och det som blir kvar är verkligen inte en sådan som jag.

I Österrike nämndes alltifrån ambulansförare, apotekare, bagare, busschaufförer, butiksbiträden, bönder, gas- och energibolagens servicemän, kassörskor, livsmedelsproducenter, läkare, skyddsmaterialsproducenter, sjukskötare, sjukvårdsbiträden, spårvagnsförare, sophämtare, sotare, taxiförare till tågkonduktörer som får blodet att fortsätta pulsera i ett samhälle som pressas till det yttersta just nu.

I Österrike fanns alla de här med i många av de tacktal som gavs eller i intervjuer om vad som måste fungera framöver för att allt inte ska falla samman.

Det Österrike jag lämnade dominerades av en tydlighet runt den sociala disciplin som krävs av alla och det gemensamma ansvaret som behövs i månader framöver.

Förbundskanslern Sebastian Kurz markerade tydligt mot medierna under lördagens presskonferens efter en fråga om något av besluten: ”Nu är inte tiden att spekulera i vad som händer om man gör såhär eller såhär. Första prio är att inskränka vardagen och gå ner till en så pass minimal verksamhet i hela landet så att viruset dör ut”.

Och på frågor om hur länge dessa inskränkningar skulle vara hoppades han att samhällets vardagsrutiner kanske skulle kunna återuppstå efter påsk med hjälp av dessa åtgärder. Symboliska formuleringar efter att just ha aviserat att alla gudstjänster och andra kyrkliga aktiviteter också ställs in.

En känslosam helg där många beslut behövdes fattas avslutades på en öde flygplats. Jag lyckades ta mig hem på ett av de sista flygen från Wien. På flygplatsen ropades det konstant i högtalarna ”Attention this is a security call. Please keep the distance.”  

Vi fortsatte att allvarsamt zickzacka förbi varandra, undvek varandras blickar och för första gången även här bar de allra flesta ansiktsmasker.

I säkerhetskontrollen berättade vakten att endast sju flygplan skulle gå under måndagen och på tisdagen ställde Austrian Airlines in alla flygningar.

Efter den kommande veckan när alla svenskar flugits hem från semesterorter kommer resebolagens flygplan att stå stilla i hela Europa.

Utmattad och nervös för att flyget skulle ställas in satt jag på flygplatsen och funderade över hur vi ska klara av det som står framför oss.

Vi måste ta ett djupt andetag och acceptera att det här är större krafter än något vi kunnat förbereda oss på. Och att väldigt få länder kan rustas för storskaligheten för de hot som detta virus innebär för bärande samhällsfunktioner.

Samtidigt finns det hopp i hur mänskligheten med gemensamma krafter kommer att lösa även detta.

Min förtröstan byggdes upp timme för timme i Österrike trots de löpande allvarliga besluten som kom från regeringen. Förhoppningen fanns i det ständigt återkommande medmänskliga perspektivet mitt bland de restriktioner som aviserades. Det blev så tydligt att vi alla är en del av det samhälle som tillsammans ska klara det. Inte bara ett ”Team Österrike” utan ett ”Team Världen” som en präst så fint uttryckte det i ett samtal om de inställda gudstjänsterna.

Men den känslan försvann stegvis efter att ha ankommit till Arlanda.

Det första jag ser vid rulltrappan ner till bagagebanden är en grupp SAS-anställda som gruppkramas och en allmänt mycket mer glättig stämning än den mer ödesmättade jag kom ifrån.

Det framstår som obegripligt med all denna närhet efter alla uppmaningar om social distans. Här trängde sig folk förbi mig och ställde sig nära i rulltrappan.  

Jag sätter mig i en taxi och på väg hemåt börjar jag beta mig igenom de svenska medierna.

Och då drabbar paniken mig.

Hanif Balis twittrande om en pandemi spelar uppenbarligen fortfarande en roll.

Att Helle Klein skrivit något på Facebook om Corona som högerextrema sajter plockar upp spelar fortfarande en roll.

Influencers inlägg där de vädrar sina åsikter om Corona spelar fortfarande en roll.

Och mycket av virusjournalistiken visar att klickjakten fortfarande spelar sin roll.

Dessutom var en av nyheterna från regeringen under söndagen att man avsatt 75 miljoner till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap för en informationskampanj om Coronaviruset.

En informationskampanj.

Informationsmedel som dessutom under en presskonferens raljant förklarades av kommunikationschefen Morgan Olofsson som att ”man kan lite ironiskt säga att jag fått 75 miljoner för att lära människor att tvätta händerna” och förtydligade med att berätta hur dessa pengar tilldelats MSB för att ”i brist på vaccin, har vi bara kommunikation”.

Då fick jag djupandas.

I Österrike verkar man göra det som krävs just nu, kanske på grund av närheten till krigsgenerationerna och med en stor respekt för de äldre som i vardagen har en större roll i samhället. Eller kanske för ett större accepterande av fakta, vetenskap och auktoritet i dess vidaste bemärkelse. Just nu verkar det vara en tillgång.

I Sverige verkar vi än så länge också helt missa att använda styrkan i vårt av folkrörelser byggda samhälle. Tilltalet om ett vi dominerar inte på samma sätt. Företagen börjar vakna till. Och var är de traditionella folkrörelserna i detta? Enskilda initiativ olika uppstår och på facebook säkerställs att mat köps in till äldre.

Varför såg och åtog sig ingen av de etablerade organisationerna denna uppgift tidigare?

I stället ser jag hur det offentliga samtalet fortsätta att erodera tilltron på de demokratiska institutionerna.

Är vi så oförmögna att se vår egen dödlighet i vitögat?

Ska vi inte ens backa från tjafset nu när det verkligen gäller.

När jag ser hur Peter Wolodarski använder sin plattform till att piska upp panik och på twitter förvandlats mer till en Hanif Bali än något annat – då faller äntligen polletten ner för mig.

All den ångest jag känt över var utvecklingen i det offentliga samtalet och misstron för demokratins byggstenar ska leda oss ställs nu på sin spets.

Det är nu det händer. Payback time för de här dumheterna. Vi fortsätter tjafsa och gapa. Till och med nu.

I det offentliga finns inget vi. Våra egna åsikter är överordnat allt.  

Läs också den första texten av Brit Stakston om resan till Österrike: Är vi beredda på en helt förändrad vardag?

Läs mer här om hur du kan stödja Blankspot.

Av Brit Stakston