Har valfusket ökat i Sverige, eller har berättelsen om valfusk fått större utrymme? Efter Publicistklubbens debatt om mediernas bevakning av misstänkta oegentligheter i Borlänge och Järva återstår flera frågor om hur uppgifter granskats, förts vidare och satts i sitt sammanhang. Det skriver Brit Stakston i en krönika om journalistikens ansvar efter valet.
Av Brit Stakston 27 oktober, 2026
Jag gick från Publicistklubbens debatt om mediernas bevakning av misstänkt valfusk i Borlänge och Järva med en ganska stor frustration.
Det händer lite för ofta när jag varit där, trots att jag fortsätter gå dit och nästan varje gång värvar med mig nya åhörare.
Inför kvällen hade några viktiga frågor aviserats. Har medierna sprungit i flock? Återgett varandras uppgifter för okritiskt? Fått proportionerna rätt? Borde valbevakningen ha gjorts annorlunda?
Det var verkligen en diskussion jag hade sett fram emot.
Men en oproportionerligt stor del av kvällen gick åt till ytterligare några omgångar av konflikten mellan opinionsjournalisterna Peter Wennblad och Johannes Klenell.
Det fanns viktiga poänger i Klenells direkta kritik mot hur nyhetsmedierna så snabbt gjorde debatt av uppgifter som fortfarande behövde undersökas journalistiskt. Han påpekade också själv att den här typen av debatter mellan opinionsjournalister riskerar att ersätta det journalistiska arbetet med bara ännu fler åsikter.
Ändå hamnade de två återigen i centrum.
Varför skulle ytterligare en debatt mellan exakt dessa två opinionsskribenter hjälpa oss att förstå hur nyhetsredaktionerna faktiskt hade arbetat?
Och varför fanns ingen från Svenska Dagbladets nyhetsredaktion i panelen? De har gjort en egen granskning av förhållandena i Järva. Det hade varit superintressant att höra hur två redaktioner inom samma tidning arbetat med samma ämne utifrån sina olika uppdrag.
För det finns frågor här som jag tycker att mediebranschen missar betydelsen av. Om en opinionsjournalist gör en egen granskning, kan andra medier ens behandla den som vilken journalistisk nyhetsgranskning som helst? Behöver man inte vara särskilt tydlig gentemot publiken med att granskningen gjorts inom ett uttalat opinionsbildande uppdrag? Det är långt ifrån självklart att alla läsare ens uppfattar skillnaden mellan en ledartext och en nyhetstext.
När Peter Wennblad fick den direkta frågan om hans artikel gav en fullständig bild svarade han att nej, det visste han inte, men att den gav en ”fullständig bild av det utsnitt som kommit till honom”. Han medgav också att han säkert hade kunnat prata med fler och värjde sig mot Klenells påstående om att han arbetat utifrån en given tes.
Men det är ju just urvalet som är intressant. På Publicistklubben hade man gott kunnat vrida mer på frågan om vilka som hade vänt sig till honom och varför. Hade han själv sökt upp andra röstmottagare med andra erfarenheter? Hur hade han undersökt om det som beskrevs var representativt för vad som faktiskt hände i hela Järva?
Wennblad berättade att han gjort många intervjuer, valt citat som var representativa för det han hört och valt bort uppgifter som han inte kunde styrka. Det är bra, men det säger ändå inte särskilt mycket om hur den samlade bilden prövats. Och när en artikel får ett sådant genomslag och snabbt blir utgångspunkt för andra mediers rapportering om valfusk blir det en högst relevant fråga att diskutera.
När nyhetscheferna väl fick frågan om hur de hanterat uppgifter från ledarplats blev svaren ganska allmänna. Ska jag sammanfatta dem landade det i att intressanta uppgifter är intressanta oavsett var de publiceras. Man sade sig göra egna kontroller.
Visst. Men vad hade redaktionerna faktiskt kontrollerat själva, och hur tydligt framgick det för publiken vad som var verifierat och vad som fortfarande byggde på anonyma uppgifter från en opinionsskribent?
Det var ju sådant vi borde ha diskuterat.
Katarina Gunnarsson från Sveriges Radio återkom flera gånger till vikten av att journalister faktiskt ger sig ut och lär känna platserna de rapporterar om. Hon hade svårt att förstå rädslan för att närma sig vissa områden och beskrev det som en sorts ”omvänd rasism”. Som socialantropolog var hon van vid att undersöka sociala förhållanden på plats. Det arbetet måste göras oavsett om det handlar om Degerfors eller Järva.
Hon efterlyste ”fler som vandrar ut”, journalister som åker ut och pratar med människor i stället för om dem, stannar kvar och lyssnar samt beredda att ompröva sin första bild. Det är förstås viktigt. Men till slut kändes det som att jag deltog i en grundkurs i journalistik. Det här är väl ändå kärnan i all journalistik?
Jag hade den här kvällen fått med mig en ny kollega från Blankspot med juristexamen. Efteråt sa hon: ”Jag trodde journalister GÖR exakt det!”
Hon reagerade för övrigt också på Peter Wennblads resonemang om att frågan om det som hänt faktiskt var olagligt var ganska ointressant. För honom var den större frågan den politiska kultur han menade att händelserna vittnade om.
Men om rapporteringen handlar om misstänkt valfusk är väl frågan om vad som är olagligt högst relevant? Juridiken ska avgöra om ett brott har begåtts och journalistiken kan granska även sådant som inte är olagligt. Men då måste det vara tydligt vad som faktiskt har hänt och går att belägga samt vad som är Wennblads egen tolkning av den politiska kulturen i Järva.
En av kvällens mer intressanta invändningar kom från Ahmed Abdirahman från Järvaveckan. Han återkom till risken med att låta enskilda personer representera hela områden och folkgrupper. Men han reagerade också på diskussionen om att journalister måste vara på plats och gärna själva ha förankring i de områden de bevakar.
När en person i publiken frågade varför redaktionerna inte i större utsträckning använder journalister som själva bor i Järva, svarade Expressens Hannes Lundberg Andersson att medierna är för homogena och att lokalkännedom är en styrka.
Ahmed menade att diskussionen om representation riskerar att bli ett sätt att frånta de journalister som redan finns på redaktionerna deras ansvar att bevaka hela Sverige. Varför skulle det krävas en särskild bakgrund för att kunna rapportera från Järva? De som bor där vill bli behandlade som alla andra, de vill inte särbehandlas eller att de ständigt ska representera ett helt område.
Jag tyckte att Ahmed hade en viktig poäng, och vi pratar om ett område dit tunnelbanan går. Ändå framställdes det gång på gång som något särskilt att ta sig dit för att kunna prata med människor och förstå deras verklighet. Och Nyhetsbyrån Järva, som faktiskt bedriver journalistik i området, nämndes inte. Eller att SVT har en lokalredaktion i Järva vilket nämndes först i slutet.
Det hade också varit intressant med en mer framåtblickande diskussion om eftervalsarbetet. Vad vet vi egentligen om alla de incidenter som rapporterats under valet? Det nya sedan det förra vaelt är att det är obligatoriskt för valadministrationen att rapportera incidenter. Dessutom har även allmänheten fått en ny möjlighet att anmäla misstänkta fel direkt till Valmyndigheten.
Den 13 oktober hade över 5 200 rapporter kommit in från valadministrationen, drygt hälften om valsedlar. Allmänheten hade dessutom lämnat över 3 400 rapporter. Flera rapporter kan dessutom handla om samma händelse, och allt som rapporteras är inte heller ett konstaterat fel.
Det är ju i grunden demokratiförstärkande åtgärder som blir intressanta att följa utfallet av. Ändå har jag både i rapporteringen efter valet och under Publicistklubbens debatt ofta fått känslan av att vi diskuterar ett valsystem som håller på att falla samman. Vilka problem har faktiskt upptäckts och hur ska erfarenheterna användas för att förbättra kommande val, exempelvis i Järva och Borlänge?
Det är ju precis det journalistiken borde hjälpa oss att förstå. Hur ska vi annars kunna skilja mellan ett valsystem där fler brister upptäcks och ett där fler brister faktiskt uppstår?
Jag hade också velat höra mer om vad redaktionerna lärt sig av den här valrörelsen. Vad de hade kunnat göra bättre. Vilka frågor de tycker att de missade och hur de tänker följa upp det som nu händer.
För något har irriterat mig rejält i rapporteringen efter valet.
Har vi fått mer valfusk i Sverige? Eller har vi fått en mer offensiv opinionsjournalistik som snabbt gör enskilda misstankar till en berättelse om att själva valprocessen inte går att lita på? Valrörelsen är ju till delar inte ens över än. Den fortsätter också under regeringsförhandlingarna.
Misstankar om verkliga oegentligheter i samband med valet ska naturligtvis granskas och utredas. Men är de också belägg för något större? Det behöver journalistiken undersöka, samtidigt som rättsväsendet gör sitt och Valmyndigheten analyserar incidentrapporterna.
Vi vet hur misstro mot valprocesser byggts upp steg för steg i andra demokratier. Det gör frågan om journalistikens ansvar än viktigare för oss. För det är väl just detta som är den verkliga frågan efter valet: Vad vet vi om det som faktiskt hände i vallokalerna, och vad har vi under tiden
Toppbild: Panelen under debatten om Har medierna fuskat med det misstänkta valfusket? Medverkande var Peter Wennblad, bitr chef ledarredaktionen Svenska Dagbladet, Ahmed Abdirahman, VD stiftelsen Järvaveckan, Katarina Gunnarsson, reporter Ekot Sveriges Radio, Christofer Brask, nyhetschef och bitr programchef SVT Nyheter, Hannes Lundberg Andersson, breakingchef Expressen. Samtalet leddes av Publicistklubbens ordförande Camilla Kvartoft. Här finns poddavsnittet.
Foto: Brit Stakston och AI-redigerat
