Analys om Skåne, Sverige, Verkliga Sverige

Höllvikens bibliotek tar sig an det digitala utanförskapet

Hur klarar ett folkbibliotek att möta samhällets utveckling? I denna tredje kulturanalys från Skåne tittar Brit Stakston närmare på bibliotekens förmåga att stödja medborgarna i en föränderlig digital tid där det är svårt att hänga med.

Av Brit Stakston 22 oktober, 2018

Biblioteket ligger mitt i byn, precis vid busshållplatsen, i en rund byggnad med stora fönster som vetter mot havet och ger insyn till förbipasserande. Passerar man här en mörk höstkväll lyser det “meröppna” biblioteket välkomnande.

Här kan låntagarna med lånekort och kod få full tillgång till biblioteket på tider då det är obemannat.

– Det är mysigt här och det speciella med bibliotek är just det här att man kan få vara både för sig själv och tillsammans parallellt, säger Lars Reisdal, bibliotekarie.



Höllvikens bibliotek har en mängd olika samarbeten med lokalsamhällets föreningar och organisationer. Kalendern är också fylld av sådant som bokcirklar, kreativa torsdagar och fredags-it.

Tidigare i sitt arbetsliv har Lars Reisdal arbetat som it-bibliotekarie med fokus på användningen av it på bibliotek för besökarna eller fortbildning för kollegor. I dag är han bibliotekarie i Höllviken och i Västra Ingelstad och håller i träffarna på fredags-it.

Allt började med att en digital arbetsgrupp i Vellinge kommun diskuterade hur man bättre skulle fånga upp de många och spretiga frågorna vid disk om digitalisering för att ge mer tid och service.

Initialt fanns det många funderingar om vad biblioteket skulle kunna erbjuda. Oro över vilka frågor som skulle komma och hur man skulle kunna hantera spännvidden av frågor som kunde komma.

Men de bestämde sig för att prova och startade ”fredags-it” för att reda ut frågetecken kring IT.

– Det har gått jättebra. Jag tycker mig känna att deltagarna får mycket, och jag känner att jag får jättemycket. Jag är så glad för att vi vågade köra, säger säger Lars Reisdal.

Lars betonar hur lärandet går åt båda håll genom att frågorna från andra också ger honom en vink om vad han framöver behöver lära sig mer om. Han får koll på vilka behov besökarna har och det blir som en slags fortbildning även för honom.

I den senaste rapporten från ”Svenskarna och internet” talas det om klyftan mellan superanvändarna och sällananvändarna. De sistnämnda är totalt 1,1 miljon. Den här gruppen kan delas upp i två delar. En som består av personer främst i åldern 76 plus, som inte använder internet dagligen och de är totalt 600 000 personer. Den andra gruppen på 500 000 använder aldrig internet och består till 9 procent av 66–75-åringar och 42 procent av dem är 76 år eller äldre.

Det finns ett starkt samband mellan internetanvändande och upplevelsen av delaktighet i det digitala samhället. Vilket förstås är logiskt. Utan internet ingen digital delaktighet. Men det mer bekymmersamma är ju att det inte finns två parallella samhällen. Det finns ett och det är digitalt. Vem hjälper sällananvändarna att bli en del av samhället?

Många av dem som kommer upplever att de ofta fått väldigt mycket hjälp ute i butiker tills de köpte telefonen eller läsplattan. Där tar det stopp och ingen fångar till exempel upp att många känner sig ganska lurade ibland. Det är inte något biblioteket helt och hållet kan lösa men via biblioteksanvändningen som ingång till it berör man också allt annat som behövs.

– Vi har ingen koppling till någon. Här säljs inget och här görs inga pengar på någon och det tror jag många tycker är jätteskönt. Det ska bara vara plus på skratt och mys-kontot när vi är klara.

Sällananvändarna är flest kvinnor, bor ofta i landsbygd, har lägre hushållsinkomst eller lägre utbildning och ofta en bakgrund som arbetare.

Lars beskriver digitaliseringen som ett basbehov som handlar om att man som medborgare kan få göra sin röst hörd och att kunna ta till sig av det man ser.

En demokratisk grundbult.

– Om man inte kan kommunicera, vilken livskvalitet har man rimligen då? Så viktigt tycker jag att det är, säger Lars.

Han beskriver hur bibliotekets dörr alltid är vidöppen.

– Var går man annars som medborgare och möter det? Och det är i den andan vi också vill ge biblioteks-it.

När Lars berättar om de frågar han ofta får framträder en bild av en brytningstid. Det blir tydligt hur “himla förvirrande” allt kan vara. Och hur häftigt det är när man kommit över den där första tröskeln. Hur ofta besökarna skäms för sin fråga, ”mitt lilla problem det är så dumt”.

Många frågor om hur de rent praktiskt ska trycka på sin telefon eller läsplatta. ”Ena gången ska man trycka en gång och den andra två. Varför?”

Många undrar också över alla dessa lösenord överallt. Alla dessa påminnelser som flashar till och stressar, och mitt i allt detta är man rädd att man gör något fel som förstör telefonen eller datorn.

Eller tänk om man delar sina bilder med alla andra!

Rädslor är återkommande i beskrivningarna över vad som är svårt att förstå runt internet. Och det obegripliga i att allt ständigt ändras. “I en version ligger menyn här och i nästa version är menyn flyttad till ett annat hörn”.

Ofta är frågorna också väldigt konkreta, man vill ha hjälp med att mejla eller redigera bilder.

Lars berättar om en kvinna som vill starta ett mejlkonto för att komma i kontakt med kommunalpolitikern. Det digitala samhället och bibliotekets roll blir väldigt tydligt när medborgarna har ett behov av att lära sig nya sätt att kommunicera för att komma i kontakt med sin lokalpolitiker.

– Man skäms så för att ”alla kan det utom jag”. Det vill jag ta bort. Det finns ingen alienation eller skam i detta över att man ännu inte fattat.

Bibliotekets unika förmåga att möta allt detta handlar bland annat om att det ge ett utrymme för alla dessa frågor och att man inte presenterar sig som experter. Biblioteket är på besökarnas sida. De kommer inte till någon som inte kan relatera till hur de har det i sin vardag, utan möter bildligt talat människor från samma gata. Han är övertygad om att biblioteken gör något med en stadsdel eller by.

– Vårt arbetssätt handlar mer om att säga att vi” kan troligen mer än du om detta och jag visar dig gärna”. Det är på den nivån och då kan det inte bli fiasko.

Kan man inte kan lösa frågan direkt tar bibliotekarien med sig frågan och återkommer. De som deltar tar dessutom ofta hjälp av varandra och kan ventilera all oro med varandra. Deltagare som redan kan det som någon annan har frågor om uppmuntrar ofta de andra. Att det sker ett gemensamt lärande är en överlägsen pedagogisk form jämfört med en säljpitch i en butik eller att i ensamhet försöka googla fram svaret.

– Människor vill ha någon att prata med, när något verkar så obegripligt som det digitala kan göra för den ovane.

Glädjen i arbetet är stor för Lars när polletten trillar ner hos användarna. När han får se något slags mod infinna sig. Plötsligt så svajpas det, delas eller vad de nu vill göra. När det väl har skett så tar det fart. Har det modet väl infunnit sig så kommer det inte kännas långt till nästa grej.

– Man vet att det är så mycket mer än en bild som skickas iväg den där första gången den går iväg från telefonen. Det betyder att de har fått nya sätt att kommunicera.

Det är tydligt att biblioteken har en nyckelroll för den digitala folkbildningen. Ett koncept som fredags-it ger verktyg till dem som står helt utanför samhället. Ytterligare en kompetens efter att man har knäckt läskoden.

Nya tider kräver nya verktyg utanpå den djupa läsförståelsen.

– De som säger sig stå helt utanför samhället finns. Tror man inte det så har man inte varit ute i verkligheten och definitivt inte vid en biblioteksdisk, säger Lars Riesdal.

**

Du har läst en kulturanalys i serien ”Verkliga Sverige”. Läs även Martin Schibbyes första reportage i serien ”Berättelser från Skåne”.

Missa inte nästa kulturanalys från Skåne som publiceras imorgon. Allt material från reportageserien Verkliga Sverige hittar du här.



Brit Stakston kommer att besöka Vellinge bibliotek den 25:e oktober klockan 14.00 tillsammans med Martin Schibbye.

Av Brit Stakston