Analys om Skåne, Sverige, Verkliga Sverige

Ett vardagsrum för Vellingeborna

Hur klarar ett folkbibliotek att möta samhällets utveckling i en föränderlig tid? I denna andra kulturanalys från Skåne tittar Brit Stakston närmare på bibliotekets roll i lokalsamhället.

Av Brit Stakston 21 oktober, 2018

För många som är nya på en ort är ofta ett besök på biblioteket något av det första man gör. Här får man svar på det mesta och man möter många andra människor. Över hela landet genomförs det mer än 293 000 aktiviteter på folkbiblioteken per år. Det kan handla om läsande, integration, demokrati, digitalisering, kulturevenemang eller it-stöd av olika slag.

– För två år sedan såg alla likadana ut, det var otroligt homogent här, men nu är ju Sverige här! Så här ser Sverige ut i dag, säger Görel Reimer, samordnande bibliotekarie på Vellinge bibliotek om bibliotekets besökare.

I dag är de regelbundna besökarna en blandning av gymnasielever, nyanlända och alla andra Vellingebor, unga såväl som gamla. Här möts besökare över generationsgränser och det utbud av aktiviteter som finns ger en god bild av ett biblioteks roll på just den plats man befinner sig.

Biblioteket i Vellinge är ett av drygt 1 120 folkbibliotek i Sverige och av dem har 433 även ett skolbibliotek. Vellinge bibliotek är ett sådant integrerat folk- och skolbibliotek.

Deltagandet på ett bibliotek upplevs ofta som kravlöst och man kan som besökare välja de frågor som engagerar. Det finns få sådana kostnadsfria mötesplatser som dessutom bemannas av kunniga och ofta engagerade medarbetare som kan lotsa vidare.

Jag skrev nyligen en omvärldsanalys på uppdrag av Kungliga biblioteket för den nya nationella biblioteksstrategin. I mitt kapitel om framtiden för biblioteken ur ett medborgarperspektiv föreslår jag att de kan vara en mötesplats för alla de etiska, filosofiska och samhällsanalyserande perspektiv som behövs för att förstå digitaliseringen. Och för att fler ska kunna vara med och utveckla den.

Biblioteken kan ta ledartröjan här för att säkerställa att en bred allmänhet kan bli delaktiga i detta.
Men visst finns det hinder som gör att biblioteken inte utvecklas till den där brobyggaren till det digitala samhället. Både besökare och anställda är ofta fast i sin kärlek till biblioteken som ett ombonat rum fyllt av böcker. Att vistas i ett bibliotek väcker ofta minnen från barndomen och den där härliga tiden av utforskande.

Med tårar i ögonen minns man den läslust som vaknade till liv bland böckerna.

En sådan nostalgisk bild av vad ett bibliotek är bidrar till att dessa institutioner hamnar i samma fälla som skolan så ofta fastnar i. Alla har ju gått i skolan. Därmed är också alla experter på densamma. Det leder ofta till att de personliga erfarenheterna från den egna skolgången får påverkar delar av skolans utveckling. Alla har också varit på ett bibliotek.

Ålderdomliga bilder av vad skolan eller biblioteken är kan på ett oproportionerligt sätt styra den nutida utvecklingen.

Det sitter lite för mycket tradition i väggarna.

Men samtidigt är de där varma känslorna för ett bibliotek också en värdefull tillgång. Det är trots allt få förunnat att starta från något så positivt. Alldeles oberoende av digitaliseringen behöver människor mötas och ha tillgång till fler och fler öppna mötesplatser.

**

Två småtjejer i 10-årsåldern står vid en bokhylla på Vellinge bibliotek och ser ut att småviska förtroligheter till varandra. När jag kommer närmare dem hör jag att de är osams om något och den ena flickan säger med en hotfull ton:

– Jag spelade in en film i går när jag kom hem där jag pratar om vad du gjort. Jag har den nu. Jag kan sms:a min mamma och säga att vi aldrig ska leka igen!

Hennes kompis tvinnar sitt blonda hår nervöst och ser förtvivlad ut och frågar:

– Men, kan vi inte bara vara vänner igen?

Massor av tankar om näthat och det absurda med att gå hem och spela in en video för att hota sin kompis, och dessutom så ung, surrar i huvudet medan jag låtsas läsa i en bok. Men jag måste snart flytta på mig när två äldre skolpojkar vill leta bland böckerna precis där jag står.

Vid sagohörnan sitter en pojke och bläddrar bland en stor hög av böcker han lagt fram åt sig. Några skolelever kopierar och dagstidningarna vid ingången verkar vara populära att låna. Från informationsdisken vid entrén syns gymnasieskolans cafeteria och kön börjar att bli lång nu under rasten.

Den viskande bibliotekstillheten är välbekant och välgörande och det måste vara en stor tillgång med den här närheten till biblioteket för eleverna. Och mitt i denna, nästan högtidliga, stillhet är det en miljö som under ytan är så fylld av möten, samtal, intryck och reflektioner.

Görel Reimer berättar om vad som sker i mötet mellan de nyanlända flyktingarna och övriga besökare. Hon minns en äldre frågvis nyanländ man som kommer med något i handen och vill ha hjälp. Men när han ser att hon är upptagen går han istället fram till en av de regelbundna besökarna som läser dagstidningen och ber om hjälp.

Till slut, efter en ganska stor dos av skepsis förstärkt av språkproblem men också en rejäl lust att hjälpa till, har problemet med den krånglande cd:n löst sig och stammisen har kunnat hjälpa till.

Det blir ett vänligt möte utan något som helst hårt tonläge.

– En rad av sådana möten på en plats, där alla har rätt att vara, dag efter dag leder till en respekt och en känsla för att alla, alldeles oavsett, är Vellingebor härinne, säger Görel.

Biblioteket blir en naturlig mötesplats mellan olika generationer, grupper och föreningar och för samverkan mellan en mängd lokala aktörer.

– Vi säger aldrig nej till de som vill nyttja lokalerna i ett syfte för livslångt lärande.

Vellinge fotoklubb har numer sina möten här på kvällarna och gör avtryck i biblioteket med en egen monter och håller regelbundet föredrag eller har utställningar.

Aktiviteterna är därför många och man kan prova på allt möjligt, till exempel schack, delta på sagostunder, bokklubbar, lyssna på föredrag om allt möjligt, från tarmbakterier till historier från kyrkbacken eller delta i en studiecirkel.

– Jag vill att Vellinge bibliotek ska vara som Vellingebornas vardagsrum, där man lite kan vara sig själv. Precis som hemma. Antingen anonym eller som en person som inte vill vara anonym. Så kan det ju vara i ett vardagsrum, att man vill sätta sig i ett hörn och inte synas samtidigt som någon annan i familjen vill samlas runt ett bord, säger Görel Reimer.

En mötesplats som den ett folkbibliotek erbjuder i ett lokalsamhälle blir per automatik ett forum för att dela kunskap och erfarenheter menar Görel. Det lilla formatet kan öka förutsättningarna för att skapa en känsla av trygghet.

Det blir lättare att skapa relationer som gör att besökarna vågar sätta frågor som gör att de kommer vidare i sitt livslånga lärande och blir sedda. Här finns tiden att samtala om böcker med och i stunden stötta. Det kan handla om hur man laddar ner en bok eller annat och bemötandet anpassas ofta efter de olika individerna.

– Vår förhoppning är att den här mötesplatsen förstärker kommuninvånarens känsla av att verkligen känna sig välkomna och att allas röster, oavsett vem det, är tas på allvar.

**

För nyanlända i kommunen finns det läsgrupper och det finns ett språkcafé inne i biblioteket en gång i veckan. Det väckte reaktioner först när de drog igång verksamheten.

– Det var inte alla som var glada när vi drog igång med caféet. Hur skulle alla få plats på biblioteket när det kommer en invasion med 70 personer som varje onsdag vill prata med svenska människor i form av ett språkcafé?

Det fanns många funderingar även hos Görel och hennes medarbetare över hur det skulle bli. Vad skulle den gamla mannen säga som vill sitta i ett hörn och läsa tidningar om det är sorl överallt? Eller vad skulle gymnasieeleverna säga som kanske behöver jobba precis under den tiden. Men det visade sig bli väldigt lite klagomål och verksamheten rullade på.

Även i bibliotekens värld finns det en mängd modeord som mest blir tomma ord. Görel återkommer självkritiskt till hur lätt hänt det är med ord som till exempel delaktighet som dessutom är så centralt för bibliotekens verksamhet. I en ambition att öka delaktigheten behöver man också ta ett ansvar för att förstå fler dimensioner av det begreppet och påminna sig om att många inte ens vill vara delaktiga.

– Jag tror det viktiga är att bjuda in, att erbjuda rummet och att ge ett utrymme för tankar om delaktighet för alla. Men det måste få vara tillräckligt att bara ta del av en kulturupplevelse också.

**

Jag återvänder några veckor senare för att vara med på ett av dessa språkcaféer. Det är den 14 februari och till fikat serveras vaniljhjärtan. Dagens tema är alla hjärtans dag. Lappen med förslag på samtalsfrågor tar upp sådant som hur den dagen firas i Sverige, om vi ens firar den och att prata om vilka erfarenheter deltagarna har av att fira alla hjärtans dag.

Jag slår mig ner vid ett av de runda vita borden för att lyssna. När samtalsledaren inte kommer utgår deltagarna ifrån att jag är en ny volontär som ska leda samtalet vid just det här bordet. De har redan ställt många nyfikna frågor till varandra om vad vi ska prata om i dag så det är bara att fortsätta. Det är tydligt att man kan plocka upp tråden var man vill. Syftet är ju att prova på att prata svenska men eftersom vi har vaniljhjärtan på bordet så utgår jag ifrån dem.

Temat intresserar och stämningen blir snabbt uppsluppen. Deltagarna spekulerar i vem av dem som vill uppvakta vem och frågar mig detaljer om hur de ska agera. Någon undrar om det skulle vara okej att ge någon en ros utan att man känner den personen eller hur det funkar. Killarna skrattar när de frågar varandra på svenska om någon varit kär på riktigt, riktigt någon gång.

Samtalet glider efter en stund över till fler frågor till mig om Stockholm som de förstått är min hemort och jag frågar dem hur det är att bo i Vellinge. De berättar att det är svårt att få kontakt med jämnåriga svenskar och få nya kompisar. Det blir lätt att man bara ”är med varandra eller spelar playstation ensam”.

Någon annan håller med och säger att ensamheten och den isolering man upplever av att bo i Vellinge är jobbig. Någon annan säger att det är det bästa som finns. Att det är precis som det var hemma i Afghanistan ute på landsbygden innan talibanerna kom. Lugnt och skönt.

När deras samtalsledare ansluter efter en stund välkomnas hon med glada tillrop och applåder. Alla pratar i munnen på varandra när de pratar om vad som hänt sen sist. När jag lämnar dem hör jag henne fråga om någon fått några röda rosor i dag. Generade skratt bullrar i biblioteket.

– Du kan ju inte fråga om sånt!

**

Det integrationsprojekt som biblioteket presenterade under vårt möte var ”Vellingebor berättar”. Det gör de tillsammans med Sundsgymnasium och läraren Helena von Malorite. Hon hade erfarenheter från ett projekt med nyanlända där de gjorde böcker som de sedan läste stycken ur på biblioteket.

– Jag såg responsen hos dem som lyssnade på berättelserna här. De var så nyfikna och när jag förstod att det för många av de nyanlända var första gången som de berättade om vad de hade varit med om fick jag idén om fler berättelser skulle mötas på detta sätt, berättar Helena von Malorite.

Görel Reimer såg även hon möjligheter i detta och de bestämde sig för ett koncept där målgrupperna skulle blandas. Finansieringen hittade de hos Region Skåne som stöttar den typen av experimentprojekt för att utveckla biblioteksverksamheter.

Projektet skapar möten mellan generationer och mellan unga, nya och äldre Vellingebor. Deltagarna kommer att träffas några gånger och meningen är att alla ska lära känna varandra under ett arbete i flera steg med olika övningar, där deltagarna berättar för varandra och sedan skapar något tredimensionellt konstverk.

Metoden bygger på övertygelsen om att det skapas ett sammanhang av att stå framför andra med en berättelse som man tagit ett aktivt val för att dela med sig av.

– Det är delaktighet på sin egna villkor att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper, säger Görel.

Någon månad senare har bibliotekets projekt ”Vellingebor berättar” kommit igång och jag gör återbesök under en av deras träffar. Efter en inspirationsföreläsning om kreativitet och om att våga pröva sina vägar i livet så blir det fika och sedan gemensamt arbete. Dagens uppgift är att de mixade grupperna om två och två får välja ett ord. Det kan vara ord som mod, längtan, vänskap, trygghet eller frihet. De ska göra en stol som byggs på ett sätt så att den fångar upp och gestaltar det ord man valt. Deltagarna kommer igång direkt och väljer ivrigt bland flirtkulor, toapappersrullar, glitter, papper, sugrör och piprensare. Klisterpistolerna går på högvarv och kreativiteten är hög.

– Det här med orden var väldigt bra för det fick en att tänka till, vara kreativ men framför allt gav det en ökad förståelse, säger Oscar Samuelsson, en av deltagarna.

**

Startskottet för ett nytt landskap i reportageserien Verkliga Sverige sker alltid på någon lokal mötesplats öppen för allmänheten. Det gör vi för att skaffa oss en lokal förankring, starta läsardialogen och förhoppningsvis både skapa förväntan och engagemang. Valet av mötesplats blir också startskottet för de kulturanalyser jag har som ambition att göra.

I Skåne gjordes den träffen på Vellinge bibliotek. Det kom ett 40-tal besökare och de var en blandning av återkommande besökare och helt ny publik för biblioteket. Biblioteket passade också på att presentera ett av sina projekt för våren och kunde rekrytera nya deltagare.

Budskapet från publiken till oss inför vårt nedslag i Skåne var att Vellinge är en kommun där man inte kan undvika att diskutera politik och att det lätt blir väldigt infekterade diskussioner. Många av de som kom var också bekymrade över att allt det bra arbete som görs av föreningar och volontärer inte syns mer. Det fanns en förtvivlan över den rasistiska märkning kommunen har som man vill lyfta fram som bekymmersam.

Senare fick vi in en mängd tips på saker som borde bevakas. Delar av det kom med i Kapitel 1 från Skåne, läs reportaget här.

I vårt sätt att arbeta med dialogjournalistik ingår också ett återbesök någon vecka efter publicering av reportagen. För Vellinge kommun sker det torsdagen den 25 oktober klockan 14.

Under den här träffen i februari mötte jag 87-årige Arne Hansson som bott nästan hela sitt liv i Vellinge. Han är före detta bonde berättade om Vellinge förr och nu, om sin familj och om hur livet varit och han tipsade mig om att läsa hans böcker när mina frågor blev för många.

I boken ”Rätt och slätt på Söderslätt” kunde jag senare läsa mer om hans liv. En vardag av hårt jobb med lantbruk, svinbruk och senare jordgubbsodlingar. Han ger många exempel i boken på hur man hjälptes åt och brydde sig om varandra som till exempel vid vinterovädret 1942 och andra hårda vintrar.

Under vårt samtal om nutid och dåtid frågade jag honom efter den diskussion vi just haft på biblioteket om ett högt politiskt tonläge om hur han ser på framtiden:

– Jag är inte pessimist varför ska man vara det? Hur kan man inte se positivt på framtiden efter allt som hänt oss som varit med en tid?! Allt går framåt. Allt.

**

Du har läst en kulturanalys i serien ”Verkliga Sverige”. Läs även Martin Schibbyes första reportage i serien ”Berättelser från Skåne” och missa inte nästa kulturanalys från Skåne som publiceras imorgon.
Brit Stakston kommer att besöka Vellinge bibliotek den 25:e oktober klockan 14.00 tillsammans med Martin Schibbye.
 

Av Brit Stakston