När striderna åter blossar upp i Jemen riktas omvärldens blickar mot sjöfarten i Röda havet. Men för en vän i Sanaa handlar kriget om något helt annat.
Av Josephine Forthmann 11 september, 2026
Nästa vecka skulle jag ha träffat min jemenitiska vän. Men när situationen i Jemen försämrades föll planerna isär.
Han bor i Sanaa, Jemens huvudstad, och har tidigare arbetat för FN. Av säkerhetsskäl vill han inte att hans namn publiceras. Han vill inte heller att det ska framgå var vi träffades eller var vi hade planerat att ses.
– Det börjar bli riktigt illa, säger han.
När han återvände till Jemen efter en resa under våren greps han och tillbringade nästan en vecka i förvar. Högtiden Eid firades i fängelset med förhör. Men redan när han fortfarande befann sig utomlands kom beväpnad polis till familjens hem och förhörde hans pappa om var han befann sig, vad han gjorde och när han skulle återvända.
I dag arbetar han hemifrån och håller en låg profil. Det internationella samfundets möjligheter att verka öppet har krympt, samtidigt som gripanden av FN-personal har gjort det humanitära arbetet allt svårare.
– Många FN-anställda har tagits som gisslan eller sitter i fängelse. Nästintill alla FN kontor har stängt och kan inte operera i landet. Så jag har stannat hemma, säger han.
Samtidigt har konflikten blossat upp igen utanför Sanaa. Efter flera år av relativt lugn inledde Houthirörelsen en större offensiv mot regeringsstyrkor i Taiz nu i september. Striderna spred sig mot Jemens västkust och områden kring Röda havet.
På bara några dagar dödades över 60 människor, däribland civila, och tiotusentals tvingades lämna sina hem. UNFPA uppskattar att närmare 40 000 människor hade tvingats på flykt sedan striderna började.
Många hade redan flytt flera gånger under Jemens tolv år av krig.
Den 8 september spred sig konflikten över gränsen när Houthierna attackerade mål i södra Saudiarabien. Saudiarabien svarade med egna militära angrepp.
Den 10 september tog Houthierna kontroll över den strategiska hamnstaden Mocha vid Röda havet och avancerade mot områden nära Bab al-Mandab – sundet som förbinder Röda havet med Adenviken.
Det är inte bara ett namn på en karta.
Bab al-Mandab är en av världens viktigaste sjöfartsleder, där fartyg mellan Asien och Europa passerar på väg mot Suezkanalen.
Jag märker hur lätt också jag börjar beskriva hans land genom kartor, hamnar och militära förflyttningar. Det är så Jemen blir begripligt för omvärlden. Men det är inte så han upplever kriget.
I Sanaa har de senaste striderna ännu inte nått huvudstadens gator. Men kriget är långt ifrån frånvarande.
– Det är säkert här för tillfället, men människor är väldigt oroliga, säger min vän.
Houthiernas kontroll över staden präglar människors vardag. Ekonomin är hårt pressad, rörelsefriheten begränsad och kontakten med omvärlden svår. Vägar mellan landets olika delar är stängda eller osäkra.
Konsekvenserna märks i vardagen.
– Konflikten skapar problem i allt, från ekonomin och det sociala livet till möjligheten att ha kontakt med omvärlden. Och då har jag inte ens nämnt den humanitära situationen. Den är så hård för jemeniterna.
FN:s särskilda sändebud har nu varnat för att utvecklingen riskerar att leda tillbaka till storskaliga strider.
Trots att Jemen befinner sig i en av världens värsta humanitära kriser får landet långt mindre uppmärksamhet i internationella medier än krigen i Gaza, Ukraina och Iran.
FN uppskattar att mer än 22 av landets omkring 35 miljoner människor är i behov av humanitär hjälp under 2026. Barn drabbas särskilt hårt av undernäring, sjukdomar och avbruten skolgång.
Ändå är det ofta först när Jemen hotar omvärldens intressen som landet blir en internationell nyhet.
När Houthierna hotar fartyg i Röda havet handlar rapporteringen om världshandel, oljepriser och säkerhet. När den långvariga konflikten driver människor in i fattigdom, hunger och fördrivning är uppmärksamheten betydligt mindre.
En viktig förklaring till att krisen får så lite internationell uppmärksamhet är samtidigt att Jemen är ett av världens svåraste länder att bevaka. Utländska journalister har mycket begränsad tillgång till landet. Även jemenitiska journalister arbetar under hård press och riskerar att gripas.
– Utländska journalister kan inte komma in i Jemen. Och för jemeniter är det i princip omöjligt att arbeta inifrån landet, säger min vän.
När striderna åter blossade upp i september fanns det få internationella journalister på plats. När vägar stängdes och människor började fly blev det ännu svårare att nå de drabbade områdena.
Det skapar en ond cirkel. Ju svårare Jemen är att bevaka, desto färre bilder, vittnesmål och berättelser når internationella redaktioner. Och när färre berättelser når ut blir det också svårare för Jemen att konkurrera om uppmärksamheten med krigen i Gaza, Ukraina och Iran.
I dag kontrollerar Houthierna stora delar av landets norra och västra delar, medan regeringssidan och olika allierade grupper kontrollerar delarna i söder och öster.
Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har stött olika regeringsvänliga grupper, medan Iran har gett Houthierna politiskt, militärt och ekonomiskt stöd.
För min vän har landets isolering blivit personlig. Han skulle kunna försöka resa ut ur Jemen. Men att lämna landet innebär nu en risk att inte kunna återvända.
– Jag vill inte riskera att resa, eftersom jag inte kan garantera att jag kommer tillbaka till Sanaa. Förra gången jag lämnade Jemen var jag så rädd att om jag inte åker tillbaka fortast möjligt, kommer de att ta in och hålla kvar min pappa i förvar, eller ännu värre, mina småsystrar. Det är också svårt med visum. Många länder nekar oss visum på grund av dåliga relationer med Houthirörelsen.
Därför stannar han hemma, arbetar på, undviker uppmärksamhet och väntar på att se vad som händer härnäst.
För honom är kriget inte en geopolitisk analys eller en karta över Röda havet. Det är rädslan för att gripas, vägar som stängs och en malande oro för den egna familjen.
Och kanske är det just därför vi behöver berätta om människorna i Jemen.
Inte bara visa kartor över havet – när världshandeln är hotad.
– Problemet är att ingen av sidorna är bra för Jemen eller jemeniterna. Ingen sida har en framtidsvision som gynnar oss, säger min vän.
Text: Josephine Forthmann, Josephine arbetar med fredsbyggande dialog mellan Israel och Palestina och bor för närvarande i regionen.
Toppbild: Shutterstock/Claudiovidri
