Reportage om Skåne, Sverige, Verkliga Sverige

Biodlaren: Om allt går åt pepparn så kommer bina ändå hitta sin plats

Anders Jacobsson har varit biodlare i sju år och har idag ungefär 200 samhällen. Han refererar till sig själv som en av de sista stora entusiasterna vad gäller yrkesbiodling och tycker det är viktigt att dela med sig av sina erfarenheter. Ute i sitt hem i Jordberga berättade han om sin passion för naturens trädgårdsmästare.

Av Stina Zinsmeister 21 oktober, 2018

I en röd tegelbyggnad utmed grusvägen står Anders Jacobsson och visar upp biodlingens verkstad. Det doftar sött av honung och nyslipat trä och överallt står staplar med träramar som antingen ska lagas eller fyllas med vax. Han pekar på en snickarbänk där en av träramarna ligger och förklarar att det är en av de saker som hans elever får lära sig och göra på plats. Han plockar fram en burk honung och pekar på det vita mönstret.

– Vi lagrar vår honung i sex veckor, precis som gammal ost, säger han och skrattar. Jag vill att det ska vara rimfrost på den, då är det låg vattenhalt och hög kvalité.

Han beskriver sig själv som en väldigt nyfiken biodlare.

– Jag slutade jobba när jag var 56 för det har alltid varit min dröm att sluta jobba. Och att det sedan blev biodling var lite tillfället, ett intresse som väcktes.

Han läste två år på yrkeshögskolan för att bli biodlare och seden dess har det varit full fart.

Att lära sig tolka bina är det viktigaste för att lyckas som biodlare menar Anders Jacobsson. Bortsett från naturens svängningar är det svåraste för en biodlare att se till så att bina hela tiden mår bra. Är ett samhälle sjukt så måste det bort och då gäller det för biodlaren att kunna läsa av det i tid. Dessutom måste man hålla koll på att det finns mat i området så det räcker, att det inte finns saker i närheten som kan störa och att det inte blir för många bin på samma plats.

Inför årets alla årstider är listan lång på saker som ska hållas under kontroll.

När det kommer till bidöden anser Anders Jacobsson dock att människor har fått det hela om bakfoten.

– Först och främst, bidöden den existerar inte, inte det som folk tror är bidöden. Alla biodlare som är lite informerade skrattar åt det. Men kemikalier, det skrattar vi inte åt. Jag skulle vilja säga såhär att är det någon försvinner så är det vi människor före bina. Det är min personliga absoluta övertygelse. Om allting går åt pepparn så hittar ändå bina sin plats.

Det finns något som heter Colony Collapse Disorder vilket på svenska lite slarvigt översätts till bidöden. Colony Collapse Disorder kallas det fenomen där i princip alla arbetsbin plötsligt lämnar bikuporna vilket gör att samhället kollapsar. Varför de lämnar kuporna kan bero på flera olika saker så som parasiter, bekämpningsmedel, att de blir för många på en plats o.s.v.

– Om man nu säger det som man menar med bidöden, då har jag själv upplevt det, men det är inte bidöden.

Men jag har varit med om det som kallas kolonikollapser vilket beror på att bina inte trivs och därmed försvinner. Bina talar om för oss när saker och ting inte fungerar ordentligt och då drar de. Du kan flytta en ko, en häst eller en gris och bestämma att nu ska du vara här men det går inte med bina. De stannar inte på en plats bara för att du vill det.

För de vilda bina ser det dock värre ut, där finns det väldigt få kvar i Sverige idag och de har svårt att klara sig menar han.

Det finns idag ca 60 yrkesbiodlare i Sverige. Att bara producera honung är dock inte ekonomiskt hållbart menar Anders Jacobsson även om Sverige över lag har fått allt fler honungsentusiaster.

– Det finns en växande skara entusiaster inom vad jag skulle vilja kalla “honungskäkargänget” sedan jag startade för sju år sedan. De söker lokala produkter och vill ha mer speciella sorter och den gruppen blir allt mer tydlig vilket såklart är glädjande.

Förutom biodlingsverksamheten håller han i utbildningar ute i sitt hem Jordberga genom det han kallar Biskolan. Utbildningarna löper över ett, två eller tre år varav det tredje året ger gesällbrev. Det är den enda privata biskolan i Sverige och han hoppas på att Biskolan i framtiden ska kunna växa och expandera till andra delar av landet.

Han berättar att han ofta måste krossa en del rosa drömmar när hans elever inser hur mycket arbete som faktiskt krävs för att kunna ha en biodling som består.

Själva bina befinner sig ett par kilometer från Jordberga och bigårdarna är utspridda på flera olika platser. Var de står är egentligen en hemlighet och enligt Anders Jacobsson så avslöjar en biodlare aldrig var han eller hon ställer ut sina gårdar. Den här gången hade jag dock tur.

Vi hoppar in i en gammal blå Volvo som doftar vanilj och motorolja.

– Ja det är väl en sån här bil som man kanske borde undvika, säger Anders Jacobsson och skrattar till.

Han minns hur han tidigare pratat om att dåliga bilar förstör luften.

Vi lämnar grusvägen och åker förbi en stor åker som det är svårt att se slutet på. Han berättar  om vitklövern som ska odlas här och hur han har fått uppdraget att förse hela plantaget med bin. Han ser fram emot dagen då han förhoppningsvis kommer kunna tappa rader av burkar med fin vitklöverhonung.

– Jaha, nu körde vi fel med! Jag blir så entusiastisk när jag pratar om det att jag glömmer bort tid och rum, skrattar Anders Jacobsson innan han med stor vana gör en snabb sväng och åker tillbaka in på rätt väg.

Vad Anders Jacobsson önskade att människor förstod om biodling är att bina trots allt är väldigt känsliga. Känsliga för störningar, för väder och för människans alla påhitt. Stora tunga maskiner som rör sig i området kan på olika sätt skapa störningar som göra att bina flyger därifrån eller dör ut.

– Det effektiva jordbruket och skogsbruket går ju långt före mina bin, som är en del av min själ. Det jag skulle önska är lite mer kunskap. De redan frälsta behöver man ju inte nå utan det handlar om att få över alla de andra, säger Anders Jacobsson som jämför sin tillgivenhet till bina med känslan andra kan få för nyfödda lamm.

Han menar att får bara bina en chans så kan de verkligen fylla sin roll i ekosystemet.

– För bina finns här för att pollinera så vi kan få frukt och bär. För att naturen ska fungera, för att skogen ska fungera och för att fåglar och andra djur ska kunna fungera. Det är grunden för hela mänskligheten och naturens överlevnad att vi har bin, säger Anders Jacobson.

När det kommer till vår natur ser han situationen som långt efter akut men trots det talar han optimistiskt.

– Hotet mot bina är människans okunskap. Om vi bara lär oss mer om naturens villkor så tror jag att vi kan undvika en katastrof faktiskt, men det handlar om att vi måste bestämma oss för att inte utnyttja naturen så mycket som vi gör idag.

Trots att livet som biodlare ibland kan vara hårt så ser Anders Jacobsson stor glädje i det han gör och njuter av att ständigt lära sig nya saker om sina bin. Han berättar om glädjen han känner när han lyckas med sina drottningar eller när han lyfter på locket och känner att det doftar mentol och vet att äntligen har han fått lindhonung.

– Det är också fantastiskt kul och spännande att se binas integritet. Du kan absolut inte styra dem på något sätt, du kan inte träna dem, det är ett absolut krav att du förstår dem. Att du förstår vad som händer i kupan, vad som händer i naturen, och vad det är de hämtar hem. Den utmaningen tar aldrig slut för en biodlare.

**

Denna text är en del av Blankspots reportageserie ”Verkliga Sverige” som kommer att pågå under tre års tid. Läs det första kapitlet från Skåne här, och läs mer om ”Verkliga Sverige” här. 

Har du idéer eller tips till vår resa genom resten av Sverige så hör av dig och gå med i facebookgruppen för den här reportageserien.