Analys om Demokrati, Digitalsering
Den nya plattformen W Social vill utmana X
Efter att X förvandlats från det öppna digitala torget till en ideologisk megafon har flera alternativ lanserats. Nu kommer W Social: en europeiskt styrd plattform med verifierade användare och journalistik i centrum. Men frågan är större än en ny tjänst: är epoken för det globala digitala torget redan förbi?
Av Brit Stakston 15 februari, 2026
Om någon för 30 år sedan hade sagt att den viktigaste digitala infrastrukturen skulle ägas av ett fåtal privata bolag, och att deras designval skulle påverka val, krig, barns vardag, journalistiken och styra vilka samtal som syns mest, då hade vi kallat det vansinnigt.
Men i dag är det vardag.
I den verkligheten vill nya plattformen W Social, med mottot ”Trust your feed”, ta plats och presenterar sig som ett europeiskt alternativ till det Twitter en gång i tiden var. Planerad lansering i slutet av året, och beta-lanseringen rullar ut i mars. De har presenterat sig under World Economic Forum i Davos, TechDays i Stockholm och igår under säkerhetskonferensen i München. Det är verkligen inte arenor för gräsrotsrörelser eller subkulturer, utan för geopolitik och policy. Det signalerar att W vill positionera sig som infrastruktur, inte bara som ännu en app.
V som i värderingar och v som i verifiering ger tjänsten namnet W. De ser behovet av ”en global, pålitlig plattform för sociala medier som ägs, drivs och hostas i Europa. W bygger på verifierade mänskliga användare, öppenhet, integritet och yttrandefrihet.”
Användarna ska verifieras genom ID för att motverka botkonton, mikrobetalningar till journalistik och partnerskap med medier och genom Blueskys öppna protokoll ska användarnas data kunna flytta mellan de båda plattformarna. W säger att de bygger på AT-protokollet, samma grund som Bluesky. Det betyder att interoperabiliteten inte bara är en princip, utan en startfördel: från dag ett ska W-användare kunna interagera med Bluesky-användare. När appen är live kopplas W alltså in i ett redan existerande nätverk med miljoner användare.
Lanseringen av ett europeiskt alternativ till X/Twitter är ett tecken i tiden. Vi är mitt i det skifte där politisk makt, ekonomisk makt och makten över information inte längre existerar parallellt utan är allt mer sammanflätade. När en enskild aktör kan vara allt ifrån distributör till annonsmarknad, identitetsförvaltare och opinionsbildare i ett och samma system, då har vi en privat offentlighet.
I München skärptes formuleringen till “botfritt” och vikten av att identifiera människor som användare i syfte att flytta makten tillbaka till människor, och samtidigt ge användare mer kontroll över både sin egen data och sitt flöde.
Inget exempel är så tydligt gällande den formens maktkoncentration som hur X har utvecklats. Det som en gång såldes in som ett öppet digitalt torg har med åren, och under Musks ledarskap, blivit en ideologisk megafon. Inte bara genom vad användare skriver, utan främst genom hur ägaren själv agerar som opinionsbildare med en enorm räckviddsmakt och redaktör i samma struktur. Och när det parallellt utvecklas funktioner på plattformen som gör att synlighet kan köpas eller hackas genom nätverk och beteendeoptimering. Då är det inte längre ett öppet torg. Det är ett system där budskap kan accelereras, köpas och kapas med ett sargat varumärke.
Demokratin är en trögrörlig maskin. Flödet en snabb motor. När den motorn styr maskinen förändras allt: vad som syns, vad som känns sant och vad som blir politiskt möjligt.
I ljuset av den här utvecklingen är det fullt rimligt att ”Europa” vill bygga alternativ.
W säger att de vill “ge algoritm-makten tillbaka” till användarna: att man ska kunna välja vad man vill se, till och med “bygga sin egen algoritm”, i linje med hur det redan fungerar i delar av Bluesky. Under betafasen vill de forma detta i dialog med användarna, vilket i bästa fall kan bli ett sätt att bryta idén om att ett flöde måste vara en och samma motor för alla.
Vi behöver verkligen fler aktörer bortom USA och Kina. Men det handlar inte bara om att flytta flaggor på serverhallar. Det handlar om styrning och villkoren för att vara uppkopplad utan att bli beteendedata, om hur användare skyddas mot koordinerade stormar och om rätten att tala och rätten att göra det utan att riskera allt.
Att fler och nya plattformar tar systemriskerna på allvar är angeläget. Vår data ska skyddas av lagar och inte enbart betraktas som en värdefull valuta. W uppger att datan ska lagras i Europa på europeiska servrar som ägs av europeiska företag, och nämner finska UpCloud som hostingpartner.
De ser ID-verifiering som ett effektivt sätt att minska mängden av bottar. De uppger att den känsliga ID-informationen ska ligga på användarnas egna enheter, inte hos dem, att de “inte är intresserade av ID-datan”. Det är ett viktigt löfte, men det är också precis här som transparens, oberoende granskning och konsekvensanalys måste börja: hur fungerar det i praktiken, och vad händer när något går fel?
Allt det där är riktigt bra ambitioner.
W beskriver en modell där journalistik ska kunna få del av intäkter via plattformen, tankarna förs naturligtvis till Spotify. Det är intressant, eftersom incitamenten alltid styr vad som får luft under vingarna. Men ambitioner måste bli strukturer och urvalsprocesser. Vem avgör då vilka publicister som blir “trusted”, och vad som räknas som kvalitet? Och hur mäts värde i en partner- och betalmodell utan att affekt och klick ännu en gång blir det som lönar sig bäst?
Affärsmodellen de beskriver är dessutom inte bara mikrobetalningar: det ska också finnas annonser, “ansvarsfulla”, enligt dem, och fler intäktsströmmar utöver det. Men just därför blir frågan om incitament ännu mer central: vem belönas, på vilka villkor, och vad premieras när plattformen väl ska bär sig ekonomiskt?
Och så governance-frågan. Vem fattar besluten när det blåser till, hur ser överklagandevägarna ut, och hur mycket insyn får användare, forskare och publicister i de bedömningar som i praktiken avgör räckvidd, trygghet och legitimitet? Klimatportalen We Don’t Have Time är största investerare och ägare, vilket ger projektet en tydlig koppling till hållbarhetsfältet, och kan säkert väcka frågan för många om vilken normlogik som blir styrande.
Och om verifiering blir normen behövs konsekvensanalyser som visar vilka som riskerar att stängas ute, och hur de som behöver offentligheten mest skyddas.
Men som alltid krävs det att vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.
För det första är ett europeiskt alternativ i sig inte automatiskt en demokratisk lösning. EU är inte ett enhetligt demokratiskt rum. Synen på pressfrihet, yttrandefrihet och statens roll skiljer sig kraftigt åt. Europeiskt kan stå för en riktning, men det är inte en garanti i sig.
För det andra är inte demokratins största problem att vi behöver en ny central aktör. Det är maktkoncentrationen som är det större problemet.
Ett nytt imperium, även ett europeiskt, är inte nödvändigtvis vad demokratin behöver.
Det vi behöver är ett levande ekosystem.
När Tim Berners-Lee 1989 presenterade ett förslag för webben föreställde han sig öppna standarder, interoperabilitet och möjlighet att röra sig mellan tjänster. Webben som en allmänning, inte ett inhägnat territorium.
Att W vill använda sig av Blueskys öppna protokoll är ett steg i rätt riktning. Men frågan är alltid densamma: är portabiliteten på riktigt? Kan jag ta med mig alla mina relationer, min data, min historik, min identitet, eller är det en ny inlåsning fast under en annan flagg?
Och så den där avgörande frågan om anonymitet.
W vill verifiera människor genom ID för att komma åt botar och koordinerad manipulation. Det är begripligt och oerhört angeläget med facit i hand. Men samtidigt är integritet en förutsättning för demokrati. Rätten att kunna delta utan att riskera repressalier är central för alltifrån visselblåsare, minoriteter och andra utsatta grupper.
Går det att vara verifierad människa internt men pseudonym utåt? Det vill säga att plattformen vet att jag är en verklig människa utan att hela världen behöver veta vem jag är?
Om svaret är ”nej” hos W riskerar de att bygga en lite finare plattform som ska locka europeiska makthavare och etablerade institutioner och missar att säkerställa att de som behöver offentligheten mest också kan få en röst.
Det är också värt att minnas vad som faktiskt var unikt med Twitter innan förfallet. Det faktum att människor utan röst kunde nå igenom när de behövde det som allra mest.
Under kriser, krig, katastrofer och skarpa nyhetslägen kunde en okänd människa nå ut. Journalister hittade vittnen och vice versa. Ibland spelade det mindre roll vem du var, det viktiga var vad du visste i stunden. Den och andra funktioner var inte alltid perfekta. Den byggde på friktion, var levande och kunde rädda liv. Under skogsbränder, jordbävningar och skolskjutningar.
Det var i praktiken en global krisinfrastruktur, byggd av människor snarare än av myndighetslogik.
Och friktion var på den tiden inte bråk för bråkets skull. Friktion var när olika perspektiv faktiskt kunde mötas, när påståenden prövades, när makt kunde bli bemött i realtid och människor höras i utsatta situationer. Det var en del av demokratins syre.
Och det är något helt annat än det vi lever med nu, den affektiva polariseringen. Om friktion handlar om prövning handlar affekt handlar om lagkänsla och fiendebilder. När flöden belönar det som triggar snarare än det som prövar försvinner friktionen och ersätts av en belöningslogik för affekt. Och då blir det svårare att hålla ihop en gemensam verklighet.
Frågan är om den typen av globalt, friktionsfyllt torg ens är möjligt eller ens efterfrågat i dag. Kanske är det just det W:s lanseringsstrategi antyder: att den öppna, organiska internetfasen, den vi för 30 år sedan trodde skulle få växa fram, håller på att ersättas av en säkerhetsfas. När plattformar blir geopolitisk infrastruktur blir offentligheten också en säkerhetsfråga.
Och här blir lanseringsstrategin i sig en signal. W beskriver en uttalat dubbel rörelse: top-down och bottom-up. När appen är redo vill de få europeiska politiker att posta hos dem, gärna före att de gör det på X, samtidigt som väntelistan ska växa via människor som bjuder in sina nätverk. De återkommer också till att Europa måste sluta reagera långsamt: “inte en vitbok till, inte en ny lag – vi behöver vara snabba, ringa samtal och göra saker.”
Det märks redan: vi rör oss mot mer reglering, mer riskmedvetenhet och mer säkerhet. Användarna å sin sida lämnar öppna flöden till förmån för mer kommunikation i slutna forum och mer hyperlokal kommunikation. Samtidigt ser vi en växande technationalism: Europa bygger sitt, USA sitt, Kina sitt. Fler slutna rum. Fler regionala lösningar. Färre globala mötesplatser.
Även om W vill vara just en sådan global mötesplats är kanske tiden för plattformar som samlar ”alla” helt och hållet förbi. Kanske är fragmenteringen redan ett faktum.
Det handlar hur som helst inte om att vinna mot plattformarna. Det handlar om att skydda människor och deras säkerhet, deras autonomi och deras möjlighet att bli hörda. Och att säkra en mångfald av alternativ så att ingen enskild infrastruktur äger samtalet.
W kan bli en del av det svaret. Ett europeiskt bidrag till en mer balanserad digital maktstruktur. Ett försök att tämja systemrisker utan att styra åsikter. När W säger “byggt i Europa för världen – för en liberal, demokratisk värld” är det mer än en slogan. Det är ett försök att dra en normativ gräns: att den digitala offentligheten inte ska styras av auktoritära reflexer, ägarnas nycker eller flöden som premierar misstro. Och att kontroll över data och algoritm inte ska ligga hos plattformen, utan kunna förhandlas tillbaka till användaren.
Men en plattform i sig förändrar inte den större maktordningen.
Det som avgör är om vi fortsatt bygger och utvecklar för interoperabilitet, pluralism och verklig rörlighet eller om vi bara flyttar koncentrationen.
Det är där W kommer att prövas: inte i sina löften, utan i sin konstruktion när det blåser.
Den stora frågan är därför inte alls om W lyckas konkurrera med Elon Musk och X.
Den stora frågan är om vi klarar att bygga en digital offentlighet som är värd en demokrati. Där ansvar, insyn och mångfald inte är marknadsföring, utan praktik.
Brit Stakston är medgrundare till reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
Foto: Utsikt över människor och duvor på ett torg i Milano 2017, Anton Matwan.
