Nyheter om

I väntan på utvisning – till Jemen

I fjol flydde den jemenitiska journalisten Hind Aleryani och hennes dotter till Sverige efter att jihadister hotat henne för hennes artiklar. Nu riskerar hon att skickas tillbaka.

Innan varje svar tar Hind Aleryani ett andetag. Inte ett sådant man tar för att kunna svara på en fråga. Utan den typen av andetag man tar när man är ett ögonblick från tårarna.

Jag ringer henne innan jag knackar på lägenhetsdörren i Stockholm. Hon vet att jag kommer men lever i skräck över att någon annan kan knacka på och förstöra hennes dröm om en fristad i Sverige, en gång för alla.

Liten men stentuff, så är Aleryani, journalist från Jemen – känd genom sitt arbete. Från hennes tidigare bas i Istanbul gjorde hon journalistik som var modig och orädd för jemenitiska medier, Radio Monte Carlo, fransk TV5 och Middle East Eye.

Sedan kom hoten.

– Efter att jag kritiserade en imam sa de i TV att jag får betalt av internationella organisationer för att smutskasta islam, vilket inte är sant. Jag respekterar alla religioner, berättar hon och bjuder på en kopp sött te.

Det finns inget på internet om hennes dotter – inga sociala medier, inget telefonnummer, ingenting.

Ändå kunde imamens anhängare hitta henne.

– De sa att de visste var hon gick i skolan och att de kunde göra illa henne. De ringde henne också. Hon blev traumatiserad. Det första vi tänkte på var att åka till vår familj. Vi kände oss ensamma i Istanbul så vi kom till Sverige för att känna oss trygga.

Situationen i Jemen har sedan dess förvärrats för befolkningen.

Hind Aleryani skaffade snabbt ett visum till sin dotter, som numera är 16 år, och eftersom hon hade själv redan ett visum för Tjeckien som gav henne tillträde till Schengen-området kunde de fly.

– När vi fick hoten trodde vi att min dotter skulle må bättre när vi kom hit (till Sverige). Men istället är hon under så mycket press nu, förklarar Hind Aleryani.

Enligt Migrationsverket presstjänst ska nämligen Hind Aleryani överföras till Tjeckien, i enlighet med den så kallade Dublinförordningen. Eftersom det var det första landet hon kom till.

Processen för att söka asyl i Sverige beskriver hon som lång och förkrossande: otaliga blanketter och möten, fullmakter, dokumentation att skicka hit och dit.

Man tar en lapp och väntar, väntar, och väntar. För vissa går det fort; för andra tar det mycket längre. För vissa funkar det inte alls.

Hon tackade nej till den svenska statens erbjudande om en blygsam dagsersättning medan asylprocessen pågick – hon ville inte vara en börda för landet och levde istället på egna medel.

Det skulle långt senare visa sig vara ett misstag.

Hinds dotters mentala hälsa har förvärrats under väntetiden och hon letade desperat efter en lösning som skulle ge 16-åringen den stabilitet hon behöver för att återhämta sig.

Eftersom hon hade hotats av extrema islamister fick Hind rådet att söka asyl i Sverige. Men det första bakslaget kom redan när hon skulle hämta ut det ID-kort som ges till asylsökande för henne och dottern.

– De sa att de inte kunde ge det till mig, att jag hade missat ett möte med dem. Men jag hade inte blivit inbjuden till något möte så jag frågade dem när det skulle vara och de sa att det var tidigare samma morgon, förklarar hon.

Den morgonen hade hon varit på akuten med dottern och missat ett samtal.

– Men istället för att ringa igen senare skickade de mot ärende till polisen för utvisning. De sa att vi inte samarbetade! säger Hind med en hög röst.

Förskräckt tog hon kontakt med Migrationsverket, som svarade i ett mejl:

”Visst hade vi kunnat försöka ringa dig några gånger och kanske skickat ett brev med en ny tid, men vi följde det vanliga protokollet. Vanligtvis stänger vi av dagsersättnignen först men eftersom du inte får några pengar av oss (som du själv sa) hade vi inget annat val.”

Hind visar mig ett brev från sjukhuset som bekräftar att hennes dotter hade besökt det samma dag – men Migrationsverket är inte intresserade av det dokumentet och ärendet ligger nu hos polisen.

Sedan den dagen har hennes dotter svårt att komma iväg till skolan då hon inte vet om hon kommer att få sova i samma säng samma kväll, eller om hon kommer att skickas till Tjeckien med sin mor för att söka asyl där istället.

De djupa, svarta ringarna under Hinds ögon är ett tecken på de många sömnlösa nätterna.

Medan jag skriver detta plingar min telefon till mitt i natten med meddelanden från Hind som oroar sig för att hon ska straffas ytterligare om hon talar ut.

Hennes bild av Sverige som ett land som värnar om kvinnor, barn och journalister har fått sig en rejäl törn.

– Hur kan de prata om att stödja kvinnor samtidigt som de sätter min dotter i en sådan här situation? Istället för att hjälpa oss har de förstört vara liv, suckar hon.

Hon hade kunnat gå under jorden och hoppas på det bästa, men det är inte hennes stil.

– Jag vägrar gömma mig eftersom jag tror inte är kriminell.

När jag ber Migrationsverket kommentera Hinds ärende blir jag ombedd att lämna in en fullmakt från henne. Jag lämnar den personligen samma dag – en tisdag – i Sundbyberg.

På fredagen därpå frågar jag hur det går, men de säger att de har aldrig fått någon fullmakt och att de inte kan svara på frågor innan de har fått den.

Måndagen nästkommande vecka säger de att de har hittat fullmakten men då är det för sent – TV-reportaget visades dagen innan utan kommentar från Migrationsverket.



Aleryani vill egentligen inte prata offentligt om hennes fall men hon känner nu att hon inte har något annat val.

– Jag var tyst i ett helt år eftersom jag litade på Sverige att jag trodde att de aldrig skulle göra något ojust mot oss och att de skulle ta barnens rättigheter och min dotters rättigheter på allvar, säger Aleryani.