Analys om ,

Hur mycket pengar tjänade Sverige på vår västindiska koloni?

Den svenska kolonin i Västindien var i början en vinstaffär. Placeringen mellan afrikanska exporthamnarna i öster och västindiens plantager i väster var perfekt och med slavhandeln fick ön ett väldigt uppsving under de första åren. Men sedan vände vinden.

Av 30 juli, 2020

Under öns blomstringstid var öns huvudstad Gustavia Sveriges femte största stad med 6000 invånare efter Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Norrköping.

Att jämföra med det samtida Gävle med 5410 invånare eller Uppsala med 5105.

Under 1791-1799 passerar cirka 1500 fartyg hamnen i Gustavia per år. De stora siffrorna kan dock inte enbart förklaras mot bakgrund av en ökad handel totalt, utan också av att hamnen i krigstid blev en handelsplats mellan krigförande länder (England, Frankrike, Förenta Staterna) vars egna hamnar tidvis var blockerade. 

Trots detta går kolonin fram till 1796 med förlust. De första årens kostnader är stora och 1887 har den kostat kostat statskassan 103 361 Riksdaler. De höga inledande kostnaderna sjönk sedan och stabiliserades runt 17 000 Riksdaler årligen.

När konjunkturen för ön vänder uppåt sker det av samma anledning som några år tidigare: krig.

Denna gång hade det danska kompaniet gått i konkurs och mycket av handeln styrdes om via den svenska kolonin vars inkomster från hamnavgifterna under denna period utgjorde kronans största enskilda inkomstkälla. 

1796 vänder konjunkturen och ön ger ett överskott till statskassan. Åren 1795-99 fyrdubblas vinsten från 3 515 spanska piastrar till 13 006. Gustav III och Rådet hade hoppats på att kolonin skulle bli en stödjepunkt för det svenskamerikanska varuutbytet och så skedde till viss del men i det stora hela var de första åren för staten en dålig affär men för de köpmän som slagit sig ner på ön och kunnat förmedla transitohandeln och för det Västindiska kompaniet en bra affär. 

Kompaniet som hade rätt till handelsintäkterna bortsett från de 25 procent som skulle tillfalla Kungen gjorde 1793 en vinst på 31 849 riksdaler. 1796 var vinsten 22 891 riksdaler.

Den första aktieutdelningen för det Västindiska kompaniet kom år 1800 och fortsatte sedan med utdelningar på över 200 procent.

I diagrammet nedan syns denna snabba ökning.

Verksamhetsberättelserna för det Västindiska kompaniet visar under perioden tydligt att kolonins finanser var helt beroende av den storpolitiska utvecklingen och krigen. 1804 skriver Kompaniet till aktieägarna:

”[Det] engelska fredsbrottet tillfogade naturligtvis colonien en länge kännbar skada, men småningom under ett nytt utrikes krig, genom fördelarna af neutraliteten och svenska Regeringens beskydd synes den åter nalkas ett välstånd.”

Sett ur ett längre perspektiv utvecklades ön de första tio åren enormt. Det ökade befolkningsunderlaget innebar ökade inkomster för kolonin. 

I verksamhetsberättelsen till aktieägarna står det också: ”Genom ditflyttningar från närbelägna öar i synnerhet under det Franska kriget har detta ställe, från en ifråga bebodd klippa, blifvit en liflig handels-ort. Staden Gustavia hvars folknummer anno 1794 icke utgjorde fullt 600. personer, har sedermera årligen blifvit bebygd och utvidgad…”

Kolonin trafikeras då dessutom årligen av 1300 större och mindre fartyg i hamn.

Men krigen är ett vågspel.

I samma verksamhetsberättelse till intressenterna i det Västindiskakompaniet 1804 berättas det också om att kompaniet lidit stora förluster som ett resultat av det ryska kriget ”och den i följe deraf lager confiscation” av fartyg. Till detta kom att Gustav III förbjudit införsel av kaffe ”den hufvudsaklioga artikel, hvarpå Compagniet kunde räkna någon säker vinst.”

Kompaniet upplöstes som planerade efter de 15 första åren och efter 1806 tar staten hand om öns affärer – och dess vinster.

Konjunkturen vänder återigen starkt uppåt 1812 när Amerikas Förenta Stater förklarar England krig. Eftersom Sverige förhöll sig neutralt blev S:t Barthélemy tack vare sin frihamn en central punkt på den amerikanska världshandelskartan. 1812 gick 20 procent av Förenta Staternas export via Gustavia och ön drog in oerhört stora summor i tull- och skatteavgifter.

Kriget mellan Förenta Staterna och England 1812-1815 ledde till att öns inkomster ökadedramatiskt. Orsaken var också att amerikanarna inte fick bedriva direkthandel på de kvarvarande brittiska kolonierna.

Den 15 maj 1812 beslutade riksdagen att ön skulle skiljas från statsverket och sortera direkt under kolonialdepartementet i kungens kansli. 

Inkomsterna gick hädanefter till den så kallade S:t Barthelémyfonden som sorterade under kungen personligen. En annan av orsakerna var också att Riksdagen ansåg att man ”under de förflutna åren sett, hurusom kolonins politik och intressen kunde vara skiljaktiga från moderlandets.”

Men från 1815 och framåt sker ett tydligt brott i öns ekonomiska utveckling. Att slavskeppen inte längre anlöper ön kan avläsas tydligt i statistiken.

1815 är också det sista året som ett ”officiellt” slavskepp anlöper Gustavia. Några år senare konstaterar Statsutskottet i ett betänkande att inkomsterna från S.t Barthélemy blivit betydligt mindre och nu understiger utgifterna. Detta sägs bero på: ”Freden emellan Stora Britanien och Nord Amerikanska Fri-Staterna samt emellan förstnämde Makt och Frankrike, Holland och Danmark… freden med flera omständigheter hafva verkat en icke mindre hastig än betydlig minskning uti den Svenska Coloniens handelsrörelse och de af densamma helt och hållet beroende inkomsterna.”

1818 är siffrorna så röda att Riksdagen efter förslag från Kungen beslutar sig för att försöka avträda kolonin till en främmande makt på billigaste sätt både för moderlandet och S:t Barthelémy. 

Ständerna trycker också på att inga fler utgifter bör godkännas som belastar statskassan för kolonins skötsel. Men även om alla var för en försäljning kunde ingen köpare hittas.

Den negativa utvecklingen accelererar 1821 när Simon Bolivar kastar ut Spanien från Colombia och Venezuela. Samma år öppnar England landets hamnar i Västindien för amerikanska handelsfartyg. 1823 är öns överskott endast 1254 spanska piastrar och sjunker för varje år. Till detta finns flera orsaker. 1) Britternas avskaffande av slavhandeln (1807) har sänkt produktionen av socker till en bråkdel. 2) Mängder av plantager läggs ner där marginalerna inte medger anställandet av fri arbetskraft. 3) Samtidigt börjar betsockret tack vare skyddstullar kunna konkurrera med rörsockret i Europa.

Det är alltså inte bara freden i regionen och den återupprättade handeln utan också konsekvenserna av slavhandelns avskaffande som kanske kan förklara en stor del av tillbakagången. Under 1820-talet minskade intäkterna till i genomsnitt cirka 30 000 per år medan utgifterna minskades till 16 000 genom indragningar av präst och neddragning av öns garnison. 1826 måste pengar för första gången skickas från Stockholm till Gustavia. 

I Diagram 2 syns hur utgifterna under 1820-talet kommer att överstiga de knappa inkomsterna.

1828 meddelade konungen riksdagen att de ekonomiska utsikterna för kolonin är ”ganska bekymmersamma”. Det förskott som redan givits hade inte täckt ”de oundgängligaste försvars- och förvaltningskostnaderna… ehuru intet tillfälle försummades att, genom indragning af Embeten och arvoden, nedsätta Utgiftsstaten till minsta möjliga belopp.”

Om inte handeln vänder uppåt igen kunde man inte längre skydda öns hamn mot sjörövare skriver Statsutskottet. Under denna period har hamnens funktion som transitohamn i princip upphört och varje år kostar ön statskassan mellan 20 och 25 000 riksdaler riksmynt. Sverige försöker aktivt sälja ön till Danmark, Förenta Staterna, Italien och Frankrike.

Samma mönster som man ser i den ekonomiska statistiken kan avläsas i befolkningsstatistiken. På 27 år mellan 1785 och 1812, sexdubblades öns befolkning.

Ökningen de första åren var oerhört dramatiska. Det är som man ser i tabellen framför allt fria svarta och slavar som stått för ökningen. 1812 utgör de 65 procent av befolkningen. Runt sekelskiftet var Gustavia som sagt rikets femte största stad.

Sammantaget hade kolonin mellan 1812-1830 inbringat 500 000 spanska piastrar till S:t Barthélemyfonden. Mellan 1830 och till mitten av 1860-talet utbetalades cirka 150 000 piastrar för att täcka förlusterna på ön ur denna fond.

Nedgången för kolonin (som kan avläsas i diagrammen) kan nog förklaras till stor del med den handelspolitiska liberaliseringen som satte hela systemet med fri- och transitohamnar i gungning – samt det engelska förbudet mot slavhandel.

Utifrån öns ekonomi så ser det ut att vara öns dåliga ekonomi och inte ”människovärdet” som avgjorde att vi avskaffade slaveriet och kolonin. Vinnarna var Kungahuset och det Västindiska kompaniet som aktivt iscensatt understött och kammat hem vinsterna från handeln. Förlorarna skattebetalarna som fick betala för avvecklingen.

**

Detta var den femte delen i Blankspots sommarserie om slavhandeln. De tidigare kan läsas här: Vi behöver resa fler statyer, Så gick det till när Sverige kastade sig in i slavhandeln, Sveriges omstridda strategi – i avskaffandet av slavhandeln och Så var situationen för slavarna på S:t Barthélemy

Källor:

Berättelse till interesterna i det västindiska kompaniet vid deras allmänna sammankomst den 14 mars 1804. ”Röhl och Hansen diverse dokument”. S:t Barthélemysamlingen Riksarkivet.

Loit Alekander Sveriges Kolonilotter ur Den Dolda Historien 27 uppsatser om vår okända förflutna. Red: Ronny Ambjörnsson & David Gaunt. Författarförlaget 1984.

Bengt Sjögren: Ön som Sverige sålde Zindermans, Uddevalla 1967.

Hellström, Jan-Arvid .. åt alla christliga förvanter…Uppsala 1987.

Anders Z Sandström S.t Bartélemy: Kulturhistoriska promenader bland svenskminne n från 17-1800-talen, S:t Bartélemy-sällskapet, Västerås, 1997.

Stats-utskottets betänkanden N.o 346 Memorial, i anledning av K.M:ts Nådiga Skrifvelse, angående inkomsterna från Ön S:t Barthelemy, Bihang till Riks-ståndens Protocoller Band 4.

Stats-utskottets Betänkanden N:r 232 Bihang till Protocollerna Band 4.2 1817-1818

Rikets Ständers unerdåniga Skrifvelse N:r 240 om Försäljningen af Kolonien St:Barthelemy. Bihang till Riks-ståndens Protocoller Band 10 1817-1818.

Av

Hjälp oss skriva mer om Sverige!

Blankspot gör en resa genom Sverige, och låter ramen vara berättelsen om Nils Holgersson. En resa genom 340 mil av svenska landskap som vi hoppas att du vill vara en del av. 

Med Verkliga Sverige vill vi lyfta fram fler röster och ge en bild av vardagen med perspektiv, sammanhang och nyanser.  På vilket sätt liknar de utmaningar som beskrevs för drygt 100 år sedan de vi ser i dag? Vilka är sakfrågorna som påverkar människors liv idag?

Vill du bidra med din egen berättelse från de platser som Selma Lagerlöf skrev om eller har idéer och tips till vår resa genom Sverige? Gå med i facebookgruppen "Verkliga Sverige". 

Så kan du stödja Blankspot!