Analys om Eritrea

Den nya eritreanska ungdomsrörelsen laddar för en vecka av protester – men vad vill de blå?

Under de två senaste åren har en eritreansk ungdomsrörelse runt om i västvärlden utmanat Eritreas regim och attackerat eritreanska festivaler. Det är en splittrad opposition utan central ledning eller politiskt program, men det som förenar dem är att de vill återta sina liv, avsätta Eritreas president och införa en demokratisk konstitution.

Av Donald Boström 21 juli, 2024

Fram till 2022 låg Eritrea i krig med främst yttre fiender, idag har landets ledning en växande rörelse av ungdomar mot sig som under parollen ”den blå revolutionen” siktar på en revolution inifrån.

Samtidigt som årets eritreanska kulturfestival går av stapeln i Järva nästa helg uppmanar återigen den nya ”blå revolutionen” personer att ta sig till Järva under perioden den 25 – 28 juli för att protestera.

Den första gången den blå rörelsen fick rubriker var under augusti 2022 i Giessen, Tyskland. Då ledde protester mot en festival liknande den svenska på Järvafältet, till våldsamma konfrontationer med polisen och arrangörerna. Polisen rapporterade om skador på 33 personer, inklusive 7 poliser.

En liknande våldsam protest ägde rum ett år senare, i juli 2023. Då sattes cirka 1 000 poliser, vattenkanoner och helikoptrar in för att kontrollera demonstranterna. Därefter gick en våg av protester och attacker genom många länder i väst, Tyskland, USA, Kanada, Israel och i Sverige och Järvafältet. 

De samordnade attackerna på eritreanska festivaler har samtidigt väckt debatt om sådana handlingar tjänar till att stärka eller försvaga oppositionens sak, Dejen Kesete som är eritreansk aktivist och talesperson för oppositionen i Sverige har landat i att våldet varit skadligt.

– Det som hände förra sommaren på Järvafältet var fruktansvärt. Sådant får inte hända. Men hatet, fruktan och frustrationen var för stor, när stenen väl sattes i rullning gick det överstyr. Det var inget som var organiserat, det blev en organism som började leva sitt eget liv tyvärr. Det var djupt beklagligt. Det är Eritreas regim som styrs av dödligt våld, vi ska tvärtom, driva en fredlig opposition, säger han.

Den nya ungdomsrörelsen för ett demokratiskt Eritrea beskriver han som en spontan rörelse utan egentlig ledning som startades i sociala medier ”i ett sorts Tik Tok-kaos.” 

– Vi är inte välorganiserade men har nu börjat få kontakt med alla andra globalt. Eritreanska ungdomar över hela världen har fått nog, vår prioritet är att informera så att våra aktiviteter och budskap når fram till medborgarna i Eritrea.

Informationen om rörelsen aktioner sänts via satellitkanaler som sänder in i Eritrea. 

– I Eritrea har det börjat synas ord som ”frihet” och ”Malay” (den blå revolutionens fana) sprayat på väggarna i huvudstaden Asmara. 

Dejen Kesete berättar att rörelsen främst består av den stora grupp ungdomar som nyligen har flytt ut ur landet under mycket svåra omständigheter, där flera har dött eller fängslats på vägen. 

Själv lyckades han fly ut ur landet till ett flyktingläger i Etiopien 2014. Han hade planerat flykten långt tidigare men någon skvallrade för säkerhetspolisen varvid han fängslades. Två veckor efter att han släpptes gick han ensam över gränsen och hamnade i ett flyktingläger i Tigray i 4 år och 7 månader innan han kunde fly vidare mot Sverige. 

– Det vi vill är enkelt och självklart. Vi vill ha tillbaka våra liv, demokrati, rätten till flera partier och yttrandefrihet. Vi vill inte bli fängslade för att vi har en åsikt, regimen är extremt känslig för personer med egna åsikter och straffar dem hårt. Vi vill få röra oss fritt i vårt eget land, bestämma själv vad jag vill utbilda mig till, inte regimen. 

Precis som de flesta av de blå aktivisterna är Dejen Kesete född efter Eritreas självständighet. Under uppväxten har han upplevt ständiga konflikter och krig med grannländer som Jemen, Djibouti, Etiopien och Sudan. Trött på att befinna sig i ett ständigt konflikttillstånd och längtar han efter ett normalt liv.

Det tragiska med situationen i Eritrea menar han är att landet går bakåt, inom nästan alla områden.

– Vår diktator är en krigsherre och hans lösningar är alltid våld och krig, och så länge han håller oss i krig har demokratin och landet ingen chans. 

Dejen Kesete tror att hälften av svensk-eritreanerna stödjer rörelsen och att hälften står bakom regimen. 

– Men det är omöjligt att säga hur förhållandet egentligen är eftersom det medför stora konsekvenser att inte visa sig lojal. Bara att förlora sina privilegier räcker, men förutom att du själv kan råka illa ut så straffas dina nära och kära i hemlandet. Vi känner alla till många som är tysta och gör sin plikt, men inget hellre vill än att presidenten störtas. 

För honom är det en gåta hur människor i Sverige kan stödja dagens Eritrea och ”om de tycker det är så bra i Eritrea” varför bor de då i Sverige? 

– Men det finns förklaringar. En viktig förklaring är att man tror att västvärlden vill upplösa Eritreas självständighet och därför sluter man sig runt landets ledning i försvar för oberoendet. En annan förklaring är att man av det skälet är rädd för att bli anklagad att för vara förrädare om man har kritik. Ytterligare ett skäl att värna Eritrea är för att så många tragiskt dog i kampen för befrielsen, det får inte ha varit förgäves. Det finns till och med de som tror att demokrati i Eritrea innebär att allt då blir som USA vill. 

Förutom att protestera mot festivalen och kräva demokrati arbetar rörelsen också med att uppmärksamma Migrationsverket på att flera av de eritreaner som söker asyl i Sverige uppgett att de ”är mot regimen” för att komma in i Sverige, men att de i själva verket ingår regimens ”Walata” grupp. 

– De kallas fjärde fronten, vars uppgift är att tysta regimkritiker. Vi kommer att arbeta för att uppmärksamma Migrationsverket på detta faktum.

Dejen Kesete känner sig säker i Sverige och även om de inte kommer åt honom så får föräldrar och syskon motta hot. 

– Många pappor, syskon, även minderåriga, har fängslats som straff mot de som haft kritiska röster. Något som kan komma att öka i takt med att oppositionen växer. Men ju mer de fängslar oss, desto närmare revolutionen, ­vi är inte rädda längre, säger Dejen Kesetes.

Även i Kanada, ett land med en stor eritreansk-diaspora, kokar det bland landets unga. Bara i Edmonton bedömer Napoleon Gaim att de är över 500 medlemmar. Han är en talespersonerna för oppositionen i landet.

– Vi är också en del av det internationella nätverket och vi lär av varandra, förklarar han.

Det nya med den här generationen är enligt honom att den i stort sett är opåverkad av tidigare splittringar inom oppositionen och inte längre ser på sig själva som passiva iakttagare. 

Napoleons far, Gherezgier Gaim, var en av Eritreas många hjältar, en väl ansedd eritreansk spion som greps av Etiopien under den långa kampen och satt fängslad under tio år. 

– Min pappa var lojal och trodde på ledningen och framtiden. Men 2004 såg han gamla vänner fängslas och att den demokratiska utvecklingen stannade av. Han började ställa frågor, om konstitutionen och om de fängslanden som gjordes. Det blev hans öde. Han förgiftades och avled på sjukhus. Jag fick inget veta förrän jag såg min fars begravning på tv. Då förstod jag, säger Napoleon Gaim.

Dagen efter han förstått att hans far mördats gick han till skolan som vanligt. Enligt honom är den ”blå revolutionen” ett rop på rättvisa. 

– Det är ungdomar som vill ha rättvisa mot en totalitär regim som kontrollerar staten, kyrkan och ambassaderna i de länder vi flytt till. Förtrycket är ett trauma, två procent av lönen går till staten och en stor del av det som skickas till släktingar tas av regeringen. 

Enligt honom är de flesta tysta och stödjer offentligt varje sig regeringen eller oppositionen.

– De är minst 250 miljoner dollar som inkasseras varje år från eritreaner i väst. Pengarna håller en regim vid liv som annars inte skulle klara sig själv, därför kan vi inte vara tysta, säger han. 

Tystnaden som förut rådde, beror enligt honom också på att man inte kan lita på någon.

–  Inte ens på din bror, det finns informatörer överallt, vi är lätta att infiltrera, vilket de gör också. Jag kan inte åka tillbaka och de har tagit mammas pass så vi kan aldrig träffas. I varje hem i Eritrea pratar man om diktatorns förtryck, men få vågar visa det i rädsla för att stämplas som förrädare, vilket innebär allvarliga konsekvenser. Jag har skyldigheten att säga sanningen även om det får konsekvenser för min mamma.

Efter utbildningen fick han jobb på landets försvarsministerium och han berättar att han då också förstod att det som hände hans pappa inte var en engångsföreteelse. 

– Jag fick insyn i hur kända generaler dödade våra egna soldater som straff.

Napoleon Gaims källor uppger också att i det senaste kriget, Tigraykriget, som startade november 2020, stupade 50 000 till 70 00 av landets ungdomar.

– Eritreas president kan bara krig, så länge han håller landet i krig han låta bli att implementera konstitutionen, han skulle aldrig överleva demokrati. 

Efter en tid bestämde sig Napoleon Gaim för att fly, ett beslut han idag funderat mycket på.

– Motståndet mot regimen har pågått i decennier. Undan för undan fängslas och dödas obekväma, diktatorn bryr sig inte om någonting. Jag var feg och flydde från mitt land. Andra stannade och försökte få de politiska fångarna släppta. 

Rörelsen för den blå revolutionen (Brigade N’Hamedu), har som symbol ersatt Eritreas nuvarande flagga med den tidigare blå flaggan. Aktivisterna ses ofta iklädda blå t-shirts och den blå färgen har blivit synonym med rörelsen. 

Flaggans historia kan sökas till det andra världskriget då den italienska kolonialmakten drevs ut från Afrikas Horn och en gemensam FN-plan upprättades 10 maj 1949. Avsikten var att ge Storbritannien förvaltarskap över Eritrea, men under samma tid brottades man med frågan om huruvida Eritrea skulle ingå i en federation med Etiopien eller inte.

Med tiden utvecklades flaggan till ett förenande emblem för eritreaner, och stod som den enda legitima representationen av eritreansk patriotism. På 1950-talet symboliserade Eritreas antagande av den blå flaggan (”FN-flaggan”), prydd med tre olivkvistar, enhet och önskan om självbestämmande. Den har historiskt sett förkroppsligat idealen för kampen för rättvisa, fred och frihet.

Men de två flaggorna orsakar även idag splittring inom oppositionen. Medan vissa uppfattar den nya fanan som ett avsteg från kampen för självständighet eftersom den representerar en förtryckarregim, betraktar den andra sidan den som en symbol för det som många offrade sina liv för.

Känslorna kring den nuvarande flaggan är starka, särskilt när det gäller den röda färgen, som symboliserar martyrernas uppoffringar, en känslomässigt laddad aspekt av Eritreas historia. I Eritrea har varje familj en martyr, vissa en, många två, och några fem eller sex martyrer från en och samma familj. 

Det är också just lojaliteten gentemot den trettioåriga kampen och det ledarskap som ledde den kampen och som kostat så mycket smärta för en hel nation, som många inom den äldre fightergenerationen tolkar som det viktigaste beviset på patriotism. 

Den unga generationen menar istället att de militära lösningarna har gått överstyr: att fortfarande skicka ut medborgarna till krig och död trettio år efter befrielsen är ett misslyckande och har gjort landet till en repressiv stat istället för ett land i utveckling och demokrati. De som är lojala med presidenten anklagar å andra sidan sina motståndare för att alliera sig med Eritreas fiender och förråda nationella intressen genom att förespråka regimskifte.

I Järva pågår redan förberedelserna inför årets festival för fullt. 100 personer arbetar med att bygga upp festivalen, alla arbetar ideellt. Alem Teklegiorgios som är ordförande i EFKF, Eritreanska Kulturföreningen som arrangerar den eritreanska kulturfestivalen på Järvafältet tycker att de som vill, fredligt kan demonstrera mot festivalen. 

– Alla har förvisso rätt att demonstrera mot festivalen, men vi menar att det inte bara är eritreaner som deltar i demonstrationerna utan även kader från det etiopiska partiet TPLF som anslutit från hela Europa, som har helt andra skäl att motarbeta Eritrea. 

Under anfallet mot festivalen i fjol så menar han att kan kunde höra att de som satte eld på tält och brände bilar pratade ”tigrinja med Tigraydialekt”. 

– 150 personer skadades av deras stenkastning. 50 svårt skadade, 30 med lättare skador och 60 lider fortfarande av psykiska traumaskador, säger han. 

I kulturföreningen som arrangerar festivalen ingår nio lokalföreningar från Stockholm, Uppsala, Örebro, Umeå, Motala, Göteborg, Norge och Danmark. Han bedömer att cirka 700 personer jobbar ideellt under styrelsen med allt från ekonomi och biljettförsäljning. 

– Vi anklagas för att få skattepengar från svenska staten, men vi har inte tagit emot en krona på 24 år, och vi attackeras för att samla pengar till Eritreas regim, men faktum är att vi inte skickar ett öre till Eritrea, säger han. 

Son bevis lyfter han fram att kostnaden för festivalen är 1,6 miljoner. 

– Vi hyr allt, ordningsvakter, staket, karuseller och toaletter etcetera. Intäkterna från kulturfestivalen är 2,1 miljoner. Överskottet går till nästa års festival. Den mat som lagas betalas av de lokalavdelningar som lagar och säljer maten. 20 procent av överskottet går till föreningarna. Resten går till vårt svenska bankkonto. Transaktionerna på våra konton är enkla att kontrollera, det förs inte över några pengar överhuvudtaget till Eritrea.

Vad gäller själva arrangemanget så trycker Alem Teklegiorgios på att samtliga beslut fattas bara arrangörerna ”i Sverige, inte av regimen i Eritrea”. 

Fjolårets våldsamma upplopp menar han skadar bilden av eritreaner. 

– Det här är en familjefest inte en politisk manifestation som stöd för en diktatur som de påstår. Men vi bjuder in politiker och diplomater från Sverige och från Eritreas ambassad. Vi bjuder alltid in en officiell representant från Eritrea för att många vill ställa frågor från allt rörande ekonomi till när de tänker släppa Dawit Isaak.

Enligt honom så har den blå rörelsen stöd av en minoritet av eritreanerna i Sverige.

– Oppositionen har sin grund i att ekonomin i Eritrea inte har förbättrats på trettio år och att folk inte får några pass. Därför flyr ungdomarna. Men jag tror att det vänder. Demokratin kommer att komma till Eritrea.

Donald Boström är fotograf och journalist. Han har i decennier bevakat utveckling på Afrikas Horn och skrivit för Blankspot om Eritrea, Etiopien men även om Ukraina och Ryssland. Läs fler av hans texter här eller på hans hemsida Donaldbostrom.com.

Av Donald Boström