Reportage om Skåne, Sverige, Verkliga Sverige

Berättelser från Skåne

Nils Holgersson flyger igen. Gåsen har blivit en drönare, men annars är mycket sig likt när Blankspot ger sig ut på en 340 mil lång reportageresa.

Av Martin Schibbye 18 oktober, 2018

Detta är första delen i en reportageserie som kommer att pågå under tre års tid. Läs mer om “Verkliga Sverige” här. 

Skaren knastrar under vinterdäcken när den röda Volvon svänger in på en smal väg täckt av nyfallen vit snö.

På bägge sidorna tyngs trädgrenarna ned i bokskogarna som breder ut sig över det kuperade landskapet.

För bara ett par månader sedan hade jag viftat bort idén att göra inrikesreportage som absurd. Jag är ju utrikeskorrespondent och Blankspot en reportagesajt för utrikesjournalistik från länder som Eritrea, Togo och Transnistrien.

Men efter att gång på gång från läsare fått höra ”kom hit och gör journalistik” hade jag till slut inga motargument kvar.

Det var länge bara en fråga om formen.

Om att hitta en röd tråd.

Bilen känner sig fram när landskapet höjer och sänker sig. 1700-talsgårdar passerar förbi och skogen blir glittrande vit innan bilen bryter igenom och kommer ut på fälten igen.

Gps:en är inställd på Västra Vemmenhög.

De egentliga Vemmenhögarna är tre bronsåldershögar som ligger mitt på åkrarna, nära landsvägen, men det är samhället vi siktar på.

Kanske har man också i alla år gjort journalistiken en otjänst genom att upprätthålla de vattentäta skotten mellan in- och utrikesjournalistik?

För visst är det så att världen finns i Sverige och Sverige finns på plats ute i världen.

När vi började samla in berättelser från landet blev gensvaret stort: platser, enskilda öden och idéer till granskningar av missförhållanden skickades in – men hur skulle vi berätta om dem?

Vilken skulle vara den röda tråden?

Resultatet blev idén om en 340 mil lång resa – från det bördiga Skåne i syd till gässens sommarvisten i midnattssolens Lappland i norr.

En resa i Nils Holgerssons fotspår – 100 år senare.

Det ska ärligt sägas att det var ett tag sedan jag fick delar av Selma Lagerlöfs lärobok uppläst för mig.

Men bakgrunden till den liknar på många sätt vår egen tid.

Sverige befann sig i ett epokskifte mellan jordbruks- och industrisamhället, och den tidens folkskolelärare skickade ut Selma Lagerlöf, som läste kartböcker, lyssnade på lokala sägner och studerade djur- och naturliv för att skriva en lärobok.

Så lyder den officiella förklaringen i alla fall.

Men det fanns även andra skäl: 100 000-tals människor lämnade Sverige för USA eftersom de inte såg någon framtid i vårt land.
Det fanns från myndigheternas sida också ett pågående nationalstatsbygge med allt från byggnader på Skansen till sånger om fosterlandet.

Allt har en baksida och det är alltid en fråga om vems historier det är man berättar – då som nu.

Men jag tror vi ändå kan vara överens om att vi i dag står med en lika förvirrad bild av vad Sverige är och att det är hög tid att göra en ny resa – ett nytt snitt genom vårt land.

Valåret 2018 finns det i den svartvita offentliga debatten två bilder av Sverige: en handlar om framgång och den andra om förfall.
Starkast lyser bilder av ett land i förfall. Ett land som kollapsar, med upplopp, gängvåld och våldtäkter. Medan den andra bilden handlar om ett land med framgångsrika företag och stark jämställdhet.

Bäst i test.

Ur kontrasten skapas intresset.

Och för journalistiken är det just förändringen som gör det kittlande.

Men frågan är om man måste spänna vagnen framför hästen eller om det går att göra Sverigereportage på något annat sätt? Om det går att hitta berättelser bortom denna polarisering? Berättelser utan pekpinnar där sätter en fot framför den andra, läser kartor och använder fötterna mer än Facebook.

Jag lutar mig tillbaka i baksätet och slår upp det första kapitlet i läroboken om Nils Holgerssons resa, inköpt på den senaste bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Utgåvan är rikt illustrerad, tung och stor.

Den är inte gjord för att läsas i baksätet på en skumpande bil.

Men det är den jag har.

Medan nazister drabbade samman med lokalbefolkningen utanför höstens bokmässa sökte jag inne på mässan upp de litterära sällskapens montrar.

En lite bortglömd avdelning: ett dödens väntrum där de bortgångna författarna ibland känns mer levande än de som bemannar montrarna.

Selma Lagerlöf-sällskapets monter var ett undantag och de blev eld och lågor när jag presenterade idén om en resa och jag blev hänvisad till en nytryckt illustrerad version. Ett praktverk.

– De frågor som Selma Lagerlöf skrev om, skogsavverkning, gruvdrift, migration, utflyttning från landsbygden är än mer aktuella i dag, berättade hennes släkting Elisabet Lagerlöf.

Men hon varnade också för att jag skulle få samma problem som Selma fick, ett landskap går väl an och två likaså, men att beskriva 24…

**

Plötsligt bromsar bilen jag sitter i till. Vägen framför oss är oplogad. Mitt i det böljande landskapet syns en skylt med en svart målad gås och bakom den leder en snötäckt väg genom en allé mot en samling av byggnader.

När motorn stängs av blir det tyst förutom vinden som river under karossen.

Koordinaterna visar: N 55° 25′34″E 13° 28′52″.

Jag går en sväng runt huslängorna och knackar på men får inget svar. Det är mörkt innanför fönstren.

Formeln för reportageserien ska ju vara: platsen gånger tiden är lika med berättelsen, så det är bara att plocka fram vår digitala gås.
Med stela fingrar fäller jag ut vingarna och den seglar iväg högt upp i luften. Det blåser en kraftig och byig vind som får drönaren att kämpa för att hålla sig stilla, ett meddelande på skärmen varnar för starka vindar.

Det är min andra drönare – den första blåste bort när den under en testflygning kom över trädtopparna söder om Stockholm. Sedan dess tar jag varningarna på största allvar.

Efter att ha vandrat hemåt med bara en fjärrkontroll fick jag en månad senare ett samtal från familjen som hade hittat drönaren när de krattade löv: oskadad.

De hade känt igen mig på minneskortet som visade den senaste resan över sjöar och skog för att slutligen singla ner som ett löv i komposten.

Så nu har vi plötsligt två digitala gäss.

Men all teknik i världen kan inte hjälpa oss att berätta om platsen. Fingrarna fryser bort och inte en levande varelse är ute.
Drönaren landar i ett moln av snö och jag sätter mig i bilen för att åka vidare.

Plötsligt öppnas en dörr och en man i tofflor kommer gåendes med snabba steg.

– Vi har stängt men öppnar i mars, kom tillbaka då, säger han.

Han bekräftar att detta är Västra Vemmenhög och gården som Selma Lagerlöf skrev om 1906 men att de ursprungliga byggnaderna brunnit ner.

– De brändes ner av gryningspyromanen som gav sig på kända platser. Men den har byggts upp igen.

Till sommaren kommer man kunna besöka ett museum över Nils Holgersson och delta i författaraftnar, men just nu ligger allt nere.

– Kom tillbaka om några månader, då är kaféet och vandrarhemmet i full gång, hälsar mannen och vinkar oss farväl.

Att vänta på våren känns alltför tidskrävande och ibland borrar man torrt, så är det bara.

I den första delen av Selmas Skånekapitel ligger gässen och vilar i Vombsjön innan färden norrut.

– Hur långt är det till Vombsjön? frågar jag innan jag slår igen bildörren.
 

**

Året var inte längre kommet än till den tjugonde mars. Det var inte grönt än, men friskt och knoppande.

Det fanns vatten i alla diken och hästhovsörten stod i blom på dikeskanten.

Himlen var hög, ren och blå, luften ven och väste och det brusade i fjädrarna när Selma Lagerlöfs gäss, 100 år tidigare, gick ner för landning i Vombsjön.

Vombsjöns remsa till strand är lika smal än i dag och delar av sjön är täckt med en isskorpa med landlös förrädisk våris.

Runtomkring ligger ett brett bälte av svart vatten. Vildgässens rop hörs över sjön då som nu.

På andra sidan anar man en stor tallplantering.

Stora gula skyltar upplyser en om att sjön i dag är en vattentäkt för Malmö och andra städer i Skåne.

Det första som slår en är att stränderna ändå ser annorlunda ut än vad som beskrivs i romanen – borta är vassruggarna och de sanka våtmarkerna. Det är också tyst.

Borta verkar också det mesta av dåtidens småfågelliv vara.

När jag flyger upp med drönaren ser jag att hela sjön med sin runda form ger ett nästan konstgjort intryck.

Längs med Vombsjöns strand går sportfiskaren Lubomir Pytel. Klädd i en Metallica-keps, tvådagarsstubb och en svart jacka med sportfiskemärket FKP-Gear tryckt på bröstet ser han vid ett första intryck inte ut som den typiska miljökämpen.

Det är ännu för kallt för att lägga i en båt, men han är redan orolig inför sommaren och värmen.

– Vi hade fantastiskt fiske här förr, fina stora abborrar, säger han och slår ironiskt ut med händerna för att visa precis hur stora de var.

När jag testar ljudet inför intervjun inleder han med orden: ”Hallå, mina damer och herrar.”

Lubomir ”Lubbe” Pytel eller som han i folkmun kallas, Fiskkonservator Lubbe, ägde förut den enda gäddlackerade bilen i Sverige. Sedan han var fyra år har han fiskat och i dag gör han fiskefilmer på Youtube för sina följare i de sociala medierna, och lever och andas för sportfisket.

En av landets största men kanske också mest anonyma folkrörelser med miljoner utövare.

– Vissa gillar att hoppa ut ur flygplan, andra att sitta tyst och stilla i timmar och lura de stora fiskarna och knäcka sitt personliga rekord, berättar han.

Hans första sportfiskeminne är när han som 12-åring satt vid en slovakisk å och metade efter regnbåge.

På kroken satt en gräshoppa kopplad till ett metspö med en tre meter lång lina. Han drog gräshoppan lekfullt fram och tillbaka i det forsande vattnet och fick napp. Men fisken slet sig och Lubbe kastade sig i ån på alla fyra och fångade regnbågen med händerna i månljuset.

– Något väcktes utan tvekan till liv den kvällen, minns han.

Sedan dess har han fiskat mycket, bland annat i Vombsjön. Men på senare tid allt mer sällan.

– De bra dagarna blir färre och färre, suckar Lubomir Pytel och ser ut över sjön.

Än så länge ligger en tunn isskorpa i mitten av sjön och inga båtar ligger i. Om ett par månader kommer situationen vara en annan. Sommarens antågande ser han på med oro och han befarar en fullständig katastrof.

Så vad hade hänt om Nils Holgersson kom till Vombsjön valåret 2018 och inte 1898?

– Hade han landat här mitt under algblomningen på sommaren så hade han inte överlevt, nej det hade han inte. Algblomningen skulle få honom att tro att sjön var en åker. Sjön kommer att vara grön, säger sportfiskeprofilen.

Längre bort längs stranden kommer en häst travande. I fjol drack en annan häst, stoet Dimma, vatten från Vombsjön. På väg hem började hästen skaka, vingla och kunde till slut inte gå.

Veterinären kom snabbt men inget hjälpte och hästen kördes akut till djursjukhuset i Helsingborg där den fick så kraftig kolik att den var tvungen att avlivas. Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala konstaterade att den dött av algförgiftning.

I chock skrev hästens ägare ett inlägg på Facebook för att varna andra för Vombsjöns vatten.

”Hon dog en mycket smärtsam död på djursjukhuset i Helsingborg i går kväll, ingen antibiotika hjälpte, levern förstörd av cyanobakterier, e-colibakterier i bukhinnan, över 3 000 i sänka, fibros i lungorna och slutligen kraftig kolik.”

Ända sedan Émile Zola skrev romanen ”Den stora gruvstrejken” har man talat om det litterära greppet ”Zolas häst”.

Emil Zola hade svårt att få människor att engagera sig för gruvarbetarnas livsvillkor, men berättelsen om en blind häst som skenade genom gruvgångarna för att möta döden fick alla att uppröras.

Hästen Dimmas ägare vill dock i dag ett år efter händelsen inte ställa upp på en intervju.

Förlusten är alltför smärtsam.

Medan vi går längs med stranden berättar Lubomir Pytel att han tror att orsaken till både hästens död och dagens situation är komplex. En del pekar ut de tusentals gässen som kommer att förse sjön med ett par lastbilar med kväve innan värmen får dem att dra vidare norrut.

Andra om gödningen från åkrarna som rinner ner i sjön när det regnar.

Men Lubomir lyfter fram att balansen i sjön är rubbad av yrkesfisket. En massa stora rovfiskar, så kallade predatorfiskar, tas upp i yrkesfiskarnas nät under året.

Fisk som spelar en stor roll för balansen i ekosystemet genom att äta de mindre djurplanktonätande vitfiskarna. Algerna göds av näring i sjön och då behövs det djurplankton som äter just växtplankton. Djurplanktonätande vitfisk äts annars naturligt upp av just livskraftiga predatorer.

– De fiskar som tas upp till försäljning, på grund av sin fina vikt är i denna sjö otroligt viktiga, förklarar Lubomir.

Bland sjöns sportfiskare är det kultur att efter att ha fått upp bjässarna, tacka för fighten, ta en bild och sedan så varsamt det går återinsätta dem i sjön. De mindre abborrar tar man med sig hem och äter. Anledningen till att sätta tillbaka de största predatorerna är för att bibehålla balansen i sjön.

– Sportfiskarna förstår att man inte år ut och år in kan plocka upp de stora fiskarna. Men så fungerar inte yrkesfisket, där man uttalat plockar de största och låter de mindre växa till sig för att ”skördas”.

Yrkesfiskarnas metoder menar han är en av orsakerna till situationen.

– Yrkesfiskarna som fiskat i generationer vet precis var fisken står under de olika årstiderna och kan dammsuga rent, berättar Lubomir.

Genom att titta i loggböckerna för fiskeklubbarna, samt egna och andra sportfiskare erfarenheter de senaste åren har han kunnat se hur de stora abborrarna på över ett kilo blir färre.

– De stora frontsoldater med goda gener i det eviga balanskriget mellan vitfisk och predatorer blir allt färre, förklarar Lubomir Pytel.

Och att nästan inget sker menar Lubomir delvis har att göra med ekonomiska orsaker. På fiskdisken på Östermalmshallen i Stockholm kostar abborrfilén cirka 500 kronor kilot. Orensad gädda kostar 80 kronor kilot.

– De som gynnas ekonomiskt har sina fakta och menar att det inte alls är någon konflikt. Men varenda molekyl i mig säger att de försvarar sitt, säger Lubomir Pytel.

Om Nils Holgersson återkom till sjön skulle han förutom bristen på fågelliv också notera det låga vattenståndet.

På flera platser ligger flera meter av sjöbotten i öppen dag.

Förklaringen är en vattendom från 1969 som ger en möjlighet att tappa sjön på stora mängder vatten.

– Ena veckan står ängarna under vatten och under nästa kan de på kort varsel tömma sjön så att de för gäddan så viktiga lekområdena torrläggs. Det är en gammal vattendom som gör det möjligt att höja och sänka vattennivån dramatiskt, det blir fullständig katastrof, säger Lubomir.

I grunden menar han att de skånska politikerna måste bestämma sig för vad man ska ha sjön till.

– Ska det vara en stor fiskodling för två yrkesfiskare eller ska fokus vara på att låta invånarna ta del av fisket genom att en sportfiskeförening förvaltar sjön? Det här skulle kunna bli Sveriges trevligaste rekreationssjö med tusentals besökare varje år och vi vet hur bra sportfiske är eftersom folk tankar sina bilar, sover över och är ute i naturen, berättar Lubomir Pytel entusiastiskt.

Genom att satsa på sportfiskenäringen skulle intäkterna från försäljningen av fiskekort gå till organiserad fiskevård. Han vill också se regler kring hur stora fiskar man får ta upp.

– I dag konkurrerar yrkesfiskare och sportfiskare om samma fisk. Skillnaden är att yrkesfiskarna dödar dem i näten, medan sportfiskarna släpper tillbaka de stora fiskarna och äter den mindre matfisken.

I debatten kring sjön får Lubomir ofta frågan om man för att “rädda sjön” inte ska ta upp någon fisk alls, eftersom balansen är rubbad?

– Svaret på det är kanske nej! I min värld och i all form av limnologi så ska man inte ta de stora predatorerna, man ska ta de mindre. Och i en sjö i obalans i behov av att reduktionsfiskas på vitfisk och annan djurplanktonätande fisk så måste man kanske sätta stopp, säger Lubomir.

Han vet att yrkesfiskarna som är verksamma i sjön har andra teorier om varför vattnet är som det är.

Och att yrkesfiskarna hävdar att allt är i sin ordning.

Det oroar honom.

– Jag respekterar deras kunskap och vet att det är deras levebröd. Men deras bild stämmer inte överens med min bild.

**

Nästa morgon jagar solstrålarna nu som år 1906 fram i knippen för att ta reda på vad natten ställt till med.

Naturen rodnar som om den hade haft dåligt samvete. De sidenglatta bokstammarna, skogstakets små sammanflätade grenar och rimfrosten – allt är sig likt.

Men den svarta spillkråkan med den röda nacken som hamrade med näbben mot en trädstam ser jag inte.

Inte heller flyger någon stare förbi.

Längs med stranden växer fortfarande hasselsnåren där en ekorre fastnade i romanen. Om någon månad kommer värmen.

Inne på yrkesfiskaren Leif Nilssons fiskekontor sitter en plansch med texten ”Fiskar i Skånes åar och bäckar”.

På hyllorna ligger hans fars ritningar av olika fasta fångstanordningar.

I dagsläget finns det två yrkesfiskare aktiva vid Vombsjön. En av dem är Leif Nilsson som tillsammans med sin bror fiskat i sjön sedan 1959.

– Jag var åtta år gammal när min far flyttade hit, minns Leif Nilsson klädd i uppknäppt rutig skjorta.

Fadern hade länge varit aktiv i Öresund, men ville pröva insjöfisket.

– Då såg sjön helt annorlunda ut, det var stora vassar, tjärmarker och ett rikt fågel och fiskliv, minns Leif Nilsson.

För att komma genom vassen och ut till sjön fick man gå på en över hundra meter lång brygga.

– Problemet var att man inte hade yrkesfiskat i sjön på flera år och vad händer då? Ja, det är precis som när man inte brukar marken. Då tar ogräset över. Det fanns mängder av det vi kallar för ogräsfisk.

Det första han och hans far fick göra var att ta upp den för att få sjön ”i balans”. Den första tiden tog de upp 25 eller till och med 30 ton ”ogräsfisk” per år.

– Fisken var värdelös, så den delades ut och plöjdes ner i åkrarna.

Faderns plan var att göra Vombsjön till en ålfiskesjö och efter fem års arbete hade man fått bukt med mört och braxen, och ålinplanteringarna hade börjat ge resultat.

Som barn hjälpte han till då och då men i de sena tonåren blev fisket hans levebröd.

– I början av 1970-talet börjar fisket att generera pengar och min familj kunde investera i huset, minns Leif Nilsson.

Sedan hände det som fram till våra dagar skulle ge sjön dess karaktär.

En förändring mer genomgripande än övergödning, algblomning eller ogräsfiskens utbredning.

– Det beslutades i en ny vattendom 1969 att sjön kunde tappas på så mycket vatten att vattenståndet kunde variera med upp till två meter.

Hans fiskande far fick omgående problem med fiskeredskapen som förstördes på botten. Och även om ersättning betalades ut så påverkades floran och faunan direkt.

– När sjön tappades på vatten innebar det att den för fisken så viktiga strandvegetationen, de mäktiga milslånga vassarna och de fina träskmarkerna som är så viktiga för sjöfågellivet och gäddans och braxens lek. Allt försvann, säger Leif.

Trots att det är hans levebröd tycker han att sjön i dag ser ut som en sandbalja med ”Falsterbostränder”.

– De enda som är nöjda är badgästerna som inte tycker om att kliva i tång och vass och kommunen som vill ta ut dricksvatten, men förlorarna är vi yrkesfiskare, säger Leif Nilsson.

Men ett långt yrkesliv har också gjort att han inte är särskilt orolig över de ständiga larmrapporterna.

– Ibland har det varit musseldöden. Ibland har en viss typ av fisk eller fågel minskat eller ökat kraftigt.

Att algblomningen skulle vara något problem – det skakar han bara på huvudet åt.

– Jag minns när jag var barn och gick i simskola. Vattnet var grönt som kålsoppa och vi fick kallsupar, men vi blev inte sjuka.

Aldrig. Det där med hästen, jag vet inte, säger Leif Nilsson och skakar på huvudet.

Enligt honom har sjön alltid varit grön.

Den är känd för det.

– Algblomningen är ingen ny företeelse. Den fanns också 1959. Då hade jordbruket sina gödselstackar öppna och näringen rann rakt ner i sjön. Med en hög fiskproduktion som följd.

Han menar också att sjöns naturliga form som en rund skål gör att det sker en naturlig rotation av vattnet som syresätts.

– Tack vare att sjön cirkulerar och vi får ner syre i vattnet så fungerar det. Man kan likna Vombsjön vid en stor fiskodlingsbassäng, säger Leif Nilsson nöjt.

Och om det mot förmodan skulle saknas syre på botten så är han säker på att fisken simmar upp.

– Den är ju inte dum, fisken.

Ser han tillbaka på mängden fisk som tas upp så håller han med om att man idag bara tar upp en bråkdel av fångsten 1959. I rapporten ”Vombsjön – faktasammanställning 2017” står det att fisket gått ner med 45 ton till 10 ton mellan 1959 och nu.

– Ja, det stämmer, det har att göra med vattenregleringen, plus att tillförseln av näring har minskat. Andelen fosfor har störtdykt.

Leif Nilsson tror inte att det har att göra med ett ökat fiske.

– Nej, nej, nej! Vi tar ju bara mogen stor fisk. Alltså abborrar över sex-sju hekto. Det finns mängder kvar, att den har minskat generellt har enbart med näringstillgången att göra. Inget annat. Jag är kluven till strategin att minska näringen till sjön.

Teorin att de som yrkesfiskare tar topppredatorerna vilket skapar obalans eftersom de hade ätit de mindre fiskarna som hade ätit djurplankton som i sin tur äter de alger som blommar, tillbakavisar han.

– Det stämmer inte. Den fisken vi tar har ju hunnit äta en massa bytesfisk. I magen på en abborre på fyra hekto hittar du årsyngel av gös, andra abborrar. De ”prederar” tidigt när de går från plankton till fisk, det stämmer absolut inte, förklarar Leif Nilsson.

Han menar att de inte heller kan dammsuga sjön på det sätt som sportfiskarna tror. Men att det i grunden handlar om vad sjön ska användas till.

– Ska det vara en lekstuga för sportfiskare? Ska vi inte kunna utnyttja sjön som producent för fantastiskt fina livsmedel, frågar sig Leif Nilsson.

Idén om att ett fokus på sportfiske skulle inbringa inkomster till bygden genom att besökarna tankar, äter och köper fiskekort kan det ligga något i rent ekonomiskt.

– Men ekologiskt för sjön så är det inte bra. En sjö utan ett yrkesfiske… Det kommer att gå illa för den sjön. Om du släpper lös sportfisket så kommer sjön att gro igen, då blir det exakt samma som när min pappa började här en gång i tiden för sextio år sedan.

Tvärtemot sportfiskarna vill han se att sjön tillförs mer näring så att den kan ge mer fisk.

– Vi vill ha mer algblomning! Det är inte ett problem då vattnet här cirkulerar och syresätts.

Leif Nilsson drar på sig en blå jacka och mössa och går ut på parkeringen utanför kontoret.

På en vägg sitter en karta över Vombsjön där man kan se var grunden ligger och var fisken står vid de olika årstiderna.

– Blåser det mycket så spelar också det roll.

Bredvid parkeringen pekar han ut den nybyggda kundtoaletten och den lilla vita stugan dit familjen kom 1959. En stenkast bort ligger den tegelvilla hans pappa kunde bygga när fisket var som bäst. Hans fars filosofi var att sjön skulle ha ett starkt rovfiskebestånd där man ”tar räntan”, men ”inget av kapitalet”.

En inställning som gått i arv.

I grunden tycker Leif Nilsson att sjön är stor nog för alla de olika aktörerna och att man ska samsas. Sedan några månader tillbaka finns också en grupp med alla som lever av eller kring sjön, där man gemensamt diskuterar sig fram till åtgärder.

Han tror på dialogen, och det alla är överens om är att det största och mest akuta problemet är vattenståndet.

Framöver har han planer på att bygga flera hus för övernattning, erbjuda grillplatser och att börja hyra ut kanoter.

– Trots min ålder vill jag jobba vidare med det jag brinner för.

Han gläds också åt att fler och fler börjar få upp ögonen för det unika med vår svenska insjöfisk.

– Norrmännen har sin odlade lax, men det vi har är unikt.

Han har också med glädje noterat hur nya invandrargrupper köper fisk av honom som ratas av etniska svenskar.

– Braxen som nu ligger på 30 kronor kilot köper främst invandrare och de köper även mört. Det kan bli nya traditioner, det är fint kött i båda fiskarna.

Om vattendomen ändras så att man tar ut mindre vatten ur sjön så skulle det enligt Leif Nilsson gynna fågellivet och växtligheten.

Ökad växtlighet hade i sin tur skapat fler lekplatser för gädda och braxen. Och det hade blivit ett attraktivare område för rekreation.

Det han saknar varje morgon är det rika fågellivet runt sjön som fanns i hans barndom.

– Det är ytterst få platser där det finns häckande sjöfågel, någon dopping, några sothöns. Men i övrigt inte rikt fågelliv längre.

Däremot kan man i dag se både kungsörn och havsörn och när kungsfiskaren kommer som en smaragdgrön flamma längs med ån, det är en upplevelse, säger Leif Nilsson och går ner mot sjön.
 

**

På väg hem på tåget genom Sverige är anteckningsblocket fyllt med uppgifter om vattendomar, siktdjup och priset på abborrfilé.

Vem hade kunnat tro att diskussionen mellan sport- och yrkesfiskare skulle vara den stora frågan på den plats som Selma Lagerlöfs gäss låg på för 100 år sedan? Det känns lovande med andra konfliktytor än de på förhand givna. Även om båda sidor är överens om att det stora problemet är att stadens krav på vatten går ut över landsbygdens behov av en sjö i balans.

Och att vassen i Vombsjön är borta – skulle Acka ens ha landat här när sjön ändrat karaktär så som den gjort?

Frågan väcker tanken om vilka platser det är Selma Lagerlöf väljer. Är det nationalistiska och historiska platser eller är det Sveriges natur och geografi hon vill åt? Kanske både och?

Jag gör en lång lista över alla orter som nämns i det första kapitlet från Skåne: Västra Vemmenhög, Vombsjön, Vittskövle, Glimmingehus, Kullaberg, med flera.

Innan den här reportageresan tänkte jag mig att Skåne var ett homogent landskap. Att man snabbt skulle ta sig runt med bil – avstånden är inte så stora på kartan – men jag börjar förstå att varje liten sjö är som ett eget hav med sin historia. Varje by som ett land och bakom varje krök öppnar sig nya förutsättningar.

Landskapet skiljer sig också radikalt från det övriga Sverige. Men det är svårt att sätta fingret på vad det är? Kanske den koncentrerade rikedomen, manifesterat i ett landskap strösslat med borgar. Eller det historiska djupet – utblicken mot Danmark?

Jag märker också hur jag börjar se Selma Lagerlöf överallt. Radion rapporterar dagligen om att Svenska Akademien är i blåsväder.

Hur institutionen faller samman, och gång på gång påtalas det att Sara Danius är den första kvinnan som fungerat som ständig sekreterare.

Men Selma Lagerlöf var ju den första kvinnan att vara Svenska Akademiens direktör!

Och även under helgen hemma i Farsta hittar jag under en löprunda vid ett bortglömt gathörn en staty av författarinnan som står ensam och vittrar bort.

Närmare 20 år av fågelbajs har satt sina spår. Det vänstra ögat har nästan suddats ut av väder och vind.

Och texten på sockeln går knappt att läsa.

När området omvandlades från hyresrätt till bostadsrätt ingick statyn av Selma i köpet – men det var ingen som tog över skötseln.

Bostadsrättsföreningen har visat föga intresse för att putsa upp konstverket.
 

**

En månad senare vräker sig havet mot stranden och på den hårt trafikerade vägen svischar bilarna förbi. Det är något med den här våren som inte stämmer.

Kylan hänger sig kvar. På morgnarna är det rimfrost på marken.

Midsommar är bara ett par månader bort – men den unga lantbrukaren Erik Olsson vet också av erfarenhet att när det vänder så går det fort.

– Jag längtar till majsolen. Och hade gärna odlat majs, jag älskar när fälten ser lite så där amerikanska ut. Men här ska det bli potatis, säger han och går med snabba steg över åkern.

När man ser på flygbilderna kan man tro att Skåne alltid sett ut som Skåne. Många gårdar ligger också fortfarande där de låg på Selma Lagerlöfs tid.

Från sin gåsrygg såg Nils Holgersson åkrar och ängar breda ut sig: De klargröna rutorna var rågåkrar. De gulgrå stubbåkrar där det förra sommaren vuxit säd. De svarta upplöjda trädesåkrar.

De bruna områdena med gula kanter var svällande bokskogar. Det fanns också mörka rutor med svart i mitten – det var gårdar med svartnande halmtak och stenlagda gårdsplaner.

Men även om det går att känna igen sig från luften är omvandlingen av jordbruket långt mer dramatisk än man kan se med blotta ögat: arrendet gör att även om gårdarna står kvar så brukas jorden av andra. Bara de senaste 25 åren har nio av tio jordbruk lagts ner i slättbygderna.

På många håll i landet har bönderna nått taket för hur stora gårdarna kan bli innan de tappar i effektivitet.

Sedan årsskiftet är Erik Olsson lantbrukare och förutom potatisen är planen att driva växtodling med grödor som korn, vete, sockerbetor och potatis.

Samt lite vitklöver.

Men den kalla vintern och våren kommer göra årets säsong tuff.

– Växterna styrs av ljuset och de känner av ljuset och kommer upp och stressar sedan fram sin mognad.

Uppväxt på en gård där fadern var lantbrukare och hade både djur och växter har intresset alltid funnits där. Vägen fram till att själv bli lantbrukare gick via Alnarp där han läste till lantmästare och med jobb på flera gårdar samt flera års arbete med en branschmässa.

Men att han brukar jorden på samma åker hans släkt i fem generationer arbetat på är inget han funderar mycket på.

– Jag tänker inte på det dagligdags att marken här brukats i fem generationer. Utan blickar mer framåt, förklarar han osentimentalt.

Det han funderar mest på nu är hur han ska lägga upp arbetet för att företaget ska bli konkurrenskraftigt.

– Jag tror jag kan bli lönsam, men som världsmarknaden och strukturerna ser ut så kan jag aldrig konkurrera med priset, utan måste nischa mig, så man inte blir utbytbar, säger Erik Olsson.

Han går också in i årets säsong med insikten om att det inte är de bästa förutsättningarna. Men samtidigt som han känner stressen, vill han heller inte ut och köra på fälten när det är för fuktigt.

– Då blir det som att trampa runt i rabatten när det är plaskblött. Det gäller att vara lugn och vänta.

Under de senaste åren har han sett en stor efterfrågan hos kunderna på ekologiskt och närodlat och han tror att det finns en möjlighet att gå med vinst genom att jobba med naturen på ett annat sätt än vad som är konventionellt.

Men att välja bort växtskyddspreparat och konstgödsel är svårt.

– Det är en utmaning att få tag i organisk gödsel. I dagsläget kommer det från kor, grisar eller biogas från Jordberga, berättar Erik.

Att det blir mer ogräs innebär mer arbete med att hacka och rensa ogräs både ur åkrar och ur maskiner.

– Det är lite som att driva ett sjukhus utan läkemedel. Man har inte så mycket styrmedel utan får tänka till innan man planterar grödan.

Ett annat aktivt val han och många med honom gjort är att välja bort att ha djur. Han vill inte som forna tiders släktingar binda upp sig tio timmar om dagen, sju dagar i veckan.

– För att kunna ha djur måste man ha så pass många djur och anställa vilket innebär dygnet runt-scheman.

Även som egenföretagare vet han att under de intensiva perioderna får han köra på oavsett om det är lördag eller måndag.

– Men som växtodlare är det ju också de ögonblicken man brinner för, där grunden läggs för hela säsongen. Sedan är det perioder däremellan med normala arbetstider då man kan sälja varor och ordna med bokföring.

Lockelsen i att satsa på ekologisk odling istället för mer traditionella metoder handlar för Erik Olsson om att våga chansa.

– Det är ett större risktagande. Men som alla andra branscher, ju större risker man tar desto större möjligheter att tjäna pengar.

Lyckas man så tjänar man betydligt bättre än med konventionell odling.

Han hoppas också att det ekologiska jordbruket inte ska subventioneras mer.

– Promotas det ekologiska för mycket så hoppar fler på tåget och det blir en överetablering. Just nu är det roligt att möta den stora efterfrågan på marknaden men blir det för många så sjunker priserna.

Sedan han valde att satsa på ekologiskt har han noterat att okunskapen är stor hos allmänheten. Bland annat är skräcken för kväve något han inte riktigt förstår.

– Kväve är ju ett naturligt ämne som finns överallt runtomkring oss. Växterna behöver det precis som de behöver koldioxid.

Ekologisk odling behöver lika mycket kväve för ett kilo men man producerar mindre per areal så man behöver gödsla mindre.

Erik Olsson är tydlig med att den ena formen av lantbruk inte är sämre eller bättre än den andra – allt handlar om val.

Men frågan om matproduktionen berör oss alla. Sverige importerar allt mer mat och den svenska självförsörjningen hör nu till de lägsta i Europa. En utveckling som Erik bejakar är all ny teknik inom lantbruket och han har själv ett antal maskiner som är självkörande.

– De ligger på fem centimeters noggrannhet, så man måste vara med och styra men man behöver inte köra dem.

Erik Olsson menar att robotar, drönare och gps-teknik kompletterar och effektiviserar.

– Vi människor kommer att behövas lika mycket, men för varje arbetad timme måste vi utföra mer arbete för att inte bli bortkonkurrerade.

Med hjälp av data från förra årets skörd, jordens beskaffenheter och satellitbilder över hur grödorna växer, så öppnar sig också möjligheterna till att precisionsodla.

– Satelliten kan se näringsbehovet på de olika platserna. På vissa platser behöver man då inte gödsla så mycket, på andra platser gödsla mer, förklarar Erik Olsson.

Denna teknik har kommit de senaste sju åren.

– Man kan fundera över var vi är om ytterligare fem år, säger Erik Olsson och ser ut över åkern.

Han hoppas att sommaren ska bli bra för jordbrukarna. Att det ska regna.

Men inte för mycket.

**

Tiden gånger platsen skulle bli lika med berättelsen. Medan jag väntar på att kunna följa upp vad som kommer att ske med Vombsjön och hur det ska gå för lantbrukaren Erik Olsson, läser jag om stenlagda bondgårdar, klippta häckar, dammar, konstverk, rätskurna gräsmattor och brokiga vårblommor.

Allt läsande av Nils Holgersson börjar under våren handla om en sak. Att sätta ner nålen på den nyinskaffade Sverigekartan och sedan resa dit. Men vilken av alla platser och berättelser ska man välja? Det blir allt mer tydligt att journalistik i grunden handlar om att välja bort.

Jag läser i romanen om de tjugotalet män ute på fotvandring som såg ut att komma från en folkhögskola. De var åtföljda av en lärare. De skulle se den gamla borgen Vittskövle.

Inne på borggården berättade läraren om de första människorna i landet – de som bott i djurhudstält och klippor. Det tog tid innan de började timra sig hus. Sedan resa en borg med över hundra rum.

Selma Lagerlöf skriver att det syns att borgen Vittskövle var byggd på en tid då rövare och krig gjorde Sverige otryggt: metertjocka väggar, vattengrav, vakttorn, vindbrygga.

”Vittskövle var en milstolpe på vägen. Där kunde man se hur långt människorna voro hunna för trehundrafemtio år sedan och själv bedöma om det sedan dess hade gått framåt eller tillbaka för dem”, skriver Selma Lagerlöf.

Så hur ser det ut i dag?

Ska man tro den politiska retoriken verkar många tro att kriminaliteten ökar. Hade Selma Lagerlöf i dag skrivit scenen om borgen i Vittskövle hade hon kanske skrivit in forskaren i sociologisk kriminologi – Hanna Sahlin-Lilja – i berättelsen.

I avhandlingen ”The Fear of Crime Discourse” visar hon att det i nådens år 2018 är en historiskt låg risk att dö eller skadas av våld i Skandinavien.

– Vi har haft en brottsminskning under 2000-talet. Samtidigt visar Nationella trygghetsundersökningen under samma period att 80 procent troratt brottsligheten ökar. Det är svårt att beskriva en historisk period när färre har dött på grund av våld. Vi lever längre och är friskare än någonsin. Om det finns en ökad otrygghet i samhället så måste man leta efter förklaringar till den på andra ställen än i brottsutvecklingen, säger Hanna Sahlin-Lilja till Sydsvenskan.

Men var finns då de förklaringarna? Var är det man ska leta om det inte är i statistiken? Och varför ska man leta efter just det? Efter människors oro och rädsla?

Bland journalister talas det mycket år 2018 om att man måste ta människors oro på allvar. Lyssna på den. Bekräfta den. Sprida den. Annars gör man inte sitt jobb.

Men är det kanske tvärtom?

Borde vi vara oroliga för denna fokusering vid oron?

Än så länge har inte berättelserna jag mött hos några av människorna kring Vombsjön eller i jordbruket andats panik och kris.

Men det kanske kommer?

**

Det är onsdag på Sundsgymnasiet, mitt i skånska Vellinge. Dagens lektion för förberedelseklassen ska precis börja.

Jag är tillbaka i Skåne och ett tjugotal personer sitter på rad i det ljusa stora klassrummet. Utanför lyser solen in genom rutorna på den stora tegelbyggnaden bredvid kommunhuset.

Ljudet av steg hörs i korridorerna och det fipplas med mobiler och småpratas på svenska och dari.

Läraren för förberedelseklassen, Liza Zetterberg, spanar efter en elev som är lite sen och stänger sedan försiktigt glasdörren.

– Ta fram böckerna, säger hon.

Medan debatten om migration och tiggeri rasat utanför klassrummet i Vellinge har hon vecka efter vecka, på lektion efter lektion, lärt sina elever svenska.

För lärarna på Sundsgymnasiet var flyktingvågen 2015 inget man satte sig att skriva debattartiklar om.

De kavlade upp ärmarna och såg till att 3 000 elever passerade igenom systemet.

I dag är det bara en rännil kvar.

Jag tänkte länge att jag medvetet skulle undvika Vellinge. Kommunen som kallats ”Sveriges Ungern” och blivit rikskänd för att de valt att som sin livsgärning förbjuda tiggare.

Ett pilotprojekt som backats upp från huvudstaden.

Inget i Vellinge verkar heller vara för litet för att bli en omdebatterad fråga – till och med Sveriges ornitologiska förening har opponerat sig mot att Vellinge kommun valt en kanadagås som symbol. En fågel som inte fanns när Nils Holgersson flög förbi utan som ”importerats” hit utifrån.

”Varför inte någon av de ursprungliga fågelarterna istället”, undrar föreningen. ”Som en rovfågel, eller en häckfågel som skärfläcka?”

Kommunalrådet försvarade sig med att ”stor vikt lagts vid det estetiska och visuella”. Men Sveriges ornitologiska förening lät sig inte nöjas med det utan menade att valet av fågel politiserats för att stävja kritiken mot kommunen som en av de mest negativa till att ta emot invandrare.

Jag avbryts i mina tankar av att det prasslas med lösblad och böcker i klassrummet. Läraren uppmanar alla att stänga av ljudet på sina mobiltelefoner samtidigt som hon går runt och småpratar med eleverna för att se hur långt de har läst.

Boken de läser är Jessica Schiefauers succébok ”När hundarna kommer”, bearbetad till en lättläst version.
En berättelse om kärlek, sex och ond bråd död.

Längst bak i mitten av klassrummet sitter Hosseini och följer raderna med pekfingret. Han har läst ungefär halva boken. Han kom som 15-åring till Sverige 2015 och har nu hunnit fylla 18 år.

Allt han tänker på är sitt avslagsbesked och han har sedan fönsterkuvertet från Migrationsverket kom haft allt svårare att hänga med på lektionerna.

Det är till och med svårt att minnas hur han kände när han kom till Sverige. Men han ”hade energi då”.

Vägen hit till klassrummet i Sundsgymnasiet gick från Iran via Turkiet och sedan efter åtta timmar på havet till Grekland.

– Vi öste alla vatten med händerna för att gummibåten inte skulle sjunka.

Efter det handlade allt om rykten: var det var bra, var folk var snälla. Var det fanns fascister.

– Det som fick mig att orka vidare genom Europa var en dröm om ett bättre liv, förklarar Hosseini.

Vellinge beskriver han som en sömnig plats.

– Vellinge, det är nästan som att det inte finns några människor här. Det är bara i skolan det finns folk. Det är kallt utomhus och efter skolan går alla hem till sig.

Bredvid Hosseini sitter två elever vars tankar och samtal ständigt fladdrar iväg. Läraren Liza Zetterberg är snabbt framme vid dem och visar på deras egna mobiltelefoner hur de efter lektionen kan logga in på en app och lyssna till en uppläsning av boken.

Biblioteket har ett samarbete med förlagen som gör det möjligt.

– Jag läser högt ur boken, så följer alla ni med, säger sedan läraren till klassen.

Precis som för 100 år sedan är högläsning ett av de mest underskattade och effektiva pedagogiska verktygen.

Liza Zetterberg läser om hur Ester och Lisa sätter upp ett tält vid badplatsen, om hur de slår armarna om varandras ryggar och om hur hon trycker sig mot honom tills kramperna avtar.

– Åh, vilken underbar känsla i kroppen, läser läraren och skrattar.

I klassrummet kan man höra en knappnål fall. Liza skriver webbadressen på tavlan till jumo.se där man kan läsa mer om sex och samlevnad.

– Men hade de verkligen sex? frågar en elev.

– Ja, det kanske bara var en kram, men ibland måste man läsa mellan raderna, säger Lisa innan hon också får förklara det uttrycket.

Hon läser vidare om fylla, tonår och motorcyklar. Om relationer. Om otrohet. Gränser.

Ord för ord kapitel för kapitel.

En lektionstimme går snabbt, och medan ljudet av stolar som dras ut dränker allt, får de ett förslag på datum för prov på bokens innehåll som en majoritet accepterar.

Ute i skolkorridoren sprids eleverna för vinden, precis som Hosseini sagt.

Själv bor han i dag hos sin gode man som öppnade upp sitt hem efter att han skrivits upp i ålder.

Vi går över vägen och ut på en fotbollsplan av konstgräs. En stenkast bort ligger kommunhuset. Dimman har lagt sig över Vellinge och man ser nästan inte målstolparna på andra sidan.

Förut spelade han fotboll på fredagar. Men efter det första negativa beskedet så la han av.

Han orkade inte springa längre, trots att han hade konditionen.

• Se filmen med Hosseinis berättelse

Hosseini har hört att kommunen fått pengar från staten för de ensamkommande som man valt att inte använda.

Han vet också att många hus står tomma i kommunen.

– Varför kan vi inte få bo där, säger han och pekar mot sommarhus bortom fotbollsplanen.

Men det hjälper inte att bli arg. Det tar bara energi.

Det han lärt sig är att det enda som lindrar när tankarna löper amok är att lyssna på musik. Ofta persisk. Han tar upp sin telefon och spelar ett stycke och tonerna sprider sig över stenläggningen.

– Jag vill att svenskarna funderar över vad som sker om Sverige hamnar i krig. Och om de blir tvungna att skicka iväg sina barn och de fastnar. Skulle de tycka om det eller inte? Det är min fråga till svenska folket, säger Hosseini.

När jag inte svarar på frågan, upprepar han den.

Jag nickar, men tystnaden som uppstår gör att jag förstår att det inte är en retorisk fråga. Han vill ha ett svar.

Till slut svarar jag att det ”skulle vi inte tycka om”.

– Bra! Jag tror ni svenskar är bra människor, men ibland blir det lite konstigt, säger han, tar farväl och försvinner bort genom dimman.

**

Vi lever i en tid som sägs ha mycket gemensamt med slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Då liksom nu blev världsekonomin allt mer integrerad. Då liksom nu ökade den ekonomiska ojämlikheten. Då liksom nu skedde snabba teknologiska förändringar.

Och då liksom nu ökade migrationen.

Under perioden 1845 till 1930 utvandrade över en miljon svenskar till Nordamerika. Orsakerna var överbefolkning, brist på odlingsmark, religiöst förtryck, bristande personlig frihet, politisk konservatism, relativt få arbetstillfällen, allmän värnplikt – samt en mängd olika personliga skäl.

Man kan se på boken om Nils Holgersson som ett inlägg i den tidens debatt. Selma Lagerlöf ville ge argument för att stanna och se värdet av Sverige.

Hon beskriver även det som så småningom också får migrantströmmen att avta: hur jordbruket i allt högre grad mekaniserades och förbättrade möjligheterna att överleva och rentav få ett gott liv som bonde.

Hur det svenska samhället demokratiserades, fackföreningar bildades, religionsfrihet infördes och utbildningsmöjligheterna blev större.

Men det tog sin tid och de svenska utvandrarnas erfarenheter liknar på många sätt de hos dagens flyktingar.

Många av de platser som Selma Lagerlöf skrev om är för alltid förändrade.

Andra är exakt likadana.

Borgen Glimmingehus i sydöstra Skåne är en sådan plats: trånga trappor, tjocka murar, få rum och få fönster för att väggarna skulle behålla sin styrka. Under krigen var det populärt, men i fredstid ville ingen längre bo så mörkt och trångt och instängt, och det stod tomt även när Selma Lagerlöf skrev om platsen.

Berättelsen från Glimmingehus handlar om ett råttfolk som var mäktigt men som nu höll på att dö ut.

Svartråttorna hade besegrats av gråråttorna. Sensmoralen är att det inte berodde på människorna utan på en kamp mellan djurarterna.

Gråråttorna härstammade från fattiga invandrare som för hundra år sedan steg i land i Malmö från en skuta: hemlösa och utsvultna. De simmade omkring bland alarna i vatten och vågade sig aldrig upp i staden som kontrollerades av svartråttorna.

Men med tiden blev de djärvare. De flyttade in i övergivna hus och efter ett par år jagade de bort svartråttorna: de tog över vindar, magasin och källare. Bet ihjäl sina fiender eller lämnade dem att svälta ihjäl.

Selma Lagerlöf frågar sig varför inte svartråttorna i tid gick till motangrepp?

”Det är närmast omöjligt att förstå varför inte svartråttorna samlade sig till ett stort gemensamt härnadståg och tillintetgjorde gråråttorna, medan dessa ännu vore fåtaliga.” Hennes analys är att de blivit alltför trygga, fat cats.

Svartråttornas sista strid stod på Glimmingehus efter att ha fördrivits från hela Skåne. Gångarna var smala och borgen byggd på ett sätt som gjorde det möjligt att kontrollera vägarna in.

År efter år, natt efter natt, hade striden rasat.

Man kunde tycka, skriver Selma, att gråråttorna efter att ha kontrollerat hela landet kunde låta svartråttorna vara i Glimmingehus.

Att det var en hederssak. Men husets användning som spannmålsmagasin gjorde det alltför viktigt att inta.

När anfallet väl inleds finner gråråttorna borgen övergiven.

**

Några veckor senare fyller skratt och röster biblioteket i Vellinge. Det är en onsdag i mitten av mars och dags för språkcafé.

Utanför värmer solen tegelbyggnaden och det mesta av snön har nu smält.

Sedan vi sågs sist har Hosseini klarat av provet men fortfarande har han sitt avslagsbeslut hängande över sig. Han ska inte heller gå på språkcaféet.

– Förut kanske men inte nu, säger han.

Om det fanns någon aktivitet som fick honom att tänka på annat hade han ägnat sig åt den.

– Men det finns ingen en sådan aktivitet, säger han och lägger ner anteckningsböckerna. Han har sedan första stund gillat svenskan och varit stolt över att han lärt sig ett nytt språk.

Innan avslaget var skolan det bästa han visste – nu får han pressa sig för att komma hit.

– När du får avslag så blir livet konstigt, det blir svårt att sova. De ska skicka mig till Kabul. Hur förbereder man sig för det?

Om han ska sätta ord på känslan liknar han sin situation vid att trampa vatten. Så länge han orkar flyter han. Men skulle han sluta sjunker han och han vet att ingen orkar trampa hur länge som helst.

Han känner sig också missförstådd. Innan han flydde blev han medvetet påkörd av poliser i Iran och han skadade foten. Men den detaljen har inte Migrationsverket lagt någon vikt vid.

– Ursäkta, vad är då ett problem? Polisen körde på oss medvetet och sa till oss att stanna. De ville gripa oss, de körde på oss med flit, förklarar Hosseini och trycker upp glasdörrarna ut till det stenlagda området framför biblioteket.

Sedan han kom till Vellinge har han hängt ihop med andra afghaner och han upplever det som slumpartat vilka av dem som får stanna eller inte.

– Av 100 killar får kanske 10 stanna, ingen vet, det är Migrationsverket som bestämmer.

Själv kom han en månad för sent för att beröras av den nya gymnasielagen som det i dagarna rapporteras mycket om.

Inne på språkcaféet har ett femtiotal personer slagit sig ner kring de runda borden. Två av dem som ser ut över alla människor är elevcoachen Micke Glantz och Helena von Malorie som är lärare på språkintroduktionsprogrammet.

De menar båda att den stora utmaningen för de nyanlända har varit att skapa en framtidstro.

När hela livet handlar om att vänta på ett besked och inte veta om man ska bygga sig ett liv här eller bli hemskickad kastas man snabbt in i en negativ spiral.

– Det viktiga är att få eleverna att hitta drivet, ge dem en känsla av att vad som än sker kan ingen ta ifrån dem kunskaperna de lär sig här. Nya språk som engelska och avancerad matematik, det kommer de alltid bära med sig, förklarar Micke Glantz.

Han började för två år sedan som ”elevcoach” och fick uppdraget att jobba med psykisk ohälsa hos elever – men hur var det inte riktigt någon som visste.

Något av det första han såg var att flera elever tog med sig sina väskor till skolan och hade ingenstans att ta vägen efter skoldagens slut.  Andra satt på nattbussen tur och retur till Malmö tills solen gick upp igen och skolan öppnade.

– Det gjorde ont i hjärtat och jag förstod ju att i den situationen blev alla skolämnen sekundära. Först måste man lösa boendet.

När kommunen sa nej så gick civilsamhället in och stöttade upp.

– Vi fick fram 25 familjehem på kort tid så alla kunde gå kvar, minns Micke Glantz.

För att få de nyanlända eleverna att orka blev nu strategin att bryta ner terminen i mindre etapper.

– Det går inte att säga, ni ska lära er de här ämnena, det blir för stort så vi bryter ner allt i månader, dagar och ibland förmiddagar.

Sedan jobbar de mycket med att dokumentera framstegen.

– Jag ber dem spela in sig själva på mobilen, precis som de tar selfies på gymmet och ser hur de växer. Jag vill också att de ska se hur mycket de lär sig, fortsätter Micke Glantz.

Han pratar snabbt och engagerat och när han börjar se resultat av sina metoder sporrar det honom att nå fler.

• Se filmen om »Vellingebor berättar«

För Helena von Malorie har våren handlat mycket om att jobba med de nyanländas egna berättelser. Ur erfarenheten om vikten av dokumentation uppmanade hon eleverna att berätta om sina liv och hon såg snabbt vad det gjorde för självkänslan. Ett projekt som nu växt till ett samarbete med biblioteket under rubriken ”Vellingebor berättar”.

– När de fick sätta ord på sina känslor och sedan stå inför hundratals personer och läsa sina texter… det var… magiskt.

Ofta kom det fram nya saker som hon inte kände till. En elev skrev om ett barn som var kvar i hemlandet.

– För henne fick skrivandet en närmast terapeutisk effekt.

När de första ensamkommande i Vellinge fick sina avslag gick det en stötvåg genom hela gruppen och personerna kraschade.

I dag är det vardag.

– Nu när nästan alla får avslag så är det inte en lika stor grej, det är ”no surprises”.

Men mängden avslag har också gjort att de som väl får asyl smyger med glädjen.

– En del som får stanna vågar inte fira och kan inte dela glädjen eftersom det på stolen bredvid dem i klassrummet sitter en vän som inte fått.

Utöver att få skolan att fungera är en annan utmaning att få dem att umgås med andra än varandra.

– Det är svårt med tonåringar som har sina kompiskretsar. Men vi har prövat med alternativ till språkcaféet på biblioteket som till exempel ”fika med chill”, där slipper de prata vinterkläder och kan snacka Spotifylistor, träning och fotboll. Efter det så ser man hur de börjar lägga till varandra på Facebook och Snapchat. Man ser hur pärleporten öppnas och resten går på räls, berättar Micke Glantz.

När biblioteket tömts på folk dröjer sig två besökare kvar. De meddelar att ett hemligt möte kommer att hållas inom kort för att gömma flyktingar med utvisningsbeslut.

Men de vill inte ställa upp med namn eller bild.

De är rädda.

– Om du bodde här skulle du förstå, säger en äldre dam.

En annan berättar att när den före detta kommunpolitikern Anders Alkewall (kd) på 2000-talet tog strid för att kommunen skulle ta emot två ensamkommande barn fick han båda sina bilar saboterade och dödshot på mailen.

Som småbarnspappa kände han sig därefter tvingad att lämna politiken.

Denna mörka sida av platsens återkommer också i historien. Under 1930-talet fick nazister ett mandat i Vellinge och Skanör-Falsterbo – men när judiska flyktingar kom från Danmark över havet under 1940-talet så fick kunde de bo hos familjer längs stränderna i Skanör.
 

**

Nere vid kusten river en hård bris upp skum på vågorna. Det doftar tång och salt och fiskmåsarnas skrin påminner Youssef Alrazouk och hans hustru Fatima Alahmed Karjeh om att de är vid havet – även om de blundar.

Strandpromenaden nere vid Skanör är en svensk vykortsidyll med sina små badhus, bryggor och utsikt över sundet. Ett av Sveriges yttersta näs.

Men för sitt inre ser Fatima vågor som bara blev högre och högre i en båt på väg att kapsejsa.

Det räcker att vara på stranden för att hon ska minnas skriken. De kom i varsin båt.

Fatima blickar ut mot horisonten och håller Youssef hårt om handen. Under sex dygn var han till havs. De första tre dagarna var lugna men sedan kom ett lågtryck in och vågorna på tio meter fick allt löst på båten att rulla runt.

En helikopter från den grekiska kustbevakningen gick ut och cirkulerade kring båten samtidigt som de anropade kaptenen för att fråga vad han hade i lasten. Under däck gömde sig Youssef tillsammans med 900 andra flyktingar.

Han kunde simma, men det var kallt i vattnet och kilometer till land.

– Panik bröt ut på båten, många kräktes och barnen skrek. En gravid kvinna födde ett barn, minns han och stannar upp.

En del av flyktingarna försökte lugna de andra och till slut mojnade vinden och de kom fram.

Utanför sundet ökar vinden i styrka och de vita gässen på vågorna blir fler. I horisonten kan man se Öresundsbron.

I dag får Youssef inga flashbacks men han hade också tur. Hustruns resa var mångdubbelt värre. Hon reste senare, när allt blivit svårare – efter den stora flyktingströmmen.

Hon känner ett stort obehag inför det mörka vattnet.

– Båten var liten, under sex meter, och i den var vi ett tiotal personer. Vågorna kastade omkring oss, berättar Fatima.

Omkring henne skrek de ”hjälp, hjälp” och till slut blev de upplockade av en större båt.

– Jag vill inte se på havet, framför allt inte på kvällarna efter att solen gått ner, berättar hon.

Vi står under tystnad och ser ut över havet.

De är ändå tillsammans. Youssef flydde först och tanken var att frun skulle komma efter. Men hans ansökan om anhöriginvandring avslogs.  Runt omkring honom så förenades hans vänner med sina familjer och han anklagade sig själv för att ha lämnat sin fru i krigets Syrien.

Det skulle ju bara ta några månader, men snart hade de varit ifrån varandra i två år.

Till slut skickade han ett meddelande till Fatima, ”det finns bara ett sätt för oss att få vara tillsammans, du måste fly”.

Youssef stirrade på skärmen men behövde inte vänta länge på hennes svar.

Två bokstäver: ”Ok”.

I skydd av mörkret och med hjälp av en människosmugglare tog hon sig över gränsen men nu hade gränsbevakningen förstärkts och endast en rännil fanns kvar av de stora flyktingströmmarna ett par år tidigare.

Hon lade ner papperna i det vattentäta fodralet och satte kurs norrut.

I Vellinge satt Youssef och väntade på att det skulle ringa.

Fatima visste att hon skulle bli tvungen att simma över en av gränsfloderna. Hennes äktenskapspapper låg i ett vattentätt fodral i ett dolt fack i väskan.

– Allt blev blött, alla mina kläder och packning, utom en sak. Intyget att jag var gift med Youssef, säger Fatima och vi börjar gå tillbaka mot parkeringen för att köra till deras hem.

Flyktingboendet på Skanörs vångar.

Vinden har ökat i styrka men solen är vacker mot havet och vi bestämmer oss för att flyga med drönaren. Ett äldre par kommer samtidigt fram till Youssef och Fatima och hälsar dem välkomna till Vellinge.

Drönaren hinner bara starta innan vindarna är för kraftiga för att den ska kunna hållas på plats och vi tvingas nödlanda i strandkanten.

Om man googlar på Vellinge våren 2018 är det en fråga som ständigt återkommer i nyheterna.

På ena sidan – grannarna som lagt ett år på att överklaga ett boende för nyanlända. På andra – politikerna som drivit igenom beslutet trots att det stoppats i flera instanser.

I marknadsföringen presenterades det nya villaområdet på Skanörs vångar som ett kvarter med byakänsla, som skulle gå i stil med den äldre stadskärnan.

Grannarna menade att konceptet avgjorde deras val av husköp – och att de har betalat dyra pengar för att anpassa sina bostäder till de strikta byggreglerna för området.

Men i december 2015 fattades ett beslut av kommunen om att placera ett etableringsboende med 20 modullägenheter intill det nybyggda villaområdet.

Youssef visar upp rummet som består av ett kök, en soffa, ett bord och ett fönster som vetter ut mot ett annat fönster.

– Folk kommer och knackar på varje dag och frågar om man behöver något och vad jag vill ha. Människorna här är vänliga.

Nyligen hölls en fest på boendet där grannar och de boende gemensamt bjöd in till knytkalas.

– De flesta kom. Vi lagade mat tillsammans.

Under sin tid på boendet har han inte sett någon arg granne eller hört någon tala illa om boendet.

Men även om det skulle ske vore han inte förvånad.

– I alla länder finns det bra och dåliga människor, det är normalt, sådant är livet.

De svenskar han lärt känna har lyssnat och hjälpt honom men han har också märkt att det tar tid att bygga upp relationer.

– Man märker att många via medier fått en negativ bild av araber och muslimer så de måste lära känna dig som person.

Det han stör sig mer på än rasism och som skiljer Skanör från Syrien, Turkiet och alla andra städer i Sverige är avsaknaden av trottoarer.

– Det är bara bilvägar, det blir farligt för barnen. Jag förstår inte hur de har tänkt.

Om två månader ska hans första barn födas och han tror att våren är en bra tid att få barn på.

Allt är enklare.

Medan vi pratar ser jag att batteriet i bandspelaren håller på att ta slut.  Dessutom har myggan ramlat av från hans krage.

Youssef ber att få byta tröja och jag passar på att byta batterier i bandaren.

• Se filmen med Youssef och Fatima

Att skriva att det 23 kvadratmeter stora rummet är ”minimalt” skulle ge sken av ytor. Tio av lägenheterna är byggda för familjer och tio för ensamhushåll. Eftersom Youssef kom ensam fick han en liten lägenhet trots att han i dag har en gravid fru.

Rummet kostar honom varje månad 5 500 kronor och familjerna betalar 9 200 för familjerummen.

Även med socialbidrag är det en hög hyra.

– Jag har inte ro att studera, jag vill hellre jobba och hoppas kunna börja snart.

Den lilla familjen letar också efter en ny och större lägenhet.  Youssef tror inte heller att det går att lära sig svenska i skolan.

– På skolan är det bara araber! Jag vill ta ett jobb som innebär att jag träffar svenskar, annars kommer jag bara att prata arabiska.

Att leva i en småstad som Vellinge är också en stor omställning. Han beskriver sitt Aleppo som staden som aldrig sover.

– Vi hade allt. Inget saknades oss. Livet var en fest.

Under dygnets alla timmar kunde man i Aleppo äta den mat man ville och festa till soluppgången.

Han studerade och arbetade med att laga datorer och fixa mobiler.

– Det är svårt att förklara men det kändes otänkbart med krig. Ingen frågade vilken religion man hade, förklarar Youssef.

Det första intrycket av Sverige var tomheten.

– Jag tänkte mig ett land fullt av folk, men det var tomt och kallt. Riktigt kallt.

Den första tiden förlorade han all energi och kände sig nere, samtidigt hade han dåligt samvete för sina känslor. Han som alltid varit en optimist. Ett liv utan hans fru – vad var det för liv?

Minnen från den första tiden är få. Han minns möten. Intervjuer. Fingeravtryck och långa köer.

Livet hamnade på paus.

När sedan avslaget på att ta hit frun kom efter sju månader kraschade han.

– Jag blev arg på Sverige. Andra fick stanna direkt och förenas med sina familjer och det kändes orättvist att jag fick vänta så länge på ett avslag.

Han hade flytt för att finna säkerhet och trygghet. Och det hade han hittat i Sverige. Men han saknade livet.

– Här måste man hela tiden tänka ”är detta tillåtet, vilka är reglerna”. Jag blir på dåligt humör av det.

Han hoppas att allt ska lösa sig och så fort det är möjligt vill han återvända till Syrien.

– Men det kan ta tid. Alla vill vinna. Men när mitt land blir säkert igen så åker jag tillbaka oavsett vilken regering som styr. Jag bryr mig inte om politiken.

Men tiden är ett dilemma för Youssef Alrazouk. Själv närmar han sig 40 år och om familjen stannar kvar i Sverige kommer hans barn att lära sig svenska.

– Sverige är ett land för barnen, de kommer att tala svenska utan brytning. Men för mig själv… jag vet inte om jag orkar börja om på nytt.

Han diskuterar ofta dilemmat med andra familjer och märker stora skillnader i hur man ser på livet i Sverige.

– En del kom hit för pengarna, de bryr sig inte om något annat. Stora familjer med många barn som bara sitter och tar emot bidrag.

Själv gillar han det inte.

– Jag ser det inte så. Varje dag söker jag jobb och utan arbete mår man inte bra, säger Youssef.

De flesta grannfamiljerna är från Syrien, ett par familjer från Afghanistan.

Närmaste grannen från Irak. En geopolitisk bild av de senaste årens krig och konflikter.

Varje dag tar Youssef sin cykel och cyklar in till SFI-undervisningen. Under året har Moderaterna i Vellinge infört en integrationsplikt som innebär att alla vuxna nyanlända aktivt ska delta och göra framsteg i SFI – kravet gäller alla vuxna inklusive föräldralediga.

Men Youssef själv tycker inte att han lär sig något.

– Jag hatar skolan. Varje dag sätter jag en fot framför den andra och släpar mig dit. Men jag längtar efter ett jobb, det är enda sättet att lära sig ett språk. Att bara sitta och lyssna och säga: ”Godmorgon, hur mår du?”, det går inte.

Väl hemma blir det mycket tv.

– Hela tiden vänta, vad ska vi göra? Finns det något annat sätt så berätta för mig! säger Youssef frustrerat.

Han tänker på att återvända till Aleppo varje dag. Och natt.

– Ibland vill jag köpa något efter klockan tre på natten. Jag öppnar dörren och kommer först då på att: nej allt är ju stängt. Jag är i Vellinge.

Jag tar farväl av familjen och ska början resan tillbaka till Malmö. I mörkret ser det plötsligt ut som om en räv springer över vägen.

Precis som i Selma Lagerlöfs roman. En snabb rörelse med ratten och bilen hamnar i garagets papperstunna väggar.

Jag som inte hade tänkt att ha någon kontakt med politikerna i Vellinge får mejla det kommunala bostadsbolaget och berätta att Blankspot kört sönder en bit av garaget utanför ett av landets mest omskrivna flyktingboenden.

Svaret kommer inom kort: en faktura för återställningen av huskroppen på 7 443 kr inklusive moms.
 

**

Månaderna går och sommaren kommer som en knytnäve. I början är värmen som en befriare och badtemperaturen stiger snabbt.

Men redan i juni kommer de första larmrapporterna. Sedan går det snabbt. Djuren får slut på foder. De sönderbrända åkrarna liknar savannen och skogsbränderna avlöser varandra.

Det rapporteras om en extremhetta med temperaturer på 50 grader i södra Europa. Tidningarna skriver om hur människor dör och himlen färgas gul när ökensanden från Sahara blåser in.

Ännu är det bara början och alla frågar sig: När ska det börja regna?

När jag ser rubriken i kvällstidningen Expressen blir jag inte förvånad. Det känns som en deja vu.

Anna Hanson har sex hundar av rasen papillon, en av dem är minstingen Eddie som nyligen fyllt två år.

En måndag i mitten av juni bestämmer hon sig för att åka med sin väninna och alla hundar till hunddelen av badplatsen vid Vombsjön i Sjöbo kommun.

– Jag var inne och dubbelkollade på alla sidor efter varningar innan, som man ska göra, men såg ingenting, säger Anna Hanson till Expressen.

Hela flocken begav sig till badplatsen, Anna Hanson kontrollerade vattnet och tyckte allt såg fint ut.

Sedan badade hundarna för fullt.

Först efter någon timme såg Anna Hanson en svag grön kant på vattnet – men det var redan försent.

– Jag ropade till min väninna att alla hundar måste upp ur vattnet men när vi skulle åka hem blev Eddie helt krumryggad, verkade lida och skakade i hela kroppen. Jag känner igen signalerna och åkte i ilfart med honom in till djursjukhuset, säger Anna Hanson.

Där kunde veterinären mycket riktigt konstatera det som Anna misstänkt – Eddie hade drabbats av algförgiftning som orsakas av cyanobakterier i grönblå alger.

– Jag vill absolut inte att någon annan ska råka ut för detta. Det här är väldigt farligt. Det skadar först mage och tarm och sedan tas det upp i blodet och kan även gå upp neurologiskt, det är ett snabbt förlopp, fortsätter Anna Hanson.

På sin hemsida skriver Sjöbo kommun att deras miljöinspektörer kontrollerar badvattnet i Vombsjön varannan vecka under sommarmånaderna.

Sjöbo kommun skriver att man ska följa deras senaste provtagningar, som publiceras på Havs- och vattenmyndighetens hemsida.

Baserat på den senaste rapporten från den 17 juli står det dock att vattnet är av ”utmärkt kvalitet” och att det inte finns någon algblomning.

Trots detta ligger Eddie och kämpar för livet.

Det är inte bara i Vombsjön som algerna blommar den varma sommaren 2018. Över hela landet gör den utbredda algblomningen det allt svårare att garantera även dricksvatten. De giftiga blågröna algerna frodas vid höga temperaturer och skapar problem för vattenverk i Sverige.

Enligt Livsmedelsverket kommer ungefär hälften av Sveriges dricksvatten från sjöar och åar. Den som dricker vatten som innehåller giftiga cyanobakterier riskerar att få i sig stora mängder toxiner vilket kan leda till magproblem och leverskador, enligt Livsmedelsverket.

Det är inte sista gången Vombsjön hamnar i tidningarna.
 

**

På det breda bergtaket ligger skogar och åkerfält på ena sidan. På den andra reser sig nakna bergknallar. Det ser ut som om berget med hast rusat upp ur havet. Där nere på stranden har vågorna nött sönder berget i årtusende efter årtusende med all sin kraft.

Dag efter dag. Natt efter natt.

I boken om Nils Holgersson är Kullaberg platsen för ett årligt djurmöte. Hela avsnittet handlar om trandansen. Om moln av fåglar: Skogsfåglar. Sjöfåglar. Kråkor, orrar och tjädrar.

Platsen är då som nu nordvästra Skånes spetsigaste udde. En av alla dem som växt upp här är den 26-åriga Emma Nilsson.

Men för henne kommer det som en nyhet att platsen är omskriven i Nils Holgersson.

– För mig och många andra är Kullaberg mest känt som en ort i en av Povel Ramels visor, ”Gräsänklingsblues”, som utspelar sig i byn Mölle, säger hon.

Hon berättar att under slutet av 1800-talet så tog sig ofta tyska turister till platsen och badade i vad som under den tiden ansågs som utmanande kläder.

Dessutom badade män och kvinnor tillsammans och det dröjde inte länge innan platsen blev omtalad som ”synden i Mölle”.

Kring sekelskiftet växte nöjeslivet efter investeringarna i hotell och kurbad av bland annat familjen Gyllenstierna. På andra sidan vattnet i Arid byggdes stora villor i kontrast till de enklare fiskelängorna.

Kungen passerade platsen på semester och under högkonjunkturen drogs även järnvägen ända fram så man kunde resa direkt till Mölle från Danmark och Tyskland.

Parallellt med nöjeslivet tvingades fiskarna att dra upp sina båtar och bli industriarbetare.

Samhället växte och hade som flest invånare kring 1980-talet.

Sedan vände det. Stockholmarna köpte upp villorna. Servicen minskade. Skolorna lades ner.

Butikerna stängde och de som stannade kvar blev allt äldre.

En av pensionärerna i Kullaberg beskriver samhället i dag som ”tomt”. Men ingen vet riktigt heller vems fel det är. En del skyller på danskarna. Andra på de nattliga trålare som sägs ha tagit fisken.

Genom historien har alltid fisket varit centralt för orten men numera utgår inga yrkesfiskare från hamnen.

Istället är det turismen som får kommunen att gå runt. Framför allt sommartid är besökarna som tar sig till Kullaberg många. Här finns också Höganäs Keramik, som många förknippar med orten.

En snabb titt på kartan visar att här finns inte mindre än fyra golfbanor.

Längs med vägarna syns flera bromsspår och små avtagsvägar till ateljéer och aktiva krukmakare.

Den större fotbollsplanen går under namnet ”Juli-vallen” och det sägs att när damlaget skulle gå upp en serie saknades det pengar och de fick därför harva vidare i den lägre divisionen.

I det senaste valet 2014 växte Sverigedemokraterna stort i Kullaberg.

En av förklaringarna sägs vara att det är en dröm om den gamla, vita välbeställda orten som lockar ur historien.

Medan andra menar att det är ett resultat av att kommunen saknar andra konfliktytor.

Selma Lagerlöf skrev inget om människorna i Kullaberg.

Endast om fåglarna.

Där havet möter land tornar i dag konstnären Lars Vilks berömda ”Nimis” upp sig. Även om det utanför staden är ett omdiskuterat byggnadsverk så är många invånare i Kullaberg rätt trötta på den.

– Ett klart intrång på naturreservatet, säger en person vi pratar med.

Andra lyfter fram de årliga olyckorna som sker när turister faller och berättar att när man hör sirenerna skojas det: ”Nu ramlade en dansk.”

Ingen pratar om yttrandefriheten.

Stampar man hårt i marken uppe på berget ekar det från de vattenfyllda gruvgångarna under jorden.

Det som än i dag finns kvar efter gruvdriften är en fabrik som gör järnpulver.

Både till gravida med låga järnvärden och som tillsatts i frukostflingor eller till industriell produktion.

Nere i det pittoreska fiskeläget Mölle inväntar turisterna solens nedgång i havet. Färgerna är annorlunda nu och sensommarens mörkgröna börjar övergå till höstens röda.
 

**

I Selma Lagerlöfs roman är det vackert väder fram till dess att vildgässen bestämmer sig för att anträda färden norrut.

Sedan börjar det regna under flera timmar i sträck och Nils Holgersson sitter huttrande och genomvåt på gåsryggen.

Även i år känns det i augusti som om rekordsommaren definitivt är över och som om svalare luft med regn är på ingång.

När regnet väl kommer är glädjen likt den jag upplevt i södra Afrika när torrperioden går mot sitt slut.

Den tryckande kvava värmen briserar i tidernas åskoväder.

Selma Lagerlöfs gäss lämnar den regntunga Vombsjön och flyger över Linderödsåsens karga backar, av Ovesholms herrgård, Kristianstads kyrktorn, Bäckaskogs kungsgård och över det smala näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön och förbi Ryssbergets tvära brant.

Mot nästa landskap: Blekinge.

Akka i spetsen och de övriga i två sneda rader bakom henne.

I takt med vingslagen ropade de: »Var är du? Här är jag. Var är du? Här är jag.»

De sista skälvande veckorna före valet är internationell press fyllda med rubriker som ”Swedish roaming gangs set 80 cars on fire”och ”Sweden elections: Riots and violence in Sweden spark outrage from Stefan Löfven”.

Med efterföljande debatt om det polariserade Sverige. Landet som slits isär. Fokus ligger på det spektakulära. Det nyhetsdrivna. En bild av ett laglöst land styrt av gängkriminella som skjuter varandra.

Det är lätt att säga att man ska försöka ha ett historiskt perspektiv och ställa följdfrågan: Hur såg det ut här för 100 år sedan?

Dagligdags har man svårt att ens minnas det förra valet. Eller ens förra sommarens skandaler.

Selma Lagerlöf låter Nils Holgersson passera en ny radsåningsmaskin. Han kryper upp på kuskens plats och drömmer om att köra en sådan ”grann maskin” över ett åkerfält.

Han passerar postkontoret och tänker på alla tidningar som kommer ut varje dag med nyheter från världens alla hörn.

Han ser apoteket och huset där doktorn bor och funderar över människans makt att nu bota sjukdomar.

Han ser kyrkorna och funderar över människans längtan efter en värld bortom denna med evigt liv.
Ju mer han ser och ju längre han färdas desto mer tycker han om människorna.

Youssef och Fatima har nu fått sitt första barn. Lantbrukaren Erik Olsson sin första skörd.

Människorna kring Vombsjön drömmer om att kommunen inte ska tappa ut så mycket vatten.

Sportfiskarna om att dra upp stora abborrar igen.

Hunden Eddie om att överleva.

Hosseini om att få stanna.
 

**

Du har läst första delen från Skåne i Blankspots serie ”Verkliga Sverige”. Vill du bidra med din egen berättelse från Skåne eller de platser som Selma Lagerlöf skrev om så gör det här. Har du idéer eller tips till vår resa genom resten av Sverige så hör av dig och gå med i facebookgruppen för den här reportageserien. 

Vi kommer att besöka Vellinge bibliotek den 25:e oktober klockan 14.00 och nästa landskap blir Blekinge följt av Öland, Gotland och sedan Småland. Sedan tar vi oss norrut tillsammans. 
Läs även Brit Stakstons kommande kulturanalyser från Skåne – här. 

Av Martin Schibbye