Höstens sista vittne är inte här för sig själv säger hon till Blankspot: utan för alla som förlorade sina liv för det fria Sydsudan och för de som fortfarande lider av konsekvenserna av kriget och oljans förbannelse.
Av Martin Schibbye 28 december, 2024
I röda lackskor, en röd tröja och grå halsduk sitter Ruth Nyalel tyst framför rättens ledamöter i Tingsrättens sal 34. I morse när hon vaknade kände hon sig ”rädd men redo att skipa rättvisa.” Hon gillar att peppa sig själv med den typen av positiva budskap, skulle hon beskriva sitt drömjobb är det som ”motivational speaker” – hon har redan haft ett par inlägg om politiken i Sydsudan som blivit virala.
Men själva rättssalen är inte alls som tänkt sig. Hon hade föreställt sig något mer, ja formellt, tänker hon och söker nyfiket av rummet.
Kanske att hon skulle stå i mitten av ett stort runt rum och sedan bli ombedd att själv, utan manus berätta hela sin komplicerade livs historia? När rättens ordförande, Tomas Zander, förklarar förhörets regler slappnar hon av och lutar sig tillbaka. Orden om att det var länge sedan och att ”det kan vara svårt att minnas” gör henne trygg. Att det dessutom ska bestå av frågor och svar gör allting enklare än vad hon först trott.
Ruth är en av de 32 målsägande i Lundin Oil-rättegången, och denna dag är det hennes tur att vittna. Hon ser både Ian Lundin och Alexandre Schneiter i rummet – de två män som är anklagade för medhjälp till krigsförbrytelser. Ruth andas djupt och samlar sig.
När rättens ordförande även tackar henne för att hon kommit, känner hon att även om hon aldrig får rättvisa i sitt eget land, vill hon tacka den svenska domstolen för att de nu lyssnar till henne. Men hon tänker att det kanske blir fel, så hon nickar bara.
Det är sista gången på länge, som rättssalen, ska fyllas av minnen från krigets Sydsudan. Dagen efter förhöret med Ruth kommer Ian Lundin att höras. Då kommer det vara fullt med journalister på åhörarplats men Ruth funderar inte så mycket över det utan över vad hon nu inte får glömma att berätta: Om mannen vars rop fortfarande ekar i hennes huvud: ”Ta barnen till gropen!”
När Ruth vågade sig ut efter attacken fann hon honom död, liggande med ansiktet nedåt, hans hem bränt till aska.
Den skulden, att hennes liv räddades på bekostnad av hans, har hon burit med sig länge.
– God morgon Ruth, jag presenterade mig helt kort utanför salen, och jag heter Ewa Korpi och kommer att hålla i huvudförhöret, inleder åklagaren.
Bilder från oktober 2016, tagna i Nairobi, visas på stora skärmar. Fotografierna visar Ruths skador – sår på benen och låret, rester av splitterskador från bombningarna. Ruth tittar kort på skärmarna innan hon vänder bort blicken. Hennes röst är stadig när hon börjar berätta.
– Jag föddes den 29 mars 1995 i Pillieny, Leer County. Vi bodde i enkla hyddor av gräs och lera. Mitt hem var tryggt, minns Ruth.
Hon berättar att hon växte upp med sin mamma, pappa, styvmamma, syskon och farfar.
– Man kan kalla det skola, men vi satt under ett träd och fick lära oss saker, det såg ut som en lek, men vi lärde oss saker, förklarar Ruth. Vi skrev med fingrarna i sanden men hade inga böcker.
Men hon minns också ljudet av ‘gunships’ – helikoptrar som flög lågt och attackerade byn. Hon minns araber med vit hud som brände ner husen, tog boskapen och jagade bort familjen.
Åklagare Ewa Korpi nickar och frågar om hon kan berätta mer om det tillfälle när hon skadades?
Ruth höjer blicken.
–Det kom granater från helikoptern och mitt ben skadades. Jag såg metallföremål som liknade rakblad. De skar genom mitt ben och knä. Jag kunde inte röra mig och blev buren till trygghet. Många andra blev skadade eller dödade.
Efter flykten hade hon inte längre något hem.
– Vi bodde som djur i skogen livet var hårt och ingen var längre glad. Allt var en kamp, människor sov utomhus i regnet, bland ormar i en fientlig miljö. Det var dåligt. Som barn finns inget bra med att lämna sitt hem. Mitt hus var visserligen en hydda av gräs och lera, men det var ett tryggt hem.
Ruth minns också att hon saknade vänner hon lekt med och att inte kunna leka med vännerna under trädet gjorde livet svårt.
– Alla reagerade på olika sätt när vi fördrevs, men för mig som barn var det svåraste att mina lekkamrater inte längre var där, minns hon.
Hon beskriver smärtan och hur hon senare fördes till Kenya för vård. Minnet av att de lindade en varm matta runt hennes ben och hällde vatten på det för att sträcka ut knäet sitter fortfarande kvar.
– Det gjorde fruktansvärt ont, men jag tvingades stå ut.
När familjen återvänder till Sudan efter operationen dröjer det inte länge innan hon tvingas fly igen. På vägen passerade de även byn Koch och där minns hon ett nytt anfall.
– En man med en ny hydda, Luak, skrek att barnen skulle tas bort. Om de såg oss barn hade de bränt ner hans hydda. Så vi fick gömma oss i mannens grop.
Ruth minns ljudet av en stridshelikopter och hur hon tryckte nere i gropen. När hon väl kom fram igen, efter attacken hittade hon mannen död med ansiktet neråt.
– Jag har alltid känt skuld över detta, över att mannen erbjöd oss barn skydd i hans grop. Han kanske hade överlevt om vi inte varit där.
Exakt när detta skedde vet hon inte men det var nära jul och hon minns sånger, psalmer och danser från den tiden. Men också synen av en kropp som var hälften ben och hälften kött.
– Jag vet inte exakt vad som hände i området och jag har heller inte som vuxen haft ett intresse av att ta reda på vad som hände, eftersom jag då minns mannen som dödades och känner skuld. Ibland kan jag känna att jag vill veta mer, men så ser jag mannen framför mig och känner skuldkänslor och att jag är anledningen till att han dött. Om vi inte varit där kanske han hade klarat sig?
Efter attacken flydde Ruths familj till flyktinglägret Kakuma i Kenya. Väl där förstår att hon är skadad och svullen i huvudet. Hon minns att hon klagade över huvudvärk och att mamman då såg svullnaden.
– Det är mitt första minne, sedan minns jag att vi fick mat av FN i lägret. Det var ingen skola i början, men vi blev registrerade och vaccinerade.
Åklagaren frågar hur Ruth ser på attackerna idag. Hon lutar sig framåt, som för att ge tyngd åt sina ord och berättar också att hon nyligen var tillbaka i Unity State och besökte alla sju regioner i delstaten för att söka svar på varför hon jagades iväg.
Ruth konstaterade att det fanns olja i marken och att det var orsaken till att de angreps.
– Det finns mycket dolt under ytan i Unity State kring varför vi dödades, eller kördes bort. Bakgrunden uppdagades för mig, men jag vill inte veta alla detaljer. Jag tror att det var för att de ville bygga vägar och utvinna olja. Vi var bara hinder för dem.
När åklagaren avslutat förhöret är det dags för försvarsadvokaterna. Motförhöret hålls av Thomas Tendorf och inleds med att Ruth får frågor om vilken kontakt hon haft med sin farbror, pastor Ninrew sedan åtalet väcktes. Pastorn var det första vittnet som hördes i våras och är en central person för åtalet.
Ruth svarar att hon träffat pastorn eftersom de tillhör samma familj, men att de inte haft särskilda möten i samband med rättegången.
Med tanke på att hon bara var tre år vid den första attacken som hon beskrev så undrar Ian Lundins försvarsadvokat hur hon egentligen fick veta vad som hände byn: var det något som farbrorn berättade för henne eller mindes hon det? Ruth menar att det är en berättelse som alla både barn och vuxna känner till.
Därefter frågar advokat Tendorf om uppgiften hon gav på förmiddagen om att byar bombats av flygplan, och att det var något hon sett eller som hon hört i kyrkan. Kan det ha varit hennes farbror, pastor Ninrew som berättat om detta?
– Man hör ljudet av Antonovplanen från ett långt avstånd, men saken är den att det alltid är människor som sprider informationen om när attacker har skett. Det sprids av hövdingar, av andra, men inte min farbror. Första gången jag träffade honom var i Kenya, förklarar Ruth.
Hon förklarar sedan att denna kunskap var en del av historien som alla både barn och gamla kände till.
– Pastorerna i kyrkan sa att man inte skulle vara rädda, utan fortsätta odla och ta hand om boskapen. Men det var flera som skickade boskapen långt bort.
Ruth Nyals namn finns inte bara med som målsägande i förundersökningen, hon har även tolkat under förhören med andra målsäganden på ett hotell i Nairobi och försvaret menar att hon i sina översättningar inte är opartisk. Men rättens ordförande tillåter inte att dessa stycken läses upp då han menar att hennes roll som tolk inte är relevant när det gäller hennes eget förhör.
Tendorf tar då återigen upp hennes ringa ålder och frågar varför hon under dagens förhör inte berättat om vad en släkting till henne gjorde när han såg stridshelikoptern.
– Då berättade du om en släkting, en annan än Ninrew och hur han med ett stort spjut lyckades döda en helikopterpilot. Kan du berätta för oss, vad du minns.
Ruth tar sats och berättar om farbrorn som ska ha kastat spjutet mot piloten och träffat helikoptern.
– Precis som jag berättade så hovrade den nära marken och min farbror hade ett stort spjut som han kastade och träffade piloten med och helikoptern kraschade på marken.
Ian Lundins advokater låter, vad de verkar anse vara en skröna, klinga ut utan att ställa fler frågor om händelsen med spjutet.
Avslutningsvis frågar advokaten om hennes uppgifter och teorierna om oljans roll var något hon förstod som barn eller om det kan ha ett samband med den resa till Sydsudan hon gjorde som vuxen?
I förhöret med svensk polis 2016 hade hon nämligen inte dragit några slutsatser om oljebolaget – tvärtom var hon då mer fokuserad på hur hon hade tillfångatagits av dagens vicepresident och dåtidens rebelledare Riek Machar och sedan lyckats fly med olja i dunkar.
Det hävdar åklagare. Men de båda åtalade förnekar brott och är säkra på att Tingsrätten kommer att frikänna dem.
Det har börjat skymma när Ruth lämnar Tingsrätten och går ned för trappan och ut mot Scheelegatan på Kungsholmen.
Ute i den kalla svenska luften tänker hon på mannen som gav sitt liv för att skydda henne. ”Nu,” tänker hon tyst för sig själv, ”har jag gjort min del för att hans uppoffring aldrig ska glömmas.”
Ruth ser rättegången i Sverige som ett historiskt steg och hon uttrycker gång på gång sin tacksamhet för att Sverige tar upp fallet.
– Det är unikt. I Sydsudan finns ingen rättvisa, men här får vi en chans att berätta våra historier. Det betyder mycket, inte bara för mig utan för alla som förlorade sina liv.
Hemma i Sydsudan tror hon att det kommer att betyda mycket att rättegången sker i Sverige.
– Jag tror det. Den här historien är så gammal. När det hände var jag bara tre år, och idag är jag 29. Det visar hur lång tid som gått. Men för mig är detta en process som ger hopp, säger hon.
Själv har hon länge använt tanken på att vittna som en drivkraft för att ge tillbaka till samhället.
– Jag startade en organisation – African Indigenous Women Empowerment – för att stärka människor i Unity State och i Sydsudan. Jag utbildar människor och försöker ge tillbaka.
Ruths vision föddes ur hennes egna erfarenheter av att bevittna kvinnors kamp i flyktinglägret. I ett samhälle härjat av krig och instabilitet bar kvinnor den största bördan, ofta lämnade att bygga upp hem och ta hand om familjer, medan de uteslöts från beslutsprocesser.
Ruth förklarar att dessa kvinnor inte är offer utan ryggraden i Afrikas motståndskraft.
– Kvinnor är våra samhällens livsnerv, säger Ruth. Om vi stärker dem, stärker vi hela nationen.
Idén bakom hennes organisation var att genom sitt arbete kunna stärka kvinnor och barn i Sydsudan, med fokus på att utbilda och skapa förutsättningar för självständighet.
– Det är inte enkelt. Jag har blivit arresterad och hotad, men jag vet att förändring kostar. Jag är redo att betala det priset. Jag insåg att ingen riktade sig till dessa grupper. Något som är ganska unikt i Sydsudan är att du kan hitta en man med tio, fem eller sex fruar, och när denna man dör blir alla dessa kvinnor änkor och barnen föräldralösa.
Kriget har resulterat i många döda män, vilket lett till att antalet änkor och föräldralösa är mycket högt i Sydsudan.
Hennes stora dröm är att någon av de hon hjälper är släkt med den mannen som räddade henne, eller åtminstone att hans uppoffring indirekt ger tillbaka till samhället.
– Hans död är något jag lever med varje dag, och att se rättvisa skipas, även om det tar tid, är viktigt, säger hon.
Några dagar efter förhöret i Tingsrätten ber jag Ruth Nyalel berätta om vad hon såg i sin barndoms områden när hon återvände. Med sig har hon bilder från området som visar hur oljeutsläppen orsakat stor förödelse vilket tillsammans med den översvämmade Nilen fått gifter att spridas i vattnet.
Ruth beskriver situationen i Unity State idag som djupt problematisk. Fyndet av olja, som hon fortsatt menar, en gång drev bort henne och hennes familj från deras hem, har lämnat efter sig ett förgiftat landskap.
Hon berättar om kor som dör och inte ruttnar, om fåglar som vägrar äta köttet och om vatten som blandas med olja.
– Barn föds med missbildningar, och jorden är inte längre bördig. När oljan är slut, vad ska vi göra då? Marken är förstörd, och ingen verkar bry sig, säger hon.
Men felet är inte enbart de utländska oljebolagen. Ruth pekar också på korruptionen som ett av de största hindren. Unity State skulle enligt avtal få procent av oljeinkomsterna, men pengarna når aldrig folket.
– Det finns inga nya vägar, inga riktiga sjukhus, inga bra skolor. Fem procent skulle kunna förändra så mycket, men det finns inget att visa upp. Var är pengarna? frågar hon och riktar sig mot den egna regeringen.
Hon hoppas att internationella organisationer ska kunna sätta press på regeringen i Sydsudan att ta ansvar och använda resurserna på rätt sätt.
Förutom det dagliga arbetet med sin ideella organisation så har hon sedan en tid ägnat tid åt sociala medier för att nå ut till en bredare publik. Hennes budskap om fred och rättvisa har fått stor uppmärksamhet i Sydsudan där sociala medier först de senaste åren börjat spela en roll.
– Jag vill vara en röst för de som inte kan tala, säger hon. Vi måste förändra världen genom att förstå varandra.
I sina videos på TikTok pratar hon ofta om utmaningar i dagens Sydsudan.
– Jag påminner ledarna om att de är i dessa positioner tack vare oss, medborgarna i Sydsudan. Om sydsudaneserna inte finns, har de ingen att leda. Så jag påminner dem om att vara uppmärksamma och förstå att deras positioner inte varar för evigt.
En förutsättning för utveckling är också fred.
– En annan utmaning är att krig ofta bryter ut, vilket förstör allt arbete. Som 2022, när mitt kontor brändes ner, två av mina anställda dödades, och en blev våldtagen av åtta män. Sådana händelser får mig att fråga varför jag ens gör detta, säger Ruth.
Allt kompliceras i sin tur av att regeringen inte ger tillräckligt skydd till landets hjälparbetare som är ett av de farligaste i världen för både FN-personal och NGO:er med 100-tals dödade, skadade och kidnappade de senaste åren.
– Dessutom är det brist på utbildning i landet, vilket leder till hög analfabetism. Allt detta gör det svårare att genomföra förändringar.
Situationen i huvudstaden Juba beskriver hon som spänd, särskilt efter en skottlossning mellan olika fraktioner under slutet november.
– Situationen i Juba är komplex. Jag brukar säga att det är ”jul på morgonen och helvete på kvällen.” Det finns många miliser, och regeringen och medborgarna drar inte åt samma håll. Sydsudaneserna vill ha utveckling – vi har olja och naturresurser – men frågan är alltid: var är pengarna?
Men just den fråga: ”var är pengarna” är den farligaste av alla frågor att ställa sig som medborgare, journalist eller politiker.
– Folk som frågar var pengarna är blir ofta fängslade. Regeringen har mycket själviska intressen, och många anser att eftersom de kämpade för Sydsudans självständighet i 21 år, är det nu deras tid att njuta av privilegierna. Men detta tillbakahåller landet, och det är något ledarna måste förstå.
Trots problemen ser hon Sydsudan som också ett land med enorm potential. Med stora naturresurser, inklusive olja, bördiga jordbruksmarker och vattendrag som Nilen, har landet förutsättningar att bli en ekonomisk stormakt i regionen.
Afrikas tysta rop är inte en vädjan om medlidande – det är en uppmaning att erkänna dess styrka, omfamna dess potential och investera i dess folk, förklarar hon.
– Jag inser att ingen annan kommer att förändra problemen i Sydsudan utom vi själva, och jag har tagit det som en personlig uppgift. Det tar tid och kostar ibland liv. Men jag är redo för det, säger hon.
När demonstrationer på gatan inte är möjliga, skriver jag budskap på skyltar, tar bilder och publicerar dem online. Detta har inspirerat andra att göra likadant. Men aktiviteterna online, har kommit med en baksida.
– Många uppskattar vad jag gör och säger att jag är en inspiration. Men det finns också de som kritiserar mig och kallar mig för rebell eller säger att jag har politiska motiv. Men det är något jag har lärt mig att leva med, säger Ruth och berättar att ett av hennes andra motton är att tänka: ”om en dörr stängs, hittar jag en annan”.
Du kan följa Lundin-rättegången minut för minut genom att gå med i Martin Schibbyes Whatsapp-grupp som heter Lundin Oil rättegången. Du kan också skriva upp dig så du får Blankspots nyhetsbrev. En podd-intervju med Ruth kommer att publiceras under nästa år.
Blankspot är helt läsarfinansierade stöd oss gärna så vi kan fortsätta att rapportera från Lundinrättegången.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
