Tack vare sociala medier har Blankspot sedan starten kunnat göra läsarna till medskapare. Detta gör journalistiken bättre, tycker Brit Stakston.
Av Brit Stakston 7 juni, 2018
När någon ber mig förklara vad digitaliseringen i grunden innebär brukar jag svara med två ord: »Tillsammans med«.
Lägg till de orden – oavsett bransch så öppnar sig nya dörrar till ökad relevans, större trovärdighet och nya utvecklingsmöjligheter.
För Blankspot innebär orden »tillsammans med« att läsarna är medskapare. Att journalisterna är lika mycket samtalsledare som reportrar och innehållsproducenter. Vi ser läsarnas kunskap som en otappad resurs.
Vi tror det arbetssättet är en viktig nyckel för att skapa engagemang men också ett fördjupat förtroende för journalistik. Om läsare ges inblick i hur vi arbetar kommer de att försvara mediers roll i vår demokrati.
Det behövs i tider där det dels sker allt fler angrepp riktade mot journalister och dels ett växande förakt för medier.
Om journalister och mediehus blir bättre på att tydliggöra och synliggöra vad som skiljer journalistik från allt annat på nätet och på att visa upp det journalistiska hantverket så ökar dessutom möjligheten för att annonsörer inte lägger hela annonskakan hos de sociala medierna.
Mer om mina tankar kring detta längre fram.
Men först lite nostalgi –
När jag och Martin Schibbye drog igång Blankspot fanns det tre personliga orsaker som gjorde att jag ville vara med och starta en tidskrift på min fritid.
Tre år senare är de fortfarande lika aktuella.
Den första orsaken är den söta katten på omslaget till det här magasinet. Katten får symbolisera Blankspots historia men även mediebranschen i stort runt åren 2013-15. Det var oroliga år präglade av en förlorad tro på journalistik när det i själva verket enbart var affärsmodellerna som behövde tänkas om. I arbetet som digital strateg mötte jag många journalister på kurser jag höll. De satt ofta med hängande axlar och med ett självförtroende kört i botten.
Det fanns väldigt lite framtidstro.
Jag brukade då föreläsa om hur källkritik borde vara journalisternas paradgren.
Något av det viktigaste att använda sig av, och jag brukade visa upp exempel på fall när så inte skett. Hur klipp från youtube lagts upp på redaktionell plats, utan att någon gjorde den nödvändiga researchen. För att dagen efter tvingas lägga ut en artikel om att videon var fejk och ett pr-trick.
Efter att jag visat upp exempel efter exempel på tillfällen då man slängt ut sitt hantverk med badvattnet kom alltid chefernas hets fram som en bortförklaring. »Snabbt var viktigare än rätt« menade de desillusionerade journalisterna.
Kravet på snabbhet fick gå före källkritik.
När jag försökte ingjuta hopp genom att berätta att digitaliseringen inte handlade om snabbhet och förklarade den enkla matematiken att ju fler producenter det finns på nätet desto större behov av kvalitetsjournalistik – kom till slut alltid det förtvivlade utropet: »Men hur ska vi klara fajten mot de söta katterna på nätet?«.
Journalister ville med den jämförelsen peka på de få klick deras innehåll fick och de miljoner delningar ett sött katt-meme fick.
Deras fråga om de framgångsrika katterna på nätet innehöll också ett visst läsarförakt. Det fanns en undertext av att läsare enbart efterfrågade ytlighet och underhållning.
Katt-memsen finns än men har ersatts av annat som får än fler klick. De många delningarna av lättsamt innehåll har ju aldrig varit ett bevis på att journalistik inte behövs. Förvirringen i det nya medielandskap avslöjade en brist på insikt om de egna fördelarna. Onlinetrender fick snabbt direkt påverkan på journalistiken. Omfamningen av de allra billigaste formerna av länkbeten »du anar inte vad som hände sedan« för att dra trafik är ett sådant exempel.
Delvis märks en sådan osund tendens ännu – att anpassa innehåll mer efter internettrender än att värdesätta de egna starka varumärken man har och prioritera sina egna unika fördelar.
Tack och lov har branschen som helhet ändå rätat på ryggen sedan dess.
Den andra orsaken som spelade roll för beslutet att starta Blankspot var det sug efter journalistik som jag parallellt såg utanför mediebranschen. När jag som konsult följde med på turnén för boken 438-dagar såg jag det stora intresset för journalistik hos allmänheten.
Aulor fylldes till bredden och nyfikenheten var stor för vad Martins drivkrafter var och vad de ville skildra under reportageresan till Ogaden i Etiopien. Efter föreläsningarna skedde många och långa samtal med nyfikna åhörare om journalistikens roll och vikten av att skildra vita fläckar i världen.
Det var omöjligt att missa den uppenbara efterfrågan på kvalitetsinnehåll.
Allt det som de ledsna journalisterna på kurserna trodde var förlorat suktade människor över hela landet efter.
Den tredje orsaken var mina funderingar över populismens framväxt. Det systematiska angreppet mot demokratin började synas allt mer och journalistiken var den första måltavlan.
Jag lade ned mycket tid på att försöka förstå hur man såg på journalistik i dessa kretsar. Jag ville veta mer om hur detta medieförakt skulle kunna bemötas långsiktigt.
Det blev snabbt tydligt att föraktet mot etablerade medier var så djupt rotat att försvaret för journalistik måste komma från hängivna läsare som själva tror på och efterfrågar den.
De nöjda engagerade läsarna var de som så mycket bättre än journalister själva skulle kunna försvara journalistiken i sin vardag.
Med det tre orsakerna som utgångspunkt sa jag direkt ja när Martin Schibbye frågade om jag trodde på idén om att crowdfunda en reportagesajt.
Att bygga en folkrörelse för journalistik som ett vaccin mot det slentrianmässiga medieföraktet kändes som något av det viktigaste jag kunde lägga min tid på. Om vi skulle kunna erbjuda ett alternativ där läsarna blir medlemmar av en demokratirörelse och inte enbart konsumenter av en medieprodukt då skulle vi kunna göra något relevant.
Det har varit en ynnest att i nära samarbete med journalister se en fördjupad läsarrelation växa fram – tack vare sociala medier.
Det krävs dock mod för att våga släppa in publiken i processen och särskilt så tidigt som före ett reportage. Men oj vilken fröjd det är att få se vad som kommer ut av det, på andra sidan ett reportage där medskapandet varit en central tid av arbetstiden. Den energikick jag sett hos redaktionen av att kunna leva ut sina allra högsta journalistiska ambitioner i samspel med läsarna är svår att mäta.
Medskapandet är enligt mig den bästa metoden för att folkbilda om journalistik och dess villkor, inte genom att teoretisera, utan genom verkligheten.
Journalistens vardag och medskapandet ger en möjlighet att visa upp journalistikens byggstenar på ett pedagogiskt sätt.
Digital journalistik handlar inte heller om att se målgruppen primärt som en distributionskanal. Visst, med lite tur vill de berätta vidare och dela det innehåll som producerats medskapande, men det handlar ytterst om vad de betyder för den egna journalistiska processen.
För vår del har själva communitybyggandet skett allra mest via Facebook och framför allt via gruppfunktionaliteten.
För en digital reportagesajt ger Facebook samma möjlighet att nå fram till läsarna som en gång i tiden när tidningen landade på hallmattan i hemmet.
Nu kan man också om man vill bli påmind om oss flera gånger under en dag.
Drygt två av tre Facebookanvändare deltar i grupper. På sajtens Facebooksida berättar vi om allt vi gör, medan vi i de enskilda grupperna fördjupar något ämne eller bevakningsområde.
Valet av Facebook för dialogjournalistiken handlade också om ekonomi.
Som ny och liten aktör hade vi inte möjlighet att bygga en egen plattform men det är också ett val vi fått förklara.
Kritiken mot Facebook då? Medier har i många år sprungit efter de stora sociala mediejättarna. De har själva mer använt dem för deras distributionskraft än för att proaktivt förutse publicistiska konsekvenser.
Mark Zuckerbergs idé om en nätverkstjänst, skapad av honom i ett studentrum som 19-åring har lyckats vända upp och ner på hela mediebranschen och är i dag mycket mer än enbart ett socialt medium.
I år ser vi också en samtidstypisk och nyttig internetbacklash. Under året har Zuckerberg frågats ut av såväl den amerikanska kongressen som eu-parlamentet. Nu är tiden mogen att hantera alla de frågor om Facebooks och andra nätjättars ansvar för datainsamling, integritet, valpåverkan och tydlighet om vilka etiska avvägningar de gör.
Vårens utfrågningar av Facebook kretsade kring allt från den monopolställning bolaget har till vilken reglering som behövs och om deras tjänst kommer att fortsätta vara gratis.
Centralt var förstås också hur skandalen runt Cambridge Analytica kunde hända och vilka åtgärder som är tagna för att detta inte ska ske igen. Och hur de ska kunna skilja en vanlig livlig politisk diskussion från hat och hot online.
En viktig fråga som återkom var den om Facebook säljer data eller ej. »We don´t sell data« återkom Zuckerberg till i många av svaren och förklarade att man kunde köpa distribution till vissa målgrupper men att man inte köper data av Facebook.
Användarna har inte övergett Facebook efter all denna kritik och börskursen gick snabbt tillbaka till den vanliga nivån igen.
Men med all denna tveksamhet runt Facebook måste man ställa sig frågan om hur relevant och trovärdighetshöjande det är att fortsätta använda Facebook?
Det finns stora annonsörer såsom Unilever som valt bort Facebook med hänvisning till att närvaro där krockar med deras värdegrund. De vill inte vara på en plattform där så mycket hat och hot förekommer.
Det här är viktiga frågor att ställa sig. För oss med våra små resurser är det dock fortfarande ett oslagbart alternativ för relationen med läsarna och som de uppskattar. Facebooks infrastruktur för communitybyggande används fortfarande av våra läsare.
Vi är dock beredda på att det över tid kan komma att förändra sig.
Det är också en del av det bästa med internet. Allt är föränderligt och det enda man vet säkert är att det kommer att fortsätta förändra sig. Det vi däremot lär oss om att skapa journalistik med våra läsare på Facebook kan vi ta med till andra plattformar den dagen då det blir relevant.
Diskussionen runt Facebook är som med det mesta med nätet: Det är både och. Vi ser att vårt sätt att kommunicera med våra läsare också ger viktiga inspel till frågan om forumdiskussioner och hur man förhåller sig till varandra online.
Men viktigt att betona är att vi finns på fler plattformar.
Särskilt för att nå andra delar av våra målgrupper. Vi kompletterar Facebooknärvaron med nyhetsbrev via e-post, filmer på youtube och andra sociala medier samt fysiska träffar, så kallade meet-ups med våra läsare på redaktionen.
Att se läsarna som medskapare för att göra journalistik är en guldgruva till engagemang och ökat förtroende för journalistik.
Med hjälp av sociala medier, och i vårt fall framför allt de senaste åren via olika Facebookgrupper för varje reportage, är det också enkelt att göra.
Tre år efter att vi inledde arbetet med dialogjournalistik ser alla medier detta som självklarheter i dag.
Och det är det åtminstone på ytan. Men verkligheten visar ofta att journalister snabbt tappar intresset att interagera med läsarna, efter att man pushat ut sitt innehåller eller fått in de tips man behöver. Det sitter djupt rotat i branschen att hålla distansen till läsarna. Det är inget som uppmuntras på utbildningar på det sätt som läsarna i dag förväntar sig.
För journalistiken leder det dessutom till produktutveckling. Journalisternas kunskap blir så mycket större när den korsbefruktas med målgruppens kunskap. Ur detta föds också en stark och lojal gemenskap kring en publicistisk idé. Målgruppen blir lika mycket medskapare som de är konsumenter.
Jag minns ännu i dag hur Emanuel Sidea, en av de första reportrarna Blankspot jobbade med och som tidigare inte använt sociala medier för att bjuda in läsarna i sitt arbete med glädje sa »Aldrig tidigare har jag gjort något liknande att låta någon följa mitt arbete i realtid«.
När vi möter unga på skolor kan de inte få nog med innehåll från just det här. Vardagen i realtiden. Verkligheten på fältet.
Det finns relevanta invändningar och en skepsis inför en nära läsarrelation som berör den redaktionella integriteten.
Och om man under ett grävprojekt går ut öppet och berättar om misstankar mot en person eller ett företag, utan att först ha lagt fram någon form av bevisning, blir det inget annat än förtal.
Samtidigt kan den eller de personer vi granskar sannolikt göra vad de kan för att undanröja bevis och försöka slå hål på våra påståenden.
Men trots det går det att vara öppen om man ser till att skaffa sig ett försprång. Redaktionen har i flera fall vetat mer än vad de kunnat berätta. Och man kan alltid berätta hur man tänker generellt.
Genom att vara öppna och transparenta har vi också i den nära relationen vi får till läsarna tydligt satt gränser och förklarat vad som till exempel skiljer journalistik från aktivism.
Läsarna kan bli besvikna och arga »det här är inte vad jag betalade för« – men det är också en del av relationsbyggandet som långsiktigt bygger förtroende.
Vi vill att om man jobbar hos oss så ska dialogen med läsarna utslaget på en hel reportageproduktion ta minst halva arbetstiden.
Framför allt vill vi visa att det tar mycket tid även efter att ett reportage publicerats. Det tycker många journalister är utmanande för de är ju redan på väg till nästa story mentalt.
Men för läsaren har ju ett nytt kapitel öppnat sig.
För många av de reportrar som jobbar hos oss blir det prövande att lägga så pass mycket av tiden på dialog. »Jag sitter bara på Facebook, jag hinner inte jobba« kan de säga.
Men halva jobbet är ju att diskutera med läsarna på Facebook!
På redaktionen är budskapet att läsarna lika mycket är uppdragsgivare som Blankspot.
Vi vill därför gärna berätta mer om hur det är att göra journalistik tillsammans med tusentals medskapare.
Det är något av det viktigaste vi kan göra för att öka journalistikens relevans och för att inspirera fler till att prioritera det.
Människor möter varandra på nätet och umgås med glädje. Det är också där man kan agera tillsammans när något inte fungerar eller behöver uppmärksammas. Allt som engagerar kan ta sig digitala uttryck i dag om man har självkänsla nog och kunskap om digital kommunikation.
Det här breda vardagsanvändandet leder ofta till Facebook. Få andra plattformar har den bredden av enkla användningsmöjligheter såsom grupp- eller evenemangsfunktionen.
Facebook är för många det mest effektiva verktyget för att organisera sig och förena sina krafter.
Av de 94 procent i Sverige som har tillgång till internet använder 74 procent Facebook, över hälften av dem gör det dagligen. Drygt hälften av Facebookanvändarna uppger att de läser nyheter, och ungefär lika många skapar egna inlägg eller delar andras inlägg.
Det är ur detta användarperspektiv som Facebookgrupper från första början varit självklara för Blankspot att använda sig av. Vi ville kunna finnas i människors vardag och använda verktyg som de redan använder för att bygga vårt community med dem.
Över tid vill vi att våra supporters ska se sig som stolta Blankspottare som är delaktiga i allt vi gör.
Facebookgrupperna är forumet där engagerade läsare kan möta varandra och vara delaktiga i det journalistiska arbetet. När ett reportage skapas följer de med i processen före, under och efter arbetet.
Om de vill. Självklart finns det läsare som bara vill läsa det färdiga reportaget. Men vår utgångspunkt är att försöka få igång och ta tillvara det engagemang som kan finnas för de frågor ett reportage vill belysa. Men om journalisterna inte alltid är vana med dialogen var inte heller läsarna det från början. Även för dem var det nytt att kunna följa ett reportage från ax till limpa.
Genom att publiken så tydligt blir medskapare utmanar vi också hur man vanligtvis tar till sig en berättelse. Här bidrar läsaren själv till hur den ska drivas framåt. Genom detta blir inlevelsen och förväntan också så mycket större. Berättandet kan ta helt nya och oväntade vägar.
Det blir också synligt för våra läsare att allt i en journalists arbetsvardag inte blir innehåll. Men diskussionen om ämnet ger nya perspektiv som kan komma till nytta i andra sammanhang.
Det unika med de olika Facebookgrupperna är den bredd bland deltagarna och deras engagemang som ryms inom dem. Alla vill bidra med sina perspektiv och är nyfikna på varje del i rapporteringen runt deras intresseområden. Innan ens den första kronan samlats in till ett reportage eller biljetten är bokad finns det personer med stor förväntan på de kommande reportagen.
Vi kallar den här journalistiska metoden för »deltagande journalistik« eftersom den bygger på ett aktivt deltagande från publikens sida.
Det här är ett relationsbyggande som också betyder mycket för etableringen av oss som den relativt okända tidskrift vi är. Steg för steg byggs det upp en respekt och ett förtroende för en helt ny redaktion genom en nära dialog.
Vi vill så långt det är möjligt i det här arbetet förena planerat redaktionellt arbete med att vara proaktiva, göda konversationen och stimulera till delaktighet.
En sak som vi lärt oss under åren är att det är viktigt att i början av nya grupper med många helt nya deltagare skriva flera inlägg där man klargör syftet med gruppen och dialogen samt tydliggör Blankspots redaktionella integritet.
Det gäller att visa att det är Blankpots redaktion som väljer vinkel samt vem och vad vi skriver om. Vi sysslar inte med uppdragsjournalistik.
I Facebookgruppen kan man därefter pedagogiskt visa vilka grundläggande journalistiska principer man arbetar efter.
Vi tror på att transparens är en fördel och vill så ofta vi kan förklara olika delar av arbetet.
Att läsare är med och diskuterar etiska avvägningarna och källskydd skapar en fördjupad förståelse för hur journalister arbetar. De vet också vid publicering vad som valts bort och varför. Vårt arbetssätt ger dem en ökad detaljförståelse för hur journalistik görs. Den kunskapen ökar också deras förmåga att vara mediekritiska. Medskapande och deltagande journalistik stärker den kunskap som behövs för att kunna skilja fejkade nyheter och rewrites från originaljournalistik.
Genom att dagligen arbeta via Facebookgrupper kommer vi in i målgruppens vardag, om de vill. När de vaknar på morgonen kan de ha en notis i mobilen om hur förberedelser går till eller vad som hänt under natten.
För oss är journalistiken ett verktyg för att fylla i de vita fläckarna i medierapporteringen. Genom att bevaka ämnen som annars lätt glöms bort, ökar vi kunskapen om, och förståelsen för, journalistik.
Många av de som hittills stöttat oss gör det för att de anser att det är angeläget att den sortens oberoende journalistik som vi gör existerar. De läser inte allt, men ser värdet i att stötta oss, på samma sätt som de kan stötta andra organisationer som utgör en positiv kraft i samhället.
Trots en renässans för betalväggar bland digitala medier väljer Blankspot ännu inte att låsa in innehållet.
Vi vill att våra målgrupper ska vilja betala för innehåll som skapats tillsammans. Inte att de ska betala för en vägg som ska hindra andra från att ta del av innehållet. Vi tror och hoppas att den deltagande journalistiken inspirerar fler till att vilja stödja oss.
Vårt beslut att inte låsa in innehållet har inte med en misstro på möjligheten att ta betalt för journalistik att göra.
Tvärtom, man både kan och ska ta betalt. Ekvationen för vår del handlar om bildningsvärdet och om att sprida kännedom om Blankspots innehåll. Vikten av att kvalitetsjournalistik tillgängliggörs är för oss överordnat behovet av att göra materialet exklusivt.
En betalvägg skulle strypa tillgången till vårt innehåll och göra det svårt för våra målgrupper att upptäcka det.
Enligt Svenskarna och Internet 2017 söker 96 procent av internetanvändarna efter lokala, nationella och internationella nyheter, fler än hälften gör det dagligen.
Vi vill att alla dessa med lätthet ska kunna hitta Blankspots innehåll.
Att vi sakta men säkert bygger en rörelse för journalistik gestaltas kanske bäst av de som väljer att köpa två prenumerationer. »Jag har råd att skicka vidare till fler« som en supporter sa.
Blankspot vill ständigt utvecklas och pröva nya vägar för engagemang och journalistik genom de möjligheter teknikutvecklingen skapar.
Vi ser på mångfalden av nya distributionsvägar för medier som en möjlighet.
Det som däremot är oföränderligt är den självklara rollen som journalistiken har som byggsten i vår demokrati. Vi är nyfikna inför nya sätt att lösa den uppgiften och vill komplettera bilden av hur journalistik kan göras.
Vi följer utvecklingen men undviker att desperat försöka efterlikna det som gör succé på nätet i form av ton, tilltal eller bildval.
Däremot vill vi lägga tid och energi på att lära oss nya sätt att berätta, och nya sätt att skapa journalistik tillsammans med våra olika målgrupper. De möten vi har med unga läsare tack vare vårt skolprojekt ger också värdefulla insikter om deras behov och medievanor.
Vi är övertygade om att vi med hjälp av ny teknik och ett genuint medskapande kan hitta än fler nya sätt att skapa förtroende och relevans för det vi gör.
Fick du några idéer? Hör av dig!
