Reportage om Afghanistan, Migration

Jakten på den försvunna fatwan

En utvisningshotad barnfamiljs berättelse om överhängande dödshot blir till en märklig härva av osanningar som leder oss hela vägen till den afghanska regeringen.

Av Göran Engström 11 februari, 2020

En tvivelaktig artikel på en lokal nyhetssajt. Ett brutalt mord och en fatwa som ingen hört talas om. En minister som trasslar in sig och en ökänd afghansk general – kallad Slaktaren – som förnekar all inblandning.

När jag för snart ett år sedan skrev en artikel för Blankspot om en småbarnsfamilj från Afghanistan, som efter drygt fyra år i Sverige hotades av utvisning, kunde jag inte ana vart deras berättelse skulle ta mig. Bara att det var något i historien som inte stämde. 

Något som drev mig till att gräva vidare i ärendet.

Däcken på den fyrhjulsdrivna jeepen kämpar förgäves för att återvinna greppet mot de hala stenarna. Motorn rusar men det enda som händer är att bilen sjunker djupare ner i det förrädiska underlaget.

En regndroppe träffar vindrutan. På himlen tornar svarta moln upp sig. Om en liten stund kommer dagsljuset att avta – knappast en önskesituation i ett område som efter mörkrets inbrott sägs befolkas av vägpirater.

Jag är på väg till Nanvaei Qaria, en liten isolerad by i norra Afghanistan, för att följa upp berättelsen om familjen Sharifi – ett av de utvisningsärenden som Blankspot uppmärksammat tidigare. 

Bredvid mig i baksätet sitter min fixare, Shoaib. I framsätet på passagerarsidan en av hans lokala kontakter.

Bilen har vi hyrt i Mazar-e Sharif, huvudstad i Balkhprovinsen. I bra väderförhållanden en resa som tar mellan 2-3 timmar. Men som vår chaufför konstaterade innan avresan: ”Eftersom det nyligen varit stora översvämningar i området är det osäkert om det alls går att ta sig dit nu.”

Första delen av resan går på asfalterade vägar omgivna av gröna kullar. Efter en knapp timmes körning övergår den jämna vägbanan i något som närmast kan liknas vid en flodfåra. En oändlig bädd av små runda stenar som ger vika så snart den utsätts för belastning. På sidorna reser sig branta klippväggar. I mitten strömmar vattnet fram i en smal rännil. 

Nu sitter vi fast. Knappt halvvägs till Nanvaei Qaria. Motvilligt erkänner jag för mig själv att vi inte kommer att kunna ta oss fram till byn. Inte den här dagen. Och knappast heller innan vädret stabiliserats och vägen torkat upp.

Jag tänker på utvisningshotade Mohammad och Hamideh i Mellansverige. Och deras två små barn, vars framtid i Sverige mycket väl kan hänga på om jag lyckas ta mig fram till Nanvaei Qaria eller inte.

1. Den förbjudna kärleken

Berättelsen om det unga paret börjar i staden Mashhad i östra Iran för snart nio år sedan. De hade kommit dit som flyktingar med sina familjer. Hon från den talibandominerade provinsen Ghazni sydväst om huvudstaden Kabul. Han från byn Nanvaei Qaria söder om Mazar-e Sharif i norr. 

De blev förälskade och ville gifta sig, men hennes pappa sa nej. Hon var redan bortlovad till en kusin. Ett beslut som oavsett hur mycket dottern bönade och bad inte gick att rubba på. 

Men de gifte sig ändå. I smyg. 

Efter vigseln gömde de sig i en annan del av mångmiljonstaden Mashhad. Mohammad fick jobb på en bilverkstad och det tog inte många månader innan Hamideh blev gravid. 

Knappt två år efter det hemliga bröllopet föddes deras första son. 

Efter att Hamidehs pappa varit nära att köra över den oönskade svärsonen med bilen i ett, enligt Mohammad, uppenbart försök att mörda honom, bestämde sig det unga paret för att fly till Europa. 

För fyra år sedan kom de till Sverige. De hamnade i en ort i Mellansverige och för två år sedan föddes deras andra son.

Våren 2019 kontaktades Blankspot av Marianne Hansson, det unga parets ombud, och den som håller i deras kontakter med de svenska migrationsmyndigheterna. Hon var milt sagt missnöjd med Migrationsverkets agerande och ville att Blankspot skulle skriva om ärendet. 

Efter fyra år i Sverige hotades de unga föräldrarna och deras två barn av utvisning. Ett öde som de delade med många förtvivlade barnfamiljer från Afghanistan den här våren. 

Det unika med just deras fall var deras berättelse. En modern Romeo och Julia-saga. Vacker och gripande, men också mörk och brutal. Och med en bevisning som enligt parets erfarna advokat, Therése Fraenkel, mer än väl borde räcka för att bevilja ett uppehållstillstånd.

Enligt paret skulle det finnas en dödsdom, en så kallad fatwa, utfärdad mot dem i hemlandet. Felet de gjort var att de gift sig mot sina föräldrars vilja – ett hedersbrott som i delar av Afghanistan kan bestraffas med döden. I det här fallet genom stening.

I ett sista desperat försök att stoppa utvisningen lämnade paret med hjälp av sin advokat och sitt ombud in en anmälan om så kallat verkställighetshinder. De menade att utvisningen borde skjutas upp och en ny prövning beviljas. Skälet var nya uppgifter som framkommit i en artikel på en afghansk nyhetssajt. 

I den kortfattade artikeln redogörs för en blodig uppgörelse i Mazar-e Sharif. En afghansk man ska ha tagit sig hela vägen från Mashhad i östra Iran till Mazar-e Sharif för att hämnas på familjen till den unge man som rövat bort och gift sig med hans dotter. 

Attacken, som enligt artikeln slutade med att en man miste livet och flera personer skadades, ska ha ägt rum i samband med ett bröllop. Händelsen beskrivs som kulmen på en flera år gammal familjefejd. 

Både Mohammads och Hamidehs pappa nämns vid namn.

Enligt Mohammad var mannen som dog i attacken en nära släkting till familjen. Efter händelsen ska hatstämningen mot Mohammad och Hamideh i hembyn ha skruvats upp ytterligare.

– Om vi skickas tillbaka till Afghanistan kommer vi att dömas till döden genom stening, sa Mohammad till Blankspot i våras.

För ombudet Marianne Hansson var artikeln ytterligare ett bevis på familjens utsatta situation. Även Therése Fraenkel, som arbetat med migrationsärenden sedan 2011, tyckte att de nya uppgifterna var tillräckliga för att stoppa utvisningen. 

Men Migrationsverket tror alltså inte på deras berättelse. Det har gått åtta år sedan de rymde från sina familjer, om Hamidehs pappa verkligen hade haft för avsikt att döda dem så hade han redan gjort det. 

Det finns ingenting som styrker att de unga föräldrarna skulle vara mer utsatta än andra, resonerar man enligt Marianne Hansson från myndighetens sida. 

Den kortfattade artikeln på nätet tillmäter man inget bevisvärde alls. 

Inte heller jag känner mig helt övertygad. Redan när jag läser artikeln första gången reagerar jag på att den är så fattig på detaljer. Inga vittnen intervjuas, byline saknas och bilden som flankerar texten skulle kunna vara tagen var som helst.

Jag tänker att det så klart kan finnas skäl till att berättelser kommer in sent i ett asylärende. Det i sig behöver inte vara underligt. Framför allt när det gäller trauman kan det vara svårt att berätta och även svårt att minnas. En del händelser, som kidnappningar och sexuellt utnyttjande, kan ta tid att verbalisera. Men i det här fallet rör det sig om dokument som kommer in sent.

Jag ber en afghansk kollega som arbetat för New York Times i Mazar-e Sharif att försöka få fram mer information. Både om artikeln och attacken mot bröllopet. Det visar sig att ingen av de personer han pratar med, bland annat flera journalister och en advokat, har hört talas om attacken. Dessutom tycks inga andra medier ha rapporterat om händelsen.

Av ombudet Marianne Hansson får jag en mailadress till en person, Mehdi Yousefi, som enligt Mohammad skulle vara någon form av chef på tidningen – Jomhuri Etemad – som skrivit artikeln . Mohammad säger att han fått kontakt med Mehdi Yousefi via en länk på tidningens webbplats. 

Jag skickar ett mail där jag förklarar vem jag är och att jag håller på att gräva i ett utvisningsärende som gäller en afghansk barnfamilj i Sverige. Jag ber chefen berätta var attacken ägt rum, hur den gick till, vem måltavlan var, hur många som dog och hur många som skadades. Jag frågar även efter namnet på journalisten som skrivit artikeln, vilka personer man intervjuat och om det gjorts någon polisanmälan om händelsen.

Svaret som kommer några dagar senare gör mig inte mycket klokare. I stort sett upprepas bara det som redan framkommit i den korta artikeln. Flera formuleringar är mer eller mindre ordagrant återgivna.

Jag får i alla fall veta att attacken ägde rum i ett område av Mazar-e Sharif som kallas Faqer Abad, och att den person som skrivit artikeln inte är anställd av tidningen. Tipset ska ha kommit in till tidningen i efterhand. Exakt vem som tipsade tidningen är dock oklart. Någon polisanmälan existerar inte. 

Dokumentet med svaren är inte heller undertecknat av Mehdi Yousefi, utan av en ”Rostam Etemadi, ansvarig på Jomhuri Etemad”. 

Under namnteckningen står ett handskrivet mobilnummer. De kommande veckorna ringer jag numret vid upprepade tillfällen men får samma besked varje gång – det aktuella numret är inte i bruk.

Jag vidarebefordrar mailet och dokumentet med svaren till Marianne Hansson, ombudet, som i sin tur skickar det vidare till Migrationsverket. 

För Marianne Hansson är dokumentet ytterligare ett bevis på att det unga paret talar sanning. 

Hos mig växer tvivlet, men också viljan att gräva vidare i fallet. 

***

Innan min avresa till Afghanistan nämner jag för Marianne Hansson att jag funderar på att ta mig till Mohammads hemby Nanvaei Qaria i ett försök att få fram fakta som – i bästa fall – styrker den unga barnfamiljens berättelse. 

Att få prata med bybor som känner till familjens historia – och kanske till och med träffa Mohammads föräldrar – skulle sannolikt kunna räta ut en del av de frågetecken som finns. Enligt paret ska personen som ligger bakom fatwan, en byäldste vid namn Moavin Ghulam Rasul, också befinna sig i byn. 

Några timmar efter att jag berättat om mina resplaner återkommer Marianne Hansson. Hon har pratat med Mohammad och Hamideh, som nu avråder mig från att ta mig till hembyn. De tror inte att jag kommer att få fram något nytt, säger de. Skammen efter det som hänt är stor, och det troligaste är att ingen i byn vill prata om det. 

De säger också att de inte längre är säkra på att familjen bor kvar i byn. Efter attacken i Mazar-e Sharif ska pappan dessutom ha blivit ”sjuklig och snurrig”. 

Till sist varnas jag för att vägen till byn är full av rövare.

***

I det tilltagande regnet, halvvägs mellan Mazar-e Sharif och Nanvaei Qaria, tänker jag på vad Mohammad berättat. Om han inte har haft någon kontakt med sin familj på flera år, hur kan han då veta att pappan plötsligt ska ha blivit sjuklig och snurrig? Och var kommer uppgifterna om att familjen ska ha lämnat hembyn ifrån?

Av våra lokala kontakter har vi fått veta att Moavin Ghulam Rasul, den gamle mannen som ska ha utfärdat fatwan, inte alls är en så prominent figur som Mohammad säger. 

Han var tidigare en av guvernörens närmaste män, men nu är han gammal och skröplig och har inte haft några offentliga uppdrag på många år. 

Nanvaei Qarias byäldste är istället en man vid namn Mohammad Naeim. 

Regnet och översvämningarna har satt stopp för våra planer att ta oss till Nanvaei Qaria, men i bilen på väg tillbaka mot Mazar-e Sharif får vi tag på byäldsten på telefon.

– Visst känner jag till Moavin Ghulam Rasul. Han var tidigare en man med stort inflytande. Idag är han gammal och sjuk. Han lämnar sällan huset och han har ingen makt att utfärda någon fatwa.

Mohammad Naeim har svårt att hålla sig för skratt när fatwan kommer på tal. Att utfärda en fatwa är inget som en person kan göra på egen hand, det krävs långa överläggningar mellan flera religiöst lärda personer innan ett sådant beslut kan tas, förklarar han. 

– Ärligt talat, jag har aldrig hört talas om någon fatwa. Det är ingenting vi sysslar med i den här byn. 

Mohammad Naeim säger att han har bott i Nanvaei Qaria i över 40 år, och att han känner alla familjer i byn. 

Hur är det med Mohammad och hans pappa?

– De har jag aldrig hört talas om. Det finns ingen sådan familj här.

2. Den uppdiktade artikeln

Mazar-e Sharif ligger en timmes flygresa norrut från Kabul. Det är Afghanistans fjärde största stad med omkring en halv miljon invånare. Här ligger den fullständigt magnifika Blå moskén, en av shiaislams viktigaste och vackraste helgedomar. Utanför moskén flockas horder av snövita duvor. Enligt legenden får varje duva som landar i moskéns närhet en alldeles kritvit fjäderdräkt.

För femton år sedan, när jag gjorde min allra första resa till landet gick det fortfarande att ta sig dit med bil från huvudstaden. Det var vinter och resan som gick över bergskedjan Hindukush och det mäktiga snötyngda Salangpasset tog en hel dag. 

När vi närmade oss Mazar-e Sharif hade det börjat skymma. I fjärran kunde vi urskilja de flämtande ljusen från gränsen mot Centralasien och den forna sovjetiska republiken Uzbekistan. 

Jag minns att Amin, vår chaufför, tryckte gasen i botten, nervös över att vi inte skulle nå fram innan det blev mörkt. 

Idag anses vägen vara för farlig att färdas på även dagtid. I alla fall för utlänningar.

Så här långt har min resa till norra Afghanistan inte gett de svar jag hade hoppats på. Tvärtom. 

Nästa stopp är Jomhuri Etemad, den nätbaserade tidningen som skrev om attacken mot bröllopet. De måste ju rimligen kunna reda ut allt. 

Det visar sig att Jomhuri Etemad inte har någon egen redaktion i Mazar-e Sharif. Tidningen har inte ens några anställda journalister. Däremot har den en nyanställd nyhetschef. Han presenterar sig som Rostam Muzfari. 

Jag träffar Rostam Muzfari och en lokal kollega, Bezhan Barnavich, på ett gammalt nött kontor i centrala Mazar-e Sharif. Det ger inte intrycket av att vara en tidningsredaktion, men i rummet där vi slår oss ner finns i alla fall ett skrivbord med en stationär dator, högar av tummade dokument och en stor svart skrivare. 

På golvet bredvid en nedsutten soffa ligger en trave med tidningar. 

Nyhetschefen sjunker ner i soffan medan kollegan, Bezhan Barnavich, sätter sig bakom skrivbordet och slår upp sin bärbara dator. 

Bezhan Barnavich presenterar sig som redaktör för Mardom Salari, en lokaltidning som samarbetar med Jomhuri Etemad. 

– Jomhuri Etemad skriver mest om politik. I Afghanistan är det känsligt, så av säkerhetsskäl har tidningen ingen redaktion i Mazar-e Sharif, förklarar han.

Bezhan Barnavich berättar att han försökt få fram mer information om attacken mot bröllopet inför vårt möte. Han ska bland annat ha sökt igenom Jomhuri Etemads arkiv. 

En tidning utan redaktion och anställda journalister – men med ett arkiv? 

Jag tittar frågande på Bezhan Barnavich men får inget svar. 

Så vad letade du efter i arkivet?

– Anteckningar, bilder…

Finns det fler bilder från händelsen? 

– Det finns bilder, men de har överlämnats till polisen och går inte att få tag på förrän utredningen är klar.

Så det finns alltså en polisanmälan?

– Ja.

Enligt vad jag har fått veta har det inte gjorts någon polisanmälan?

Bezhan Barnavich rycker på axlarna.

Hur ofta inträffar den här typen av händelser i Afghanistan? 

– Det är mycket vanligt. Normalt sett är det ingen som skriver om det, såvida det inte är minst tio döda. 

Så hur kommer det sig att Jomhuri Etemad ändå valde att skriva om just det här fallet? 

– För att paret i Sverige ville berätta om den. Det var därför de kontaktade tidningen.

Enligt de båda kollegorna har Jomhuri Etemad alltså inga journalister i Mazar-e Sharif. Det finns ett löst nätverk av frilansande reportrar, och om man får tro nyhetschefen Rostam Muzfari så är han den enda som är anställd på tidningen. Tidningens ägare befinner sig i Uzbekistan och går inte att få tag på.

Jag plockar fram mobiltelefonen och visar mailet och det undertecknade dokumentet med svaren på de frågor jag skickade till tidningen innan jag lämnade Sverige. 

Varken nyhetschefen eller hans kollega säger sig ha sett mailet och dokumentet tidigare. 

De försäkrar att det inte är någon av dem som svarat på frågorna. Och vem Rostam Etemadi är, alltså den person som undertecknat dokumentet och uppgett sig vara ansvarig för tidningen, har de ingen aning om. 

Men borde inte ni känna till dokumentet om det är någon med anknytning till tidningen som undertecknat det?

– Absolut, jag har koll på alla som arbetar för tidningen. Den personen jobbar inte här, svarar Rostam Muzfari och pekar på underskriften.

Vem kan det då vara som svarat på mina frågor?

– Ingen aning. Kanske någon från familjen, en vän eller en släkting.

Enligt Mohammad hemma i Sverige skulle det finnas en person vid namn Mehdi Yousefi som skulle vara chef för Jomhuri Etemad i Mazar-e Sharif. Vet de båda vem det är?

– Ja, han har jobbat på tidningen tidigare, svarar Rostam Muzfari.

Var finns han nu, går det att få tag på honom?

– Nej, han bor inte kvar i landet.

Känner ni till reportern, Ahmad Qaderi, som sägs vara den som skrivit artikeln?

– Jag vet vem han är, svarar Rostam Muzfari.

Och hur får jag tag på honom?

– Det får du inte, han har flyttat till Iran.

Innan jag lämnade Kabul så upptäckte jag att artikeln plockats bort från sajten. Hur kommer det sig?

– Jag vet inte.

Men det är väl bara du som arbetar på tidningen?

– Du får ringa min chef i Uzbekistan och fråga. Han kanske blev nervös när ni började ställa frågor och plockade bort den.

Varken nyhetschefeen Rostam Muzfari eller hans kollega Bezhan Barnavich säger sig alltså känna till mailet eller dokumentet med svaren på mina frågor. Det dokument som signerats av ”Rostam Etemadi, ansvarig för Jomhuri Etemad”, och som lämnats in av Mohammads och Hamidehs ombud, Marianne Hansson, till de svenska migrationsmyndigheterna i ett försök att stoppa utvisningen.

Jag vänder mig till Rostam Muzfari, vars kollega en liten stund tidigare berättat att Jomhuri Etemad nästan bara skriver om politik och väldigt sällan uppmärksammar den här typen av händelser.

Hur kommer det sig att ni valde att skriva om den här uppgörelsen?

– För att det är en ovanlig händelse. Den sortens uppgörelser är sällsynta i Mazar-e Sharif.

Uppenbarligen är de två kollegorna inte överens. Enligt Bezhan Barnavich är det så vanligt med hedersrelaterade mord att det inte är meningsfullt att skriva om det längre. Rostam Muzfari menar tvärtom att det är väldigt ovanligt, och att det var därför som tidningen valde att skriva om attacken mot bröllopet.

Att det förekommer hedersrelaterat våld i Afghanistan är ett faktum. Enligt Afghanistan Independent Human Rights Commission dog åtminstone 270 afghanska kvinnor mellan mars 2017 och mars 2018 till följd av våld i hemmet. En siffra som alltså även inkluderar hedersrelaterat våld. 

Flera fall har uppmärksammats internationellt de senaste åren. Bland annat tonårstjejen Rukhshana, som mot sin vilja tvingades in i ett arrangerat äktenskap av sin familj. Efter ett misslyckat rymningsförsök grävdes hon ned till midjan och stenades till döds av en mobb.

Ett snarlikt öde drabbade 19-åriga Aziz Gul. För att undvika ett påtvingat äktenskap flydde hon tillsammans med en man som påstods vara hennes älskare. Flykten misslyckades och Aziz Gul fick plikta med sitt liv.

Exakt hur många hedersrelaterade mord som sker i Afghanistan är omöjligt att säga. Sannolikt är mörkertalet stort. Skammen och bristen på tillit till det korrupta afghanska rättssystemet gör att många väljer att antingen ta lagen i egna händer eller vända sig till religiösa domstolar. 

Enligt nyhetschefen Rostam Muzfari och kollegan Bezhan Barnavich stämmer det i alla fall att attacken mot bröllopet ska ha ägt rum i området Faqer Abad. 

Jag berättar att jag tänker åka dit för att försöka få fram mer information om händelsen. Har de möjligen kontaktuppgifter till några vittnen?

– Nej tyvärr, svarar de.

Ingen av dem säger sig alltså ha varit inblandade i artikeln. De hävdar bestämt att det inte är någon med anknytning till tidningen som svarat på de frågor jag mailade över innan avresan. 

Det känner inte till några vittnen till attacken, de ansvariga på tidningen tycks ha lämnat landet och går inte att få tag på – och nu har artikeln dessutom plockats bort från webbplatsen.

Kan ni garantera att det som står i artikeln är sant?

– Helt säker kan jag inte vara eftersom jag inte jobbade på tidningen då. Men med 99 procents säkerhet vågar jag påstå att det stämmer, svarar nyhetschefen Rostam Muzfari.

Jag tittar på Bezhan Barnavich.

– Vill du få det bekräftat så kan de prata med Fazel Sancharaki. Han jobbar på ministeriet för information och kultur i Kabul.

Jag hajar till. Fazel Sancharaki är ett av många namn som nämnts i min korrespondens med familjen hemma i Sverige och deras ombud Marianne Hansson. 

Enligt dem ska Fazel Sancharaki vara den afghanske informations- och kulturministerns närmaste man, och ha koll på ”allt som skrivs i afghanska tidningar”.

Han ska, enligt Mohammad och Marianne Hansson, kunna bekräfta att attacken ägt rum och att det som sägs i artikeln därmed också är sant. 

På väg ut från kontoret stannar Shoaib, fixaren, till och pratar med de båda afghanska journalisterna. Jag ställer mig i skuggan under ett träd och väntar. Samtalet är på dari. När vi några minuter senare sitter i bilen på väg mot Faqer Abad – området där attacken mot bröllopet ska ha ägt rum – berättar Shoaib:

– Jag frågade igen om hur säkra de är på att det som står i artikeln är sant, och om de är säkra på att attacken verkligen har ägt rum. De svarade att de inte vet, men att de gärna vill hjälpa det unga paret att få stanna i Sverige.

3. Den gåtfulla attacken

Det är tidig eftermiddag när vi rullar in på Faqer Abads gropiga huvudgata. Området ligger i utkanten av Mazar-e Sharif och hyser uppskattningsvis mellan 400 och 500 familjer. De flesta fattiga hazarer.

Vi stannar till utanför en liten butik som tycks sälja allt från våtservetter och vaniljkex till buckliga tekannor i matt plåt. 

Lokalen är bokstavligt talat inte mer än ett hål i väggen. En medelålders man i vitt skägg och rutig huvudbonad kommer ut ur skuggorna. Han presenterar sig som Ghulam Qader, medlem i Faqer Abads byråd.

– Vi har ofta bröllop i Faqer Abad, men jag har aldrig hört talas om någon attack. Jag har bott här i fem-sex år nu, om det skulle ha hänt så hade jag känt till det.

Han gräver fram en mobiltelefon ur vecken på sin bylsiga shalwar kameez. 

– Här, säger han och pekar på en post i sin kontaktbok. Ghulam Hussein är Faqer Abads byäldste, om ni vill så kan ni prata med honom.

När vi några minuter senare knackar på Ghulam Husseins port är det ingen som öppnar. 

Vi ringer mobilnumret som vi fått av Ghulam Qader. 

Inget svar. Men efter en liten stund ringer det i Shoaibs mobil. 

Shoaib förklarar vilka vi är och varför vi sökt honom. Svaret blir detsamma som hos Ghulam Qader:

– Något sådan attack har aldrig ägt rum här. Om det hade hänt så hade jag definitivt vetat om det.

Av Ghulam Qader, butiksägaren som även var medlem i byrådet, har vi fått tips om ett nyöppnat bröllopspalats. Det enda i Faqer Abad. 

Att gifta sig i Afghanistan är en stor händelse. Bröllopen kan ha tusentals gäster. I storstäderna hålls festligheterna ofta i enorma palatsliknande byggnader vars fasader badar i neonfärgad belysning. Kitschigt till tusen, men för många afghaner är det en dröm att få gifta sig så. Något man är beredd att skuldsätta sig livet ut för.

Det nyöppnade bröllopspalatset i Faqer Abad är av det enklare slaget. Det ligger inklämt mellan de låga husen. Fasaden är täckt med blått reflekterande glas och i fönstren mot gatan hänger retuscherade foton på leende bröllopspar.

Vi hittar ägaren två trappor upp. Han presenterar sig som Emrahim och berättar att han bott i området i 24 år. Palatset öppnade för lite drygt en månad sedan, men de har redan hunnit ha en handfull bröllop där. 

Jag visar honom artikeln i Jomhuri Etemad. Efter att ha läst ruskar han på huvudet.

– Jag känner alla som bor i området, och har koll på alla bröllop som ägt rum här de senaste åren, men det här har jag aldrig hört talas om. Det är inte sant.

Om en sådan här attack skulle ha skett i Faqer Abad – hade du känt till det då?

– Absolut. Men jag har aldrig hört talas om vare sig någon attack eller de namn som nämns i artikeln. 

Vi lämnar Faqer Abad. På väg in mot Mazar-e Sharifs centrum passerar vi det gamla tyska konsulatet, som i november 2016 utsattes för en massiv självmordsattack. Ett tiotal personer miste livet och närmare 130 skadades när en lastbil full med sprängmedel körde in i konsulatets skyddsmurar. 

Vittnen har berättat att explosionen både hördes och kändes över stora delar av stan. Talibanerna tog på sig dådet och förklarade att det var en hämnd för de flyganfall man utsatts för i grannprovinsen Kunduz. 

Mer än två år efter attacken påminner de söndertrasade fasaderna inte bara om den enorma kraften i explosionen, utan också om hur bräckligt livet i ett av världens mest konfliktdrabbade länder kan vara. 

I nästan ett helt år förhandlade USA och talibanerna om freden. Under tiden fortsatte båda sidor att attackera varandra med oförminskad styrka och brutalitet. 

Och presidentvalet i slutet av september blev precis så osäkert och ovisst som befarats. 

• BLANKSPOT HAR FÖLJ DE UTVISADE I FLERA UNIKA REPORTAGE:
• 12 mars 2017 “De utvisade”
• 10 april 2018 ”Den långa vägen tillbaka”.
• 19 maj 2019 “Från Kållered till Kabul – livet tre år efter utvisningarna”
• 16 oktober 2019 “I väntan på mirakel”

Afghanistan har idag en befolkning på närmare 35 miljoner människor. Av de runt tio miljoner som registrerat sig för att gå och rösta gjorde knappt två miljoner slag i saken. 

Det låga valdeltagandet och det faktum att det tog flera månader för den afghanska valmyndigheten att räkna rösterna innebär ett hårt slag mot en redan skör demokrati. 

Det är med blandade känslor jag morgonen efter sätter mig på flyget tillbaka mot Kabul. I flera månader har jag försökt förstå hur allt hänger ihop. Det som började med en vilja att hjälpa en ung barnfamilj som hotades av utvisning har efterhand övergått i ett nästan maniskt sökande efter sanningen. 

Jag har följt alla ledtrådar. Vänt på varenda sten. Men varje gång jag närmat mig en förklaring har nya besvärliga frågor dykt upp. 

Jag plockar fram ett anteckningsblock ur ryggsäcken och skriver: 

Hur kommer det sig att ingen i Faqer Abad känner till attacken mot bröllopet? 

Varför vill ingen ta ansvar för den numera raderade artikeln på nätet? 

Var finns Mohammads familj? 

Varför säger sig byborna i Nanvaei Qaria varken känna till familjen eller den påstådda fatwan? 

Enligt det unga paret ska det finnas ytterligare en person som är inblandad i fatwan. En ökänd före detta general, numera vice polischef i Kabul. 

Salman Abu Sharif. Enligt Mohammad även kallad ”Slaktaren”. 

Jag bestämmer mig för att söka upp honom.

4. Den välvillige Slaktaren

Generalen tar emot iförd svart stickad kofta och ett par urtvättade mjukisbyxor från den danska sportklädestillverkaren Hummel. 

Handslaget är fast och de typiska centralasiatiska dragen ger ett överraskande öppet och vänligt intryck. Knappast ett ansikte man förväntar sig hos en person som åtminstone enligt vad Mohammad och Marianne Hansson hemma i Sverige påstår går under smeknamnet ”Slaktaren”.

Vi slår oss ner på varsin sida i ett kalt, fönsterlöst rum där möblemanget på traditionellt afghanskt vis står uppställt längs väggarna. 

– Jag är general Salman Abu Sharif, ställföreträdande polischef i Kabul. Jag kommer ursprungligen från distriktet Charkint i provinsen Balkh men bor numera i Kabul. Hur kan jag hjälpa er?

Kortfattat berättar jag om det unga afghanska paret i Sverige som hotas av utvisning och om familjen från byn Nanvaei Qaria.

– Nanvaei Qaria känner jag absolut till. Det ligger bara ett par kilometer från min hemby. Jag äger både hus och mark där, men personerna du pratar om känner jag inte till, säger Salman Abu Sharif.

Fatwan mot det unga paret kommer på tal. Vad vet generalen om den?

För en tiondels sekund ser det ut som att Salman Abu Sharif ska börja skratta. Så blir han allvarlig.

– Jag har aldrig någonsin hört talas om någon fatwa. Vi har ett rättssystem i Afghanistan med polis och domstolar som tar hand om personer som bryter mot lagen. När det gäller en fatwa, så kan en sådan bara utfärdas av lärda religiösa ledare. Jag är som ni vet inte någon mullah. Inte ens presidenten skulle kunna utfärda en fatwa, säger Salman Abu Sharif.

Känner du en person vid namn Moavin Ghulam Rasul?

– Ja, jag känner honom mycket väl. Han är en känd man som tidigare jobbat nära guvernören. Nu är han gammal, nätt och jämt vid liv, och har inte haft några stora uppdrag på över 20 år, säger Salman Abu Sharif.

Kan han ha utfärdat en fatwa? 

– Nej, det är helt omöjligt. 

Enligt det unga paret i Sverige är det han som ligger bakom fatwan och du som är satt att utföra steningen om paret återvänder till Afghanistan?

– Återigen, detta är helt felaktigt. Jag har aldrig hört talas om någon fatwa. Jag svär vid Gud, detta är en massiv lögn.

Varför tror du att paret i Sverige skulle ljuga om en sådan här sak? 

– De hoppas väl att det ska hjälpa dem att få stanna i Sverige. De hade nog inte räknat med att någon skulle komma hit och gräva i deras berättelse.

Det är grova anklagelser de kommer med – om du fick en chans att träffa dem vad skulle du då säga till dem?

– Jag har nog inte så mycket att säga dem. Om deras lögner om mig kan hjälpa dem att bli accepterade i Sverige så är det okej för min del. Skulle de inte få stanna i Sverige så tycker jag mest synd om dem, säger Salman Abu Sharif.

I bilen på väg tillbaka till hotellet funderar jag på vad generalen sagt. Oavsett om han skulle vara inblandad i en fatwa eller inte, så vore det naivt att tro att han skulle komma med någon form av erkännande inför mig. 

Trots det går det inte att komma ifrån att intervjun är ytterligare ett bakslag för det unga paret.

Min fixare Shoaib skakar på huvudet. Han är sedan länge övertygad om att hela deras historia är påhittad. Han menar att jag är överdrivet ambitiös som fortsätter mitt sökande efter bevis. ”Sätt dig och skriv istället”, säger han.

Innerst inne vet jag också vid det här laget att han har rätt. Men, kontrar jag: 

– Så länge det finns stenar kvar att vända på så måste vi göra det. 

Det ska dock inte dröja länge förrän det visar sig att Shoaib har rätt.

En tid efter vår resa till Mazar-e Sharif hör en av de två lokala journalisterna, Beshan Barnavich, av sig till Shoaib. 

Barnavich har fått kalla fötter, och nu vill han berätta sanningen säger han. Han erbjuder sig att komma till Kabul och träffa fixaren.

Några dagar senare ringer Shoaib upp mig på Messenger, och jag får prata direkt med den afghanske journalisten.

Enligt Barnavich är både artikeln och historien om attacken mot bröllopet påhittad. Den frilansande journalist som han och hans kollega några månader tidigare hävdade skulle ha skrivit artikeln existerar inte. Han är också ett påhitt. 

Samma sak gäller för Rostam Etemadi, alltså den person som i våras svarade på mina frågor och undertecknade dokumentet med namn och telefonnummer.

Och ”nyhetschefen” som vid vårt besök i Mazar-e Sharif presenterade sig som Rostam Muzfari heter i själva verket Mehdi Yousefi, och är alltså den person som Mohammad säger sig ha haft kontakt med hemma i Sverige. 

Enligt Barnavich är Mehdi Yousefi inte nyhetschef på Jomhuri Etemad utan webbutvecklare. Det var han som skrev och publicerade den påhittade artikeln. Sannolikt var det även han som gömde sig bakom signaturen Rostam Etemadi.

– Och inte nog med det, förklarar Bezhan Barnavich. Den som gav order om att skriva och publicera artikeln var ingen mindre än landets vice kultur- och informationsminister – Fazel Sancharaki.

5. Den motsägelsefulla ministern

När jag ett par månader senare kliver över tröskeln till Fazel Sancharakis gigantiska mottagningsrum på kultur- och informationsministeriet i Kabul hoppas jag att han ska kunna ge mig de sista pusselbitarna.

Viceministern säger sig ha ett svagt minne av att en kvinna från Sverige ska ha hört av sig till honom via mail och bett honom bekräfta artikelns äkthet samt att attacken mot bröllopet verkligen ägt rum. 

Han har glömt kvinnans namn, men erbjuder sig att leta upp mailet. 

Så vad vet Sancharaki om attacken?

– Inte mer än det som stod i artikeln som kvinnan i Sverige skickade över, svarar han.

Jag berättar att vi varit i Mazar-e Sharif och besökt den stadsdel där attacken sägs ha ägt rum, men att ingen där tycks känna till den.

– Som sagt, jag vet inte mer än vad som står i artikeln. Huruvida det stämmer eller inte kan jag inte svara på. Det kan vara sant, men det kan också vara en lögn.

Jag berättar vidare att artikeln plockades bort från nätet ganska omgående efter att vi börjat rota i händelsen. Känner han till det?

– Vi har över 15 000 journalister i Afghanistan, jag kan omöjligt hålla reda på vad alla gör, förklarar ministern.

Så långt har jag inte avslöjat för ministern att jag grävt vidare i fallet på egen hand, och att en av de journalister som tidigare gått i god för de publicerade uppgifterna nu ändrat sig.

Journalisten säger att allt är påhittat och att det var du som kontaktade tidningen och sa åt dem vad de skulle skriva. Vad har du att säga om det?

– Inte mer än att det inte är sant. 

Du förnekar alltså att det var du som uppmanade tidningen att publicera artikeln?

– Ja. Jag visste inget om det här förrän jag läste artikeln som kvinnan från Sverige skickade över.

Vilken är din relation till det unga paret i Sverige?

– Jag lärde känna mannens pappa under jihad, det är fyrtio år sedan nu. Sedan träffade jag familjen i Iran efter att de kommit dit som flyktingar.

Och när var det?

– Det måste vara trettio år sedan nu, svarar ministern.

Har du haft någon kontakt med familjen sedan dess?

– Nej. 

Vi lämnar Fazel Sancharaki på hans kontor. När jag sätter mig i bilen far tankarna runt i skallen på ett sätt som får den kaotiska Kabultrafiken att framstå som ett skolexempel i ordning och reda. Jag hade – möjligen lite naivt – hoppats att mötet med viceministern skulle räta ut några av mina frågetecken. Nu blev det inte så.

När jag senare på kvällen går igenom mina anteckningar slår det mig att en del av det Sancharaki sa under intervjun inte stämmer med de uppgifter vi fått fram tidigare. Det gäller bland annat viceministerns relation till familjen. Sancharaki hävdar att han träffade familjen i Iran för trettio år sedan, men enligt vad Mohammed berättat för mig flyttade inte han och familjen till Iran förrän långt senare.

I fallet med den publicerade artikeln står ord mot ord. Journalisten i Mazar-e Sharif säger att det var Sancharaki som uppmanade tidningen att skriva. Viceministern förnekar all inblandning. 

Under intervjun påstod Sancharaki dessutom att artikeln publicerades innan han utsågs till viceminister, vilket var i mars 2017, och att det skulle vara ett av skälen till att han inte hade mer information att komma med. I själva verket publicerades artikeln nästan 1,5 år efter att han tillträtt posten.

Som så många gånger under den här resan tvingas jag inse att jag inte har svar på alla mina frågor. Vilken är egentligen viceministerns relation till familjen? På vilket sätt är han inblandad i artikeln? Döljer han något, eller är det bara rent slarv eller kanske lathet, att han inte har bättre koll? Och sist men inte minst: Vad får en afghansk viceminister att engagera sig i en ung barnfamiljs öde på andra sidan jordklotet?

6. En förtvivlad familj

Mohammad och Hamideh sitter på golvet i sin vindslägenhet och försöker smälta det jag precis berättat för dem. 

På det låga soffbordet har Hamideh dukat fram te och kakor. Äldsta sonen sitter lutad mot väggen med Ipaden i ett stadigt grepp, medan lillebror far fram över den stora persiska mattan i vardagsrummet med sin sparktraktor.

Det har gått en tid sedan jag kom hem från Afghanistan. Jag hade hoppats kunna räta ut de frågetecken som fanns i parets berättelse, men istället sitter jag nu mitt emot dem med en hel trave nya frågor. 

Attacken mot bröllopet i Faqer Abad. 

Artikeln i Jomhuri Etemad. 

Det förfalskade intyget från tidningen. 

Fatwan. 

Ingenting tycks vara sant. 

Mohammad borrar ner blicken i mattan och suckar djupt. Hamideh försöker lägga en tröstande hand på sin makes axel, men Mohammad ryggar tillbaka och värjer sig.

Han håller fast vid sin historia men säger också att en stor del av uppgifterna inte är hans egna utan kommer från hans bror eller släktingar till familjen. Personer som han inte har någon kontakt med längre.

Visste du om att jag besökte tidningen när jag var i Mazar-e Sharif?

– Ja, en av journalisterna kontaktade mig efter att du varit där.

Mohammad tar fram sin mobiltelefon och visar upp en bild på mig och personen som vid besöket presenterade sig som Rostam Muzfari.

– Han skickade den efter att du åkt därifrån. 

Och vem är det där? 

– Det är Mehdi Yousefi, svarar Mohammad.

Till mig sa han först att han hette Rostam Muzfari. I efterhand har jag fått veta att han ljög och att det är han som är Mehdi Yousefi. 

Mohammad skruvar på sig.

– Jag vet inte vilket som är hans riktiga namn, Mehdi eller Rostam, men det är den här personen som jag har haft kontakt med, och till mig har han sagt att han heter Mehdi Yousefi. 

Vad tänker du om det?

– Han kanske har två namn för att skydda sig, ett shia och ett sunnimuslimskt. Eller så var han bara inte nöjd med sitt första namn och bytte, det är ganska vanligt i Afghanistan att man gör så.

Jag berättar att vi efter besöket på redaktionen åkte till Faqer Abad, området i utkanten av Mazar-e Sharif där attacken mot bröllopet skulle ha ägt rum, men att ingen där hört talas om händelsen. Tvärtom är de personer som vi pratat med säkra på att attacken aldrig ägt rum.

Mohammad svarar att det var hans lillebror som berättade för honom om attacken. Och att det enda han och hustrun vet är det som står i artikeln.

Enligt Mohammad ska det ha varit en farbror som dog.

– Nu vill hans barn döda oss, eftersom de menar att det är vårt fel att deras pappa är död.

Mohammad säger att han inte har träffat sin lillebror sedan han och Hamideh gifte sig och flydde från familjerna. Det är snart nio år sedan. 

Hur kommer det sig att han hörde av sig nu?

– Han ville berätta om vad som hänt. 

Enligt Mohammad hörde hans lillebror av sig på Facebook. Men meddelandet finns inte kvar, och han kan inte längre hitta broderns profil.

Vet du var han bor någonstans?

– Jag tror att han bor kvar i Nanvaei Qaria, men det kan också hända att han flyttat till Mazar-e Sharif för att studera.

Jag berättar vidare om mitt försök att ta mig till byn och om den information jag fått fram om Moavin Ghulam Rasul – byäldsten som enligt Mohammad och Hamideh skulle vara den som ligger bakom fatwan.

Vet du vem han är?

– Ja.

Känner han dig och din familj?

– Ja.

Mohammad understryker igen hur allvarligt man ser på hans och Hamidehs bröllop i hembyn. Ett extremt allvarligt brott enligt islam, säger han. 

– Nu när byäldsten vet om det så måste han döda oss. Även om det hade gällt hans egna barn hade han varit tvungen att göra det.

Du har tidigare sagt att Nanvaei Qaria är en liten by där alla känner alla?

– Ja.

Vet du då vem Mohammad Naeim är?

Mohammad ruskar på huvudet.

Jag berättar att Mohammad Naeim är Nanvaei Qarias byäldste sedan många år tillbaka. Han ska ha bott byn i 40 år och säger själv att han känner Moavin Ghulam Rasul mycket väl. 

Enligt Naeim är Moavin Ghulam Rasul gammal och svag och inte alls i stånd att utfärda en fatwa. Fatwor är ingenting man sysslar med i byn.

När jag berättar att Mohammad Naeim sagt att han inte känner igen vare sig Mohammads eller hans pappas namn så korrigerar Mohammad sin tidigare historia.

– Vårt hus ligger inte i Nanvaei Qaria, utan i en liten by som ligger lite utanför. Den heter Avital eller Abtal.

Tidigare har du sagt att ert hus ligger mitt i Nanvaei Qaria?

 – Avital ligger bara några hundra meter utanför Nanvaei Qaria. Det är bara 4-5 hus där. Mohammad Naeim kanske inte har hört talas om Avital. Jag vet inte.

Jag berättar om mitt möte med generalen i Kabul, och att han – precis som byäldsten Mohammad Naeim – förnekar både att han känner till Mohammads familj och att han skulle vara inblandad i någon fatwa.

– Han kanske inte känner till fatwan än, det vet jag inte. Men om vi skickas tillbaka till Afghanistan och Moavin Ghulam Rasul får reda på det så kanske han säger till generalen att döda oss. Även om generalen inte kan utföra mordet själv, så har han andra som kan göra det åt honom, säger Mohammad.

Marianne Hansson, ombudet som så långt in i intervjun varit tyst, bryter in:

– Jag har för mig att advokaten, Therese Fraenkel, skickade in en massa papper till Migrationsverket om generalen. Enligt vad jag har hört så är det han som utför byäldstens fatwor. Det ska vara en mycket våldsam man som dödat många människor.

Trots de nya uppgifterna säger sig Mohammad och Hamideh fortfarande vara säkra på att de kommer att mördas om de utvisas till Afghanistan. 

Hoten kommer från bådas familjer, men mest från Hamidehs. 

Ovissheten och oron över att inte veta vad som kommer att hända är jobbig att leva med. 

Situationen påverkar även barnen, berättar Hamideh.

– Innan vi fick avslag på vår asylansökan var vår äldsta son alltid glad. Nu är han ofta orolig, och när det kommer brev från Migrationsverket så blir han rädd och frågar om vi kommer att skickas tillbaka till Afghanistan nu. Det märks även på den yngsta att han är rädd.

Man ser att han inte mår bra.

Jag tittar på Mohammad och Hamideh. De stirrar tomt framför sig.
Tystnad. Det känns som en evighet. 
Så tittar Hamideh upp.

– Vi ville ge våra barn en bra framtid, säger hon.

***

Sverige utvisar inte barnfamiljer med tvång. Det berättar Migrationsverkets biträdande rättschef Carl Bexelius i en intervju med Blankspot. För den unga familjen handlar det därför nu om att återvända frivilligt till Afghanistan eller att föra en oviss tillvaro som papperslösa i Sverige.

Sedan december 2016 har Blankspot tack vare läsarnas stöd kunnat bevaka de svenska tvångsutvisningarna av ensamkommande afghaner. I boken ”Utvisad” publiceras några av reportagen. Beställ ditt eget exemplar!

Stort tack till Fakhruddin Shoaib, Zabiullah Rashidi och Zekrullah Balkhi som också har bidragit till det här reportaget.

Av Göran Engström