Nyheter om Demokrati, Myanmar

Experten: Myanmar på tröskeln till fullskaligt inbördeskrig

Två månader efter militärkuppen i Myanmar menar Alexander Jäätmaa på Svenska Burmakommitten att demonstranterna underskattades av juntan.

Av Daniel Ekström 14 april, 2021

Alexander Jäätmaa på Svenska Burmakommittén är en av flera Myanmarkännare som tror att militären missbedömde situationen och överskattade sitt stöd hos befolkningen. Resultatet kan bli att landet kastas in i ett långvarigt inbördeskrig.

– Kuppmakarna måste trott att det skulle bli turbulent men att de ändå rätt kliniskt skulle kunna ta kontroll över situationen, säger Burmakommitténs Alexander Jäätmaa till Blankspot.

I dagsläget har uppemot 700 personer mist livet i anslutning till de fredliga pro-demokratiska protesterna, merparten av dessa har skjutits ihjäl av militär och polis.

Aung San Suu Kyi, som greps och fängslades i samband med kuppen den första februari, har sedan dess anklagats för att bland annat ha brutit mot en kolonial sekretesslag som göra att hon riskerar uppemot 14 års fängelse.

Ett krisråd (SAC) inrättades av militären efter statskuppen och utlyste därefter ett undantagstillstånd på tolv månader framöver. En period som i sin tur ska följas av nyval. 

Så ser dock inte ut att bli fallet och än i dag två månader efter kuppen försöker den militära statsapparaten återfå kontrollen medan demonstranterna gör sitt yttersta för att undergräva kuppmakarnas förtroende.

Alexander Jäätmaa ser en dragkamp mellan status quo och civil olydnad i alla delar av samhället.

Det sker inte bara genom massprotester – olika strejker har också lamslagit Myanmar: sjukvårdare, bankmän och energiarbetare är några av de oumbärliga yrkesgrupper vilka i solidaritet med den pro-demokratiska rörelsen i perioder arbetsvägrat.

Även militärägda företag har den senaste tiden anslutit sig till bojkotten, senast gick arbetarna på en vapenfabrik ut i strejk.

Utöver det dödliga våldet har nattliga räder mot medborgargrupper, godtyckliga arresteringar, hot och arbetstvång blivit en allt vanligare strategi från militärens sida för att upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner, framhäver Alexander Jäätmaa.

Liksom militärjuntans försök att strypa motståndsrörelsens kommunikationsvägar.

Tillgången till trådlösa internettjänster är sedan andra april blockerade, endast det markbundna system är för tillfället tillgängligt vilket bara når en försvinnande liten del av internetanvändarna.

Trots det har demonstranter via sms-kedjor och bluetooth-appar till viss mån kringgått nedsläckningarna som däremot ställt landets företag inför ytterligare utmaningar. 

Alexander Jäätmaa poängterar emellertid att som så ofta i konflikter är det de fattigaste som får betala det största priset.

– Som alltid är det de svagaste grupperna som drabbas värst. De som är i behov av humanitärt stöd i konfliktzoner, där tror jag situationen är väldigt allvarlig. Eftersom det är inte bara svårt att föra in pengar då banksystemet ligger nere, utan också svårt att få in nödresurser med de stora logistiska störningarna vi nu ser i exempelvis hamnarna redan var hårt påverkade av pandemin.

Det tillfälliga militära krisrådets (SAC) avsaknad av kontroll och uttömda möjligheter att bemöta demonstranter och solidaritetsstrejkare på annat sätt än genom direkt konfrontation tros ligga bakom det upptrappade våldet. 

– Situation i landet blir nu värre för varje dag som går, säger Alexander Jäätmaa.

Militärens metoder har övergått i vad närmast går att beskriva som ett terrorvälde. Människor med långväga kopplingar till aktivister arresteras godtyckligt medan åskådare till demonstrationer skjuts genom sina fönster.

Hittills har ett fyrtiotal barn bragts om livet, den yngsta inte mer än fem år gammal. 

Desperationen med vilket SAC försökt stabilisera läget i Myanmar den senaste tiden har resulterat i en våldsspiral som förändrat förutsättningarna för den pro-demokratiska rörelsen.

Fastän protester fortfarande sker runtom på landets gator trots faran för dödligt våld har just massdemonstrationer i landets större städer som Rangoon och Mandalay blivit allt färre. 

Hotet om akut matbrist i de mest befolkningstäta metropolerna är överhängande.

Priset på kött och grönsaker har på flera håll i huvudstaden fördubblats medan tillförseln av basvaror som ris till stadens marknader minskat med två tredjedelar. 

Samtidigt kommer fler och fler rapporter om att militär och polis – vid de många vägblockaderna som uppförts sedan kuppdagen – plundrar privatpersoner och kommersiella lastbilar på förnödenheter som mat och pengar i samband med transportinspektioner.  Stora mängder arbetare har börjat återvända till landsbygden från städernas industrier av vilka många ligger nere för tillfället.

Framstående demokratiaktivister och kuppkritiker har till följd av nya arresteringsorder de sista veckorna gått under jorden medan andra flytt till rebellkontrollerade regioner i landets ytterområden. 

Också skuggregering som bildades av NLD-medlemmar, vilka lyckades undfly arresteringarna den första februari, har etablerat sig i ett område kontrollerat av motståndsrörelsen.

Den parlamentariska kommittén baserad på valresultatet från november är delvis tänkt att representera Myanmar mot omvärlden och har bland annat upprättat en första kontakt med företrädare från den kinesiska ambassaden i landet. 

Hittills har fler än 3000 personer arresterats vid protester och i deras hem för regimkritisk verksamhet, varav de flesta fortfarande sitter frihetsberövade. 

Delar av omvärlden har som ett svar på den tilltagande osäkerheten uppmanat medborgare och i andra fall ambassadpersonal att lämna landet. 

Konfliktens hjärta håller på att förflyttas från metropolerna Rangoon och Mandalay till landsbygden.

Vad som kommer hända framöver är enligt Alexander Jäätmaa svårt att förutspå, men han understryker att möjligheten att återgå till ett tillstånd av relativ fred mellan majoritetsbefolkningen och militären är förbi.

Än så länge har heller inga närmanden gjorts, vare sig från SAC, skuggregeringen eller den pro-demokratiska rörelsen.

Det hänsynslösa våldet som följt på månader av civil olydnad och resning har försatt Myanmar i ett moment 22, menar Alexander Jäätmaa.

Å enda sidan tror han inte att befolkningen skulle tolerera att den nuvarande militärledningen – eller någon militärledning överhuvudtaget – skulle ha ett liknande politiskt inflytande framöver.

– Jag har väldigt svårt att se att de (militären) har en politisk roll i ett framtida Myanmar. Framförallt inte för människor som fått sina familjemedlemmar dödade och allvarligt skadade i den här kuppen – att de skulle acceptera att man går tillbaka till samma situation som tidigare är inte ett alternativ längre.

Å andra sidan ser han militärens fortsatta vålds- och skräckkampanj som deras sista kvarvarande alternativ för att bibehålla makten i ett samhälle där de förlorat sin legitimitet och folkets förtroende. 

– Vart ska de ta vägen? Om militären på något sätt dra sig tillbaka är risken att de blir föremål för olika ansvarsutkrävande processer, vare sig de är inhemska eller till och med internationella och det är nog därför de känner att de inte har någon väg ut.

I en regelrätt konflikt kan militären inte utmanas, varför de i slutändan måste inbegripas i diplomatisk lösning, fortsätter Alexander Jäätmaa.

Men mot bakgrund av att dialog och kompromiss varken intresserar SAC eller motståndrörelsen återstår för de båda sidorna bara alternativ som leder till konflikt.

Demonstranternas främsta vapen mot militärjuntan är civil olydnad, protester och en nedsläckning av samhället, något de inte kunnat svara på genom annat än att trappa upp våldet.

Över 600 militärer och poliser ryktas befinna sig på hemlig ort efter att ha deserterat från sin tjänst. Merparten av dessa tillhörde däremot polisen snarare än militären.

Militären, officiellt benämnt som Tatmadaw, är Myanmars största institution och fungerar i praktiken som en stat i staten då de själva tillsätter en majoritet av platserna i rådet (NDSC) de i sin tur svarar inför. 

Tatmadaws stridsberedda styrkor uppgår till dryga 430 000 soldater, vilket gör den till världens tolfte största armé. Hitintills har den uteslutande använts mot den egna befolkningen, den nuvarande vågen av övergrepp mot landets medborgare är därför långtifrån en engångsföreteelse. 

Alexander Jäätmaa håller det dock för osannolikt att stora mängder militärer skulle desertera framöver. 

Den stora massan militärer börjar redan i tidiga tonår på arméakademier och lever sedan sida vid sida i avskilda bostadsområden med tillgång till särskilda mediekanaler. Både sammanhållningen och indoktrineringen är således påtaglig. 

Framför allt toppskiktet är med anledning av deras gemensamma historia och det utomstående trycker särskilt sammansvetsade. 

– Framförallt i ledarskiktet är alla insyltade, medskyldiga och dessutom föremål för sanktioner, så jag har svårt att se att de skulle splittras, säger Alexander Jäätmaa.

Oron för den tillsynes oåterkalleliga kil som slagits in av militärkuppen mellan medborgare och den tillfälliga ledningen i SAC återspeglades när Christine Schraner Burgeners, FN:s särskilda sändebud i Myanmar, uttalade sig frågan.

I en direkt vädjan till säkerhetsrådet uppmanade hon, enligt källor till AFP, bland annat FN att ”överväga alla tillgängliga verktyg för att kollektivt handla för vad som är rätt, för vad Myanmars folk förtjänar och för att förhindra ett inbördeskrig”. 

FN:s människorättschef Michelle Bachelet å sin sida befarade under veckan att Myanmar kan bli ett nytt Syrien, när hon uppmanade samfundet att ”inte acceptera de dödliga misstag som begåtts i Syrien och på annat håll”.

Åtskilliga individuella sanktioner har de senaste månaderna riktats mot framstående ledarfigurer inom SAC och i armén. 

I slutet av mars införde USA och Storbritannien även sanktioner mot två militärägda konglomerat efter att de personligt riktade sanktionerna på bred front dömts ut som verkningslösa. 

EU har ännu inte beslutat om likande sanktioner. 

Till skillnad från de individuellt avsedda sanktionerna har de senare möjlighet att påverka militärens ekonomiska förutsättningar eftersom konglomeraten utgör basen för deras inkomst. 

Sanktioner av det här slaget har från människorättsgrupper och demokratiaktivisters sida varit efterlängtade, men ett antal frågor har också rests apropå förfarandet. 

Vem som egentligen kommer behöva ta smällen av att en redan dalande ekonomi faller djupare är ett bekymmer hos många.

Alltsedan bredare sanktioner lämnade Myanmars textilindustri i spillror under det tidiga 2000-talet har dock utförliga kartläggningar av militärägda intressen gjorts. 

Men enligt Alexander Jäätmaa är risken att sanktionerna skulle slå fel eller vara uddlösa överdriven.

– Det här är inget som omvärlden hittar på. Burmesiska civilsamhällesorganisationer och allmänheten gör så mycket de kan för att motarbeta militären. Bland annat genom att bojkotta militärägda företag och de vill ha hjälp från omvärlden att frysa ut dem ekonomiskt, framhäver han och betonar de sanktioner som tidigare måttats mot personer i militär med tiden blivit tandlösa.

– Att rikta in sig mot just militärens ekonomiska intressen är ett sätt att verkligen sätta press där det känns. Fördömanden biter inte på generalerna – det är de vana vid vid det här laget.

Kina och ASEAN (Association of Southeast Asian Nations i vilket Myanmar ingår) är Myanmars huvudsakliga handelspartners och de övriga medlemsländerna i ASEAN är fortsatt splittrade huruvida de bör överge principen om icke-inblandning. 

Även om chanserna är små att ASEAN skulle frångå principen om icke-inblandning – delvis eftersom majoriteten av medlemsländerna utgörs enpartistater och autokratier – skulle ingen tjäna på ett destabiliserat Myanmar i sin näromgivning. 

Zhang Jung, Kinas FN-ambassadör, klargjorde – efter att Christine Schraner Burgener uppmanat säkerhetsrådet till handling – Kinas tillfälliga syn på sanktioner.

– Att kräva sanktioner eller andra tvångsåtgärder kommer bara att förvärra spänningarna, risken för konfrontationer och ytterligare komplicera situationen, vilket inte på något sätt är konstruktivt.

Likväl förefaller ett FN-understött vapenembargo, som människorättsgrupper och demokratiaktivister efterfrågat, osannolikt efter utlandet. Särskilt då Myanmar i dagsläge får merparten av sina vapen från just Kina och Ryssland – både med vetorätt i säkerhetsrådet. 

Det diplomatiska dödläget och FN:s handfallenhet underströks ytterligare av att deras särskilda sändebud i landet inte enbart nekades samtal med SAC utan också tillträde in i Myanmar den nionde april.

Grymheten eskalerar mer för varje dag som går, tillsammans risken för en än mer upptrappad konflikt. Inbördeskrig är dock inget nytt i landet utan något som fortgått sedan självständigheten från Storbritannien 1948. 

– Det har ju varit inbördeskrig i 70 år, och det har aldrig försvunnit, bara för att de försvunnit från radarn för en internationell publik. Folk som bor i minoritetsområden har fått utstå militärens övergrepp i årtionden, säger Alexander Jäätmaa.

Myanmar har sedan nationens födelse varit splittrat längs främst etniska och religiösa linjer. 

Utöver majoritetsbefolkningen Bamarer identifierar de myanmarska myndigheterna något grovhugget sju framträdande och geografiskt avgränsade etniska grupper.

Dessa befolkningssegment representeras i sin tur av partiliknande regionala organisationer vilkas huvudsakliga politiska målsättningar nästintill uteslutande går att placera på en skala mellan ökat självstyre och separatism.

Vid sidan av det politiska rymmer organisationerna därtill en eller fler väpnade grenar. Alltsedan 1950-talet har dessa regionala arméer och gerillagrupper med skiftande våldskapital legat i krig med den dåvarande centralregeringen. 

Vapenvilor har varit ett återkommande inslag i inbördeskrigets historia och 2015 slöts de hittills bredaste avtalet, det så kallade ”Nationwide Ceasefire Agreement”. Underskrifter har i regel inte inneburit något annat än tillfälliga andrum, något som belystes i slutet av mars när militären utförde luftangrepp i Karen-delstaten efter att en av regionens väpnade grenar, KNLA (vilka ingick i fredsavtalet), angripit en armépostering och dödat 10 militärer. 

Trots att Myanmar konstitutionellt och i praktiken är toppstyrt med makt och beslutsfattande vanligtvis strömmandes i rakt led från presidentpalatset finns i ytterregionerna på samma gång ett icke erkänt politiskt och administrativt självstyre. 

Dels som en följd av en politisk kompromiss med avsikt att nå stabilitet och fred. 

Och dels som en reaktion på en avsaknad av administration och allmänna samhällsfunktioner. 

I många av de starkare perifera territorierna finns därför nästintill parallella strukturer. I brist på exempelvis statliga kliniker och skolor har de största regionala grupperingarna upprättat egna system för sjukvård och utbildning. 

Även om landsomfattande protester mot militärjuntan varit ett förekommande tema i landets förflutna hävdar Alexander Jäätmaa att samsynen som överbryggat etniska, religiösa och klassmässiga klyftor under vårens resning skiljer nuet från till exempel demonstrationerna 1988. 

– Landet har verkligen enats mot militären på ett sätt vi inte sett tidigare. Det är därför protesterna fått en sådan enorm kraft då människor från alla håll och kanter i samhället motsätter sig kuppen och militärregimen. 

Han berättar hur militärjuntan sedan första februari tydligt framhävts som en gemensam nationell fiende. I skenet av den senaste tidens händelser har en sympati fötts i delar av majoritetsbefolkningen för den historia av förtryck minoriteter genomlevt. 

– Det är många som gett uttryck för att de mer börjat förstå vad de genomlidit genom åren, det finns en typ av ny solidariet inte bara bland aktivisterna utom även i det breda samhället. 

Även minoritetsregeringar från områden med långtgående självstyre som Shan-regionen – vilka i praktiken stått närmre Kina än Myanmar de senaste årtiondena – har tagit avstånd från SAC och det regimunderstödda våldet.

Medan alltfler konfliktvana etniska väpnade grupper de senaste veckorna tagit tydlig ställning. 

Några av dessa ingår i ”Three Brotherhood Alliance” vilket är en koalition av nordligt baserade regionala arméer. 

I slutet av mars klargjorde koalitionen i ett uttalande sitt stöd för den pro-demokratiska rörelsen och att de skulle behöva omvärdera den tillfälliga vapenvilan ifall militären inte upphörde med att anfalla demonstranter. 

Ett hot som följdes upp i början av april med ett antal attentat mot olika arméposteringar i norra Myanmar. 

Alexander Jäätmaa framhåller att situationen är svårtydd, men att många politiska och väpnade gruppers ställningstagande i viss mån går att spåra till ett folkligt tryck underifrån. 

– Det syns konkret i uttalanden från studentgrupper och fackföreningar som sätter en demokratisk press på sina ledare som kanske var nöjda med att stå utanför och avvakta då det är riskabelt att ta ställning. Dessa ledare riskerar att tappa sin legitimitet om de stöttar en våldsregim. 

Dessutom har skuggregeringen i sina framtidsplaner skissat på ett federalt styrt Myanmar, en linje som ligger de etnopolitiska grupperna närmre än militärt centralstyre. 

Men fastän skuggregeringen och delar av Myanmars civilsamhälle uppmanar de regionala arméerna till väpnat motstånd skulle en fortsatt upptrappning med stor sannolikhet leda till det fullskaligt och seglivade inbördeskrig FN med andra fruktar. 

En redan ansträngd humanitär situation som ytterligare förvärrats av svårigheterna att få in bistånd skulle vid en eskalerad konflikt ställas på sin spets. 

I Myanmars sydligaste region Karen har uppemot 10 000 människor tvingats på flykt sedan årsskiftet, varav 3000 flydde över den thailändska gränsen efter de luftangrepp som riktades mot området i slutet av mars.

Ännu råder oklarheter ifall de tvingades tillbaka eller inte – de thailändska myndigheterna hävdar att så inte var fallet men videoklipp och vittnesmål tyder på motsatsen. 

Situationen i Karen ser Alexander Jäätmaa som en fingervisning på den eventuella flyktingströmmen och humanitära katastrof som skulle följa på ett utbrett gerillakrig – där de redan utsatta hårdast drabbas hårdast.

Det akuta i situationen går inte att ta miste på. Det blottas i videor i sociala medier, i internationella fördömanden och i stadsdelar som snarast liknar krigszoner.

Men i rörelsen och resningen ser han också skäl att inte helt mista hoppet.

– Samtidigt får man någon slags hopp i det stora gensvaret från befolkningen. Sammanhållningen mellan olika etniska grupper och klasser, där finns en styrka som väcker ett hopp om en ljusare framtid.

Toppbild: Montage Mil.ru, Wikimedia Commons CC-BY 2.0.

Läs våra köpvillkor vid beställning.

Av Daniel Ekström