Ett år efter inbördeskrigets utbrott ser möjligheten till regimskifte ut allt rycka allt närmare. Men 2021 är inte 1991 skriver professor Tobias Hagmann för The Conversation i en text som Blankspot återpublicerar.
Av Blankspot 22 november, 2021
Text: Tobias Hagmann, professor vid Universitetet i Roskilde.
Ett år efter inbördeskrigets utbrott ser möjligheten till regimskifte ut allt rycka allt närmare i kontinentens andra land, sett till befolkningens storlek.
Vinden har vänt till premiärminister Abiy Ahmeds nackdel efter att regeringsstyrkorna misslyckats med att pressa tillbaka Tigrays försvarsstyrkor (TDF) och Oromo Liberation Army (OLA). Istället har rebellerna ryckt framåt och tagit avsevärda terrängavsnitt med siktet inställt på att ta huvudstaden Addis Abeba.
Som svar på de militära förlusterna har regeringen uppmanat civilbefolkningen att ansluta sig till kriget mot ”terroristerna” och utropat undantagstillstånd i hela landet.
Även om den militära utgången av konflikten fortfarande är osäker så ser hoten mot den nuvarande regeringen ut som det som ledde fram till Dergens fall i maj 1991. Ledda av Mengistu Haile Mariam, styrdes Etiopien under 17 år från 1974-års revolution då kejsaren Hailie Selassie störtades.
Ett styre som snabbt blev känt som ett av kalla krigets med repressiva.
Anhängare till premiärminister Abiy Ahmed, varav många bor i huvudstaden räds en seger av soldaterna från Tigray och Oromo, eftersom det skulle kunna leda till att Ethiopian Peoples’ Revolutionary Democratic Front (EPRDF) – vilka styrde Etiopien i 27 år – återuppstår. En koalition av etno-nationalistiska partier ledda av TPLF som styrde landet med järnhand fram till dess att Abiy Ahmed oväntat navigerade sig till makten i april 2018.
De som stöttar rebellerna argumenterar i sin tur för att Abiy Ahmeds nationalistiska politik underminerar den autonomi och de politiska rättigheter som landets olika etniska grupper tillkämpat sig under åren.
På ett idémässigt plan så står konflikten emellan å ena sidan en pan-etiopisk idé om en enhetsstat med ett starkt center, medan den andra sidan, etno-nationalisterna kämpar för en starkare federal ordning. En förkastningsspricka som länge gått rakt igenom Etiopiens moderna politiska historia.
Men, baserat på min långa forskning på lokal och nationell politik i landet är det också här som de historiska parallellerna mellan nutid och dåtid gör halt. Ett regimskifte likt det som skedde 1991 är osannolikt, även om rebellerna i TDF och OLA som format en politisk allians med nio andra partier United Front of Ethiopian Federalist and Confederalist Forces skulle vinna militärt.
De politiska attityderna, säkerhetstjänsterna, allianserna och geopolitiken skiljer sig nämligen radikalt från de sista dagarna av Dergens hatade militärregim.
I fem punkter ska jag förklara varför 2021 inte är 1991.
1 Abiy Ahmeds ledarskap är inte så hatat
När TPLF rullade in i Addis Abeba i maj 1991 efter 16 års gerillakrig mot en av kontinentens starkaste militärmakter, var Derg-regimen hatad och djupt oönskad. Detsamma kan inte sägas om Abiy Ahmeds Prosperity Party. Partiet har ett stort stöd i Addis Abeba och i delar av bade Amhara- och Oromoregionerna. Framför allt i större städer och i den etiopiska diasporan.
De tigrayledda styrkorna välkomnades som befriare för tre decennier sedan men att det skulle ske i dag är osannolikt. Allt för många etiopier minns åren före Abiy och den auktoritära regim då bröt med sitt löfte om att demokratisera Etiopien.
Få tror att en reinkarnerad Tigrayledd regering skullle kunna lösa landets djupt underliggande problem, framför allt inte spänningarna mellan olika etniciteter.
2 Spridningen av interna konflikter
Dagens säkerhetspolitiska landskap skiljer sig drastiskt från gårdagens. Den federala armén är försvagad efter ett långt år av krig. Det faktum att flera seniora generaler med en bakgrund i Tigray togs ur tjänst när Abiy kom till makten är en annan faktor. Dessa avpoletterade generaler strider nu alla på rebellernas sida.
Den etiopiska arméns förmåga att leda och koordinera sina operationer har uppvisat brister medan lokala väpnade styrkor och miliser har stärkt sina operativa förmågor. Specialförband i Amhara, Oromo och Afar – inte armén – har stått för mycket av motståndet mot rebellerna från Tigray och Oromo.
Franför allt i Amhararegionen har tusentals nationalister gåt med i kriget mot Tigray för att rulla tillbaka deras territoriella framsteg. Spridningen av dessa interna konflikter och militariseringen av det etiopiska civilsamhället har inneburit att militärt, så är det inte bara rebellerna mot den federala armén.
Det finns flera som vill säga sitt.
3 Sköra allianser
De politiska allianserna som bär upp såväl Abiy Ahmeds regering som rebellerna är sköra. Amhara- och Oromofalangerna inom Abiys prosperity Party hålls ihop av fiendskapet gentemot TPLF. Interna konflikter mellan amhara och oromo-grupper har också länge varit en källa till spänningar inom det styrande partiet. Amharanationalister känner sig svikna av Abiy Ahmeds regering och kommer troligtvis att fortsätta att slåss mot tigreanerna även om det osannolika sker och det blir ett fredsavtal.
På rebellsidan så bygger samarbetet mellan styrkorna från Tigray och Oromo på en opportunistisk kalkyl. Oromonationalisterna blev bortmanövrerade från den politiska makten under den förra regimens första år när TPLF tog makten inom koalitionen.
4 Den eritreanska faktorn
När TPLF rullade in i Etiopiens huvudstad Addis Abeba för tre decennier sedan så var de uppbackade av EPLF, den eritreanska befrielsefronten. Detta ledde så småningom också till att Eritrea blev ett självständigt land, men 1998 till 2000 bröt ett krig ut vilket splittrade de två rörelserna och ledarskapet i de bägge länderna.
Abiys fredsavtal med Eritreas president Isaias Afwerki, undertecknat 2018 visade sig bli en militär pakt mot en gemensam fiende – TPLF. Eritreanska styrkor invaderade också Tigray under krigets första dagar vilket bidrog till att regeringsarmén kunde vinna de första slagen.
Till detta tillkommer också att den framtida relationen mellan Tigray och Eritrea har potentialen att destabilisera de nordliga delarna av Etiopien.
5 Frågan om Tigray
Sist men inte minst, är även eliterna i Tigray splittrade i synen på strategin: valet mellan ytterliga decentralisering av Etiopien eller självständighet i enlighet med artikel 39 i den etiopiska konstitutionen delar ledarskapet.
TPLF har länge argumenterat för att ett omfattande självstyre inom Etiopien är det som bäst tjänar tigreanerna, men kriget och den följande humanitära krisen har pressat många att numera kräva självständighet.
För tillfället så är det huvudsakliga målet att bekämpa Abiy Ahmeds regering. Det andra är att kämpa för att befria de områden som man anser att Amharastyrkor ockuperar i de västra delarna av Tigray och att införa en övergångsregering. Men Tigrays politiska framtid är fortfarande oviss.
Text: Tobias Hagmann, professor vid Universitetet i Roskilde.
Analysen publicerades i The Conversation och återpublicerar genom en Creative Commons licens. Originalartikeln på engelska kan läsas här.
Av Blankspot
Hjälp oss skriva mer om Etiopien!
Det är svårt att hitta något exempel i världen där utvecklingen har gått så fort som på Afrikas horn den senaste tiden. Utvecklingen vi rapporterat om är både skrämmande och hoppfull. Historia skrivs nu och vi på Blankspot vill tillsammans med dig vara med och skildra den.
Blankspot har genomfört flera reportageresor till regionen de senaste åren och vi planerar för nya. Rapporteringen på plats kompletteras med seminarier, meet-ups och live-sända intervjuer med berörda runt om i världen.
Stöd oss genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Etiopien och Eritrea”.
