Reportage om

Kampen om skogen – nu växer rörelserna för att bevara och inte avverka

Vad ska vi ha vår skog till och hur blir vi påverkade av de sinande resurserna? Blankspot ringde upp några av de berörda för att förstå vad som sker när skogen håller på att bli storpolitik.

Under den tidiga vintern har Luokta-Mávas sameby i Arjeplogs kommun varit i mediernas blickfång. Här lyckades de mot alla odds stoppa det statliga bolaget Sveaskogs planerade kalavverkningar av totalt 715 hektar – något som fick stor uppmärksamhet både i sociala och traditionella medier.

Men långt innan höstens seger har samebyar kämpat outtröttligt i åratal för att belysa hur skogsbruket påverkar renens förutsättningar att hitta mat.

– Klimatförändringarna har gjort att markbetet låser sig allt oftare, i kombination med att markerna har blivit allt snävare, har samebyarna blivit trängda. Vi har kommit till en sån punkt att vi redan har för lite resurser, säger Brita-Stina Sjaggo som är renskötare och sekreterare i Luokta-Mávas sameby.

Den bistra verkligheten är att nästan alla hänglavsskogar har försvunnit på grund av avverkning och det innebär ett allt mindre reservbete, vilket får som följd att renen svälter.

På somrarna är renen (och renskötare) uppe i fjällen för att sedan röra sig neråt igen till vintern och då renen byter kost.

– När vintern kommer så äter renen fram för allt marklav, så den måste gräva sig genom snön. Som komplement äter den hänglav, om markbetet låser sig som vi brukar säga, alltså om snön blir så hård så att de inte kan gräva sig ner genom, då blir det hänglaven, berättar Brita-Stina Sjaggo.

Det är inte bara i Luokta-Mávas som förändringen kunnat ses. Skogsmarker där marklaven täcker mer än halva ytan har minskat med 71 procent på 60 år, vilket huvudsakligen beror på skogsbruk – inte ökat renbete.

Marklaven, liksom träd, går att odla men det tar mycket lång tid för dem båda att komma upp igen. Det kan ta upp till 30 år för marklaven och ett träd kan ha en livscykel på över 1000 år, men brukar räknas till gammelskog vid 120 års ålder och uppåt.

Hänglav går däremot inte att plantera på samma sätt.

Även om Sveaskog nu har avanmält sina avverkningar i Luokta-Mávas sameby, är läget fortsatt osäkert.

De kommer att vilja avverka, då de har ett så pass högt avkastningskrav, menar bland annat Brita-Stina Sjaggo och Naturskyddsföreningen som Blankspot pratat med.

Om skogen inom viktiga renbetesområden forsätter att avverkas kommer renen till slut att svälta ihjäl. Foto: Anna-Maria Fjellström

Skogen och skogsindustrin har under mer än hundra år haft en fundamental betydelse för jobben och inkomsterna i Sverige. Ibland kallas den för Sveriges olja. I mitten av 1960-talet stod också jordbruk, skogsbruk och fiske för tolv procent av den totala sysselsättningen i Sverige.

Men trots att samma siffra i dag ligger på under två procent och skogsindustrins bidrag till BNP ligger runt samma procent som den sysselsättning den skapar, så lever bilden kvar av skogsindustrins centrala roll för vår ekonomi. Landets tjänsteproduktion står jämförelsevis för 70 procent av vår BNP och turistnäringen för strax under tre procent. 

Det vanligaste sättet att bruka skog, om en ägnar sig åt skogens hårda värden, är trakthyggesbruk – eller kalhyggen på ren svenska – en metod som hållit sig stark genom flera decennier. Men det är långtifrån den enda metoden eller modellen som skogsägare kan använda sig av.

Trakthyggesbruk skulle nästan kunna liknas vid en typ av jordbruk. Träd kalavverkas, marken bereds för att plantera nya träd, sedan röjer en ett par gånger för att få bort träd som en inte vill ha och sedan avverkas de planterade träden när de blivit tillräckligt stora för att ge tillräckligt god ersättning.

Det ger däremot inte längre en särskilt stor ekonomisk vinst i det långa loppet, då de planterade träden inte hinner bli särskilt gamla innan de avverkas igen och ger en sämre kvalitet på virket.

– Vi har ju en stor skogsindustri som är oerhört lobbystark och de vill åt det virke som är billigare. Man ska alltid komma ihåg att skogsindustrin har två mål – så mycket virke som möjligt, så billigt som möjligt, berättar Leif Öster för Blankspot.

Leif Öster är en av 316 000 skogsägare i Sverige och driver tillsammans med sin fru Cecilia en eko-turistanläggning i Dalarna. Som enskilda skogsägare insåg de att dagens skogsbruk inte fungerar för dem ekonomiskt, att hugga ner och ta upp ett kalhygge, markbereda, plantera och röja ett par gånger kostade alldeles för mycket i relation till vad de skulle få för ersättning i slutändan.

Utöver sin turistanläggning bedriver de även hyggesfritt skogsbruk precis intill.

– Det finns 100 modeller på hur man skulle kunna lägga upp nya metoder, men forskningen i Sverige är helt fokuserad på att försvara och utveckla hyggesbruket, säger Leif Öster.

Ungefär 80 procent av de som äger skog i Sverige har ärvt eller köpt skogen inom sin släkt, vilket inte behöver betyda att de har särskilt stor kunskap i ämnet, menar Leif. Både den virkesköpande industrin och skogsägarföreningar har som mål att få in virke, och är ofta även de som erbjuder rådgivning för nya skogsägare.

– Det finns ett talesätt… ”rådgivning är dörröppnaren, virkeskontraktet är målet”, säger Leif Öster.

Den gamla skogen som avverkas ger bättre vinst på kort sikt, men utanför de skyddade områdena i Sverige finns det inte så mycket gammelskog kvar – det finns cirka sex procent som är över 120 år gammal.

– Jag åkte upp till Tornedalen i höstas och satt nästan och grät i bilen. Det är så fruktansvärt hur det ser ut med all kalavverkning. Det blir som… har ett träd inte fallit om man inte hört det falla här?, frågar sig Johanna Nilsson som är verksamhetsutvecklare på Naturskyddsföreningen i Norrbottens län.

Utanför de formellt skyddade områdena i Sverige finns några få procent av gammal naturskog kvar. Foto: Marcus Westberg

I februari 2020 beslutade Sveriges regering om en ny ägarpolicy för statliga bolag, som ska tillämpas i bolag med statligt majoritetsägande, som till exempel Sveaskog. Genomgående i denna policy är att de statliga bolagen ska vara ledande i de riktningar som policyn avser, då de håller ett särskilt ansvar och bör ha ett gott offentligt förtroende.

Punkt fem behandlar särskilt hållbarhet, och även om Sverige inte ratificerat ILO 169, så menar den nya ägarpolicyn att bolag med statligt ägande ska följa internationella riktlinjer om till exempel miljö- och klimathänsyn, mänskliga rättigheter och arbetsvillkor.

Dokumentet hänvisar bland annat till de tio principerna i FN:s Global Compact. Den första principen – mänskliga rättigheter – innebär att företag bör stödja och skydda internationellt utropade mänskliga rättigheter, men en särskild tillsyn av rättigheterna för redan utsatta grupper – som till exempel ursprungsbefolkning.

Sveaskog menar själva att det i fråga om Luokta-Mávas sameby blivit en blockering och vill nu fortsatt föra dialog, som de visserligen redan gjort under samråd med samebyn.

– Det är inte för att hitta på något annat utan snarare en omstart, bland annat mot en bakgrund av FSC-standarden och en möjlighet att ta avstamp i den, berättar Olof Johansson som är skogspolitisk chef på Sveaskog.

Hyggesfritt skogsbruk ser de heller inte som en omöjlighet, något som de redan testat på ett antal platser.

– Det kommer vi säkert att använda mer, kanske speciellt som en metod att överbrygga intressekonflikter, där det handlar om att öka anpassningen till andra värden, säger Olof Johansson.

En av dem som jobbat mycket med att få Sverige att följa de miljölagar som de själva varit med och tagit fram är Johanna Nilsson, verksamhetsutvecklare på Naturskyddsföreningen i Norrbotten som har arbetat aktivt med skogsfrågan i flera år.

Det hela började med att talespersonen för Maskaure sameby, Leif Lundberg, kontaktade Johanna Nilsson och hennes kollegor 2018 för att få hjälp att stoppa avverkningar som skulle påverka även deras renskötsel.

De åkte ut och tittade på skogarna som fanns med i samrådspapprena så att Naturskyddsföreningen kunde dokumentera och inventera de naturvärden som fanns i skogarna.

På så sätt skapades mer belägg för att spara dem.

– Utifrån det har kamperna för skogarna inom Maskaures renbetesområde fortsatt, berättar Johanna Nilsson.

Men det har varit en lång resa, där Sveaskog till en början även ställt in samrådsmöten när de fått reda på att medlemmar från Naturskyddsföreningen skulle delta som observatörer.

Och ännu är den inte i mål. När det gäller just klimatet menar Johanna Nilsson att Sveaskog inte är ett föredöme där heller.

– Sveaskog säger att för varje träd de fäller planterar de två nya, men vi har inte råd att släppa ut så mycket kol som kalavverkning innebär. Enligt klimatscenariot har vi inte mer än 10 år innan vi når ökningen på 1,5 grader. Vi har alltså mindre än 10 år på oss att rädda våra skogar, klimat och att se till att kolet stannar i marken, säger Johanna Nilsson.

När träd avverkas eller dör släpps koldioxid ut, men i en gammal skog som redan har döda och döende träd finns kolet även bundet i marken och övrig växtlighet. Foto: Anna-Maria Fjellström

Sveaskog håller inte riktigt med Naturskyddsföreningen i fråga om hyggesbrukets påverkan på klimatet, utan menar att de finner stöd i forskningen för att hyggesbruket bidrar positivt.

– Skog som växer bra kan binda koldioxid vid varje given tidpunkt, när den är yngre eller medelålders binder den som mest – att ha skog i flera olika utvecklingsstadier i landskapet ger kontinuerligt och långsiktigt den bästa bindningen av koldioxid, säger Olof Johansson.

Olof Johansson berättar att det visserligen också är den typ av skogsbruk som producerar mest råvara, men samtidigt instämmer Sveaskog i att det finns det andra värden som har betydelse, som till exempel biologisk mångfald och rekreation.

– Ekonomi och att producera för klimatnytta, är inte argument som gör att man kan köra över andra intressen hur som helst – man måste hitta en så bra kombination som möjligt av det här, säger Olof Johansson.

Naturen som en plats för rekreation har fått allt större uppmärksamhet de senaste åren. Men även coronapandemin har haft en bidragande effekt till att den svenska befolkningen vistas mer i naturen än tidigare i år.

Sveaskog driver 37 ekoparker i Sverige, enligt deras hemsida är det ”ett stort sammanhängande skogslandskap som kombinerar skogsbruk, naturvård och social rekreation samt aktiviteter”. Ekoparkerna varierar i storlek, men är minst 1000 hektar varav hälften ska vara avsatt till naturvård. Foto: Marcus Westberg

Pandemin har även som bekant påverkat allas arbetssituation, även så för fotografen Marcus Westberg. Vanligtvis befinner han sig på journalistiska uppdrag utanför Sverige, med ett kritiskt öga på hur djur och natur förvaltas.

– Jag har alltid varit stolt över att vara svensk, över våra naturvärden och naturskötsel. Jag har trott på den linjen som skogsstyrelsen och Sveaskog har kommunicerat, berättar Marcus Westberg.

Men på grund av pandemin har det kritiska ögat flyttats hem till Sverige. Under hösten har Marcus Westberg varit uppe i norra Norrland för att fotografera hur skogen ser ut, framför allt resultatet av skogsbruket – kalhyggen.

– Det är tyvärr inte så svårt att hitta, dessa hiskeliga hyggen finns överallt. Ibland har jag kört planlöst och ändå hittat, berättar Marcus Westberg.

Det som stör Marcus Westberg mest är dubbelheten, han har ingenting emot skogsbruk, men tycker att det borde finnas en större transparens från skogsbolagens, men även energi- och skogsindustrins sida. Därför har han tillsammans med sin kollega Staffan Wistrand startat ett visuellt initiativ i form av sidan skogsmissbruket.org.

– De har dominerat det visuella fältet under så lång tid om hur fantastiskt de tar hand om skogen. Vi kan ändå försöka skapa en balans, och uppmuntra andra att fota hur det ser ut – så att allmänheten får reda på hur det ligger till, säger Marcus Westberg.

Även privata markägare använder sig i störst utsträckning av metoden hyggesbruk, bild från Jokkmokk hösten 2020. Foto: Marcus Westberg

Tillbaka i Luokta-Mávas sameby i Arjeplogs kommun så menar Brita-Stina Sjaggo att de som mest kommer i kläm är renen och de som lever i samebyar, där både de ökade klimatförändringarna och skogsbruket försämrat situationen avsevärt.

– När renen svälter är det ett tecken på att något är allvarligt fel. Det i sig borde vara en jätteallvarlig varningssignal. Vi ses ju ofta som nej-sägare, men vi säger ju inte nej. Vi säger ju ja till något annat, säger Brita-Stina Sjaggo.

Hon får också medhåll av forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) där Per Sandström bedriver forskning om hur bland annat renskötseln påverkas av just skogsbruk, men även vindkraft och gruvnäring.

Han kallar sig för en lite udda fågel på SLU.

– En av anledningarna till att vi använder renskötseln i forskningen, är att vi tycker den är ett väldigt bra litmus-test. Om skogarna funkar för renarna är skogarna säkert bra, säger Per Sandström.

Men om man slutade med skogsbruk helt skulle de skogar som skapades för 30–50 år sedan växa sig alldeles för täta. Den viktiga marklaven behöver ljus från solen, om skogen då blir för tät kan den inte växa, då tar andra växtligheter över som mossa och blåbär. Det som behöver göras framför allt är att röja de unga skogar som finns, ”vanliga skogsvårdsgrejer” helt enkelt, menar Per Sandström.

Men precis som Leif Öster menar Per Sandström att det fallit åt sidan på grund av att det inte ger någon särskild inkomst för skogsägare. Här behövs fler innovationer, både produkter men även smarta skogsmaskiner som gör kostnaden för röjning mindre.

– När vi pratar om skogsbruket är det vi vill göra så mycket som möjligt av – det är att hinna ikapp, säger Per Sandström. 

Det är en kamp mot tiden, men det finns ändå en hoppfullhet hos många att det äntligen lossnar.

Brita-Stina Sjaggo trycker också på att samer har ett annat helhetsperspektiv som borde ses som värdefullt.

– Det är ingen som talar för naturen, men det vi säger nu är att det knappt finns något kvar av kakan att ta av, den faller sönder. Det är något värdefullt att någon hinner säga till och kunna bromsa för att det ska finnas något kvar till framtida generationer, säger hon.

Per Sandström på SLU bedriver forskning kring hur renskötseln påverkas av skogsbruk, men även av vindkraft och gruvnäring. ”Om skogarna funkar för renarna är skogarna säkert bra” säger Per Sandström. Foto: Anna-Maria Fjellström

Omslagsbild: Ett cirka 50 hektar stort kalhygge på Laitavaara i Pajala kommun, avverkat av Sveaskog. Foto: Marcus Westberg

Hjälp oss skriva mer om Sverige!

Blankspot gör en resa genom Sverige, och låter ramen vara berättelsen om Nils Holgersson. En resa genom 340 mil av svenska landskap som vi hoppas att du vill vara en del av. 

Med Verkliga Sverige vill vi lyfta fram fler röster och ge en bild av vardagen med perspektiv, sammanhang och nyanser.  På vilket sätt liknar de utmaningar som beskrevs för drygt 100 år sedan de vi ser i dag? Vilka är sakfrågorna som påverkar människors liv idag?

Vill du bidra med din egen berättelse från de platser som Selma Lagerlöf skrev om eller har idéer och tips till vår resa genom Sverige? Gå med i facebookgruppen "Verkliga Sverige"