Det långvariga kriget i Jemen har orsakat en svältkatastrof och det har länge varit svårt att få in matbistånd i landet. Nu kommer maten in – men når inte alltid fram till de drabbade utan stjäls av mellanhänder berättar flyktingar för Blankspots utsända.
Av Blankspot 15 april, 2018
Text: Lennart Hoffman. Foto: Andreas Stahl.
Den bräckliga kvinnan, klädd i en blommig klänning faller ihop på betonggolvet. Hon slår ut med händerna i luften och tårarna rinner nedför kinderna.
– Gud, hjälp mig, upprepar hon gång på gång. Jag kommer att dö.
Åttioåriga Ali-Salem har inte ätit ordentligt på flera månader och är nästan blind. Vid hennes fötter sitter två små barn och drar i kjolen upprepade gånger medan de gråter tyst.
Sedan en bomb från ett saudiskt stridsflygplan lade hennes hus i ruiner för tre år sedan har hon varit på flykt med sin familj. Sedan en tid har hon sökt skydd i ett utbombat klassrum, tillsammans med andra i samma situation.
För inte så länge sedan hördes det fortfarande glada barnröster i den gamla skolans betongkorridorer i Al-Turbah, en by precis utanför det belägrade Taiz, den tredje största staden i Jemen.
Nu bor det 43 familjer i skolans korridorer.
I ett annat hörn sitter en pojke ihopkrupen med hjässan full av sår och vaggar fram och tillbaka. En kvinna visar ett recept från en läkare med mediciner som hon akut behöver för sitt hjärta. En annan håller fram ett utmärglat barn.
På toppen av trappan till andra våningen sitter Mariam Khaled. Hon kom hit i går med hennes åtta barn efter att hennes bostadsområde attackerats.
Mattan hon sitter på är det enda hon äger.
– Jag har förlorat allt. Vad ska jag göra? Hur räddar jag mina barn? mumlar hon fram.
De senaste två åren har FN och andra hjälporganisationer använt alla ord i språket för att förklara situationen. Det har talats om en svältkatastrof av bibliska proportioner och om att landet står inför avgrunden.
Ändå finns inte hjälpen på plats. Förra året dog enligt Rädda Barnen 50 000 barn på grund av brist på mat och mediciner. Ytterligare 150 000 riskerar att dö om inget görs varnar hjälporganisationen i ännu ett pressmeddelande.
En halvtimmes resa från skolan trängs gästerna i en fullsatt restaurang. I kylen står rader med kall Coca Cola och ute på gatan är marknadsstånden fulla med grönsaker, frukt och andra livsmedel. Till och med 50 kilos vetesäckar från FN:s livsmedelsprogram (WFP) finns till salu.
Mat som skulle kunna rädda liv.
Det går att tjäna stora pengar i krig och trots den humanitära katastrofen så finns i Jemen en parallell värld där restaurangerna har öppet.
Hur är det möjligt?
Allt började när kriget i Jemen bröt ut i mars 2015 då huthirebeller i den norra delen av landet fördrev president Abd Rabbuh Mansour Hadis regering. Något som irriterade Saudiarabien som såg huthirebellerna som en förlängning av ärkerivalen Iran.
Ledningen i Riyad tog beslutet att ställa sig på president Hadis sida och skapade en koalition av arabiska stater med stöd av bland annat USA och Frankrike. Under de följande tre åren genomförde koalitionen drygt 16 000 luftanfall.
Dessutom isolerade Riyadh landet från omvärlden och varken varor eller människor lyckades ta sig in eller ut.
Kriget fick snabbt stora följder för matsituationen. Den egna matproduktionen har i princip upphört och genom importhindren och bristen på bränsle, konstbevattning, bekämpningsmedel och transporter har situationen förvärrats.
-
Missa inte reportaget »Desperat situation i den belägrade staden Taiz«
- Läs det här.
Dessutom har hundratals bondgårdar och marknader i huthi-kontrollerade områden drabbats av de saudiska luftanfallen. Yemen Data Project har de senaste tre åren registrerat att 456 av dessa anfall drabbade bondgårdar, 195 marknader, 110 vatten och kraftverk , 70 vårdcentraler och 63 matlager.
Siffrorna tyder på att Saudiarabien medvetet har bombat civil infrastruktur för matproduktion. Det är också en slutsats som professor emeritis Martha Mundy från London School of Economics, drar baserad på egna undersökningar av luftanfallen.
Saudiarabien har tillbakavisat anklagelserna och hävdat att de enbart attackerar militära mål.
Men nyligen kunde även den den brittiska journalisten Iona Craig i The Guardian visa att inte mindre än 250 fiskebåtar beskjutits och 152 fiskare omkommit.Resultatet av kriget och blockade har sammantaget blivit att den mat som finns i landet kraftigt stigit i pris. Mot bakgrund av den ökande arbetslösheten lever många i en verklighet där de inte har råd att köpa den mat som finns.
I slutet på december 2017 var 22 miljoner jemeniter i behov av humanitär hjälp. För elva miljoner av dem var situationen akut.
I början av 2018 bedömde FN att de behövdes tre miljarder dollar för att öka mängden matbistånd till landet.
Men inte ens hälften av de pengarna har samlats in av medlemsstaterna.
Många vi pratar med berättar att de överlever tack vare pengar från familjer i utlandet. Andra säljer sina hus och sina djur. Kreativiteten är stor på många platser. Flera små solpaneler kan ses i byarna och där det går så odlas det grönsaker runt om husen.
Men många jemeniter som redan innan kriget var fattiga har nu lämnats åt sitt öde.
I ett torrt område precis utanför al-Safia, nästan 50 kilometer söder om Taiz, bor 67 familjer i hyddor gjorda av plast.
– Allt som jag hade är borta. Jag har inget kvar, mumlar 60-åriga Abdu Moqbel Thabetsim.
För åtta månader sedan flydde han tillsammans med två av hans åtta barn och fru från Al-Hamili, efter att hans hus förstördes av bomberna.
De första veckorna spenderade han hos sin bror, men nu bor han under ett plastskynke. Pengarna han fick för sin boskap är slut för länge sedan och hans barn har han tagit ur skolan för att de istället ska tigga på dagarna.
– Jag tänker bara på nuet. Hur ska jag överleva? Hur jag ska hitta mat och vatten? Det är en daglig strid, säger Abdu Moqbel Thabetsim och stirrar rakt fram.
Flyktingarna berättar att lokala hjälparbetare ibland kommer förbi för att skriva ner namnen, men att de sällan får någon verklig hjälp.
Enligt shejken som äger marken där familjerna har slagit sig ner, ignorerar hjälporganisationer hans begäran om hjälp.
Men när han har gått, får vi också höra en annan historia.
Enligt Wiam Yasin Abdullah, en ung kvinna som för ett år sedan flyttade från Al Maqatara, en by söder om Taiz, är shejken en del av problemet.
– Han ger våra namn vidare till hjälporganisationen, men de behåller hjälpen för sig själva. De ger oss inget, säger hon.
Enligt henne och andra flyktingar ska shejken och den lokala hjälporganisationen som samarbetar med FN:s livsmedelsprogram (WFP) istället för att fördela nödhjälpen sälja den på marknaden.
I handen håller Wiam Yasin Abdullah en lista med namn som hon själv har gjort. Namn på människor som enligt henne verkligen behöver hjälpen.
– Jag vill att hjälporganisationer samarbetar med oss direkt. Inte via någon i mellanhand. Vi vill fördela maten själva. Nu blir en stor del av det stulet, säger hon medan hon gestikulerar stridslystet med svarta handskar.
Enligt den lokala journalisten Nasser al-Sakkar, som bland annat jobbar för Financial Times, har flyktingarna rätt i sina anklagelser.
Han har lyckats få ut listorna på de jemeniter som har rätt till nödhjälp och kunnat konstatera att flera av namnen på dem inte alls var flyktingar.
– Vissa människor på listan hade flytt, andra ägde ett andra hus i distriktet, hade flera bilar eller jobb, berättar Nasser al-Sakkar över en bit mat på en restaurang i Al-Turbah, inte långt ifrån marknaden där tiotals 50 kilos säckar med mjöl från FN-organet WFP är till salu.
– Ibland sätter de upp flera familjemedlemmar på listan, trots att reglerna säger att familjerna enbart ska skriva upp ett namn då matpaketen ska delas ut familjevis, förklarar Nasser al-Sakkar.
Han köper själv mat tillsammans med andra studenter och delar ut till nödställda familjer. Förklaringen till att mat kommer på villovägar är enligt honom lokal korruption.
– Det är lokala partners till WFP som ger bort det till människor som de känner, eller säljer det på marknaden.
På FN:s livsmedelsorgan WFP tar man allvarligt på anklagelserna. Stephen Anderson som är talesman för WFP skriver i en kommentar att de ska undersöka missförhållandena och att: ”de håller sig till strikta regler i selektionen av lokala samarbetspartners för att undvika problem som dessa”.
Men Stephen Anderson skriver också att trots alla försiktighetsåtgärder förblir det otroligt svårt att hindra hungersnöden i Jemen.
”Konfliktnivån gör tillgången till viss områden omöjlig,” skriver han och syftar på den logistiska mardröm som hans organisation brottas med.
“I en del områden måste vi oavbrutet överlägga med alla möjliga lokala aktörer som alla har egna intressen. Ibland får vi ingen tillgång för att det råder meningsskiljaktigheter över vem det är som har rätt till mat. Bristen på bränsle hindrar ofta transporter och medan tiden går så ligger maten ofta kvar i hamnarna.”
Men den svåra situationen för civilbefolkningen och logistiska mardrömmen för hjälporganisationer är för andra en möjlighet till att göra affärer.
Enligt Peter Salisbury, som är kopplad till den Brittiska tankesmedjan Chatham House går det att göra stora pengar på krigsekonomin.
– Flera av de personer och grupper som nu profiterar på kriget och vinner makt, var innan kriget helt vanliga människor. Miliser i den södra delen av landet, personer i Hadi-regeringen, och särskilt huthi-rebeller. För ett par år sedan levde de fortfarande i bergen och hade ingenting, nu är de miljonärer, säger Peter Salisbury.
Pengarna tjänar de till exempel genom att samla in skatt vid checkpoints, stjäla varor, samt genom handel och smuggling.
Miliser på båda sidor av fronten tjänar med andra ord stora pengar på det status quo som råder.
– Det ligger då inte heller i deras intresse att kriget tar slut, konstaterar Salisbury.
[reklam]
Genom det krigshärjade Jemen körs lastbilar med elektronik från Oman och Saudiarabien till Sana’a, som kontrolleras av huthi-rebellerna.
Den omfattande smugglingen av både vapen och ammunition har också fått priserna att sjunka på krigsmateriel sedan krigets början.
– Det är återigen den välkända historien där en liten elit, som är otroligt egoistiska och bara har sig själv och sina begränsade intressen i åtanke, skor sig på bekostnad av resten av befolkningen, säger Peter Salisbury.
Under ett grönt skynke av plast på en öppen yta en bit utanför Al-Safia sitter åtta magra barn med sina föräldrar.
Det är svårt att avgöra åldern på barnen. Bristen på mat gör att de slutat växa för länge sedan.
Familjen flydde efter att deras hus bombats.
– Rädslan var för stor för att stanna kvar, säger kvinnan och lägger armen om sin dotter.
Dottern blev för sex månader sedan skjuten i huvudet. Ärret syns fortfarande tydligt. Med ett leende uppmuntrar hon flickan och hennes syskon att sätta sig på en duk.
– Det är deras lekrum, säger hon. Det påminner dem om hemma, vi har kommit överens om att de alltid ska skratta när de sitter där. Så försöker vi göra livet lite mer drägligt.
Bredvid henne står mannen. Han har skjutits i benet. Runt omkring samlas ett tiotal av de totalt 226 drabbade i lägret. Alla är bleka och stirrar tomt framför sig. Många av dem berättar att de överlever genom att tigga i omkringliggande byar.
Familjen har haft tur som har ett plastskynke att spänna upp mot solen. Andra sover direkt på marken under bar himmel.
– Vi var vanliga människor, precis som vem som helst, säger en gammal man nästan ursäktande när vi lämnar stället. Jag hade alltid ett jobb, snickrade, tjänade mina egna pengar. Jag behövde aldrig hjälp.
Han tystnar ett ögonblick och forstätter.
– Se vad det har blivit av oss. Allt är annorlunda. Vi behöver hjälp. Om hjälpen inte kommer snabbt, är jag rädd för att jag kommer att dö här.
