Reportage om ,

Julia gick till jobbet men kom aldrig hem

Förra året gick 58 personer till jobbet i Sverige – för att aldrig mer komma hem. 24-åriga Julia Mannersten blev en av dem när hon under nattskiftet drogs in i ett dragverk på Tarkettfabriken i Ronneby.

Familjen Mannersten ligger och sover när klockan ringer strax före fem den där novembermorgonen förra året.

Bara några timmar tidigare hade mamman Inger kramat om sin dotter i hallen, innan hon skulle i väg till nattskiftet på fabriken. Det kändes lyxigt att ha henne så nära, tillbaka i barndomshemmet som ligger vackert beläget vid Skärsjön ett par kilometer norr om Ronneby centrum.

Julia hade varit kvittrande glad hela kvällen, berättar mamma Inger, det var hon ofta, men det hade känts som om det fanns något mer som hon hade velat berätta.

På telefon får pappa Jimmy inte veta så mycket. Det är Julias kollega på fabriken som ringer. Julia ska ha fastnat i en maskin. Produktionen är stoppad och hennes kollegor på nattskiftet gör hjärt- och lungräddning.

Ambulansen är på väg.

Föräldrarna slänger på sig kläderna och småspringer ned för stentrappan utanför dörren. Sedan kör de snabbt över Hulta och Hamnvägen mot hamnen där fabriken ligger. Förbi de välklippta häckarna med skyltar som varnar bilister för lekande barn.

När de har 500 meter kvar till golvfabriken Tarkett möter de ambulansen som kör i motsatt riktning. Sirenerna och blåljuset lyser upp skogen. De saktar in och ser ambulansen bränna förbi i hög fart. Det är fortfarande mörkt ute när de gör en u-sväng och kör efter mot lasarettet i Karlskrona.

Under färden tar Julias mamma upp telefonen och slår numret till Julias sambo.

Eric Andersson har precis hunnit somna efter att ha haft kompisar över, och börjar vanka fram och tillbaka i lägenheten i Karlskrona.

Bara två timmar tidigare, vid halv tre på natten, hade han pratat i telefon med Julia när hon ringde under en rast.

Hon skulle sluta 06.00. Sedan skulle de ses.

De senaste dagarna hade de varit uppspelta. På måndagen hade han och Julia den första bokade tiden hos mödravårdscentralen.

Erics första tanke är att det hänt barnet i magen något. Eller kunde Julia ha skadat sig? Kunde det vara en arm, ett ben? Gråten och paniken kommer i vågor, men han bestämmer sig för att han måste vara stark: Vad som än sker. Han måste vara stark nu, för Julias skull.

Väl framme vid Karlskrona lasarett går familjen med snabba steg upp mot sjukhusets huvudentré. På dörren till vänster är det skyltat till förlossningen. På den till höger står det akutmottagning.

Det här är ju så fel, tänker Eric, det var inte hit in de skulle.

Inne i akutrummet är det fullt pådrag med läkare, sjuksköterskor och ambulanspersonal. I taket starka lampor. Doften av desinfektionsmedel. Eric hamnar lite intryckt mot en vägg i kaoset. Så känner han igen en av ambulanssjuksköterskorna, en kusin till Julias pappa Jimmy. Han andas ut och går fram.

– Hur är det med Julia? frågar han.

Ambulanssjuksköterskan stannar till, och ser honom rakt i ögonen.

– Eric, Julia är död.

Ronneby är ett samhälle med strax över 12 000 invånare i centralorten, av dem jobbar 475 på Tarkett. Många känner till varandra och nästan alla har någon relation till Tarkett.


Åklagaren Christer Forsman har redan nu en ganska klar bild över vad som hänt, men vill inte i nuläget berätta om hur olyckan gick till för att inte förhör ska påverkas. Arbetsplatsolyckan rubriceras i dagsläget som misstanke om arbetsmiljöbrott, alternativt vållande till annans död. Foto: Åklagarmyndigheten.


I dag, fem månader efter olyckan, vill ingen som arbetar i ledningen för Tarkett intervjuas om det som skett medan det pågår en förundersökning. Även koncernledningen i Paris hänvisar till den pågående polisutredningen och skriver att de samarbetar fullt ut med svensk polis och med Arbetsmiljöverket.

Via e-post skriver platschefen Patric Olsson att ”det är en fruktansvärt tragisk händelse som påverkat oss alla djupt. Vi fortsätter att fokusera våra krafter på att stötta familjen och medarbetare på bästa möjliga sätt.”
Platschefens förklaring till att man låtit flytta på ljuslyktorna utanför fabriken är att det skedde ”efter rekommendation från den psykolog som vi arbetat med för att stötta medarbetarna i sorgearbetet” och att minnesplatsen vid ankaret nu ska finnas kvar.

Via e-post skriver även den lokala facklubben IF-Metall att de inte kan ”kommentera detaljfrågor eftersom det pågår en polisutredning ” men att “oavsett vad utredningen kommer fram till så är det ett misslyckande att detta har hänt och oerhört frustrerande att det tar så lång tid att genomföra utredningen, det måste till mer resurser för att snabbt kunna klargöra vad som hänt och vad det ska bli för konsekvenser av det” .

Vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål i Malmö har åklagaren Christer Forsman sedan olyckan arbetat med att söka svar på frågan om vad som hände.

– Utmaningen är att lokalisera om det finns någon som kan hållas ansvarig och det är ofta svårt att hitta en enskild individ, förklarar Christer Forsman.

Arbetsplatsolyckan rubriceras i dagsläget som misstanke om arbetsmiljöbrott, alternativt vållande till annans död och Christer Forsman hoppas vara klar till hösten med sin utredning

Att de juridiska processerna tar tid när det gäller arbetsmiljöbrott har flera förklaringar. En av dem är själva lagstiftningen i sig. Det som åklagaren har att bevisa är inte att en gärning lett till någons död, utan tvärtom att bristen på aktivitet gjorde det – att det handlat om ”oaktsamhet” före olyckan.

Ingen i Sverige har dömts till fängelse eller skyddstillsyn för arbetsmiljöbrott som lett till döden eller allvarlig kroppsskada. Det absolut vanligaste straffet för vållande till annans död på jobbet är villkorlig dom och böter.
Enligt åklagaren samarbetar Tarkett fullt ut med utredningen.

– De är tillmötesgående med information, så det är inget problem.

På frågan om tidigare incidenter kan spela in för ett eventuellt åtal så svarar han att det ”beror på”.

– Om de tidigare händelserna har bäraktighet på samma arbetsmoment då kan de ha en avgörande betydelse eftersom det då kan övergå till ett ”uppsåtligt brott”.

Skogen bakom villaområdet i Ronneby där Julia växte. Hon sprang ofta här tillsammans med pappan Jimmy eller själv.


När Julias mamma Inger går och handlar undviker hon stormarknaden i Ronneby. Hon väljer i stället en mindre butik nära hemmet, där hon kan gömma sig i de smala gångarna. Förklaringen är enkel: Tarkett är ett Ronnebys största privata arbetsgivare.

– Människor i hela staden har berörts. De flesta vill väl men ibland blir det för mycket, förklarar hon.
För sambon Eric har bandyträningen i Fredriksbergs IF, Blekinges enda kvarvarande bandyklubb, blivit ett andningshål.

Resultaten har uteblivit i år, att snacka skit i omklädningsrummet före och efter matcherna ger viss kraft.
Men han har reagerat på tystnaden i medierna.

– Det är för jävligt att det bara blir notiser när någon dör. Det får liksom inte hända, säger han.
För pappan Jimmy är det som om livet har satts på paus. Skulden över att det var han som ordnade jobbet gnager.

– Man vaknar mitt i natten med bilderna när hon åker in i maskinen och skriker, det är… det har inte varit mycket sova de sista fyra månaderna. Sedan tänker man på Eric och allt de skulle göra, på barnet och sedan blev det inget av allt.

När Julia Mannersten begravdes i Heliga Kors kyrka den 30 november var kyrkorummet fullt av blommor runt kistan.

Under de kraftiga tvärbjälkarna trängdes familj, vänner, arbetskamrater. Även den franska ägarfamiljen Deconinck hade flugit in från Paris för att närvara.

Framför kistan berättade sambon Eric Andersson att han skulle fortsätta prata med Julia eftersom det då kändes som om hon var hos honom igen. Hon som nu inte bara var ”jordens finaste ängel – utan himlens finaste”.

– Jag vill tacka dig för allt du lärt mig om livet. Hur det ska levas: med skratt, trygghet och oändligt med kärlek.

Han konstaterade att livet inte blev som de tänkt sig när de satt på stranden i Halmstad hand i hand och såg rakt in i solnedgången.

– Vi bestämde oss för att ha barn tillsammans, så blev det inte. Vi skulle bli gamla tillsammans, så blev det inte. Vi skulle älska varandra för evigt – så blev det, avslutade han.

Mitt i havet av gröna kransar med glänsande sidenband låg en gemensam hälsning från kollegorna på Tarkett.

”Vi saknar dig. Arbetskamraterna L219”

Tarketts ledning har fått ta del av alla uppgifter i reportaget men har valt att inte låta sig intervjuas då de menar att uppgifterna ”är komplexa och har bäring på den pågående förundersökningen.” De har dock kommenterat ett antal sakuppgifter. Blankspot har även sökt ledningen och ägarfamiljen i Frankrike, de beklagade sorgen och deras tankar gick till familjen, men de hänvisade också till att de samarbetade fullt ut med förundersökningen och berörda svenska myndigheter. Läs mer om arbetet med reportaget som även publiceras i Dagens Nyheter här. 

Blankspot är en oberoende läsarfinansierad reportagesajt som belyser vita fläckar i Sverige och världen, platser som sällan sätts under ett journalistiskt sökarljus. De här reportaget du läst är precis som våra andra gratis, tillgängligt och fritt eftersom personer stöttar oss månadsvis eller årsvis. Läs mer om hur du kan stödja våra reportage här.

Hjälp oss skriva mer om Sverige!

Blankspot gör en resa genom Sverige, och låter ramen vara berättelsen om Nils Holgersson. En resa genom 340 mil av svenska landskap som vi hoppas att du vill vara en del av. 

Med Verkliga Sverige vill vi lyfta fram fler röster och ge en bild av vardagen med perspektiv, sammanhang och nyanser.  På vilket sätt liknar de utmaningar som beskrevs för drygt 100 år sedan de vi ser i dag? Vilka är sakfrågorna som påverkar människors liv idag?

Vill du bidra med din egen berättelse från de platser som Selma Lagerlöf skrev om eller har idéer och tips till vår resa genom Sverige? Gå med i facebookgruppen "Verkliga Sverige"