När rapporten Unpaid Dept lades fram 2010 blev det startskottet för förundersökningen. Författaren Wesselinks vittnesmål blev ett tvådagarsdrama om sanning, politik och rättvisa.
Av Martin Schibbye 29 april, 2025
För rättens ledamöter, de så kallade rättsaktörerna i sal 34 är Egbert Wesselink ett av de namn som de hört omnämnas flest gånger under den nu över 200 dagar långa rättegången. Detsamma gäller titeln på den rapport som han arbetade med och som 2010 argumenterade för att 12 000 liv gick förlorade och 160 000 människor tvingades på flykt på grund av krigen om olja: Unpaid Dept.
Rapporten har kritiserats av försvaret för att vara baserad på felaktiga och partiska faktauppgifter och Wesselink själv har beskrivits som arkitekten bakom åtalet. Det var därför inte konstigt att stora delar av civilsamhället nu slutit upp för att lyssna på hans vittnesmål.
På åhörarplatserna satt forskare från Uppsala Universitet, PAX-anställda som följt med dagens vittne från Holland, Utrikespolitiska institutets tidningsredaktör, Civil Right Defenders rapportör och ytterligare ett stort antal åhörare.
På frågan om hur Kalla Faktas dokumentär påverkat kunde man kanske urskilja en något tystare stämning i de åtalades korridor. Men i övrigt var allt som vanligt. De båda åtalade var nu med på länk. Schneiter i blå skjorta och stålgrå slips och Ian Lundin i vit skjorta och mörkare slips. Båda satt i olika rum i vad som troligtvis är bolagets kontor i Genéve.
– Jag Egbert Wesselink, lovar och försäkrar, på heder och samvete att jag ska säga hela sanningen, inte förtiga, tillägga eller dölja något, inleder vittnet och så är förhöret igång.
Wesselink börjar med att berätta om sin karriär som politiker, universitetslärare och anställd hos fredsorganisation PAX. Det första oljebolaget han jobbade med var Shell och han beskriver ”en intensiv men strukturerad dialog” med företaget. När Shell engagerade sig i Sudan hamnade landet även på hans skrivbord.
– Detta ledde till att Shell gav upp sin affärsverksamhet i Sudan, säger Wesselink och berättar om hur de genom öppna konferenser och stängda möten uppvaktade Shell och informerade om riskerna med att arbeta i Sudan.
Åklagaren frågar därefter om vilken kopplingen är mellan fredsorganisationen PAX och ECOS, den koalition av kyrkliga och andra organisationer som gick under namnet European Coalition on Oil in Sudan. Wesselink beskriver att organisationen ECOS, började som en plattform av holländska NGO:er som var aktiva i Sudan.
– Det var organisationer som påstod att under de rådande omständigheterna så förvärrade oljeverksamheten lidandet i landet och uppmanade bolagen att lämna.
Wesselink beskriver sedan arbetet med att ta fram en strategi för en kampanj och ett manifest under våren 2001. Kärnan i kampanjen var att EU skulle bli hårdare mot Sudan.
– Vår målsättning var inte bara ett avbrott för oljeindustrin i Sudan utan också en mer meningsfull dialog mellan EU och Sudan. Sydsudaneserna sammanfattade EU:s linje som att ”alla era piskor är morötter.”
Wesselinks roll var att agera som samordnare för det här arbetet och i mars 2001 lanserades ECOS som ett paraply med PAX som samordnare.
– ECOS var inte en juridisk person, utan mer som ett projekt inom PAX.
Mellan 2001 och 2012 samordnade över 50 europeiska organisationer sitt påverkansarbete genom ECOS ”för en fredlig och socialt ansvarstagande” utveckling av Sudans oljeindustri.
Förklaringen till att åklagaren fokuserar så mycket på ECOS handlar om att det formellt är de som i juni 2010 publicerade rapporten Unpaid Debt, med den fullständiga titeln: The Legacy of Lundin, Petronas and OMV, in Block 5A, Sudan 1997-2003.
Åklagaren frågar också om kyrkan i Sudan var medlemmar i ECOS eller om de hade något inflytande över arbetet, vilket Egbert Wesselink nekar till.
– Nej, men det hölls ett möte varje år inom Sudans ekumeniska forum, där kyrkorna både för söder och norr, träffades tillsammans med andra organisationer.
Eftersom ECOS arbetade ”å andras vägnar”, förtydligar Wesselink att det då alltid måste bygga på att människor ”ber om hjälp”.
– Så detta forum blev mycket viktigt för oss att delta i, för att berätta vad vi hade gjort och förankra våra aktiviteter, förklarar Wesselink.
Han förtydligar att ”de inte tog några instruktioner” men försäkrade sig om att de var accepterade av människorna de arbetade för.
På frågan vad de baserade sina slutsatser på: att oljan hade en negativ inverkan, svarar Wesselink att det var Harker-rapporten som var startskottet för verksamheten.
– Jag hade också träffat familjer i Nederländerna från områdena som berättat att de skulle tömmas och att det inte fanns någon möjlighet för dem att återvända. De hade inte kommit till Nederländerna för att det var kul, säger Egbert Wesselink.
Vid tiden lanserade de först en kampanj med namnet ”Fred först” men den föll platt, istället fokuserade de på oljeindustrins roll i landet, genom samtal med Shell, Total och olika banker försökte de få bolagen att anta nya etiska koder vilket en del också gjorde.
Wesselink lyfter också fram att själva fredsavtalet från 2003, kom att innehålla skrivningar om oljans roll och formuleringar kring att drabbade av oljeexploatering hade rätt att få kompensation och ersättning. En ersättning som skulle betalas ut av regeringen och oljebolagen.
Men det fanns också en oro över att kyrkan och civilsamhället i Sudan inte själva skulle vara starka nog att driva detta – mot en industri som var ointresserad.
– Vi arrangerade därför en konferens i Juba 2006, för att diskutera framtiden för de här frågorna.
Den nederländska fredsrörelsen PAX har sedan dess fortsatt att arbeta för ersättning för de människor som drabbades i Sudan/Sydsudan även om själva Ecos som projekt dog ut kring åren 2011-2012.
Första gången Wesselink besökte Sudan var 2004 då han deltog på en fredskonferens i Upper Nile för att lyssna på berättelser om övergrepp i området.
Innan dess hade han läst den litteratur och de rapporter som fanns, om regimens beskaffenhet.
– Genom dem förstår man att Al-Bashir kom till makten genom en kupp och att det var en islamsk regim som bedrev ett inbördeskrig och som inte hade allas bästa för ögonen, säger Egbert Wesserlink.
Bakgrunden till att åklagaren ställer frågan är att bilden av 1990-talets Sudan i förhören med de åtalade varit diametralt annorlunda.
Åklagaren frågar sedan om vilka kontakter Egbert Wesselink har haft med oljebolag under åren och han förklarar att det finns en rad dilemman som alla ställs inför som är aktiva i Sudan. De flesta företagsledare han mötte erkände att det fanns ”gråzoner och utmaningar”.
– Men (Lundinbolagets CSR-ansvariga) Christine Batruch skilde ut sig, hon såg inga problem och visade väldigt lite intresse för situationen vad gällde de mänskliga rättigheterna, säger Wesselink och menar att hon hade påverkats av propagandan från Sudan.
Ett bevis på det menade han var att hon ”ignorerade uppgifterna om fördrivningar och övergrepp” något som vid den tiden fanns dokumenterat i bland annat Harkerrapporten.
– När jag uttryckte saker som enligt mig var allmängods, så blev det en obekväm och konstig stämning och jag hade inga sådana problem med Petronas (ett annat oljebolag) säger Wesselink och menar att Batruch var en person som kombinerade ”både riktig ignorans och avsiktlig brist på kunskap”.
Om man inte var ”överens om basfakta” var det omöjligt att ha en dialog kände han. Dessutom kände Wesselink att hon gav uttryck för ”propaganda som att alla strider hade med stamkonflikter att göra”.
– Detta var ett eko av vad den sudanesiska regeringen framförde. Att prata med henne var som att prata med en politruk från Sudans regering.
Lundinbolaget var enligt Wesselink heller inte intresserade av att ha den typ av möten som PAX hade haft med Shell för att diskutera etiska riktlinjer och oljebranschens effekter. Möten där även kyrkliga företrädare var med och personer som inte hade kopplingar till SPLA.
– Lundin svarade inte på inbjudan, så i praktiken tackade de nej, minns Egbert Wesserlink.
Inte heller fick han något svar när han informerade Batruch om att drabbade enligt fredsavtalet skulle kompenseras.
Samtidigt som Wesselink drev frågan så klev Carl Bildt både in i Lundinbolagets styrelse och i den arbetsgrupp som Amnesty hade satt upp för att näringslivet skulle diskutera mänskliga rättigheter med civilsamhället.
– Jag såg det som en stor risk för Amnesty, att de via Carl Bildt skulle kopplas ihop med bolag som anklagades för allvarlig brottslighet. Jag ansåg att de inte borde jobba med Lundin.
Wesselink minns med förvåning att när han påtalade detta för Amnesty så fick han ett långt svar av Carl Bildt där Bildt argumenterade för att bolagets blotta närvaro bidrog till att förbättra de mänskliga rättigheterna och skapa fred.
– Jag ansåg dessa argument vara ouppriktiga och grundlösa, de motsade allt som vi visste.
Ett annat bolag han hade kontakt med under åren var österrikiska OMW som var med i samma konsortium som Lundin under åren i Sudan. Den bild han fick av kontakten under 2002 var att de inte var särskilt nöjda med vad de fått se av verksamheten i block 5A.
– De kände att de hade fått en rentvådd bild av verkligheten och att de därför bad konsulterna inom Control Risk Group att göra en egen bedömning av situationen, vilket är underligt med tanke på att det är ett säkerhetsbolag och inte en organisation som jobbar med mänskliga rättigheter.
Men även om de saknade kompetens inom MR så lyfter Wesselink fram att bolaget OMW efter att ha läst rapporten försöker få till ett avbrott av vägbygget till Leer på grund av ett uppflammande våld, men att de sedan ”vikt sig under starkt tryck från Sudans regering.”
Åklagaren går länge som katten kring het gröt och frågar om allt utom själva rapporterna som Wesselink var med och tog fram. Men strax före lunchpausen kommer frågorna in på rapporten ”Depulating Sudan” och den fältresan som föregick publiceringen.
Wesselink beskriver hur det var en liten grupp med Diane de Guzman, Julie Flint och han själv som började planera för den.
– De Guzman var känd som en noggrann och exakt forskare, utan några som helt sympatier för några av parterna inblandade i kriget.
Att frilansaren Julie Flint åkte med menar Wesselink har sin bakgrund i att de behövde bildmaterial.
– Det var ett problem från kriget att få fram rörlig bild från ett område som var en stor ”no go zone,” därför åkte hon med.
Allt finansierades via bidrag från ECOS och Wesselinks bild är att både Guzman och Flint kände till regionen, logistiken och hur man skulle få en flygstol på flygplanen som flög in med humanitärt bistånd från Kenya.
– De flög in till södra delarna av Nhialdo i februari 2002 där de intervjuade och bevittnade kraftfulla attacker mot den rätt stora orten. De såg explosioner från artillerigranater och de såg röken stiga upp från brända hyddor och de intervjuade människor som berättade om attackerna som genomfördes av den sudanesiska armén.
Enligt Wesselink ser man på bilderna att människorna de mötte var traumatiserade och hade flytt.
– Julie Flint hade en kamera med sig och vi gjorde en kort film på tio minuter, en film man fortfarande kan se på Youtube. Vi distribuerade även filmen via ECOS-nätverket.
Själva rapporten skrevs sedan av Wesselink själv efter Diane de Guzmans anteckningar och inspelade intervjuer.
– Jag satte ihop allt till en sammanhållen rapport där jag la till historisk bakgrund och utvärderade från högre nivå det hon såg och hur det relaterade till tidigare besök. Jag gjorde kapitelindelning och skrev ett förord och slutsatser.
Wesselink beskriver hur rapporten skickades fram och tillbaka mellan honom och Diane de Guzman innan publicering.
På frågan om rapporten också innehåller andra källor än denna resa så förklarar Wesselink att Diane de Guzman även hade gjort resor längre österut och att intervjuer och fakta från den resan kan ha varit med.
– När det gäller parternas beväpning och intäkter så kan jag ha använt även andra källor, som Human Rights Watch, säger Wesselink.
Efter lunch är alla åhörarplatser fulla med ett 20-tal poeter från Jakobsbergs folkhögskola. För första gången står en av Tingsrättens vakter och kontrollerar att ingen använder sin mobil. Men, de flesta av poeterna sitter med papper och penna och antecknar när Wesselink berättar att han aldrig fick intrycket av att Lundinbolaget ville att den del av fredsavtalet från 2003, som rörde kompensation skulle förverkligas.
– Bolagen var aldrig intresserade av att göra oljan till en del av fredsavtalets framgång, säger Wessrlink och förklarar att han och ECOS fick i uppdrag att övertyga oljebolagen så att de skulle förstå att de skulle kompensera de drabbade.
Wesserlink minns att Sydsudans justitieminister vid tiden sa att ”om det finns drabbade” så får de ta upp sina saker i domstol.
– Det blev startskottet för Unpaid Dept, förklarar Wesselink och säger att det nu förutom ”god uppförandesed” handlade om att skulden skulle betalas av oljebolagen.
PAX började nu också arbeta med att bedöma de ekonomiska skadorna åsamkade under åren och sedan lobba mot företagen för att betala dessa kostnader.
Själva rapporten Unpaid Dept blev klar redan 2008 och då skickades en kopia till Lundinbolaget. Svaret som kom från advokaterna menade att rapporten innehöll ”falsk information som skadade bolaget”.
– De sa att vår avsikt var att åstadkomma skada och att de skulle söka kompensation för den skadan, detta är ett standardsvar från företag som inte vill lösa situationen utan slåss, argumenterar Wesselink.
Svaret orsakade dock en del panik bland de som var involverade i själva rapporten berättar han, men bland de som inte var rädda för att bli dragna inför rätta fanns en liten grupp som nu gick vidare genom att anställa en advokat.
– Konsekvensen blev att rapporten nu också blev mer juridisk. Det i sin tur kan vara orsaken till att vi sitter här idag, säger Wesselink och menar att Lundinbolagets hot om stämning ledde till en skarpare rapport.
En brittisk expert gick igenom rapporten och är man inte jurist så ser man inte skillnaden men den är enligt Wesselink stor.
Utanför sal 34, under pausen, sammanfattar Wesselinks Lundins agerande 2008 som ett fundamentalt misstag.
– If you draw the sword…
Unpaid Dept-rapporten är med andra ord lite som Lundinfallets Big Bang.
Begynnelsen.
Egbert Wesselink beskriver att hans egen roll i framtagandet och juridifieringen av rapporten handlade om att gå igenom Talismanprocessen i New York, en rättsprocess mot ett annat oljebolag i grannblocket, och allt material från den rättegången som rörde block 5A.
– Mycket i den rättegången handlade inte om Talismans områden utan det var flera vittnen i den som bodde i block 5A, förklarar Wesselink.
Åklagaren frågar därefter om ett specifikt påståendet som försvaret lyft: att en del av bilderna i rapporten som påstås vara från Riel i Thar Yath i själva verket skulle vara från en annan plats med samma namn, Riel i Mankien.
– Jag har ofta frågat bolaget vad som skulle vara fel i rapporten och aldrig fått något svar, men till försvarets heder så kan de ha hittat en glitch i rapporten, en felaktighet och om så är fallet: grattis – men jag skulle skämmas om de hade rätt.
Wesselink säger också, att med det sagt, kan han ha blandat ihop de två bilderna på ”Riel” – men att han inte vet.
– Jag tror dock inte det påverkar rapportens tillförlitlighet.
Åklagarna frågar sedan om de ”utredningsresor” som görs till block 5A under 2009 och vad syftet var med de resorna, vilka som gjorde dem och hur de utfördes?
Wesselink berättar att syftet med resorna var att utvärdera skadorna i olika områden och att det skedde i samarbete med Sudan Council of Churches i förhoppningen om att bolaget skulle erkänna dem.
Om det inte skedde skulle informationen delas med kommittén som utvärderade fredsavtalet och i vilken det ingick personer från bland annat Norge och Sverige.
– Som ett tredje alternativ funderade de på att lämna in en civilrättslig stämning till en domstol i Sudan eller Sydsudan, förklarar Wesselink.
Han förklarar också att man inte bara kunde åka någonstans och ”börja ställa frågor om olja” eftersom det var politiskt känsligt. Hans roll var därför att resa ner för att söka stöd för detta arbete hos de lokala hövdingarna.
– Forskare och akademiker gick sedan ut i byarna, med hövdingarna som möjliggörare och frågade om vad som hände under ”oljekrigen”, vilka skadorna var och hur och vad byborna visste om vad se sett och vad som hänt.
De tre frågorna var ”när angreps byn, ”av vem” och ”vilka var skadorna” samt en fråga om hur de visste att det som de berättade hade hänt.
– I södra Sudan är hövdingarna, ungefär som ett mänskligt arkiv på två ben, de har i sig arkiverat händelser, kunskaper om det lokala samhället och deras redogörelser är ytterst tillförlitliga och de har ett fantastiskt gott minne, säger Wesselink.
Under detta arbete så var det viktigt menar Egbert Wesserlink, att ”hantera förväntningar” därför sa de upprepade gånger att det inte fanns någon mekanism på plats för att betala ut ersättningar.
– Resultatet blev långa, långa listor med namn på byar, namn på de döda, datum för attacker, vem som angrep, döda kor, stulna kor, dödade djur av andra sorter, men inget av detta användes tyvärr i rapporten. Det behövdes inte och tyvärr så gjorde inte heller kyrkorna i Sudan någon uppföljning av detta.
Även om Wesselinks arbete med att samla in dokumentationen aldrig kom att användas blev han tidigt en person som hördes i den svenska förundersökningen.
Wesselink berättar att han före dagens förhör, hörts av svensk polis två gånger och även varit i Sverige för ytterligare två möten med åklagarna. Däremellan har det varit ”en del mailväxling”.
Han beskriver också att krigsutbrottet i Juba, i december 2013, när den nya nationen Sydsudan kastas in i ett inbördeskrig som pågår fram till 2018 omöjliggjorde det för svensk polis att utreda brott i landet.
Det i sin tur fick honom att fundera både på möjligheterna för Nuer-befolkningen att vittna – då de var särskilt utsatta under kriget.
– Vi träffade polisen tidigt 2014, men de var som musslor de sa ingenting, men vi föreställde oss att de behövde vittnen som de nu inte skulle ha tillgång till, så vi frågade polisen om vi kunde hjälpa till. Men vi fick inget ja som svar, men vi fick inte heller nej.
Wesselink beskriver att det var liknande svar de fick av åklagarna att ”det står er fritt att delge Åklagarmyndigheten sådan information ni kan ha – som kan vara utredningen behjälplig.”
Tiden gick och de bad om möten med Magnus Elving som inte realiserades.
– Vi frågade då, om vi hittar folk som kunde vara användbara som vittnen hur ska vi då gå tillväga?
Svaret de fick var att de ”inte bör intervjuas av någon annan än polisen och att de inte heller ska ges några råd eller guidas i någon riktning”.
Wesselink berättar att han antog att åklagarna ändå behövde vittnen som upplevt krigsbrott och som ville och var beredda att tala om dem.
– Vi hittade också en journalist, Moses, som verkade accepteras av båda sidor av det då pågående inbördeskriget (Salva Kir och Riek Machar) och vår ambition var också att hitta förövare från olika miliser.
Wesselink berättar att Moses anställdes för att hitta vittnen och förövare – i flyktinglägren i Kenya, Uganda och Etiopien.
Tillsammans med Petter Bolme intervjuade de Moses innan de bestämde sig för att anställa honom.
– Instruktionerna till honom var stränga och strikta, han skulle bara anteckna namnet på personen, kontaktuppgifter, yrke och om personen skulle vara beredd att vittna. Han skulle inte fråga, eller ens låta personen berätta om detta, vi var akut medvetna om att det var polisen som var de första och enda som skulle höra vittnena.
Moses presenterade sedan flera listor med namn från läger i Kenya, Uganda, Khartoum och flera andra platser. På en lista fanns 54 namn.
– Men endast en av dessa personer, angivna på listorna, blev till slut ett vittne som åklagaren använde sig av i detta rättsfall. Detta visar vilket totalt misslyckande dessa ansträngningar var då vi inte hittade vittnen som var av intresse för åklagarna, säger Wesserlink.
Efter att rapporten Unpaid Dept publicerats så kommer Wesselink i kontakt med fler personer i Sydsudan som nu vill ha en egen roll och en röst i det fortsatta arbetet. En av de organisationerna är Leech Victim Voices.
– De hade ju varit utsatta för brott och detta är ju deras rättegång, säger Wesselink och förklarar att eftersom dörrarna var stängda både till bolaget och inom det nya landet Sydsudan blev resultatet att gå på en juridisk offensiv.
Wesselink beskriver hur han var med på ett möte i maj när organisationen Leech Victim Voices bildades 2016 i Juba för att kräva kompensation.
– Deras anspråk publicerades på vår hemsida (PAX) och under 2017 informerade jag även aktieägarna på Lundins årsstämma om dessa krav.
Men redan 2013 fick Wesserlink ett brev från bolagets jurister där han uppmanades att ”tänka igenom” hans offentliga uttalanden, då bolaget planerade att försvara sig i rätten.
– Juridiskt sätt fanns det ingen strategi kopplat till skrivelsen till årsstämman, men det handlade om gottgörelse och det som varit karaktäristiskt för alla offer är att det aldrig handlat om pengar utan om rättvisa. Det handlar om sanningen och att om sanningen ska uttalas.
Schneiters advokat Per E Samuelsson bryter in och påpekar att vittnet nu mest ”håller tal” och inte svarar på frågorna.
Men rättens ordförande Zander, uppfattar det inte så, utan låter åklagaren fortsätta med förhöret.
Wesselink berättar därefter om att han också informerade åklagarna kring 2016 om att målsägande Andrew Jagei som varit radio-operatör, trots de hot han fått för att ”byta sida” ville stanna i Juba då han hade sin familj där.
– Men när hans granne dödades, var han rädd för de som låg bakom hoten och han trodde att han själv stod i tur och var den egentliga måltavlan för morden, så han kände sig tvingad att lämna Juba.
Wesselink säger att de på PAX inte visste hur de skulle hantera situationen, men att de hjälpte till, tillsammans med Petter Bolme, så att Andrew kunde lämna Sydsudans huvudstad.
– Det här var omskakande för honom, eftersom det här steget innebar att han fick klippa bandet med hela sitt liv.
Wesselink berättar att de även senare mottog liknande uppgifter om hot och att kollegor till Jagei nu berättade om hot mot dem från personer som agerade på uppdrag av Lundin.
– Fler och fler personer hörde av sig med berättelser om hot och även om vi inte kunde bedöma risken, annat än vad de uppgav för oss, så trodde vi inte det var påhittat eftersom de var beredda att lämna sina gamla liv bakom sig.
Uppgifterna om hot samlades in och andra organisationer i Östafrika som jobbar med hot mot människorättsförsvarare aktiverades som såg till att vittnen säkrades.
– De flyttades till platser och städer där personerna som agerade på uppdrag av Lundin inte kunde komma åt dem.
Uppgifterna om hot och skrämsel kommunicerades sedan till myndigheter i Sverige och därefter till målsägandebiträdena när åtalet väcktes, berättar Wesselink som också träffade flera av de utsatta.
– Leech Victim Voices organiserade en rad möten och vi underlättade dessa genom att ordna resor till exempelvis Entebbe 2018 där flera före detta anställda av Lundinbolaget upplevt hot.
Det sista som sker är att målsägandebiträdet Percy Bratt ställer ett antal frågor till Wesserlink om rättskulturen i Sydsudan.
– Den rättsliga kulturen i Nuerkulturen är lik vår, men skiljer sig på en punkt då de eftersträvar försoning istället för hämnd, förklarar Wesselink.
Om någon inom Nuerkulturen ”erkänner skuld” så behöver de också göra en gest, som att erbjuda ersättning och gottgöra den som skadas.
– Det är svårt för någon från Nuerkulturen att förstå att det kan finnas ett brottmål som inte inbegriper gottgörelse och kompensation. Det innebär inte alls att de drabbade är motiverade av materiella hänseenden utan de söker rättvisa.
Wesselink menar att målsägandena i processen fått betala ett oerhört högt pris genom att säga sanningen.
– Det övergripande påståendet i det här målet (från försvaret) är att målsägandens utsagor mer är SPLA-propaganda än sanningen.
– Jag förstår inte hur det skulle fungera, i rapporten finns uppgifter om att Sudans regering angrep byar som hålls av miliser allierade med regeringen, vore det SPLA-propaganda, hur skulle det fungera?
Wesselink menar också att man inte ska ”överskatta” SPLA eller SPLM:s politiska gren, som drevs framåt av armén.
– SPLA var en militär operation och de hade inte politiska kommissarier som kunde kontrollera människors tankar. SPLA var också en mix av olika politiska linjer.
Wesselink menar också att SPLM inte hade samma linje som andra Nuerledare att oljebolagen skulle lämna fram tills de blir fred och då vara välkomna tillbaka.
– SPLM:s position var mer militär, och de menade att intäkterna från oljeutvinning skulle delas, samt senare att oljeinstallationerna var legitima militära mål.
Wesselink frågade sig hur SPLM, utan en politisk organisation på plats, skulle kunna indoktrinera de som precis fått sina byar nedbrända, att ljuga.
– Jag begriper inte den här tanken, säger han.
Wesserlink lyfter också vad en säkerhetschef sa, som arbetade norr om Lundins område att den strategi som den sudanesiska regeringen hade var att skapa en ”buffertzon” på vardera sida om vägen som Lundin byggde.
– Denna zon skulle se till att det inte fanns någon permanent mänsklig närvaro i dessa zoner och det var också det som rapporterades och det som den sudanesiska regeringen åstadkom.
Wesserlink poängterar också att bolaget under den tid inte var ”operativa” vilket innebar att de inte har sitt eget folk på plats på marken.
– Det antyds att de inte gjorde något, men det var inte fallet, för under de perioder då de inte är verksamma så bygger deras underleverantörer en väg till Rubkona från Thar Yath.
Dagen efter är det så dags för vad som på juridiska kallas för motförhör. Det inleds med att advokat Per E. Samuelsson frågar Wesselink vem som egentligen låg bakom den polisanmälan som lämnades in gällande misstänkta folkrättsbrott kopplade till Lundin Oils verksamhet i Sudan?
Vittnet förklarade att det inte var ECOS som polisanmälde, och att det inte heller var organisationens avsikt. Istället hade de hoppats på att överlevande från södra Sudan själva skulle lämna in en anmälan efter att rapporten presenterats. Enligt vittnet var det Sten de Geer som slutligen gjorde en anmälan, baserad på en bok han sammanställt.
Schneiters advokat Per E Samuelsson visar då upp en handling – en polisanmälan från den 17 maj 2010 där Percy Bratts advokatbyrå vill att en utredning inleds om misstänkt folkrättsbrott – en av bilagorna som anges är Eggberts rapport Unpaid Dept.
Anmälan är adresserad till Internationella åklagarkammaren och de skriver på uppdrag av ECOS (och Wesselink).
Detta motsäger det vittnen själv sagt innan att det var advokaten Sten De Geer som lämnat in rapporten.
Till polisanmälan bifogas också en intervju med radio-operatören Andrew Jagei. Eftersom detta lämnas in 2010 menar advokat Samuelsson också att Eggbert måste ha träffat honom redan då och inte först 2016.
– Jag träffade honom fysiskt först 2016, säger Wesselink som menar att det är andra som kan ha träffat honom tidigare.
Vid det tillfället så konstaterades det inom ECOS att Andrew kan ha kontakter och information om kopplingen mellan bolaget och militären. Samuelsson undrar då vilka som träffat honom inom ECOS och Wesselink menar att han måste kolla med ”kärngruppen” inom ECOS innan han kan svara på det.
Vad gäller vem som lämnade in rapporten till polisen säger han att de alla ville att myndigheterna skulle läsa den.
– Vi ville att rapporten skulle bli känd av åklagarmyndigheten, men jag har läst intervjuer med Sten De Geer som sagt att det var han som lämnade in den, men uppenbarligen så var det jag.
En av advokaterna som skrev på polisanmälan var som sagt Percy Bratt och Per E Samuelsson undrar om inte det är problematiskt att målsägandebiträdet idag, då var ombud för ECOS och skrev under polisanmälan?
– Bratt har aldrig, på en och samma gång, varit företrädare för ECOS och företrätt målsägandena, utan vi avslutade vår relation innan han blev målsägandebiträde, förklarar Wesselink som också menar att det inte finns något problem med detta.
Samuelsson frågar sedan om Wesselink är aktieägare i Orron Energy och undrar om det är så, om det inte är konstigt att han köper aktier i ett bolag som han har polisanmält?
– Ja jag köpte fem stycken aktier 2010, i Lundin Energy, med målsättningen att kunna nå ut till bolagets ledning och aktieägarna för att få dem att respektera internationell lag och de etiska riktlinjer som finns. En legitim och allmänt förekommande metod.
– Men är det då riktigt att du krävt att bolaget skulle betala fem miljoner dollar i skadestånd på en bolagsstämma?
– Jag la fram ett förslag om att man skulle bedöma och utvärdera den påverkan som bolaget haft på mänskliga rättigheter och sedan agera i enlighet med internationell standard om man upptäckte negativ påverkan så skulle man bidra med gottgörande, förklarar Wesserlink och förtydligar att han föreslog att pengar skulle sättas av för detta ändamål.
– Hur stort var det beloppet?
– Jag minns inte, men jag är säker på att det står i handlingarna?
Advokat Per E Samuelsson läser då upp skrivelsen där det står att fem miljoner dollar ska avsättas och frågar sedan om han också krävt att bolagets ledning ska avgå?
– Ja, absolut, jag anser det inte vara i företagets intresse att det leddes av misstänkta krigsförbrytare, förklarar Wesserlink som också vid en annan stämma kritiserat bolagets advokater då han menat att de påverkat bolaget på ett negativt sätt.
Ett exempel på det menar han är att ”försena att rättvisa skipas” och även förneka brottsoffer och drabbade skulle få sin sak prövad. Vilket inte låg i linje med det principer för mänskliga rättigheter som bolaget ställt sig bakom.
– Därför bad jag företaget att rätta till denna aggressiva juridiska strategi, som inte tog hänsyn till detta.
Per E Samuelsson tar även upp att Wesserlink krävt att en revisor skulle få sparken och frågar om han anser att han är objektiv.
– Jag försöker alltid vara ärlig och göra det bästa för alla, men vem kan säga att de är helt objektiva efter att ha jobbat med något under så lång tid, och jag tror starkt att om ledningen accepterat mitt förslag och levt upp till policyn för mänskliga rättigheter, så hade situationen för både bolaget och de drabbade varit bättre idag. I dag finns inte bolaget kvar och hade de agerat på det sättet kanske det hade gjort det.
Ian Lundins advokat Per E Samuelsson frågar därefter om han är med i ”PAX Christie” och Wesserlink säger att det är en komplicerad struktur och att han är med i PAX men att det varit en sammanslagning.
– Var PAX Christie på SPLA:s sida under inbördeskriget?
– Nej!
– Var PAX Christie på Khartoumregimens sida under inbördeskriget?
– Nej och det är konstig fråga att ställa till en fredsorganisation – att om man är för fred i en konflikt måste man välja sida. Men ja det är ytterst svårt, man kan aldrig förhålla sig fullt ut neutral, då varje handling kommer ses av den ena eller andra sidan vara för eller emot sidan, så det är en knepig balansgång, det är en tunn linje att balansera på, men vi är professionella.
Advokat Per E Samuelsson visar sedan en debattartikel från SVD från den 18 mars 2019 där generaldirektören för PAX kräver att Lundinoffren ”bör ges upprättelse”.
En annan av undertecknaren var redaktören för Sudan Update.
– Vad är SPLA Update, undrar då Per E Samuelsson och visar på skärmen en svartvit tidningssida från tidningen med rubriker som ”Riek attacks relief center” och i tidningen så finns artiklar skrivna av en person med samma man.
– Nej, men vad jag vet är att han publicerade den briljanta rapporten som damp ner som ett bombnedslag 1994 då han avslöjade att ”sjakalen” Carlos som begått hemska brott i Frankrike nu skyddades av den sudanesiska regimen i Khartoum. Men att Frankrike – för att få honom utlämnad – var tvungna att ge regimen satellitbilder över SPLA-baser i Sudan, svarar Wesselink.
– Har du någon förklaring till att en sådan artikel publiceras i SPLM/SPLA-update?
– Nej, men det var vid tiden en stor internationell skandal att Frankrike skulle bistå en regim som alla vid tiden visste torterade dissidenter, bombade civila mål och byar så det var en ytterst kriminell regim. Och jag kan tänka mig att SPLM var glada över detta och detta är det jag flaggade för. När du är aktiv i en konflikt, så även om uppgifterna är neutrala, så kommer information att nyttjas av parterna och detta är oundvikligt men det innebär inte att man inte ska tala sanning.
Efter den första rasten så tar upp Per E Samuelsson sedan upp ett e-postmeddelande från Carl Bildt till Wesselink där Bildt skriver att de grova påståendena om ”systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna” som Egbert framfört till Amnesty gör honom till åtlöje och får honom att framstå som oseriös.
Wesselink förklarar att mailet från Bildt inte är ”så kraftigt” som försvarsadvokaten vill göra gällande, utan förklarar att vad det handlar om är att han kritiserat Amnesty för att ha tagit Bildt ombord och att han först av allt blev förvånad över att Bildt svarade på brevet.
– Jag instämmer helt och hållet med den åsikt jag uttryckte i brevet, det är ingen hemlighet att vi i flertalet brev och uttalanden har påpekat grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och det är också grunden för det här målet. Det är också den åsikt som Amnesty har, därför är detta så roligt, eller ja inte lustigt, men att Carl Bildt satt i deras företagsråd.
Schneiters advokat visar att Wesselink sedan skickar e-post meddelandet vidare till flera andra personer och undrar varför?
– Jag vet inte, men jag trodde att Bildts argumentering skulle intressera dessa personer, säger Wesselink och därefter går försvarsadvokaterna igenom alla som fick mailet och vilka de var.
Bildt skriver att i de området där Lundinbolaget ”bedriver verksamhet” så kan de ”intyga att inget av de som du pratar om har hänt”.
Men Wesselink upprepar att han blev upprörd över att en före detta statsminister för Sverige menar att Sudans regering skulle ha en vänligt sinnad policy för sin befolkning.
– Strategin att fördriva folk från sina boningsplatser till städerna, där de får leva ett fattigt eländigt liv är en väldokumenterad strategi av Sudan och det är dessutom ett krigsbrott.
Per E Samuelsson menar att Carl Bildt inte talar om Nubabergen utan om block 5A där de hade verksamhet och att Wesselink inte var på plats, hur kan han avfärda det bolagets personal, som är på plats, säger?
Wesselink svarar att ett par månader innan brevet skrevs så hade flera Nuergrupper som tidigare stöttat regeringen bytt sida och nu börjat slåss mot regeringen.
– Det Bildt säger om att det varit ”lugnt” i område är fel, det hade varit ett blodbad, säger Egbert Wesselink.
Han lägger också till att för Lundinbolaget blev det bara ett par veckor efter Bildts meddelande nödvändigt att akut avbryta verksamheten och ifrågasätter hur han kan kalla det” lugnt”.
– Detta var helt och hållet förutsägbart eftersom Peter Pars styrkor hade bytt sida, så kunde man förstå att det var överhängande att regeringen skulle genomföra en offensiv. Han borde ha känt till att ett fruktansvärt krig rasade vid den här tiden. Alla visste att detta våld var på gång, vi blev varnade och skickade ett team dit, hur kunde då Carl Bildt, som kände till detta land så väl, inte se detta.
Per E Samuelsson byter därefter spår och frågar om hur Wesselink kan beskriva Batruch som en propagandör för regimen – medan han själv utan att ha varit i Sudan – kunde veta att hon hade helt fel.
– Måste man ha varit på en plats för att bli övertygad. Jag har aldrig varit i Ukraina men jag är övertygad om att det är ett fruktansvärt krig som pågår där, svarar Wesselink och menar också att det faktum att Christine Batruch bortsåg från etablerade fakta från Harkerrapporten och FN:s rapportörer tillsammans med att hon duckade frågor om specifika förhållanden gav en bild av att hon inte var intresserad av sanningen.
– Men nu svarar du på varför du tycker hon hade fel, men varför hade du rätt?
– Jag läste och lyssnade på människor som var på plats, som var kunniga, så ja hennes information var ensidig och därför föreslog jag för henne att bolaget borde inleda ett samarbete med andra grupper.
– Jag frågar en sista gång: Hur visste du i slutet av år 2000 – utan att ha varit på plats – att du presenterade allmänt vedertagna principer
– Som jag sa, eftersom jag hade läst den tillgängliga rapporteringen, studierna, yttrandena och åsikterna av experter så hade jag ingen anledning att betvivla deras arbete, fortsätter Wesselink.
Förhöret fortsätter sedan med en konkret diskussion om vilka rapporter han läst och om de som skrivit dem varit i block 5A.
Per E Samuelsson frågar också om varför Wesselink beskriver ”vägarbetet” som en katastrof och Wesselink svarar att vägen var en del av ett militär mobilisering och att byar och boskap fördrevs i samband med bygget.
– Lundin hade ingen verksamhet vid tiden, men Lundin hade gett underleverantörer i uppdrag att bygga vägen och betalat för den, så bolaget hade inte egen personal på marken som kunde bevittna vad som hände. Men alla som var där målar upp en konsekvent bild av vad som hände och att det var säkra korridorer som skapades på varje kilometer om vägen, med militärförläggningar var femte kilometer.
– Men hur vet du detta? undrar Per E Samuelson
– Detta är beskrivet av människor vars utsagor jag bedömer som trovärdiga inklusive tre stycken på varandra följande FN-rapportörer, en kanadensisk regeringsrapport, dessutom passar det in i mönstret, detta hade också skett i blocken norr om Lundins, så det var förutsägbart att det skulle hände i block 5A, säger Wesselink.
Följ med minut för minut under rättegången genom att gå med i Whatsapp-gruppen som heter Lundin Oil rättegången. För att inte missa något kan du också prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Just nu har Blankspot dessutom en kampanj för att skapa arbetsro och resurser.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
