Efter två decennier möttes de igen: Ian Lundin och Liah Diu Gatkuoth. Då, i mars 2001 stod Liah Diu som barnsoldat längs med oljebolagets väg. I dag sitter han snett framför den förra VD:n för att vittna mot det bolag han då skyddade.
Av Martin Schibbye 5 september, 2024
Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Följ Martin Schibbyes WhatsAppgrupp för att inte missa något av den historiska rättegången.
Det är en ikonisk bild. Automatgevären hänger slarvigt över axlarna och ser oproportionerligt stora ut mot de små barnkropparna. Barnen är barfota och runt tio år gamla. Strax framför dem står Ian Lundin.
Tingsrättens ledamöter har sett bilden förut. Filmen den tagits från har visats av både åklagarna och försvaret under året som gått i sal 34, men rörligt material från block 5A i dagens Sydsudan är ovanligt och de få filmer som finns blir betydelsefulla.
Ur de vita högtalarna som monterats upp på den mörka träpanelen hörs filmaren och journalisten Bengt Nilsson fråga Ian Lundin om vad han tycker om att ”barnsoldaterna vaktar oljefälten?” Det var under en reportageresa som Nilsson fångade scenen på film. Ian svarar att det är en ”generalisering att påstå att de vaktar oljefälten” och lyfter fram att han själv har barn och att barn med vapen är ”mycket upprörande.”
Han ska ta det vidare med regeringen, även om de kanske inte kommer att lyssna.
Nilsson reste våren 2001 tillsammans med bolaget genom block 5A. Hn besökte bland annat de milisgrupper som garanterade bolagets säkerhet i området då barnsoldaterna plötsligt kom fram och omringade sällskapet.
Resten är mediehistoria och nu även bevisning i Sveriges genomtiderna största rättegång.
Men det finns en sak som skiljer den här filmvisningen från de tidigare. En av barnsoldaterna som syns skymta förbi i profil, sitter nu, 23 år efter att filmen togs snett framför Ian Lundin för att vittna mot det bolag han då skyddade.
Efter två decennier möts de igen. Ian Lundin och Liah Diu Gatkuoth. Målsägande nummer 7.
Barnsoldaten mot oljebolagets VD.
Det är den 12 augusti 2024 och Gatkuoth Liah Diu som har hunnit fylla 35 välkomnas av rättens ordförande Tomas Zander. Efter ett långt sommaruppehåll är alla berörda återigen samlade på den översta våningen i Stockholms Tingsrätt.
Zander inleder med juridisk formalia och förklarar för målsäganden att det i rummet förutom nämdemännen och juristdomarna även finns åklagare och försvarare. Och att det är åklagarna som kommer att börja – eftersom det är de som kallat honom att vittna.
Gatkuoth Liah Diu föddes i Duar i januari 1989 som Nuer och han är katolik. Under uppväxten beskriver han byn, med hyddor och grästak, som ett ”bra område”. Han minns hur han som barn lekte utomhus, var med på arrangerade fester och tog hand om boskapen. Stora delar av sitt unga liv levde han i Duar, en by söder om Bentio i norra delen av block 5A.
– När de här personerna kom upphörde alla nöjen och den enda frågan vi ställde oss var vart vi skulle ta vägen, säger Gatkuoth Liah Diu.
Åklagare Henrik Attorps beskrev under förra hösten hur den sudanesiska regeringen våren 1999 genom militären och regimallierade milisgrupper genomförde offensiva militära operationer i och nära Block 5A.
Detta i syfte att ta kontroll över områden för oljeprospektering och därigenom skapa förutsättningar för bolagets verksamhet. Det är kärnan i det åtal som bolaget försvarar sig emot.
Under ett krig är det inte olagligt att bedriva offensiva militära operationer. Det är inte heller brottsligt att verka i en diktatur, ens i en krigszon, eller att använda soldater för sin säkerhet.
Det brottsliga enligt åtalet handlar om hur de strider, enligt åklagaren ”ett urskillningslöst dödandet av civila”.
Enligt åtalet främjade Ian Lundin och Alexandre Schneiter, ”var för sig eller gemensamt och i samförstånd inom ramen för sina respektive roller inom Lundinbolagen, att den sudanesiska militären och regimallierade milisgrupper systematiskt anföll civila”.
Bevisen för detta varierar men handlar om möten som Lundin-topparna haft med Sudan-regimen. Man har, enligt åtalet, ställt krav på militären om att de ska säkra och skapa förutsättningar för bolagets verksamhet i delar av Block 5A. Det kontrollerades inte vid den tiden av militären eller regimallierad milis.
Årtalet, när byn brändes och familjen förlorade boskapen, är målsäganden inte riktigt säker på men han tror det var 1999, eller 1998. Ett år hit eller dit hade inte spelat någon större roll om det bara var ett minne som skulle återberättas.
Men för det rättsliga betyder det allt. Åtalsperioden börjar i maj 1999 och allt som kan ha hänt innan dess kan rätten inte anklaga bolaget för.
Gatkuoth Liah Diu berättar att han som barn gick och tittade på vägbygget när det kom närmare byn. Männen med mätinstrument var spännande att följa och han kommer ihåg att de satte ut röda flaggor på marken.
Dels var det förberedelser för ”vägbygget” men han tror också att de letade efter olja. Från håll kunde han och kompisarna se grävmaskiner, men de fick inte gå nära dem utan var rädda och höll sig borta. Vägarbetarna skyddades i sin tur av soldater ”med olika typer av vapen.” De flesta bar Kalasjnikov men en del bar också RPG:er.
– När de lämnade området kunde vi gå fram och ta upp flaggorna och leka med dem, minns Gatkuoth Liah Diu.
Rätten har under våren sett bilder från de seismiska undersökningar som målsäganden nu berättar om. Letande efter olja sker genom att längs med raka linjer detonera små sprängladdningar och sedan analysera hur tryckvågorna fortplantar sig och rör sig genom olika material på olika djup.
Ett arbete som genomfördes i träsk och tät vegetation av speciella fordon med larvfötter. En av de åtalade Alexandre Schneiter är en av världens främst experter på att tyda denna data.
Gatkuoth Liah Diu berättar att det var fredligt när arbetarna först dök upp men att problemen började när vad han kallar ”vägen” skulle dras genom byn.
Under den här tiden minns han att hans pappa befann sig i ett annat område med sina soldater och att han bodde i hyddan själv med sin mamma. Pappa hade 28 fruar och han har ingen exakt siffra över antalet syskon.
En dag blev de uppmanade att lämna området men de boende svarade att de bott här länge och att de inte ville lämna.
Det första han minns av den där dagen, en tid senare, var ljudet. Han undrade vad det var för ljud. Alla, gamla, barn och unga kom ut ur hyddorna, eftersom de var nyfikna på ljudet.
– Det var på morgonen och jag hjälpte min mamma att mjölka korna. Vi hade släppt ut kalvarna, minns Gatkuoth Liah Diu.
Det han fick se liknade inte andra helikoptrar. Denna var beväpnad. Förutom helikoptern såg han också fyra uniformerade och beväpnade soldater. Han sprang till sin mamma som slutade mjölka korna.
– Vapnen på helikopterns vingar fick hyddorna att explodera och brinna.
Rösten stockar sig. Han minns att mamman var tung och att hon la sig över honom för att skydda honom. När han väl ser sig omkring ser han: ingen.
– Jag såg min mamma dö. Hon dog omedelbart. Det brann runtomkring.
Han minns sin mammas sista omfamning och att han var blöt av blod. Han försökte gå, men det var svårt.
Han tror han var ungefär tio år gammal när attacken skedde. Det regnade inte så han utgår från att det var under torrperioden.
Av byn fanns ingenting kvar. Han minns det varma vattnet som kvinnorna kokade för att tvätta hans sår. Splittret han fått in i kroppen, men benen skadades inte och såren läkte så småningom.
Kvar idag finns bara ärren. Under gårdagen tog hans målsägandebiträden nya bilder på dem som lämnats in till Tingsrätten som nya bevis.
Enligt Gatkuoth Liah Diu fanns det i byn vid tillfället inga rebeller. När pappan kom efter att ha fått höra talas om attacken hittade inte heller han några regeringssoldater att bekämpa.
Målsäganden berättar att pappan tröstade honom och sa att han inte skulle vara orolig. Nu skulle han ta hand om honom. Gatkuoth Liah Diu tyckte att det var bra att inte behöva vara hemma själv. Stannade han kvar riskerade han enligt sin pappa att misshandlas.
– Jag följde med min pappa och jag blev soldat, säger han lika självklart som om det var hans tioåriga jag som satt på stolen.
Livet som soldat beskriver han som lugnt till en början. Tiden tillbringades på rebellernas bas och han lagade mat och tog hand om andra skadade soldater. I takt med att han blev äldre fick han posttjänst. En vanlig uppgift var att vakta olika platser och 2001 fick han ett eget vapen.
– Min Kalasjnikov hade en träkolv, minns han.
Någon egentlig soldatutbildning fick han inte men han såg på de andra hur de gjorde och lärde sig på så sätt hantera det tunga vapnet.
De följande åren flyttade han runt med sin pappa och hans soldater och var vid bland annat vid kilometermärke 7, 15, 20, 30 och 40, längs med allvädersvägen. På flera av platser bodde det civila och oljebolaget hade vakter utsatta.
Åklagaren ber vittnet berätta om platserna och varför de kallades ”kilo.”
– Platserna kallades ”kilo 7” och sjuan stod för att sju kilometer, det var ett sätt för bolaget att sätta ut posteringar för att skydda oljeanläggningar längs med vägen.
Tidigare vittnen har oftast använda nuernamnen på byar. Det har orsakat mycket förvirring men genom att nu använda samma geografiska namn som bolaget blir det tydligare för rätten var i det vidsträckta landskapet berättelsen utspelar sig.
Platserna hade också namn på både arabiska och Nuer. Vid ”kilo fem” möttes flera vägar och det var en av de första baserna. Från ”kilo sju” gick en väg till ”kilo tio” och därifrån var närmaste bas ytterligare tio kilometer ner längs vägen vid ”kilo 20”, förklarar den före detta barnsoldaten.
– Vid flera av platserna dödades civila, minns han.
Men det är inte främst det han är här för att berätta om. Det som knyter honom till åtalet är att han fastnade på dokumentärfilmaren Bengt Nilssons minneskort våren 2001.
Fyra vita skärmar har rullats ner från Tingsrättens väggar och på dem projiceras nu bilden på Liah Diu Gatkuoth. Han tittar upp och ser sig själv som barn framför en Landcruiser.
– Jag känner igen de andra pojkarna också, de som jag var tillsammans med, säger han. Den ena pojken heter Boul.
Bakom honom står i blå skjorta Ian Lundin med en kommunikationsradio i bältet.
På nästa stillbild från filmen syns två andra pojkar. Båda var några månader äldre än vad han var vid tillfället.
– En av dem är död. Den andra lever i Bentio. Den tredje är jag. Pojken med solglasögon. Det är jag, säger vittnet.
Han minns att han ute för att patrullera med sina vänner, de letade också efter mat när han fick se en man med en kamera och en bil och blev nyfiken.
– Jag minns att jag såg en kameraman, men jag är förvånad att jag syns på videoklippen. Det förstod jag inte då.
Platsen han mötte Ian Lundin och Bengt Nilsson på beskriver han som ”ett oljeställe” nära Thar Yath, men inte vid själva borrtornet. Platsen kallas också ”kilo 60” och vägen hade byggts av Lundin under flera år, minns han.
Skälet till att han och de andra barnsoldaterna var på platsen beskriver han som en del av ett uppdrag.
– Min pappa sa att vi skulle skydda oljeanläggningarna i området. På platsen fanns olja.
Området skulle skyddas mot Peter Gadet, SPLA och andra grupper som ”inte ville att det skulle borras efter olja”.
På filmen ser man också hans farbror som sedan dödas i en attack.
Åren mellan 1998 och 2001 publicerades en mängd rapporter från människorättsorganisationer om situationen i Lundinbolagets block 5A. Det var FN:s olika rapportörer, Christian Aid, Amnesty och Human Rights Watch, alla publicerade vittnesmål om situationen i Sudan och hur oljebolaget förvärrade situationen för civilbefolkningen.
Rapporterna följdes av inslag i både svenska och internationella medier.
Våren 2001 dominerade negativa nyheter om Lundinbolaget i nyhetsbevakningen.
I ett fax från den den våren, hittat vid husrannsakan, skriver Ian Lundin till en bekant:”We are really being beaten up by the press, but in the end who cares, they are a bunch of ignorant buggers.”
Inom bolaget börjar en idé ta form om att agera mer proaktivt och bjuda in journalister till området för att hantera den ”massmediala hysterin.” Bengt Nilsson har i intervjuer berättat att han funderade i någon sekund innan han tackade ja.
Utan hans bilder, inget vittne.
För bolaget sågs resan vid tidpunkten som en framgång. De kunde visa upp marknader med färska varor och byar med elektricitet på de regeringskontrollerade områdena. En officer som Bengt Nilsson intervjuar berättar att det inte förekommer någon ”brända jordens taktik” i området och att de var där för att skydda oljebolaget.
För Bengt Nilsson själv blev resan ett startskott för att tillbakavisa vad han sedan dess argumenterat för varit en politisk kampanj mot oljebolaget av amerikanska kyrkor, biståndsorganisationer och SPLA.
Ian Lundin konstaterade också själv i en intern rapport att det längs vägen inte förekom några checkpoints. De civila och humanitära organisationerna kunde röra sig fritt. Det fanns till och med en bussförbindelse mellan borrtornet Thar Yath och Rubkona där bolaget hade sin bas.
Ian Lundin skriver också att han sedan han först kom hit i mitten av 1997 aldrig sett så mycket folk i Thar Yath. ”Det beror dels på tillgången till gräs och vatten. Men även på att en kanal har byggts för att bevattna området”.
Det andra skälet var att ”vårt område är säkert”. Hotbilden bestod av mindre grupperingar av rebeller och för den sakens skull fanns soldater på plats: ”De är där som en skyddsstyrka mot rebeller som deklarerat att bolaget är ett legitimt militärt mål”.
För Bengt Nilsson berättar civila längs med vägen om hur de svälter efter att ha angripits av rebelledaren Peter Gadet och att de förlorat kor och boskapsskjul. Andra som bor närmare oljeriggen berättade om hur vägen innebär att mat kan komma in.
Materialet blev till både reportage i Agenda och nyhetsinslag.
Men så var det detaljen med barnsoldaten. som plötsligt dök upp mitt i vägen.
Gatkuoth Liah Diu är det sjunde vittnesmålet sedan Tingsrätten i maj började höra de målsägande. En och en har vittnena sina styrkor och svagheter i relation till åtalet. Försvaret har hittills effektivt motförhört de flesta och pekat på avvikelser och hur olika versioner av berättelserna figurerat i olika förhör under åren.
Men efter varje vittnesmål, kommer det nästa vecka ännu ett. Och ett till. Målsägande, efter målsägande. Vecka efter vecka väver åklagaren en väv där de enskilda vittnesmålen, även om de motbevisas av försvaret vad gäller detaljer, ändå gång på gång får rätten att ta del av hur civilbefolkningen drabbades av kriget i block 5A under den så kallade brottsperioden även om kopplingen till de åtalade inte alltid är självklar.
Det som skiljer målsägande nummer 7, från de andra är att han kan berätta på ett betydligt mer levande sätt än många av de tidigare vittnena. Bortsett kopplingen till skuldfrågan och att de åtalade riskerar livstids fängelse – kan ingen bli oberörd av den unga pojken som skadades, förlorade sin mamma och blev barnsoldat.
Livet som barnsoldat minns han sporadiskt. De andra barnsoldaterna beskrivs snarare som ”grannar” än som vapenbröder. Han minns hur civila ibland dödades av militären om de var långt utanför byn för att ta hand om boskapen. När det skedde så berättade hans pappa det för ”den högsta ledningen” och trupper förflyttades då dit.
Vid ett tillfälle fick hans pappa höra att en annan av sönerna dödats vid kilometermärke 40 och soldater stationerades då där.
– Jag var själv inte där, men jag var med i andra strider. Ibland blev vi attackerade och var tvungna att försvara oss. I Leer var jag på plats när vi attackerades, minns han.
Han minns också ett annat tillfälle, då rebellarmén stängde av vägen så att bolagets bilar inte kunde ta sig från Rubkona till Thar Yath. Orsaken var att civila dödats i och omkring ”kilo 50”.
– Det blev strid, men sedan pratade de med min pappa och vi öppnade då vägen igen.
Som många andra aktörer i kriget under dessa år byter hans pappa sida och både skyddar bolaget samtidigt som han vid andra tidpunkter angriper det.
Förklaringen till att hans rebell till pappa och han själv vaktade vägen den där dagen i mars 2001 var att SSIM just då stred på den sudanesiska regeringens sida efter ett ”fredsavtal.” Avtalet handlade enligt pappan mer om en taktisk reträtt i brist på ammunition och soldater än något ideologiskt skifte.
Under åklagarens sakframställan i höstas, dök pappas namn upp då och då. Framför allt i rapporterna från CPMT som övervakade 2003 års fredsavtal och vars beskrivning om varför våldet uppstått ofta låg i linje med åklagarens beskrivning. Efter att olja påträffats i Thar Jath rapporterar bolaget att armén skickade in trupp för att ”säkra platsen för fortsatt utforskning”.
I en intern rapport från Lundin beskrivs det att i Rubkona, där bolaget har sin bas så landar så småningom tre så kallade ”Gunships” vilket innebär att armén” har växlat upp sin kapacitet att slå tillbaka angrepp genom att understödja målsägandes far James Lia Diu och Peter Faar”.
Pappan omnämns också senare år, kring 2003 som en av befälhavarna på regeringssidan som attackerade längs Bentiu-Leer-Adok-vägen och vars mål det var att se till att Bentiu-Leer-Adok-vägen förlängdes till Leer.
Gatkuoth Liah Diu beskriver pappan som den högsta befälhavaren för milisgruppen SSIM i området vid ”kilo 7.”
Målet för milisgruppen SSIM var att Sydsudan skulle bli en egen stat och att oljetillgångarna skulle tillhöra folket och ”inte exploateras av norr”. Det krävde att de slogs.
– Min pappa lämnade Sudans regering 1983 och blev då rebell, berättar sonen. Alla som lämnade regeringen anslöt sig sedan till honom.
Fienden beskrivs som ”Riek Machar tillsammans med soldaterna från Sudans regering”.
I grunden en taktisk manöver då de för tillfället var för svaga för att strida.
– Min pappa sa att vi skulle skydda vägbygget och oljeområdena, men regeringssoldaterna litade aldrig på oss och dödade våra soldater och våra civila. Ett av villkoren som min pappa satte upp var att om vi skyddade bolaget och oljefältet från SPLA, skulle de i utbyte inte skada våra civila, om så skedde skulle vi angripa dem också.
Förutom det han upplevde som barn kom han att bevittna flera andra övergrepp i området innan han lämnade landet. Åklagarna ber honom berätta om den gången då en Antonov släppte bomber över en kyrka år 2001.
– Det var en söndag eftersom många var i kyrkan den dagen, vi hörde planet närma sig. Det var som att planet flög nära solen. Högt upp på himlen när det släppte en bomb.
Bomben föll mitt i kyrkan, ungefär en halvtimme ifrån den plats där han befann sig. Han beskriver bomben som ”en tunna.”
Efter att den öppnat sig och exploderat kunde han se delar av bomben på marken.
– Flera av prästerna dödades och det låg kroppar över allt.
Gatkuoth Liah Diu säger att det är svårt att veta hur många som dog då kroppsdelar var kapade och flyttades runt. Han kunde urskilja både män och kvinnor i olika åldrar.
Orsaken till att han var på plats var ”för att skydda civila” så att ingen skulle skada dem. Han var också där för att skydda boskap och för att samhället skulle vara ”fredligt”.
Ansvaret för att kyrkan bombades menar han är tydligt:
– Det var araberna och Lundin!
Åtalspunkten om att ha använt barnsoldater lades ner under förundersökningen, istället är Gatkuoth Liah Dius roll i Sveriges längsta rättegång att som målsägande berätta om attackerna och de krigsbrott han upplevt.
Men han är också vittne i ett separat åtal som under sommaren återupptagits.
I augusti 2018 avslöjade Dagens Nyheter uppgifter om att vittnen i utredningen som då pågick mot det svenska oljebolaget Lundin Petroleum, hade trakasserats av personer som sagt sig arbeta för oljebolaget.
Flera personer i Sydsudan och dess grannländer skulle ha erbjudits pengar och möjlighet till skolgång för sina barn, mot att de skulle ta tillbaka sina vittnesmål. Vittnena skulle även ha blivit förföljda, hotade och utsatta för våld.
I det förhör med målsägande Gatkuoth Liah Diu som hölls 2017 på den svenska ambassaden i Nairobi handlade mycket om bilden på honom som barnsoldat.
Han berättade även i det förhöret att olika personer sökt upp honom i flyktinglägret med hjälp av bilden. Dels en NGO som vill att han vittnade mot Ian Lundin och bolaget och dels personer som hotar honom med döden om han inte slutade samarbeta med utredningen.
– What I would like to add before we start our interview, is the concerns I have about my life. I have received threats from unknown people…, sa han då till utredarna.
Lundin Petroleums presschef Robert Eriksson skrev i samband med DN: s avslöjande att:
”Vi ser givetvis mycket allvarligt på de här anklagelserna, som vi anser vara helt ogrundade”.
Förundersökningen lades också så småningom ner, men under Liah Diu Gatkuoth vittnesmål blir rätten informerad om att den nu öppnats igen. ”Vi kan bekräfta att förundersökningen återupptagits den 13 juni 2024 med anledning av nya uppgifter som inkommit. Polisens förundersökningsledare heter Catrin Boodh och arbetar vid Noa, men hon kommer inte kunna kommentera mer än ovan”, skriver Polisens pressekreterare Karin Styrenius i ett mail till Blankspot.
Åklagaren ber honom berätta och han säger att i början var han och många andra skeptiska till att stämma Lundinbolaget, de hade byggt skolor och gjort bra saker. Han bad om betänketid.
Under sin tid i ett flyktingläger i Kenya fick han en dag höra att personer hade sökt honom i Kampala. Motvilligt reste han dit sedan han övertalats av vänner för att se vad det var de ville honom.
På baren ”High Table” satt tre män och bad honom slå sig ner. De förklarade att de hade kommit till Kampala ”för hans skull” och att de ville att han skulle komma ihåg allt bra som Lundin gjort i block 5A.
– De sa till mig att företaget Lundin hade gjort bra saker i mitt område. De hade byggt en skola och ett sjukhus. När jag sa att jag visste vad som byggdes och inte då jag bodde där blev de tysta.
Istället tog de fram pengar som de hade mig sig i ett kuvert.
– De sa att jag bodde i ett flyktingläger och att jag hade ett dåligt liv och att jag skulle säga till min pappa att Lundin har gjort bra saker och att vi inte ska prata illa om dem. Jag sa att det som hände rörde min mamma och mina syskon. Jag sa också att några pengar inte skulle ha någon betydelse för mig i alla fall.
Den före detta barnsoldaten adderade också att han skulle ringa polisen om de inte lät honom vara i fred. Efter det reste han tillbaka till flyktinglägret.
Efter att han avvisat männen i Kampala så kom det hot mot hans pappa. En av männen var deras före detta granne. En man som ”hade samarbetade med araberna och visat dem området på den tiden”.
Även hans syskon fick motta hot och en bror flydde till Etiopien och en annan tillbaka till Sydsudan.
Själv kände han sig stärkt av hoten. Nu var det inte läge att backa kände han och la upp bilder på Facebook om vad skett under kriget. Det i sin tur ledde till nya hot. En person ringde upp honom och sa att det var ”personer från Amerika” som vilseledde honom” och att han skulle dödas. Pappan började bli orolig för hur situationen eskalerade och uppmanade honom att återvända till Sydsudan.
– Det var hoten som fick mig att bestämma mig för att vara med på rättegången, säger han.
Motförhöret, dagen efter, inleds med att advokat Per Samuelsson presenterar sig för den före detta barnsoldaten som ”en av målets försvarsadvokater”.
Försvarsadvokaterna har tidigt i processen kritiserat vad de menar är svävande anklagelser mot de åtalade. När de frågat åklagaren om hur de ska tolka berättelser, så som den från dagens vittne och vad Lundin har med det inträffade att göra? har de fått svaret att det ”påstås inte att de tilltalade på förhand hade kännedom om tid och plats för var och en av de enskilda attackerna som kom att genomföras som en del av stridsmetoden.”
Ett svar, som de menar gör det omöjligt att försvara sig mot påstådda brott eftersom de är så svepande. Försvaret har också tidigare argumenterat för att det inte räcker att presentera en våldshandling för att det ska röra sig om folkrättsbrott. De milisgrupper som nämns menar man stod inte under ett ordnat befäl och gick inte att kontrollera på ett sätt som gör dem till en ”stridande part” i folkrättslig mening.
Det går heller inte enligt försvaret att förstå varför den sudanesiska militären skulle ha anfallit ”sin egen civilbefolkning” för att skapa förutsättningar för oljeutvinning och de har tidigare under våren kritiserat åklagaren för att själva gärningsbeskrivningen inte innehåller ”en enda beskrivning av ett anfall på civila. Det finns inga konkreta händelser att försvara sig emot eller kunna dömas för”.
Åklagaren i sin tur har under året som gått argumenterat för att de man vill visa är en ”systematik.”
Ibland har försvaret inte heller några frågor till de målsägande, då man bedömt att allt de säger ligger utanför det rätten ska pröva.
Med den före det barnsoldaten är det annorlunda.
De första frågorna är korta och ger ja eller nej svar. När han ombeds berätta om vad pappan gjorde efter självständigheten förklarar Liah Diu Gatkuoth att han var militär även då och att han arbetade med fångar.
Försvaret har i inlagor till åklagarna inför rättegången poängterat, vad gäller just denna målsägande, att det i förhöret från 2017 framgår att Gatkouth Liah Diu fått se fotona från Bengt Nilssons resa i Sudan. Och att han då också uppmanades att ”läsa på” om fallet på tidningen Sudan Tribunes hemsida. De menar också att han inte deltagit i några offensiva militära operationer, eller ens rent formellt kan sägas ha vaktat vägen som Ian Lundin färdades på.
När förundersökningen pågick vars hans roll att visa på förekomsten av barnsoldater, en fråga som sedan också lades ner.
Målsäganden beskriver återigen han levde i flyktingläger mellan 2005 och 2017 och att han gick ut gymnasiet 2014. Han får även frågor om var han har sina sympatier: med andra sydsudaneser eller med ”araberna i Sudan?”
På den frågan svarar han: ”Sydsudan!”
Strategin i de tidigare motförhören har varit att visa på motsägelser i de avlagda vittnesmålen jämfört med tidigare förhör och på sätt minska trovärdigheten i vad som sägs i rättssalen.
Inledningsvis siktar försvaret in sig på frågan om när han lärde sig hantera ett vapen.
– Vi hade ingen militär utbildning utan fick lära oss själva.
– Men innan du blev barnsoldat, kunde du hantera ett gevär då?
– Nej. Jag visste ingenting, jag har aldrig hållit i ett.
– Så innan 2001, när du blev barnsoldat hade du aldrig hållit i ett gevär?
– Jag har aldrig hållit i vapen.
– Det är ingen tvekan?
– Nej. Det stämmer, jag säger sanningen.
Samuelsson berättar då för målsäganden, och för rätten, att när han fick samma fråga av polisen i Nairobi 2017 ”om han kunde hantera ett gevär” svarade han ”ja”.
När målsäganden inte minns detta ber Samuelsson om tillstånd att visa sidan 33 i det tidigare förhörsprotokollet M21.
Det blir tyst i salen medan de vita projektordukarna rullas ner. Till en början syns bara en blå ruta, men efter en kort stund syns polisens emblem på det vita A4 pappret och advokat Per Samuelson scrollar fram till sidan 33 i det långa och transkriberade förhöret.
Ur förhörsprotokollet som är på engelska framgår att målsäganden berättar att han som ung Nuer, lär man sig tidigt hantera vapen. Han säger också att om ens far har boskap har man råd att köpa ett vapen till sönerna för att vakta boskapen: ”Ja jag kan hantera ett vapen,” säger målsäganden 2017.
Liah Diu Gatkuoth förklarar sitt tidigare svar med att det var ett svar som handlade om kulturen och att det är generellt beskrivet.
– Men du säger att ”du kan hantera ett vapen”
– Ja, men det är skillnad mellan att kunna hantera ett vapen och se andra hålla i vapen, om något skulle hända och att själv äga ett vapen, sitt eget, förklarar Gatkuoth.
Ett annat tema för motförhöret är att Per Samuelsson fokuserar på de olika Nuergrupperna som fanns vid tiden. Advokat Samuelsson konstaterar att det förutom miliserna SSIM, SSUM och SPLA även finns en grupp under Tito Biel och frågar om han känner till dem?
Målsäganden svarar att en del grupper lämnade hans pappas styrkor under kriget och att det uppstod konflikter mellan grupperna.
– Igår sa du att din pappas chef var Riek Machar?
– Det stämmer.
– Var Paulino Matiep och din pappa sams eller osams?
– De var inte sams och de samarbetade inte heller.
– Vad var de osams om?
– Jag kan inte svara på det.
– Vet du vem Tabang Gai är?
– Ja.
– Var det honom de var osams om?
– Jag har hört att det rörde sig om det men jag kan inte svara på det som rör min pappa. Jag vill inte gå in i detaljer kring detta.
Advokat Samuelsson säger då att han har ett mail ifrån förundersökningen som målsäganden skrivit och som berör de här frågorna varpå han vill visa mailet inför rätten vilket godkänns av rättens ordförande.
På skärmen visas först en bild på målsägandens pappa och sedan ett mail som journalisten Petter Bolme skickat till den svenska polisen 2017. I e-postmeddelandet har han klippt in delar av ett e-post meddelande som målsäganden i sin tur skickat till Bolme.
Målsägandet frågar vad saken rör och Samuelsson ber tolkarna läsa upp meddelandet. Det beskriver i detalj rivaliteten mellan de olika Nuergrupperna och hur Matiep ska ha försökt arrestera hans pappa, varpå krig bröt ut.
Det vill säga en mer utförlig beskrivning av motsättningarna än vad han nu i rätten sagt sig känna till.
– Det som står här stämmer och den här informationen kommer från min pappa. Det är därför jag sa att jag själv inte kände till detaljerna. Men ja de delade sig och de krigade. De besegrade min pappa. Jag vet inte vad som gick fel 1999 men det jag hörde är att de blev osams därför sa jag att jag inte känner till så mycket om det här.
– Då förstår jag det som så att Peter Gadet och Paulinio Matiep blev osams 1999?
– Ja, precis, de blev osams och krigade.
– Hände det att Peter Gadet anföll dina styrkor?
– Ja, vi blev attackerade av Gadet under år 2000, vid kilo 40.
– Var det Peter Gadet som anföll?
– Det var inte han själv, han bytte sida många gånger, men hans styrkor. Jag vet inte om han var med Matiep eller själv. Han anföll oss och vår boskap. Han visste att det var min pappa som var ansvarig från området så han tog all vår boskap.
För försvarsadvokaten handlar det om att skapa tvivel kring vem som angrep byn. Att attacker mot civila, inte som åklagaren påstår, utförs av den sudanesiska regeringen för att bolaget ska kunna komma åt oljan – utan att detta var interna stridigheter mellan olika rebelledare.
Diskussionen om detta är inte ny. Under hela det förra året var det två narrativ som stod mot varandra. Dels åklagarens gärningsbeskrivning som beskriver konflikten som en kamp mellan regeringen och rebellerna i SPLA om oljan. Medan försvaret menar att det är att förenkla och istället lyfter att konflikterna som fanns handlade om ”andra saker än olja”.
”Strider har aldrig gagnat oljeverksamheten” har advokaterna ofta påpekat och istället för ”offensiva militära operationer” vill man teckna en bild av ”räder som utförs av olika grupper för att stjäla boskap” och ta kontroll över mindre områden.
Vad gäller just attacker i Duar så finns det också en rapport från Läkare utan Gränser som beskriver att byn den 27 juni 1998 angreps av Matieps SSUM-milis. Hjälporganisationens klinik brändes ner tillsammans med skolan och flera andra byggnader, en fjärdedel av invånarna flydde och många kor stals. Även det en faktauppgift som rör till den enkla berättelsen.
Så efter frågor om vapenhanteringen och minnesbilder från förr går advokat Samuelsson över till att fråga om attacken mot byn där hans mamma dödades och frågar om det stämmer att han inte riktigt vet vilket årtal attacken skedde.
– Ja, min pappa säger 1999 men jag trodde det var 1998?
I förhören från 2017 är det också datumet 1998 som nämns. Men idag har målsäganden ett annat datum efter att ha pratat med sin pappa.
– Så din ståndpunkt här idag är att det hände 1999?
– Ja, jag litar på min pappa.
– Varför frågar du din pappa om när detta inträffade?
– Innan jag gick till polisförhöret så frågade jag min pappa om detaljerna och vad som hade hänt.
– Så du frågade honom före polisförhöret?
– Nej, det var efter. Då sa min pappa att ”nej det stämmer inte det var 1999” men han visste ju inte innehållet i polisförhöret som skulle ske.
– Nu förstår jag inte. Pratade du med honom före eller efter?
– Efteråt. Jag berättade för honom vad jag sagt till polisen dagen efteråt.
Frågan om det är 1998 eller 1999 kan tyckas som en liten detalj. Men för det rättsliga är gränsen knivskarp då den så kallade brottsperioden inleds 1999. Allt som hänt innan dess är inte en fråga för rätten att bedöma och försvaret försöker visa att målsäganden nu ändrat sig för att berättelsen sak passa in i åtalet.
Advokat Per Samuelsson återgår efter detta till att titta på året 1998 då han säger sig ha bott i Duar och sett röda flaggor.
– Du säger dig ha sett röda flaggor?
– Ja, jag såg röda flaggor som de sätter ner på marken och vi tog bort dem och lekte med dem?
– Vad lekte ni?
– Vi tyckte det var roligt att det var röda.
Per Samuelsson konstaterar också att han under den här tiden även fick en vit reklam t-shirt med Lundinbolagets logotyp under de här åren.
– Igår sa du att i början var de snälla men att de sedan ändrade sig, fortsätter han sedan.
– Ja, det stämmer. De bad oss flytta. Alla byar längs med vägen i Duar skulle flytta på sig. De inledde samtal med våra hövdingar och sa att de hittat olja i området och att vi skulle lämna för att de skulle bygga en väg.
– Igår sa du att bycheferna vägrade och att då kom attackhelikoptern och så hände det här med din mamma?
– Ja.
– Så detta betyder att detta hände när de skulle bygga vägen.
– Ja, det hände i samband med vägbygget från Bentio till Duar, säger målsäganden.
Genom ytterligare frågor om kopplingen mellan flaggorna, kravet på att lämna och attacken försöker advokaterna få tidslinjen klar för sig.
– Du säger att hövdingarna vägrade och att då kom attacken. Så att attacken när din mamma dog inträffade när de röda flaggorna fanns där?
– Ja, precis de har satt upp dem och vi trodde inte att något allvarligt skulle hända, men så kom helikoptern, några dagar efteråt.
– Är det en dag efteråt, eller en vecka?
– Det är ganska lång tid?
– Hur lång tid?
– Jag kan inte säga hur lång tid det var, men de pratade med hövdingarna som vägrade, vi levde då som vanligt och senare kom attacken.
– Hur långt senare?
– Jag kan inte säga exakt eftersom jag var barn?
– Men var det torrperiod eller regnperiod?
– Det var torrperiod. Hade det varit regnsäsong hade alla bilar fastnat i leran.
– Men var det samma torrperiod som flaggorna sattes upp och attacken av helikoptern skedde?
– Ja, det skedde under samma torrperiod.
– Då vet vi. Då går vi vidare. Du var ju på polisförhör förut. Kommer du ihåg det?
– Vad jag sa minns jag inte, men jag minns att jag var på förhör och när det var, det var 2017 men vilken månad minns jag inte.
– Det var den 21 november sa åklagarna igår. Sa du i det förhöret att attacken med helikoptern var 1998?
– Ja, men sedan pratade jag med min pappa som sa att det var 1999. Han korrigerade det jag sagt.
– Men i Nairobiförhöret sa du inte en enda gång att det skulle skett 1999?
– Det är korrekt, jag trodde det var 1998.
– Sedan sa du dagen därpå att du pratade med din pappa?
– Ja, det stämmer jag ringde min pappa och när polisen sedan förhörde mig i Kampala så var jag stressad eftersom jag då var hotad så jag glömde detta.
– Pratar du nu om det andra förhöret när polisen förhörde dig ytterligare en gång i Kampala, Uganda?
– Ja, men då uppgav jag inte 1999, utan sa återigen 1998, men jag var stressad.
– Så under det andra polisförhöret, hade du pratat med din pappa, men du sa återigen 1998?
– Ja jag glömde detta. Jag var stressad men det fanns människor som sökte mig och ville skada mig?
– Så du visste att det var 1999, men på grund av stress så sa du 1998 igen.
– Jag det stämmer, jag glömde att min pappa sagt 1999 till mig.
Per Samuelsson vänder sig därefter till rättens ordföranden och berättar att det finns en utskrift av förhöret som är ”ganska intetsägande” men att det också finns en ljudfil från förhöret som de vill konfrontera honom med.
Rättens ordförande Tomas Zander undrar om det som de vill konfrontera vittnet med ska ifrågasätta uppgiften att han var stressad? Per Samuelsson meddelar att så är fallet och att det är Zander själv som gett dem tillstånd att ta del av ljudfilen för en tid sedan.
Åklagarsidan poängterar att ljudfilen inte är sekretessprövad och den i så fall måste spelas upp inför stängda dörrar.
– Vi vill först kolla med Henrik Attorps, säger åklagarna.
Attorps som lett arbetet i Tingsrätten under förra hösten är ännu inte på plats efter sommaruppehållet.
– Var är han vi har inte sett honom på ett par dagar, frågar sig Zander.
– Han arbetar på kontoret, får han som svar av åklagarkollegorna.
– Då får vi spela upp klippet med stängda dörrar. Vi får be alla lämna rättssalen, säger Zander.
Efter en kort stund lyser återigen den gröna lampan utanför sal 34 och alla återsamlas.
I klippet som spelats upp hörs målsägandet flera gånger säga att året han pratar om är 1998. Han rättar även tolken vid flera tillfällen.
Per Samuelsson frågar därefter målsäganden om han förstår att bolaget som genomförde undersökningen med caterpillers och satte ut de röda flaggorna, det så kallade ”high land crew” också förde noggranna protokoll över var och när de satte ut sina flaggor.
– Det är viktigt förstår du att man antecknar vad som händer? Förstår du det?
– Jag har sagt var jag sett med mina ögon, om de antecknat annat vet jag inget om.
– Då ska jag visa dig vad de antecknat. Det är så att den här vägen som du pratar om som caterpillren gjorde. Det är en seismisk linje. Vet du vad seismik är?
– Nej, jag vet att det fanns en caterpiller som röjde vägen.
– Då ska jag visa dig på en karta den röda linjen som gick genom Duar säger Samuelsson och visar upp en karta från de seismiska undersökningarna.
På skärmarna visas slutrapporten från de seismiska undersökningarna i området 1998.
– Jag ska förstora kartan, säger Samuelson. Här har vi din by. De har stavat den lite fel. Men ser du den?
– Ja, jag ser den. Ja det stämmer, den heter Duar.
– Titta då längst ner till vänster så ser du en linje, ser du den? En rak linje som går nästan rakt igenom din by.
Per Samuelsson beskriver att linjen gjordes den sista veckan i februari 1998.
– Inte 1999, vad har du för kommentar till det?
– Min kommentar är att det min pappa säger är det jag följer. Han är äldre och vet vad som har hänt.
– Men om du tittar här så ser du exakt statistik på vilken dag vad har gjorts och då kan du själv se i förundersökningen på sidan 59 att på linje 22 så var de där i slutet av februari så din pappa kan inte ha haft rätt.
Åklagaren opponerar sig mot frågeställningen eftersom de menar att den förleder målsäganden till något han inte sagt.
– Åklagarsidan har uppfattat det som att målsäganden har sagt att det hänt under samma torrperiod var flaggor sätts ut och var anfallet sker, från december till maj. Han har hållit fast vid att attacken sker under samma period.
Försvaret säger sig inte förstå invändningen och rättens ordförande tillåter frågeställningen.
– Så om de här siffrorna är korrekta måste din pappa ha haft fel, eller hur? Och du hade rätt, säger Samuelsson. Kan det vara någon annan som sagt åt dig att det varit viktigt att det ska vara 1999 och inte 1998?
– Nej, det är jag själv, säger målsäganden.
Samuelsson fortsätter att redogöra för skriftliga rapporter från de seismiska undersökningarna där de också berör Duar. I rapporten står att de höll avstånd till hyddorna och att de välkomnades av byborna i Duar som nu hade lättare att ta ved från de områden som röjts av bolaget.
– Här står det ju inte heller ett ord om någon helikopterattack, kan du förklara det?
– De har inte berättat hela sanningen, vi vägrade, men de nämner inget om att vi var emot själva bygget. De har skrivit vad som passade dem.
Försvaret går sedan in på att Gatkuoth Liah Diu under gårdagen berättade att han såg fyra soldater i helikoptern som sköt ihjäl hans mamma. Han berättade att dörren var öppen och att han även såg deras uniformer och hudfärg.
– Ja, de var lite ljusare i färgen, inte svarta som oss.
För att övertyga rätten om att det inte kan stämma vill försvarsadvokaterna spela upp ett filmklipp som åklagarsidan visade under sakframställan förra hösten. På filmen ser man en stridshelikopter landa utanför Lundins bas i Rubkona. Advokaterna menar att det inte går att se in i helikoptern.
– De har olika typer av helikoptrar, den som kom var annorlunda, säger vittnet. Den som kom och dödade min mamma var inte lika stor som denna.
Försvaret vill även peka på att vittnet under tidigare förhör pratat om att han skulle ha beskjutits 2002. I ett mail från Petter Bolme beskrivs hur basen år 2002 bombades och att Diu då skadades i armen och benet.
– Jag har berättat om detta. Men själv blev jag inte träffad då. Jag träffades i Duar 1999, svarar han när han blir konfronterad med utsagan.
– Men varför skriver Petter Bolme att du skadades i arm och ben 2002? Frågar sig Samuelsson och får samma svar att det inte stämmer.
I en annan inlaga till domstolen som rörde skadeståndsanspråket skriver hans eget målsägandebiträde att han ska ha skadats 2002 när basen i Tuar bombades 2002.
– Hur kan det komma sig att din egen advokat skriver så?
– Jag blev sårad 1999 i Duar inte då. Detta handlar om andra soldater.
– Så du menar att det är missuppfattningar?
– Ja det kan stämma, de kanske uppfattade det så, svarar Gatkuoth Liah Diu.
En annan uppgift som motsäger det egna vittnesmålet är en rapport från Läkare Utan Gränser där det framgår att Duar 1998 angreps av milisgruppen SSUM.
– Det stämmer inte, det finns ingen anledning att vi skulle attackera en by vi kontrollerade, säger målsäganden.
– Men kan det vara den här attacken som dödade din mamma?
– Nej, under den attacken med ett Gunship attacken fanns det inga soldater, svarar Gatkuoth Liah Diu.
Efter ytterligare några frågor om de bilder som målsäganden skickat till utredningen frågar Samuelsson om varför inga andra organisationer verksamma i Sudan vid tiden har uppgifter om kyrkan som ska ha bombats.
– Du sa igår att efter den här händelsen så kom ett FN-plan och flög iväg de sårade och vi har kontrollerat med de rapporter om FN-plan som finns, men det finns inga från någon NGO-organisation berättar om en kyrka i Tharyang som blir bombad.
– Jag vet att det föll en bomb över en kyrka.
Med det är Schneiters advokat klara och det är dags för Ian Lundins försvarare att ställa frågor.
Torgny Wetterberg börjar med att fråga om hur boskapen vaktades – om de skyddade pappans boskap eller alla bybors boskap.
– De skyddar andras boskap också eftersom de soldater som pappa har är barn till andra familjer i byn.
Advokat Torgny Wetterberg frågar sedan om det gick att ha kor utan att också ha ”väpnat skydd” och målsäganden säger att om det var fredligt behövdes inga vapen, men om de fick rapporter om kommande boskapsstölder så beväpnade de sig.
– Så om jag förstår dig rätt så förlorade din pappa kor och flera av hans fruar förlorade också flera kor.
– Ja, andra mammor förlorade kor. Peter Gadet tog också med sig kvinnor och flickor.
– Gjorde din pappa något för att få tillbaka dem?
– Ja, det var krig. Min pappa krigade med dem
– Jag förstår, tack så mycket herr ordförande, jag är klar, säger Wetterberg och menar sig ha visat inför rätten att konflikter om boskap mellan olika grupper även de tog sig dödliga intryck.
Kort därefter går Gatkuoth Liah Diu ut på Tingsrättens trappa som badar i sol. Rätten har hört det sjunde av över trettio målsäganden och det återstår ett och ett halvt år av rättegången.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes WhatsAppgrupp för bevakningen av rättegången.
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
