Idé & Analys om Digitalisering, Media
Det är dialogen, dumbom
Tack vare sociala medier har Blankspot sedan starten kunnat göra läsarna till medskapare. Detta gör journalistiken bättre, skriver Brit Stakston.
Av Brit Stakston 7 juni, 2018
När någon ber mig förklara vad digitaliseringen i grunden innebär brukar jag svara med två ord: ”Tillsammans med.”
Lägg till de orden – oavsett bransch – så öppnar sig nya dörrar till ökad relevans, större trovärdighet och nya utvecklingsmöjligheter.
För Blankspot innebär ”tillsammans med” att läsarna är medskapare. Journalisterna är lika mycket samtalsledare som reportrar och innehållsproducenter. Vi ser läsarnas kunskap som en otappad resurs.
Vi tror att det arbetssättet är en viktig nyckel för att skapa engagemang, men också för att stärka förtroendet för journalistik. Om läsare ges inblick i hur vi arbetar kommer de att försvara mediernas roll i vår demokrati.
Det behövs i en tid där vi ser både ett ökat antal angrepp mot journalister och ett växande förakt för medier.
Om journalister och mediehus blir bättre på att tydliggöra och synliggöra vad som skiljer journalistik från allt annat på nätet – och på att visa upp det journalistiska hantverket – ökar dessutom möjligheten att annonsörer inte lägger hela sin annonsbudget hos de sociala medierna.
Men först lite nostalgi –
När jag och Martin Schibbye drog igång Blankspot fanns det tre personliga orsaker till varför jag ville vara med och starta en tidskrift på min fritid. Tre år senare är de fortfarande lika aktuella.
Den första orsaken är den söta katten på omslaget till det här magasinet. Katten får symbolisera Blankspots historia men även mediebranschen i stort runt åren 2013–15. Det var oroliga år, präglade av en förlorad tro på journalistik, när det i själva verket enbart var affärsmodellerna som behövde tänkas om.
I mitt arbete som digital strateg mötte jag många journalister på kurser jag höll. De satt ofta med hängande axlar och ett självförtroende kört i botten. Det fanns väldigt lite framtidstro.
Jag brukade då föreläsa om hur källkritik borde vara journalisternas paradgren – något av det viktigaste att använda sig av. Jag visade exempel på när så inte skett: hur klipp från YouTube lagts upp på redaktionell plats utan att någon gjort den nödvändiga researchen, för att sedan tvingas publicera en artikel dagen efter om att videon var fejk och ett PR-trick.
Efter att jag visat exempel efter exempel på tillfällen där man slängt ut sitt hantverk med badvattnet kom alltid chefernas hets fram som en bortförklaring. ”Snabbt var viktigare än rätt”, menade de desillusionerade journalisterna. Kravet på snabbhet fick gå före källkritik.
När jag försökte ingjuta hopp genom att förklara att digitaliseringen inte handlade om snabbhet, och att den enkla matematiken sa att ju fler producenter det finns på nätet, desto större blir behovet av kvalitetsjournalistik – kom alltid till slut det förtvivlade utropet:
”Men hur ska vi klara fajten mot de söta katterna på nätet?”
Journalister ville med den jämförelsen peka på de få klick deras innehåll fick, jämfört med de miljoner delningar ett sött katt-meme kunde få.
Men deras fråga innehöll också ett visst mått av läsarförakt. Undertexten antydde att läsare enbart efterfrågade ytlighet och underhållning i den digitala eran.
Katt-memsen finns fortfarande, men har ersatts av annat som får ännu fler klick. Men de många delningarna av lättsamt innehåll har aldrig varit ett bevis på att journalistik inte behövs.
Förvirringen i det nya medielandskapet avslöjade en brist på insikt om de egna fördelarna. Onlinetrender fick snabbt direkt påverkan på journalistiken. Att omfamna de allra billigaste formerna av länkbeten – ”Du anar inte vad som hände sedan” – för att dra trafik är ett sådant exempel.
Delvis märks en sådan osund tendens ännu – att anpassa innehåll mer efter trender på internet än att värdesätta sina egna starka varumärken och prioritera sina unika fördelar.
Tack och lov har branschen som helhet ändå rätat på ryggen sedan dess.
Den andra orsaken som spelade roll för beslutet att starta Blankspot var det sug efter journalistik som jag parallellt såg utanför mediebranschen.
När jag som konsult följde med på turnén för boken 438 dagar såg jag det stora intresset för journalistik hos allmänheten.
Aulor fylldes till bredden, och nyfikenheten var stor kring Martins drivkrafter och vad de ville skildra under reportageresan till Ogaden i Etiopien.
Efter föreläsningarna följde många och långa samtal med nyfikna åhörare om journalistikens roll och vikten av att skildra vita fläckar i världen. Det var omöjligt att missa den uppenbara efterfrågan på kvalitetsinnehåll.
Allt det som de ledsna journalisterna på kurserna trodde var förlorat suktade människor över hela landet efter.
Den tredje orsaken var mina funderingar kring populismens framväxt. Det systematiska angreppet på demokratin blev allt tydligare, och journalistiken var den första måltavlan.
Jag lade ner mycket tid på att försöka förstå hur journalistik uppfattades i dessa kretsar. Jag ville veta mer om hur medieföraktet kunde bemötas på lång sikt.
Det blev snabbt tydligt att föraktet mot etablerade medier var så djupt rotat att försvaret för journalistiken måste komma från hängivna läsare – de som själva tror på och efterfrågar den.
De engagerade och nöjda läsarna var så mycket bättre än journalisterna själva på att försvara journalistiken i sin vardag.
Med dessa tre orsaker som utgångspunkt sa jag direkt ja när Martin Schibbye frågade om jag trodde på idén att crowdfunda en reportagesajt.
Att bygga en folkrörelse för journalistik som ett vaccin mot det slentrianmässiga medieföraktet kändes som något av det viktigaste jag kunde lägga min tid på.
Om vi kunde erbjuda ett alternativ där läsarna blir medlemmar av en demokratirörelse – och inte bara konsumenter av en medieprodukt – skulle vi kunna göra något verkligt relevant.
Det har varit en ynnest att i nära samarbete med journalister se en fördjupad läsarrelation växa fram – tack vare sociala medier.
Det krävs dock mod att våga släppa in publiken i processen, särskilt så tidigt som före ett reportage. Men vilken fröjd det är att få se vad som kommer ut på andra sidan, när medskapandet varit en central del av arbetet!
Den energikick jag sett hos redaktionen när de fått möjlighet att leva ut sina allra högsta journalistiska ambitioner i samspel med läsarna är svår att mäta.
Medskapandet är enligt mig den bästa metoden för att folkbilda om journalistik och dess villkor – inte genom teoretiska resonemang, utan genom verkligheten.
Journalistens vardag och medskapandet ger en möjlighet att på ett pedagogiskt sätt visa upp journalistikens byggstenar.
Digital journalistik handlar inte heller om att se målgruppen primärt som en distributionskanal.
Visst, med lite tur vill de sprida innehållet vidare och dela det material som producerats genom medskapande, men ytterst handlar det om vad de betyder för den journalistiska processen.
För vår del har själva communitybyggandet skett allra mest via Facebook, och framför allt genom gruppfunktionaliteten.
För en digital reportagesajt ger Facebook samma möjlighet att nå läsarna som tidningen en gång i tiden gjorde när den landade på hallmattan.
Nu kan man dessutom – om man vill – bli påmind om oss flera gånger om dagen.
Drygt två av tre Facebookanvändare deltar i grupper. På sajtens Facebooksida berättar vi om allt vi gör, medan vi i de enskilda grupperna fördjupar specifika ämnen eller bevakningsområden.
Valet av Facebook för dialogjournalistiken handlade också om ekonomi.
Som en ny och liten aktör hade vi inte möjlighet att bygga en egen plattform, men det är också ett val vi har fått förklara.
Kritiken mot Facebook då?
I många år har medier sprungit efter de stora sociala mediejättarna. De har främst använt dem för distribution snarare än för att proaktivt förutse de publicistiska konsekvenserna.
Mark Zuckerbergs idé om en nätverkstjänst, skapad i ett studentrum när han var 19 år, har vänt upp och ner på hela mediebranschen. Idag är Facebook mycket mer än bara ett socialt medium.
Samtidigt ser vi nu en samtidstypisk och nyttig internetbacklash.
Under året har Zuckerberg frågats ut av både den amerikanska kongressen och EU-parlamentet.
Nu är tiden mogen att hantera alla de frågor som rör Facebooks och andra nätjättars ansvar för datainsamling, integritet, valpåverkan och de etiska avvägningar de gör.
Vårens utfrågningar av Facebook kretsade kring allt från bolagets monopolställning till vilken reglering som behövs och om tjänsten kommer att förbli gratis.
Centralt var förstås också skandalen kring Cambridge Analytica: hur den kunde ske och vilka åtgärder som vidtagits för att det inte ska hända igen.
En återkommande fråga var också om Facebook säljer data.
”We don’t sell data”, upprepade Zuckerberg gång på gång, och förklarade att man kunde köpa distribution till vissa målgrupper, men att man inte köpte data av Facebook.
Trots all kritik har användarna inte övergett plattformen, och börskursen återhämtade sig snabbt.
Men med all denna tveksamhet kring Facebook måste vi ställa oss frågan: Hur relevant och trovärdighetshöjande är det att fortsätta använda plattformen?
Stora annonsörer, såsom Unilever, har valt bort Facebook eftersom deras närvaro där krockar med deras värdegrund. De vill inte synas på en plattform där så mycket hat och hot förekommer.
Det här är viktiga frågor att reflektera över.
Men för oss, med våra små resurser, är Facebook fortfarande ett oslagbart alternativ för relationen med läsarna – och något de uppskattar. Facebooks infrastruktur för communitybyggande används fortfarande flitigt av våra läsare.
Vi är dock beredda på att det kan förändras över tid.
Det bästa med internet?
Det är föränderligt. Det enda vi vet säkert är att det kommer att fortsätta förändras.
Men den kunskap vi bygger upp kring att skapa journalistik med våra läsare på Facebook kan vi ta med oss till andra plattformar när det blir relevant.
Diskussionen om Facebook liknar mycket annat på nätet: det är både och.
Vi ser att vårt sätt att kommunicera med våra läsare även ger viktiga insikter om forumdiskussioner och hur man förhåller sig till varandra online.
Men det är viktigt att betona att vi finns på fler plattformar.
Särskilt för att nå olika delar av vår målgrupp. Vi kompletterar Facebooknärvaron med nyhetsbrev via e-post, filmer på YouTube, andra sociala medier och fysiska träffar – så kallade meetups – med våra läsare på redaktionen.
Att se läsarna som medskapare är en guldgruva för engagemang och ökat förtroende för journalistik.
Med hjälp av sociala medier, och framför allt genom våra Facebookgrupper, har det varit enkelt att göra.
Tre år efter att vi inledde arbetet med dialogjournalistik ser alla medier detta som självklarheter idag.
Men i praktiken visar det sig ofta att journalister snabbt tappar intresset för att interagera med läsarna, när de väl har pushat ut sitt innehåll eller fått in de tips de behöver.
Branschen är djupt rotad i en kultur där distansen till läsarna upprätthålls.
Men för journalistiken leder närheten till produktutveckling.
Journalisternas kunskap blir så mycket större när den korsbefruktas med målgruppens insikter. Ur detta föds också en stark och lojal gemenskap kring en publicistisk idé.
Målgruppen blir lika mycket medskapare som konsumenter.
Och det är något av det viktigaste vi kan göra för att stärka journalistikens relevans och framtid.
Det är ur detta användarperspektiv som Facebookgrupper från första början varit självklara för Blankspot att använda. Vi ville finnas i människors vardag och använda de verktyg de redan använder för att bygga vårt community tillsammans med dem.
Över tid vill vi att våra supporters ska se sig som stolta Blankspottare, delaktiga i allt vi gör.
Facebookgrupperna är forumet där engagerade läsare kan möta varandra och vara delaktiga i det journalistiska arbetet. När ett reportage skapas följer de med i processen – före, under och efter arbetet.
Om de vill.
Självklart finns det läsare som bara vill läsa det färdiga reportaget. Men vår utgångspunkt är att försöka fånga och ta tillvara det engagemang som kan finnas för de frågor ett reportage belyser.
Men om journalisterna inte alltid varit vana vid dialogen, var inte heller läsarna det från början. Även för dem var det nytt att kunna följa ett reportage från ax till limpa.
Genom att publiken så tydligt blir medskapare utmanar vi också hur man vanligtvis tar till sig en berättelse. Här bidrar läsaren själv till hur den ska drivas framåt.
Genom detta blir inlevelsen och förväntan också mycket större. Berättandet kan ta helt nya och oväntade vägar.
Det blir också tydligt för våra läsare att allt i en journalists arbetsvardag inte blir innehåll. Men diskussionen om ämnet ger nya perspektiv som kan komma till nytta i andra sammanhang.
Det unika med våra olika Facebookgrupper är bredden bland deltagarna och det engagemang som ryms inom dem. Alla vill bidra med sina perspektiv och är nyfikna på varje del av rapporteringen inom sina intresseområden.
Innan ens den första kronan samlats in till ett reportage eller biljetten är bokad finns det personer med stor förväntan på de kommande reportagen.
Vi kallar den här journalistiska metoden för ”deltagande journalistik”, eftersom den bygger på ett aktivt deltagande från publikens sida.
Det här relationsbyggandet betyder också mycket för vår etablering som en relativt okänd tidskrift. Steg för steg byggs respekt och förtroende för en helt ny redaktion genom en nära dialog.
Vi vill så långt det är möjligt förena planerat redaktionellt arbete med att vara proaktiva, stimulera till delaktighet och göda konversationen.
Att skapa ett tryggt forum
En sak vi har lärt oss under åren är vikten av att i början av nya grupper – särskilt med många nya deltagare – skriva flera inlägg som klargör syftet med gruppen och dialogen, samt tydliggör Blankspots redaktionella integritet.
Det gäller att visa att det är Blankspots redaktion som väljer vinkel samt vem och vad vi skriver om. Vi sysslar inte med uppdragsjournalistik.
I Facebookgruppen kan vi därefter pedagogiskt visa vilka grundläggande journalistiska principer vi arbetar efter.
Vi tror på att transparens är en fördel och vill så ofta vi kan förklara olika delar av arbetet.
Att läsare är med och diskuterar etiska avvägningar och källskydd skapar en fördjupad förståelse för hur journalister arbetar. De vet också vid publicering vad som valts bort och varför.
Vårt arbetssätt ger dem en ökad detaljförståelse för hur journalistik görs. Den kunskapen stärker också deras förmåga att vara mediekritiska.
Medskapande och deltagande journalistik bygger den kunskap som behövs för att skilja fejkade nyheter och rewrites från originaljournalistik.
Genom att dagligen arbeta via Facebookgrupper kommer vi in i målgruppens vardag – om de vill. När de vaknar på morgonen kan de ha en notis i mobilen om hur förberedelserna går eller vad som hänt under natten.
För oss är journalistiken ett verktyg för att fylla i de vita fläckarna i medierapporteringen.
Genom att bevaka ämnen som annars lätt glöms bort ökar vi kunskapen om, och förståelsen för, journalistik.
Många av dem som hittills stöttat oss gör det för att de anser att den oberoende journalistik vi gör är angelägen.
De läser inte allt, men ser värdet i att stötta oss – på samma sätt som de kan stötta andra organisationer som utgör en positiv kraft i samhället.
Ingen betalvägg – en medveten strategi
Trots en renässans för betalväggar bland digitala medier väljer Blankspot fortfarande att inte låsa in innehållet.
Vi vill att våra målgrupper ska vilja betala för innehåll som skapats tillsammans – inte för en mur som hindrar andra från att ta del av det.
Vi tror och hoppas att den deltagande journalistiken inspirerar fler till att vilja stödja oss.
Vårt beslut att inte låsa in innehållet har inget att göra med en misstro mot möjligheten att ta betalt för journalistik.
Tvärtom – man både kan och ska ta betalt.
Ekvationen för oss handlar om bildningsvärde och om att sprida kännedom om Blankspots innehåll. Vikten av att kvalitetsjournalistik tillgängliggörs är för oss överordnad behovet av att göra materialet exklusivt.
En betalvägg skulle begränsa tillgången till vårt innehåll och göra det svårare för nya målgrupper att upptäcka oss.
Enligt Svenskarna och Internet 2017 söker 96 procent av internetanvändarna efter lokala, nationella och internationella nyheter – fler än hälften gör det dagligen.
Vi vill att alla dessa ska kunna hitta Blankspots innehåll.
Att vi sakta men säkert bygger en rörelse för journalistik syns kanske tydligast genom dem som väljer att köpa två prenumerationer.
”Jag har råd att skicka vidare till fler,” som en supporter sa.
Framtidens journalistik är i ständig förändring
Blankspot vill ständigt utvecklas och pröva nya vägar för engagemang och journalistik genom de möjligheter teknikutvecklingen skapar.
Vi ser mångfalden av nya distributionsvägar för medier som en möjlighet.
Det som däremot är oföränderligt är journalistikens självklara roll som byggsten i vår demokrati.
Vi är nyfikna på nya sätt att lösa den uppgiften och vill komplettera bilden av hur journalistik kan göras.
Vi följer utvecklingen, men undviker att desperat försöka efterlikna det som gör succé på nätet i form av ton, tilltal eller bildval.
Däremot vill vi lägga tid och energi på att lära oss nya sätt att berätta – och nya sätt att skapa journalistik tillsammans med våra målgrupper.
De möten vi har med unga läsare tack vare vårt skolprojekt ger också värdefulla insikter om deras behov och medievanor.
Vi är övertygade om att vi, med hjälp av ny teknik och ett genuint medskapande, kan hitta ännu fler nya sätt att skapa förtroende och relevans för det vi gör.
Fick du några idéer? Hör av dig!
